I dagens Svenska Dagbladets näringslivsbilaga finns det en
artikel om Bertil Carlsson som är barnmorska.
Jag gillade inte den artikeln så mycket, eftersom den bara handlade om hur det är att arbeta som barnmorska som man. Även om jag bara träffade Bertil en enda gång, så vet jag att han har mycket mer spännande historier att berätta än vad som framgick i artikeln. Under vårt korta möte berättade Bertil nämligen att han förlöst över 3000 barn och att en stor del av dessa var i tredje världen. När han arbetade där var både spädbarnsdödligheten svindlande hög, och varje dag ritade han fler ledsna streckgubbsbebisar än glada i sin anteckningsbok. När jag frågade hur han orkade berättade han att resultatet av hans arbetslags arbete var att såväl spändbarnsdödligheten och mödradödligheten minskade drastiskt.
Nu ska jag dock ta tillfället i akt att berätta vad som föranledde att jag träffade Bertil vid det där enda tillfället - och vad som hände efter detta. Precis som ni antaligen redan gissat så var det i samband med Casimirs födelse.
När jag väntade Casimir så var jag sjukskriven de sista graviditetsmånaderna. Anledningen till detta var att det fanns en risk för att Casimir skulle födas redan i vecka 26. Som ett resultat av detta fick jag order om att ta det lugnt, inte gå eller bära och vara försiktig med att åka bil. (På sjukhuset fick jag bara ligga till sängs och få värkavstannanande sprutor.) Till slut blev detta förstås väldigt tråkigt och när sjukskrivningen var slut och graviditeten nästan fullgången klagade jag till min barnmorska. Som svar sa hon att jag kunde leva som "vanligt", eftersom det inte gjorde något om barnet föddes nu. Sagt och gjort, morgonen efter barnmorskans besked började jag "leva som vanligt". På eftermiddagen gick vattnet - fast det förstod jag inte.
Jag vet inte varför jag förträngde att vattnet hade gått. Trots att säkert forsade ut en liter vatten (och fortsatte att forsa) så låtsades jag inte om något. Maken och jag gick till och med på restaurang och åt på kvällen samma dag. När jag reste mig ur bilstolen såg maken dock att sitsen var dyblöt och sa -Vattnet har gått. -Det har det inte, svarade jag. Eftersom jag inte riktigt kunde redogöra vad som hänt gick jag till slut, efter mycket vånda med på att ringa förlossningen. Första gången jag ringde fick jag bara rådet att återkomma, eftersom det var hektiskt just då, vilket nästan gjorde att jag tänkte strunta i att ringa igen. Den andra gången som jag ringde svarade en barnmorska vid namn Bertil.
Det roliga är att jag redan då hade hört talas om Bertil. I mitt kompisgäng (IVF-tjejerna) finns det nämligen en barnmorska som hade berättat om honom. De andra kompisarna hade skämtsamt undanbett sig en manlig barnmorska, som enligt utsago inte bara var skäggig utan dessutom katolik, medan jag inte tyckte att den religiösa tillhörigheten var något problem. När han frågade vad jag ville lyckade jag i alla fall stamma fram något om att jag "trodde att vattnet kanske hade gått". Bertil frågade då om jag var säker på detta, vilket jag svarade att jag inte var. Konstigt nog så blev Bertil säkrare på att vattnet hade gått ju mer osäker jag lät och ganska snart kommenderade han in mig till förlossningen för en kontroll.
När vi kom in till förlossningen (det här var vid tiotiden på kvällen, efter att vi stått i bilkö i Eugeniatunneln) tog han bara plastpåsen som jag efter order från honom lagt mina långbyxor i och sa "vattnet har gått, det känner jag på tyngden". Vi pratade lite och de slutade med att han sa att jag skulle komma in om två dygn för att sätta igång förlossningen, om den inte kommit igång av sig själv. -Fast, avbröt han sig fundersamt och sa, jag har på känn att den kommer igång tidigare än så. Innan vi gick fick vi en papperslapp där det stod att vi skulle inställa oss på BB Stockholm klockan 8 på morgonen måndagen den 2 juli.
Dagen därpå ägnade maken och jag att skriva ut avhandlingsmanuset för att skicka till slutseminarieopponenten. På kvällen och natten sydde vi påslakan till spjälsängen eftersom vi tänkt att köpa barnsakerna de sista två veckorna av graviditeten. Konstigt nog sov jag ganska gott och på morgonen därpå åkte vi glada i hågen till BB Stockholm i Danderyd.
När vi kom in lite efter åtta på morgonen tittade personalen förvånat på oss. Eftersom vattnet gått på eftermiddagen skulle vi egentligen inte ha kommit förrän åtta på kvällen, berättade de, men då Bertil hade skrivit åtta på morgonen på vår lapp blev vi anvisade ett rum ändå.
