Att se saker med sonens ögon

Sedan jag fick sonen har jag börjat att se saker på andra sätt. Anledningen till att jag kom att tänka på detta var att i morse, när jag ögnade igenom rubrikerna på Aftonbladet, såg att det stod "Rika kvinnor prasslar mer". Det tog lång tid för mig att förstå varför rika kvinnor skulle prassla mer eftersom prassel, i min värld, handlar om papperspåsar, bakplåtspapper och bitleksaker (som har inbyggt prassel). Jag hann tänka "men ett bakplåtspapper är väl inte så dyrt" innan jag förstod att det var ett annat prassel som journalisten tänkt sig.
Själv har jag, inspirerad av min son, börjat dela upp saker i "bra och prassliga" respektive "mindre bra oprassliga". Till exempel så är ett bakplåtspapper utan prassel är inte något att ha - för även om funktionen vad gäller bakning är den samma så är det något vitalt, essentiellt som försvunnit när prasslet gått förlorat. (Det gör det för övrigt när man sugit tillräckligt länge på det).

Ett annat exempel på hur jag påverkats av min son är att jag numera förstår varför böcker kan upplevas som tråkiga, då jag tidigare bara fnyst åt dem som inte funnit nöje i läsningen. Alla böcker är fyrkantiga, alla böcker fungerar på ungefär samma sätt (de har sidor som man öppnar och stänger) och slutligen - viktigast av allt - alla böcker känns, luktar och smakar väldigt likt. Tacka vet jag en tesil, säger Casimir. En tesil är kall, den har en spännande form, den smakar metall och vrider och vänder man på den kan man hålla den på en mängd olika sätt. Tesilen känns olika beroende på om man känner på skaftet, på ringen, på nätet eller på öglan där man hänger upp den - man kan titta och känna på den uppifrån, nerifrån och från sidan. Således är en tesil oerhört mycket mer spännande än ett helt bibliotek med böcker!