Bye, bye universitetet

Jag och Linköpings universitet har slutligen bestämt att vi ska separera, efter tio år. Så efter att insett de ohållbara i att pendla till Linköping med tre barn - och då mina forskningsmedel tagit slut och prospektet att undervisa på heltid inte känns lockande - har jag tömt mitt rum.

Clarissa är med och packar

Mitt rum på universitetet

Eller snarare, min snälla pappa har packat ihop mina böcker och kört hem dem till Mogata. Så nu vänder jag blad och funderar på vad jag ska hitta på härnäst.

Att hitta vägen

Stora C har många fördelar. En av dessa är att han inte säger något om mitt dåliga lokalsinne. Mina föräldrar har haft väldigt roligt åt detta, och berättar gärna olika dråpliga episoder om hur jag inte hittat till olika platser, medan stora C alltså låtsas som ingenting.

Ett vanligt exemplet är att jag är på en plats (såsom T-centralen) och behöver ta mig någon annan stans (låt säga Hötorget). Eftersom jag inte bara har dåligt lokalsinne utan även har svårt att orientera mig i termer av "gå väster ut" respektive "gå gatan si och sväng in på vägen så", slutar det alltid med att jag får ringa maken som sedan tålmodigt lotsar mig steg för steg så att jag kommer rätt*. Eftersom han varken suckar eller himlar med ögonen (vad jag kan höra) kan jag vara ärlig ("-Ja jag hittar till Åhléns, nej jag hittar inte till Centralstationen") vilket gör att jag oftast kommer rätt. 

Vid de tillfällen jag kör bil litar jag istället till min GPS. Dessvärre måste man ha en postadress vilket ofta leder till besvärligheter för mig, för att inte tala om ifall jag stavar fel till adressen eller ifall jag ska till en plats utan postadress -som en polisstation eller tågstation. (Ett annat bekymmer är när jag vill köra samma väg tillbaka, vilket GPSn inte tycker jag borde göra. Exempelvis har jag säkert kört till Örby tio gånger utan att en enda gång hitta tillbaka hem samma väg.)

Idag var ett sådant tillfälle, då jag skulle hämta lilla gummans pass i Flemmingsberg. Trots att jag egentligen visste var polisstationen låg (nämligen bredvid tågstationen) lyckades jag köra fel två gånger på vägen dit. Jag hade ingen adress till polisstationen men visste att den låg bredvid en stor väg vilket jag drog slutsatsen borde vara Flemmingsbergsleden. Det var den inte, utan istället hamnade jag på Huddingen sjukhus, vilket var ganska nära i alla fall.  Efter detta körde jag efter skyltarna mot tågstationen, men missade att ta av i korsningen mot densamma vilket gjorde att jag hamnade på vägen mot Tullinge (tror jag). Jag lyckades vända efter en stund och hittade därefter utan vidare åthävor till polishuset, där det tog ungefär en och en halv minut att få lilla gummans pass (och då var väntetiden inkluderad). 

Efter att ha hämtat passet bestämde jag mig för att göra ytterligare ett försök att köpa nya vantar till pojkarna och körde därför mot Stockholm, i fast förvissning om att passera Liljeholmens köpcentrum på vägen dit. Det gjorde jag inte, och då jag istället såg avtagsvägen mot Fridhemsplan förstod jag att jag kört för långt och svängde av mot Stora Essingen där jag lyckades vända igen. De 20 kr som jag fick betala i vägavgift smärtade mig djupt, men det var inte så mycket att göra åt den saken mer än att köra tillbaka. 

På tillbakavägen såg jag att vägen jag kom ifrån inte kom upp på E4an förrän jag redan passerat Liljeholmsavfarten, vilket i alla fall var någon slags tröst. Jag lyckades därefter i min förestats och inhandlade en hel kasse med kläder innan jag vände tillbaka för att hämta upp Casimir inför den stundande danslektionen.

Denna gång hade Casimir fått bjuda en vän till dansen, varvid jag sturskt tillkännagett till flickans mamma att jag skulle hämta dem då jag ju "hade GPS". Dessvärre hittade inte GPSn (vilket berodde på att jag stavat fel vid inmatningen av adressen) och när jag körde efter mitt eget huvud, från Mälarhöjden mot Hägerstensåsen, fastnade jag på en väg med bommar på och fick slokörat köra tillbaka igen. Efter att jag ringt och förhört mig om adressen igen lyckades jag få en färdplan i min GPS bara för att inse att vägen den dirigerade (via Aspudden) också var stängd med en bom. Denna gång väntade jag tills det kom en buss och smet därefter igenom precis efteråt (med bultande hjärta då jag såg att bommen började blinka och röra sig neråt). 

