Hundpromenad

På senare tid har jag gått på flera hundpromenader. Inte tillsammans med någon hund dock, utan med uttalat syfte att träffa hundar. Casimir har nämligen blivit väldigt intresserad av djur i allmänhet och just hundar i synnerhet, så när han ser en fyrfota vän så häver han sig nästan ur barnvagnen.

Igår träffade vi en schäfer, lapphund, pittbullterrier och tibetansk spaniel.

Schäfern hade sällskap av en hel familj bestående av en mamma, pappa och en liten pojke (som såg ut att vara ungefär två år). Rolle (eller Rolex som hunden hette egentligen) var enligt utsago "en väldigt snäll hund" vilket bevisades av att han slickade Casimir handen. Rolles matte, som var lite orolig att jag skulle tagit illa upp, upplyste mig om att hundars munnar är väldigt rena. Jag upplyste henne i min tur att både Casimir och jag var väldigt förstjusta i hundpussar.

Lapphunden som vi träffade var ljusgul och vi hade tur då den, enligt matte, var "en väldigt snäll hund". Casimir fick en snabb liten slick av den också och fick också klappa den mjuka pälsen, vilket gjorde honom mycket nöjd.

Den tredje hunden vi träffade var en pittbullterrier, men det visste jag inte förrän efter en stund. När jag gick förbi en av restaurangerna i Västertorp så satt hnden Leon där tillsammans med sin unge husse med kompis. Husse berättade stolt att Leon var en "jättesnäll hund" vilket för övrigt alla renrasiga Pittbullterrier är. "-Renrasiga Pittbullterrier är bara arga på andra hundar, sa han, aldrig på människor". Uppblandade pittbullterrier var dock arga på allt, tillade han sedan. Jag upplyste honom då om att Casimir nog var mer lik en sådan än en renrasig Pittbull. Både Casimir och mamma fick klappa Leon som stod blick stilla. Kompisen föreslog därefter att vi skulle få låna hem Leon om vi ville, men den var varken Leons husse eller jag sådär speciellt intresserad av. (Även om Leon var den vackraste av hundarna).

På vägen hem träffade vi den lilla tibetanska spannieln Tussie (som egentligen hette Chrystal Queen) med äldre husse. Han upplyste oss om att vi hade tur för att Tussie var en "oerhört snäll hund". Då kunde jag inte låta bli att svara att "alla hundar här är oerhört snälla" vilket gjorde honom lite förvånad. Husse underströk då att Tussie var en ovanligt snäll hund eftersom hon inte ens skällde "om det inte var så att hon ville ha hjälp förstås". Nioåriga Tussie såg onekligen inte ut att vara så intresserad av att skälla (hon var så lik en fin dam en hund nu kan vara)och brydde sig inte nämnvärt om Casimir, som hon nådigt tillät rycka och dra lite i den långa, mjuka pälsen. Husse berättade, innan vi skiljdes åt att tibetanska spanniels användes på klostren för att varna för inkräktare.