15 minutes of fame

Andy Warhol förutspådde ju att "In the future everyone will be famous for fifteen minutes". Vet inte om min avhandling kommit upp i några femton minuter ännu, men den fick åtminstone fem minuter på bästa sändningstid i radion igår måndag. Avhandlingen var även förstanyhet i Ekonomiekots sändning 12.50 och den diskuterades även mer utförligt sist i 18-sändningen.

Även tidningarna har rapporterat om den. Förutom den första artikeln i NT skrev även GP två artiklar som fått stor spridning (åtminstone i Göteborg ;-)).

Det kommer även en krönika i webtidningen KinaAffärer vilken jag är speciellt stolt över då jag själv har själv skrivit den. Den artikeln måste jag dock vänta med att länka till tills efter att den blivit publicerad.

Åka pulka

En av Casimirs nya intressen är pulkaåkning. Efter det fatala snöovädret (som bland annat lett till att Casimirs stackars farfar brutit två ben i axeln och därefter varit tvungen att opereras) har vi ett tjockt snötäcke här i Mälarhöjden. Som gjort för att åka pulka med andra ord. Så igår bestämde vi oss att Casimir skulle få åka pulka till förskolan istället för att köras i barnvagnen.

Casimirs pappa som fick nöjet att lämna sonen på förskolan klagade bittert över att det var så halt på vägen, eftersom han för tillfället förlagt sina bråddar. Det gjorde honom dessutom på speciellt dåligt humör eftersom han till sin läggning är ytterst pedantisk och tycker illa om att det faktiskt finns saker i vårt hem som inte har någon för dem speciellt avsedd plats. "Var sak på sin plats, och plats för varje sak" är nämligen hans måtto. Själv har jag inget måtto, men om jag var tvungen skulle jag nog snarare identifiera mig med Mae Wests "Too much of a good thing is wonderful" än makens måtto. Hittills verkar även Casimir sympatisera mer med Mae West än med sin pappa i det fallet, vill tilläggas.

I vilket fall som helst så överlämnades sonen lyckligen på morgonen medelst pulka för att sedan hämtas på eftermiddagen. Hämtningen faller i princip alltid på min lott. Jag har vid ett stort antal tillfällen försökt att byta hämtning mot lämning men min käre make har varit kallsinnig till denna nyordning. Anledningen till att jag vill byta (och delvis varför maken inte vill det) är att hämta Casimir på förskolan är ungefär lika uttröttande som ett medelsvårt gympapass.

Till att börja med är jag tvungen att ta av mig skor och alla ytterkläder för att sedan bege mig in på förskolan och försöka leta rätt på min son. Därefter är tanken att jag ska städa undan de leksaker som han har dragit ut. (Handen på hjärtat så glöms detta bort ibland). Därefter försöker jag locka ut honom, vilket bara fungerar delvis. Jag börjar oftast med att säga att vi ska hämta tygblöjorna, vilket Casimir tycker är roligt för att han får bära blöjpåsen. Väl i badrummet hittar dock sonen ofta andra och roligare uppgifter att företa sig, till exempel att dra ut alla engångsblöjor som ligger staplade på en hylla som är precis lagom hög för att han ska nå den. Därefter springer han alltid in i det andra badrummet och ställer sig på pallen och börjar spola vatten, med vilket han tvättar både ansikte och händer grundligt (utan att för den skull kavla upp ärmarna). Sedan gör han ofta en inbrytning i vilorummet för att visa mig var han sover. Ofta lägger han sig på madrassen, drar upp täcket och kramar nallen för att jag verkligen ska förstå hur detta går till på dagarna. Inte för att han ligger still någon längre stund dock, utan därefter börjar han hoppa på de andra madrasserna och bära iväg de andra barnens gosedjur. (Varvid han blir hysterisk och skriker "MIN" när man tar dem ifrån honom). När jag burit ut honom ur vilorummet brukar han alltid springa tillbaks till lekrummen igen och ta fram nya leksaker (som jag måste lägga tillbaka). Vid detta laget brukar jag bära ut min skrikande och vilt fragglande son till kapprummet och stänga grinden för att försöka börja klä på honom och mig för hemgången. Tyvärr har detta aldrig lyckats då det alltid är någon annan förälder som samtidigt går in för att hämta sitt barn. Casimir tar då alltid chansen och gör en inbrytning igen, och hamnar återigen med nya leksaker i lekrummet. Personalen brukar vid detta laget ofta le och säga "så ni har inte kommit iväg ännu".

När inspringnings och utbärningsproceduren upprepats ett par gånger brukar jag slutligen sätta mig på golvet i kapprummet och säga till Casimir att jag sitter där tills han kommer tillbaka. Sedan brukar jag krydda med detaljer av typen "tänk på att din radiostyrda bil väntar därhemma". Efter ganska lång tid brukar sonen falla till föga och sätta sig i mitt knä för att därefter göra stort motstånd (halvt på lek och halvt på allvar) när jag ska ta på honom tröjan. (Några övriga kläder försöker jag inte få på honom - Gud vare lovad för tjocka åkpåsar i lammull). Då brukar föreståndaren komma ut och fråga om jag vill att hon ska klä på honom istället, eftersom han aldrig protesterar då. Jag brukar (oftast) avböja denna hjälp.