Som tur var dirigerade mamman ifråga vägen till dansen efter att jag hämtat upp henne och dottern och vi kom utan vidare missöden både dit och tillbaka. Dessutom var det så sent att bommen mellan Hägerstensåsen och Mälarhöjden hade öppnats vilket gjorde återresan betydligt enklare. 

*Fast när jag var på Östermalmstorg och ville gå till St Eriksplan bad han mig ta tunnelbana istället.   

Jämförelser

Casimir och mamma november 2009

Casimir fyra månader

Caspar och mamma november 2009

Caspar fyra månader

Clarissa och mamma november 2011

Clarissa fyra månader

Clarissa vänder sig obehindrat

Idag lärde sig Clarissa att vända sig. Medan Casimir och jag stod bredvid vände hon sig minst fem gånger från mage till rygg., innan hon förlorade tålamodet med övningen.

Tunnelbana med Clarissa

Clarissa skriker ofta kvällstid. Vis av detta borde vi förstås hålla oss hemma då, men eftersom vi fått barnvakt bestämde vi oss för att äta middag på tu man hand. Clarissa skötte sig exemplariskt på detta första restaurangbesök, men annat var det under tunnelbanefärden hem från stan. Hon skrek så mycket att vi faktiskt gick av i Gamla Stan och väntade till nästa tåg i förhoppningen om att en rask promenad fram och tillbaka på perrongen skulle få henne att somna. Promenaden hjälpte förstås inte (och inte blöjbytet heller) så det blev bara att ta nästa tåg igen med en skrikande gumma.

Nu var det ju inte så att Clarissa skrek hela tiden, utan istället blev hon tyst ibland när hon såg något spännande eller något förändrades. På ett sätt var det nästan värre eftersom vi kunde höra hela tunnelbanevagnen kollektivt hålla andan när detta inträffade. Dessutom lurade det oss att försöka vyssa, hålla och krama henne för att se om det hjälpte. När hon sedan började skrika igen, trots alla våra försök, fick vi medkännande blickar och nickar från resenärerna, och en tant kom till och med fram och föreslog hjälpsamt att "flickan nog hade ont i magen". Till slut gick vi av redan i Axelsberg och traskade resten av vägen, varvid den lilla flickan var betydligt nöjdare. Hemma igen skrek hon igen men efter att ha ätit, fått en ny blöja och lagts i perfekt vinkel på sidan somnade hon slutligen utmattad. Stora C sa att det berodde på att han pratade med henne "rggh, ääärrgh, agggrrr" - och kanske det var därför.  

Konversation vid nattning

Casimir: -Mamma
Mirren: -Mmm
Casimir: - Tänker du på samma sak som jag?
Mirren: - Jag vet inte, vad tänker du på?
Casimir: -Jag längtar efter att det ska bli lördag. Då vill jag vara på polismuseumet hela dagen. (tyst) Eller åka till badhuset. Å så kan vi köpa godis. 

Clarissas tremånaderskontroll

Nu är klockan tio på kvällen och jag börjar hämta mig från dagens chockartade händelse. Vid tremånadersvaccinationen uppdagades det nämligen att vår lilla gumma i princip inte ökat i vikt på en månads tid.

Lilla gumman gungar 1 oktober 2011

Väldigt oroliga och ledsna blev stora C och jag förstås och har precis som sköterskan svårt att förstå vad detta kan bero på. Jo det förstås, lilla gumman är ju väldigt trött och sällan hungrig. När hon vaknar så skriker hon ju oftast, och det blir man ju inte tjock av. Störd av pojkarna blir hon ju också och antagligen har hon krympt både magsäck och tillgång till mjölk den sista månaden.

Så nu så ska jag försöka väcka henne och amma varannan timma (främst under dagtid tack och lov). Om två veckor ska vi tillbaka och kontrollera att hon börjat öka i vikt igen.

Skrattade

I natt skrattade Clarissa för första gången. Ganska typiskt att det var då vi inte ville göra något annat än fortsätta sova. Fast vi pratade med henne ändå (arrg, goo) och log, och gjorde grimaser, och morrade henne på magen. Precis det där man inte ska göra ifall man vill att ens bebis ska förstå att natt är natt och då ska man sova. Men, vad gör man när det inte är så vanligt att bebisen i fråga är glad och meddelsam. Fast i natt var hon lycklig. Log många storgapsleenden efter varandra, viftade med hela kroppen och skrattade, som sagt.

