Hemmadag borta med Caspar

Caspar hostade lite i natt så idag var det hans tur att vara hemma. Eftersom han inte heller visade några som helst sjukdomssymptom på morgonen så frågade jag honom vid tio-tiden ifall han också ville gå på dockteater.

Caspar väntar i foajén innan föreställningen

Jag framförde min förfrågan så tyst jag kunde, men Caspar hakade på direkt och var i vanlig ordning färdigklädd på två minuter. Tio över tio var vi på tunnelbanestationen och efter detta tog det bara drygt tio minuter till innan vi var framme vid teatern. Från det att vi bestämde oss till att vi var framme vid teatern tog det mindre än en halvtimme, vilket är snabbt till och med för att vara Caspar.

Syrsan pratar med myran Sylvester

Syrsan på vintern

Så vi gick till Dockteatern Titt-ut och tittade på Syrsan & Myran. Igen, i mitt fall. Även Caspar verkade uppskatta teatern mycket, även om Casimir nog egentligen hade större behållning av föreställningen.

Svarta Katten

Eftersom ingen från teatern satt med i salongen och föreskolepersonalen fotograferade friskt, vågade jag smygta några bilder ifrån föreställningen.

Syrsan & Myran med Svarta Katten

Casimir och jag har varit på dockteater igen. Eller om man ska vara helt korrekt på dockteater med marionettdockor. Just marionetter är Casimirs favorit, eftersom han är väldigt fascinerad över hur de är konstruerade.

Från dockteatern Tittuts hemsida

Den här gången såg vi "Syrsan & Myran" med den fristående teatern Svarta Katten. Svarta Katten, som bildades 1986, är en ambulerande teater utan fast scen där Thomas Lundqvist är konstnärlig ledare. För dem som vill se ett litet smakprov finns följande länk (dock inte ifrån föreställningen vi såg) att titta på här.

Thomas Lundqvist demonstrerar syrsan

I Syrsan & Myran fick alla barn som gillar marionetteater sitt lystmäte. Dockspelarna var fantastiskt skickliga och berättelsen i tre akter var precis lagom lång och komplicerad för målgruppen. Det jag tyckte speciellt mycket om var att dockspelarna lyckades få med förhållandevis långa partier där dockorna spelade musik, utan att publiken blev otålig. Lite långa scenbyten kunde det möjligen bli, vilket var lite synd eftersom några i publiken (som i vanlig ordning bestod av en grupp förskolebarn) tenderade att tappa fokus på föreställningen då.

Myrparaden

Casimir var dock som trollbunden hela tiden, men så tillhörde han också den äldre delen av publiken med sina 5,5 år. Han levde sig med i föreställningen och vände sig oroligt om och frågade ifall jag tyckte "teatern var otäck" vid ett tillfälle. (Barnen satt nämligen längst fram vid scenen medan vi vuxna satt en bit bak).

Svarta Kattens konstnärlige ledare

Svarta Katten själv

Det som han tyckte var allra roligast var dock att dockspelarna demonstrerade marionetterna vid slutet. Föreställningen var således väldigt lyckad. Ifall jag ändå skulle drista mig till att komma med ett förslag skulle det vara att dockspelarna hade med sig en lite större (och oöm) myrdocka som barnen kunde få känna på och provspela med efter föreställningen.

Samtal vid nattning

Jag har samtalat med min dotter idag. Precis som jag brukar göra med pojkarna så frågade jag henne vad som var roligast idag och fick till min förvåning ett klart och tydligt svar:
-Äta ... glass... mmmmm
Uppmuntrad av detta frågade jag ifall det inte var roligt att åka vagnen också varvid Lissan svarade:
- Fort, fort ... opp, opp (möjligen "hopp")
Lite svårt hade jag att tolka det senaste uttalandet men så mycket förstår jag att hon gillade att äta glass och åka fort med vagnen.

Annars har hon varit väldigt arg idag. När hon inte förstod att den färska bandpastan verkligen var mat så ställde hon sig med tårarna sprutande ur ögonen svajandes ovanpå sin barnstol och vrååååålade. Därefter försökte hon kasta iväg allt hon kunde få tag på (inklusive bestick och tallrikar). Pojkarna satt mållösa och stirrade på sin rasande lillasyster.

Så ömsom upp och ömsom ner är vardagen med en liten 1,5-åring.

För den som vill bli lite nostalgisk så finns ett inlägg om Casimir i samma ålder att läsa här. 