Om jag har riktig otur så händer det att Casimir smiter ut genom ytterdörren när jag har fått på honom tröjan. Det händer dock bara ifall någon annan förälder råkar komma in genom ytterdörren samtidigt som han försöker komma ut. (Till saken hör att jag oftast är en av de första föräldrarna som hämtar Casimir på Grodan, samtidigt som jag är en av de sista som lämnar för dagen. Ganska många föräldrar har alltså passerat revy med sina barn under tiden som jag försökt att hämta Casimir). Då springer han gärna omkring i snömodden i strumplästen innan jag (oftast under stora protester) lyckas få ner honom i barnvagnen. Kan även tillägga att det inte är särskilt roligt att försöka få ner ett barn som skriker "vill inte, vill inte, VILL INTE" i en barnvagn, utanför en förskola som dessutom ligger bredvid en butik med begagnade barnkläder. Vi brukar ofta ha en liten publik av bekymrade småbarnsföräldrar som skakar på huvudet åt oss då, där hälften tänker "vilken hård mamma, varför kan inte det arma barnet få gå istället" och resten tänker "vilken mjäkig mamma, varför trycker hon bara inte ner ungen i vagnen och visar var skåpet ska stå". Gemensamt för alla mammorna är dock att de alla är mycket tacksamma över att det inte är de som är mamman i fråga, och att det inte är deras barn som skriker så expressivt.

Igår var dock hämtningen inte så enkel som jag beskrivit ovan eftersom jag var tvungen att ta på honom alla kläderna inför pulkaåkningen. Överdragsbyxor, tröja, jacka, vantar och mössa - rubbet. Dessutom hade snön smält just på vägen utanför förskolan så där skulle han gå istället för att åka pulka.

För att göra en lång historia kort - Casimir åkte pulka hela tiden. Snö eller inte snö - att gå gick inte då det fanns alldeles för många spännande saker att titta på, och ställen att springa till. Eftersom han, som sagt, tycker mycket om att åka pulka så var han mycket nöjd med detta. Att han sedan var arg stora delar av kvällen för att han inte fick fortsätta åka pulka när vi väl kom hem är en annan historia...

Livet med Casimir

De sista veckorna har det hänt mycket vad gäller Casimirs utveckling, inte minst motoriskt. Speciellt tydligt blev det för några dagar sedan när han systematiskt spetsade majskorn med en gaffel. Just majs äter han väldigt försiktig eftersom inte ett korn får förfaras. Annan mat är han dock inte så nogräknad med, igår åt han till exempel stekt ris (bestående av stekt ris, svamp, morötter och lök) genom att först hälla ut hela portionen på bordet och sedan peta i sig riskorn för riskorn. Fast å andra sidan så pillade han i sig det mesta och bad sedan om en portion till. (-Mea, mea). Ibland får man blunda för bordskicket.

Vad gäller språket så är det "Min, Min, MIIIIIN" som gäller sedan några veckor tillbaka. "Min" betyder allt från "den är min" till "ge mig den" till "jag vill ha den". "Vill inte, vill inte" är också ett mycket vanligt uttalande som används i alla möjliga sammanhang, från att åka barnvagn, gå och lägga sig till att använda hakklapp. Casimir har också börjat "ta för sig mer" som de uttrycker sig på förskolan. I praktiken innebär det dessvärre att han börjat buffas och slåss ibland.

Något sådant hände i lördags när hela familjen åkt för att bada i Huddingehallen. Simhallen i Huddinge är väldigt väl anpassad för små barn eftersom det finns tre små med rutschkanor förbundna bassänger med varmt vatten där. Vattennivån i de tre bassängerna är något olika, så i den första kan Casimir krypa omkring med lätthet medan han i den sista precis når upp med huvudet när han kryper i vattnet. I den grundaste poolen finns det en tunnel i form av en flodhäst samt apor och andra djur (i hårdplast). I den andra poolen finns det en liten bubbelpool, en grotta och en sittplats i form av ett ägg. I den djupaste poolen ringlar sig istället en drake. Casimir ville dock sitta i sittägget, efter att ha åkt den stora vattenrustchkanan en sisådär 50 ggr (i mamma och pappas knä). Just då satt det dock redan en ovanligt fet liten pojke där. När Casimir misslyckades med att dra bort pojken så slog han istället till honom. Jag tog förstås tag i sonen och talade mycket strängt och argt för honom om att han inte fick göra så. Då slog Casimir mig istället. (Till saken hör att han tycker extremt illa om kritik av all form och speciellt illa om när jag är arg på honom). Jag tog förstås upp honom ur vattnet omedelbart och sa till den förvånade fadern att "nu åker vi hem", vilket vi också gjorde.
Senare, när vi ätit lunch, sovit middag och blivit vänner igen pratade vi om utflykten till badhuset. Vi frågade Casimir hade tyckt det var roligt att bada. Som svar på frågan la Casimir huvudet på sned och funderade lite grann. Sedan slog han med handen i luften och sa, mycket strängt, "Nej, nej, NEJ". Då kändes det som att han förstått förmaningen i alla fall.

Casimir 19 månader

Jag har ju inte publicerat några bilder tidigare, men nu bjuder jag på en bild på Casimir som blir 19 månader idag!