Tvåmånaderskontroll med Clarissa

Igår var Clarissa och jag på tvåmånaderskontroll på BVC i Axelsberg. Som vanligt var det aningen kaotiskt och undersökningen var snabb och lämnade inte så mycket utrymme för diskussioner eller frågor. För att detta absolut inte ska gå en förbi så står det till och med anslag på väggen i mottagningsrummet att "max 15 minuter är avsatt till läkarkontrollen".

Den här gången fick jag i alla fall tillfälle att påpeka att frågan "har du fått kontakt med din bebis" som alltid inleder kontrollen är helt idiotisk. Vid de två tidigare tillfällena har jag bara nickat snällt och sagt ja, men den här gången var jag uppriktig, vilket kanske kom sig av det myckna skrikandet under den första delen av dagen. Jag fortsatte med att säga att "kontakt fick jag första timman" och hade jag inte fått det den första veckan hade jag nog hört av mig. I vilket fall som helst hade jag aldrig väntat till tvåmånaderskontrollen med att påtala detta. Läkaren som höll i kontrollen (för det var en läkarkandidat och vår vanliga sköterska med också) kom då alldeles av sig, skrattade och gav mig en kram.

Clarissa visade sig (som vi visste redan) vara en nätt liten dam som ändå växer alldeles lagom mycket.  Fast lite svårt att smälta har jag att hon som vägde ett halft kilo mer än Casimir när hon föddes väger mer än 700 gr mindre vid två månaders ålder (ungefär 1300 gr mindre än Caspar vid samma tid). Fast Casimir gick upp från långt under tre standardavvikelser till en över på två månaders tid förstås, medan Clarissa bara gått upp en på samma tid.

Hon skötte sig i allt annat exemplariskt och log till och med ett strålande storgapsleende emot läkarna, precis samtidigt som jag påpekade att hon tenderar att vara svårflörtad. När läkarkandidaten tog och la henne på magen så sparkade hon med benen och sköt upp huvudet som ett periskop och tittade hit och dit. Spontana utrop från läkarna som sa att hon var ovanligt stark och välutvecklad. På grund av anslagen på vägggen så underlät jag att berätta att styrkan troligen mest beror på att hon sitter i sjalen den största delen av sin vakna tid och därför får mycket tillfälle att träna sina nackmuskler ifall hon vill se något annat än sin mammas bröst.

Anslagen till trots så dristade jag mig att fråga om det verkligen är normalt att en bebis skriker en hel dag, varvid jag fick svaret att det är det. Att hon kräks en del var tydligen inte heller något problem eftersom hon stadigt ökar i vikt. Allt var med andra ord precis som det skulle tillsammans med en nyss fyllda tvåmånaders bebis.

Caspars dag

Caspar har också firats på förskolan, fast hans dag var den 29 augusti. Eftersom Caspar älskar korv och fick välja mat till lunch, blev det korvstroganoff.

Caspar två år

Om Caspar sa hans kompisar att han var bra på att:
Hoppa, springa, trösta, sjunga, klä ut sig, hoppa, leka med bilar, leka, lyssna sparka med foten, vara kompis, klättra, sitta på samlingarna, måla, äta mat, kramas, klä på sig, gå, bygga lego, bolla och ligga still på vilan.

Casimirs dag

Casimir fyllde ju år 2 juli men eftersom barnen hade ledigt från förskolan då så firades Casimirs dag den 23 augusti istället. Han valde vegetarisk lasagne till lunch. Detta sa hans förskolekompisar om honom:

Casimir fyra år

Casimir är bra på att:
Äta mat, titta, leka bockarna Bruse, tänka, leka drake, säga förlåt, springa, prutta,vara kompis, bygga lego, vara rättvis, måla, lösa problem, ha temagrupp, sjunga, fantisera, sitta på mattan, skrika samt lyssna och ligga still på vilan.

Clarissa - sex veckor

Imorgon blir Clarissa sex veckor. Hon är en bestämd ung dam som liknar sina bröder på så sätt att hon skriker lika mycket om hon blir nerlagd i vagnsinsatsen som Casimir gjorde och lika mycket som Caspar på kvällarna. För att sammanfatta situationen så har uttrycket " -är du vaken men inte gråter" som min farfar skämtsam brukade säga till mig när jag var barn, fått en helt ny innebörd.