Munch! på Thielska galleriet

Mormor Musikanta är ju här på besök så idag har vi besökt Munch-utställningen på Thielska galleriet. Vi hade pratat om att gå till utställningen tidigare och efter allt bråk om intendenten (och ännu mer bråk om ordföranden och den nye intendenten) och en underlig recension så var jag oerhört nyfiken. 

Stor lunchsallad

Men innan vi gav oss på utställningen så började vi med lunch på Skånska gruvan. Musikanta tillkännagav därefter glatt att vi skulle gå till Thielska varvid vi påbörjade promenaden. Ungefär vid Skansen insåg vi att mamma blandat ihop Thielska och Liljevalchs och efter en stunds funderande och konsultation av min eminenta mobiltelefon så förstod vi att vi skulle ta spårvagnen tillbaka till Djurgårdsbron och därefter buss 69 mot Blockhusudden.  

Reklamaffichen

Vad gäller utställningen så skämtade jag och sa till mamma att de borde döpa den till "I väntan på döden" när vi föstes med i horderna av pensionärer som gick mot huset. Förvisso okänsligt av mig men det lustiga var att påståendet, viskat på skämt till mamma, skulle stämma bättre än jag kunnat ana.

Den sjuka flickan

Munch visade sig nämligen vara alldeles besatt av döden och hela hans liv verkade fullt med sjukdomar och lidande. Hans mor dog när han var liten, när han blev tonåring dog älsklingssystern och därefter muntrade hans far upp honom med att att upplysa honom om att mamman grät i sin himmel över alla  de försyndelser han och syskonen gjorde. Inte undra på att guiden vi hade på Thielska galleriet mest uppehöll sig vid grosshandlare Thiel och hans utsvävningar vid visningen...

Mamma Musikanta

Mamma Musikanta gillade inte utställningen något vidare, vilket jag tror mest berodde på att man i vanlig ordning inte fick ta några fotografier (som ett resultat av inlånen från Norge). Mamma tyckte inte heller om motiven. Min inställning är att Munch utan tvekan var en stor målare och en skicklig konstnär, även om en del av hans tavlor är en aning åt det morbida hållet (vilket inte besvärar mig nämnvärt). Jag tycker att det är tilltalande att det är så många kvinnor som förekommer i hans tavlor. Bland annat sysselsatte han sig med att kvinnans olika åldrar. Jag hade flera favoriter i utställningen, men ska jag nämna en speciell målning så var det just "Kvinnans åldrar" som tilltalade mig mest.

Utanför Thielska

Jag tyckte som sagt om utställningen, men en sak tyckte jag var väldigt underlig. Det var försvinnande få av inlånen som var intressanta eller betydelsefulla för utställningen. Ändå så pratades det mycket om inlånen och det norska inflytandet gjorde bland annat så att vi inte fick ta några fotografier och samtliga besökande visiterades med hjälp av metalldetektor. Men, man får ta det onda med det goda och vänta tills utställningen är slut för ytterligare ett besök i lugn och ro på Thielska. Då kan jag dessutom fotografera några av tavlorna av några av mina favoritmålare, Fjaestad och Kreuger som också hänger på väggarna. 

Mirrens köttbullar i ugn

Jag har fallit till föga och börjat göra köttbullar. Receptet har jag prövat fram själv, utifrån inspiration från olika håll (till exempel kommer idén om att bara använda fläskfärs från min systers farmor).

Mirrens köttbullar i ugn

1 kg fläskfärs
2 dl gräddmjölk (hälften mjölk och hälften grädde)
0, 75 dl ströbröd
1 stor gul lök
1 msk ljus sirap
1 msk Bongs kalvfond
1 tsk salt (eller örtsalt)
1 ägg

Riv löken. Låt ströbrödet svälla i gräddmjölken (något som tar cirka tio minuter). Blanda ner löken i ströbrödsbladningen. Tillsätt köttfärs, sirap, fond och salt. Avsluta med att röra ner ägget.

Lissan äter köttbullar

Forma stora köttbullar och lägg på en plåt med smörat bakplåtspapper. (Jag brukar lägga i en klick smör ovanpå bakplåtspappret i långpannan och ställa in en stund i ugnen). Låt köttbullarna steka i ugnen ca 30 minuter på 200 grader. Jag brukar byta plåt halvtid vilket är lite besvärligt men gör att det inte är någon risk att det blir bränt på köttbullarna.