Det första som hände var att jag fick sätta mig i förlossningssängen och det kopplades på CTG för att mäta Casimirs hjärtslag. Där satt jag en stund och väntade och försökte slappna och vila mig. Jag hade en del förvärkar men eftersom jag hade haft det varje dag de senaste månaderna fäste jag mig inte nämnvärt vid det. Efter en halvtimma ungefär kändes det som att något hände. Det är svårt att beskriva så här efteråt men det var som om att allting ändrades i ett slag. Eftersom förändringen kom så oväntat och var så fundamental så tappade jag bokstavligen andan. Det gjorde väldigt ont - och jag blev väldigt rädd.
Eftersom jag har haft gallsten hade jag bestämt mig för att jag skulle klara mig utan farmakologisk smärtlindring. Efter att jag hade läst ett antal böcker om förlossningar så hade jag kommit fram till att alla smärtlindringsmetoder förde med sig oönskade biverkningar. Ergo - ingen smärtlindring för mig. I förlossningsrummet insåg jag dock att förlossningssmärta var fundamentalt annorlunda mot allt annat jag hade känt - den tog hela mig i besittning på ett helt annat sätt än jag upplevt smärta göra tidigare. Eftersom jag dessutom drabbades av värkstorm vilket innebar att jag inte fick någon välbehövlig vila mellan värkarna så kändes det till slut som om jag höll på att drunkna eller förlora medvetandet*. Mitt i detta visade det sig att Casimir hjärtljud påverkades av det våldsamma förloppet och jag var tvungen att ställa mig på knä för att han skulle få syre. Skam till sägandes så reflekterade jag inte så mycket över detta, just då.
Vid något tillfälle måste jag dock ha fått ett kort uppehåll eftersom jag kommer ihåg att jag frågade hur lång tid det skulle fortsätta på samma sätt. Eftersom det inte ens gått en timma från det att vi kommit in på sjukhuset sa dock barnmorskan att "med tanke på att jag var förstföderska så skulle det ta många timmar till". Då kommer jag ihåg att jag tänkte att jag skulle dö innan dess, vilket jag dock inte sa till barnmorskan utan istället frågade efter smärtlindring. Kort därefter visade det dock sig att hon hade haft fel. För det första så var öppningsskedet redan avklarat så någon smärtlindring hanns inte med (jag avsa mig epiduralbedövningen när jag fick höra att det bara var krystningen kvar) och för det andra så gick Casimirs hjärtljud ner och hämtade sig inte igen. Sanningen var den att jag troligtvis inte hade dött av ett par timmar till i samma tempo (även om jag var helt övertygad om det då) men att Casimir antagligen hade gjort det.
Det som jag inte har något minne av, men som jag förstod senare, var att det var fullt med folk i förlossningsrummet. Förutom maken, två undersköterskor och en barnmorska fanns det även en barnläkare och en förlossningsläkare där. Förlossningsläkaren tittade på diagrammen som visade att Casimir inte fick tillräckligt med syre och bestämde sig därefter att han skulle tas ut med sugklocka, och det omedelbart. Själv minns jag inte så mycket av detta mer än att den kvinnliga läkaren vid flera tillfällen sa mitt namn och att ville att jag skulle titta på henne. I samtalet efteråt berättade hon att meningen med detta var att jag skulle förstå vad som hände så att det inte skulle kännas som att jag utsattes för ett övergrepp.
Krystningen gick fort och jag upplevde den som oerhört smärtsam men uthärdlig då jag för första gången på länge kände att jag kunde påverka förloppet. Ögonblicket efter att Casimir hade fötts var oerhört märkligt då det kändes som att allting ändrades tillbaks till det vanliga igen. Förutom att jag var medtagen hade jag inte längre ont. När jag märkte att de la honom på magen på mig, ovanpå kläderna som jag inte hade hunnit att ta av mig, kände jag att jag inte orkade ta till mig att jag blivit mamma och låtsades som att jag fortfarande inte var vid medvetande. Eftersom Casimir inte andades riktigt som han skulle** så tog läkarna dock med sig honom (och den nyblivna pappan) och lät mig hämta mig hämta andan. När de kom tillbaka fick jag lägga honom till bröstet varpå han omedelbart gnappade fast sig.
För att göra en lång historia kort, som i verkligheten inte ens tog två timmar, så kom vi in för kontroll på morgonen på måndagen medan Casimir föddes klockan 10.32 på förmiddagen samma dag. Jag vågar knappt tänka på vad som kunde ha hänt om inte Bertil bestämt att vi skulle komma in klockan åtta på morgonen istället för på kvällen. Om vi inte redan hade varit på sjukhuset för kontroll är det inte säkert att vi hunnit fram. Hade vi kastat oss i bilen för att åka till BB hade jag suttit upp, vilket hade strupit syretillförseln för Casimir. Själv tänker jag att det nog var meningen att vi skulle träffa just Bertil och att det var mer än intuitionen som talade till honom när han tog sitt beslut.
*Personalen berättade efteråt att jag faktiskt var vid medvetande men inte var kontaktbar. Jag kom till exempel inte ihåg mitt personnummer eller i vilken ordning kapitlen kom i avhandlingen (vilket min käre make frågade mig om).
** Jag hörde att han gnydde så jag utgick från att det inte var någon större fara med honom