Ilskebirr

Samtidigt är det roligt att vara med Clarissa eftersom hon utvecklas så mycket. Sedan ett par nätter så ler hon och alldeles nyss pratade hon med oss för första gången och sa " Gä, gä, gä". Och sedan är hon ju alldeles, alldeles underbar förstås.

Vårt nya liv II

För precis två år sedan blev Casimir storebror för första gången. Den gången var han minst sagt tveksam till nyordningen och de kommande två åren har i stort sett gått åt att till att få de två bröderna att umgås på ett civiliserat sätt.

Så här med facit i hand inser jag att det är tur att jag inte visste då - vad jag vet nu - att det skulle ta lång tid att få Casimir att acceptera den oerhörda förändring som kom i och med att han fick en lillebror. Då trodde vi att svartsjukan skulle gå över, medan vi nu insett att brödernas förhållande till varandra inte liknar något vi i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss. Sammanfattningsvis slåss och bråkar de nästan utan uppehåll hemma, medan de håller ihop om ler och långhalm när vi är borta och de dessutom tar hand om varandra på förskolan. ("Överbeskyddande" är omdömen vi fått höra från förskolan vad gäller Casimirs relation till Caspar.) Det bästa sättet att få pojkarna att leka istället för att slåss är således att träffa andra barn (fast då händer det tyvärr alltför ofta att de slåss med dem istället).

Nu när Clarissa föddes var dock Casimirs inställning helt annorlunda. Han var glad, lättad och lycklig när vi kom hem från sjukhuset och sa spontant att han "tyckte om lillasyster" att hon är "söt och mjuk". När hon tittar på honom eller räcker ut tungan blir han överlycklig, han fullkomligt strålar och ber att få hålla henne eller ligga på sängen med henne på magen.

Casimir och Clarissa I

Casimir och Clarissa II

Caspar då? Caspar har tagit omställningen bra. Han är i grunden väldigt snäll och har aldrig varit elak mot Clarissa, även om han är lite argare och ledsnare nu än precis innan hon föddes. Bara när hon ska äta är det speciellt jobbigt för honom, och då gråter han ofta och säger "inte äta". Även när vi ska sova är det lite problematiskt då Caspar helst vill ligga i famnen på mig när han ska somna och dessutom gärna vill ha en hand i urringningen.

Caspar och Clarissa

På det hela taget har Caspar dock funnit sig i sitt öde och klappar och kramar ofta Clarissa och ekar "hon är söt" respektive "hon tittar på mig" (vilket storebror ofta säger).

Lycka

Clarissa - 10 dagar

Vårt nytillskott har hunnit bli drygt en vecka nu, men sover fortfarande mest och äter. Idag (eller igår enligt Stora C) kom hon på hur man vrider på huvudet, något hon gör ibland då hon hör något spännande ljud. Allra mest verkar hon uppskatta pappas röst. Dessutom har hon lärt sig att räcka ut tungan riktigt långt.

Vi har istället upptäckt att Clarissa har en skrattgrop, att hon tycker om att bada i handfatet, att hon gärna kissar precis efter att vi har tagit av henne blöjan och att hon vaknar på exakt tre sekunder om man lägger ner henne ensam i en säng/vagn/babysitter men kan sova nästan hur länge som helst i mammans eller pappas armar (eller i bärsjalen). Att hon tycker om bilbrummande och ljudet av vinden som rasslar i vår stora pil, men att hon inte tycker om blåst eller skumpig vagnsfärd.

Fyraårskontroll med Casimir

Idag har Casimir, Stora C (nyss hemkommen från Kenya och London) och jag varit på BVC för fyraårskontroll. Först fick Casimir trä några träkulor på ett skosnöre, vilket han klarade galant. Därefter fick han prata omnågra stiliserade bilder, bland annat föreställande en bil och en gammaldags TV. Förutom att han inte omedelbart kände igen TVn så gick detta moment också bra. Efter detta synkontroll som gick sådär samt en hörselkontroll som gick alldeles utmärkt. Synkontrollen gick ut på att Casimir skulle peka på samma bokstäver på en liten skylt som sköterskan gjorde på tavlan. Inte alla blev rätt, men det är svårt att avgöra om detta berodde på synen eller Casimirs bristfälliga intresse och tålamod med denna övning.

Efter hörseltestet fick Casimir rita en huvudfoting, vilket han också fick godkänt på. Om sanningen ska fram så var det inte världes vackraste teckning (till och med Casimir tyckte det såg läskig ut) men eftersom inga stilpoäng utdelades så spelade detta ingen roll.

