Med Barnvagn i Skärholmen

En kompis till mig berättade precis att hon ska börja doktorera på hur det svenska språket förändras som ett resultat av engelskt inflytande. Min titel på inlägget "Med Barnvagn i Skärholmen" hade kanske varit ett exempel på sådant (skadligt) inflytande om det nu inte hade varit så att Barnvagnen varit huvudpersonen i det här dramat.

Igår var nämligen första gången jag tog med mig Barnvagnen, förutom sonen Casimir (min mamma Musikanta har redan avslöjat sin -och i förlägningen min och sonens identitet i sin blogg) och lite Casimir-tillbehör som blöjor till köpcentrat som ligger några tunnelbanestopp bort.

Jag har varit i Skärholmen tidigare tillsammans med Casimir, men detta var första gången UTAN sjalen men MED Barnvagnen.
Vägen dit gick utan några problem och jag skrattade åt hur fånig jag varit för fyra månader sedan -den första (och enda) gången jag åkte tunnelbana med Barnvagnen. Vid detta tillfälle inbillade jag mig nämligen att: någon skulle rycka ur Casimir ur vagnen och springa iväg med honom, att någon skulle försöka skada honom på något annat sätt och om detta mot förmodan inte hände så skulle vagnen rulla iväg av sig själv och hamna på tunnelbanespåren. Den här gången däremot skulle jag bara njuta av att vara Småbarnsmamma med Barnvagnen. (Tro det eller ej, det finns desperata barnlösa människor som ser fram emot barnvagnspromenader - ytterligare ett bevis på hur degenererande ofrivillig barnlöshet kan vara).

Jag behövde dock bara komma till tunnelbanestationen så kände jag hur paniken kom krypande - Barnvagnen vill nämligen inte åka rulltrappa utan hiss ner till perrongen Som tur var hade jag den tidigare erfarenheten att luta mig tillbaka mot eftersom hissen på vår tunnelbanestation är fenomenalt långsam. Trots detta tryckte jag ett antal gånger på både "nerknappen" och "dörrknappen" innan jag slutligen fick komma ut på perrongen. Väl där fick jag pusta ut ett ögonblick innan en tonårskille som inte såg särskilt förtroendeingivande ut dök upp. (Nu i efterhand kan jag väl erkänna att det största brott som han gjorde sig skyldig till var att han spottade i papperskorgarna.) Eftersom han såg ut som han kunde springa fort höll jag Barnvagnen och sonen i ett järngrepp samtidigt som jag såg till att befinna mig på behörig avstånd från killen.

Resan till Skärholmen gick bra förutom att flera personer i vagnen kastade lystna blickar på sonen och Barnvagnen. I vanliga fall när jag åker och folk tittar på sonen brukar jag känna mig stolt och glad - väl medveten om att han sitter fast förankrad på magen på mig - långt bort från alla utsträckta händer. Denna gång glodde jag dock bara under lugg och höll ännu hårdare i Barvagnens handtag.
Väl framme i Skärholmen hittade jag inte hissen. Jag och en annan småbarnsmamma höll på att vimsa omkring kors och tvärs på perrongen - och jag följde ömsom efter henne och hon följde ömsom efter mig ända tills vi slutligen insåg att ingen av oss visste var hissen fanns. När vi tillslut hittade den av en slump var det tre andra barnvagnar och en rullstol i kön före oss.

Eftersom jag inte ville vänta lyckades jag, trots Barnvagnen, åka rulltrappa - bara för att på utvägen nästan krocka med rullstolen som verkat fått första tjing på hissen. Eftersom rullstolsägaren röt "BORT, BORT" för varje person som han mötte -så höll jag mig respektfullt undan i spärren. (När jag sedan kom ut hörde jag "BORT, BORT, BORT" när rullstolen banade väg genom människorna som handlade på torget.)
Väl inne i centrum tyckte jag att det varit nog med äventyr för en dag och funderade allvarligt på att åka hem igen, men bestämde mig för att ge mig iväg och åtminstone uträtta det ärende som jag kommit för, nämligen att byta en bebisbody med en döskalle på som jag köpt av misstag. (Jag såg inte döskallen förrän jag kom hem och eftersom jag inte gillar döskallar något vidare och Musikantamamman och Svärmor tycker extremt illa om dessa så bestämde jag mig alltså för att göra mig detta besvär och byta bodyn.)

Efter att ha ondgjort mig över det förskräckliga i bebiskläder med döskallar -där expediten och några äldre damer i kassakön inte med ord kunde uttrycka sin avsky- lyckades jag till slut få tillfälle att titta på några byxor. Jag hann att titta på dem men när jag skulle prova dem, med öppen provrumsdörr eftersom Barnvagnen inte fick plats i provhytten, tröttnade sonen och började skrika. (Vad gäller sonens intresse för att gå i klädbutiker så är han väldigt lik sin far där faktiskt). Barnklädesavdelningen gick lite bättre dock, så efter besöket kunde jag lägga några kassar barnkläder (men inga byxor) i Barnvagnskorgen. Se där, vilken tur att jag tog med mig Barnvagnen!

Dessvärre såg jag redan på avstånd att de flesta butikerna var för trånga för Barnvagnen så efter detta äventyr bestämde jag mig för att köpa mig en kopp varm choklad och en vaniljbulle på ett av kaféerna på övervåningen.
På övervåningen finns det inte mindre än två "Espresso House" vilket jag tills igår har funderat över. Igår förstod jag varför - kaféerna var perfekt segregerade - om det så hade stått två skyltar "gammelsvenskar" respektive "nysvenskar" så hade segregationen inte kunnat vara mer total. Jag satte mig lydigt på den gammelsvenska sidan (får skylla på att det fanns mer plats där) och började äta lite på min bulle - bara för att inse att sonen (som hade somnat på promenaden från klädaffären till kaféet) vaknat och var HUNGRIG. Med en diskret blick mot bordet snett bakom mig, där några killar som förde en diskussion som i stort gick ut på antalet erövringar satt, fick jag alltså försöka att passa in sonen. Dessvärre var fanns det så många distraktionsmoment: lampor, människor som rörde sig, röster att det var allt annat än lätt att få honom att äta koncentrerat. Istället tog han några sug, smackade lyckligt och vände och vred på huvudet åt olika håll. Det spelade ingen roll att hans, vid det laget lite pressade mamma på alla sätt försökte locka honom tillbaka igen "Här lilla älsklingen, här är favvobröstet, titta hit lilla älsklingen, här finns Mängder Med Mumsig MammaMat."

Efter att ha försökt ett tag tröttnade jag till slut och ringde mannen (som satt i en taxi från jobbet) och bad honom hämta upp mig med bilen. Eftersom han inte heller gillar tunnelbana var han mycket förstående och det dröjde inte heller speciellt länge förrän både Barnvagnen och sonen var instuvade i bilen. (Jag passade på att ge Barnvagnen en spark när ingen såg). När jag pustade ut i bilen tänkte jag på hur tacksam jag kunde vara över att inget allvarligt hade hänt - och att det nog skulle dröja åtminstone fyra månader till innan jag gav mig ut med Barnvagnen igen.