Så här med facit i hand inser jag att det är tur att jag inte visste då - vad jag vet nu - att det skulle ta lång tid att få Casimir att acceptera den oerhörda förändring som kom i och med att han fick en lillebror. Då trodde vi att svartsjukan skulle gå över, medan vi nu insett att brödernas förhållande till varandra inte liknar något vi i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss. Sammanfattningsvis slåss och bråkar de nästan utan uppehåll hemma, medan de håller ihop om ler och långhalm när vi är borta och de dessutom tar hand om varandra på förskolan. ("Överbeskyddande" är omdömen vi fått höra från förskolan vad gäller Casimirs relation till Caspar.) Det bästa sättet att få pojkarna att leka istället för att slåss är således att träffa andra barn (fast då händer det tyvärr alltför ofta att de slåss med dem istället).
Nu när Clarissa föddes var dock Casimirs inställning helt annorlunda. Han var glad, lättad och lycklig när vi kom hem från sjukhuset och sa spontant att han "tyckte om lillasyster" att hon är "söt och mjuk". När hon tittar på honom eller räcker ut tungan blir han överlycklig, han fullkomligt strålar och ber att få hålla henne eller ligga på sängen med henne på magen.
Casimir och Clarissa I
Casimir och Clarissa II Caspar då? Caspar har tagit omställningen bra. Han är i grunden väldigt snäll och har aldrig varit elak mot Clarissa, även om han är lite argare och ledsnare nu än precis innan hon föddes. Bara när hon ska äta är det speciellt jobbigt för honom, och då gråter han ofta och säger "inte äta". Även när vi ska sova är det lite problematiskt då Caspar helst vill ligga i famnen på mig när han ska somna och dessutom gärna vill ha en hand i urringningen.
Caspar och ClarissaPå det hela taget har Caspar dock funnit sig i sitt öde och klappar och kramar ofta Clarissa och ekar "hon är söt" respektive "hon tittar på mig" (vilket storebror ofta säger).