Kontrollen avslutades med att Casimir fick gå rakt på en linje och därefter hoppade han självmant på ett ben (fast det numera inte ingår i fyraårskontrollene utan är flyttat till sexårskontrollen). Sammantaget fick han med väl godkänt på hela övningen.

Stilla veckan

Påsken för fyra år sedan låg vi inlagda på Södertälje sjukhus med risk för att Casimir skulle födas alldeles för tidigt. Idag, dymmelonsdagen, fick vi åka hem efter att läget stabliserats då jag fått ett antal injektioner med värkavstannande medicin.

Nu är jag ju gravid igen och eftersom alla tre barnen har samma beräknade förslossningsdatum (om än med två år emellan) så stämmer ju påsken 2007 onekligen till eftertanke. Fast som tur är så infaller påsken betydligt senare i år, så medan Casimir bara var 25 veckor gammal när det begav sig så har vår nya bebis istället uppnått en ålder på drygt 27 veckor. För den som tycker skillnaden inte är så betydande så innebär den i praktiken att nästan alla barn som föds i 27e veckan överlever, medan bara 2/3-delar gör det i 25e veckan.

När jag kom hem onsdagen i stilla veckan 2007 skrev jag ner några av mina tankar då. En liten bit av detta lägger jag här under. Det som hänt dessförinnan är att vi efter mycket om och men åkt in till Södertälje sjukhus eftersom jag haft täta sammandragningar. Väl där blev jag undersökt av en AT-läkare och lugnad av två barnmorskor som båda försäkrat mig om att "det säkert inte är någon fara" och att "sammandragningar är normalt under graviditeten". Efter att AT-läkaren undersökt mig uppför hon sig dock lite konstigt och försvinner sedan iväg samtidigt som hon säger att hon måste hämta "överläkaren".

Vita tisdagen* - tisdagen i stilla veckan 2007

Efter bara en liten stund kom överläkaren, en man i 45-årsåldern, men den första kvinnliga läkaren i släptåg. Barnmorskorna var kvar i rummet och tillsammans med läkarna blev det en liten skara som nyfiket tittade på mina nedre regioner och i monitorn. Den enda som inte fick se något var maken som blivit placerad på en stol en bit bort och jag själv som inte kunde se ultraljudbilden eftersom skärmen var vänd bort från mig. Det första som överläkaren sa när han hade börjat undersöka mig med ultraljudsapparaten var att den andra läkaren skulle försöka pressa bort huvudet på bebisen ur (eller från) livmoderhalsen. Tydligen hade huvudet pressats ner så mycket att det blev svårt att tolka bilderna. Jag fascinerades över hur osentimental läkaren var när han försökte pressa upp huvudet med knytnäven och var innerst inne lite besviken eftersom jag tänkte att en ultraljudbild med ett bebishuvud var bra mycket roligare än en som så att säga inte innehöll något. Medan jag undersöktes pratade de två läkarna oavbrutet och eftersom de gjorde en så grundlig genomgång och inte sa ord som ”allvarligt” eller ”farligt” trodde jag att läget var under kontroll. Den första riktiga chocken jag fick var när jag log mot överläkaren och sa att ”av ert samtal att döma så verkar det inte vara någon direkt fara för livet” och han tolkade frågan som menat för barnet och svarade att ”de skulle ta ställning till eventuell medicinering för lungmognad”. Inte förrän då förstod jag att något kunde vara fel, att något var fel och att detta något kunde vara allvarligt. Trots fikonspråket insåg jag tillslut att det som hänt var att livmoderhalsen börjat öppna sig och att det fanns en risk, liten men reell, att vårt barn skulle födas i vecka 25. Att vi inte fick lämna sjukhuset var självklart. När läkaren sa att vi var tvungna att stanna på sjukhuset tittade jag på barnmorskorna som fortfarande fanns kvar i rummet. De tittade dock inte tillbaka utan flackade lite med blicken. Ingen kom ihåg att säga att jag kunde klä på mig igen men när jag frågade svarade de jakande. Efter undersökningen fick vi komma till ett undersökningsrum där vi skulle tillbringa natten. Jag hade blivit lovad en ”vanlig säng” vilket visade sig innebära en sjukhussäng medan mannen fick en ”förlossningssäng” - ett annat namn för något som såg ut som ett tortyrredskap som gick att plocka isär i moduler. Vi hade inget annat med oss än kläderna som vi kom i och en halv muffins som blivit kvar efter bilresan. (Mannen hade lyckats äta sin andel av muffinsarna i en kort paus då barnmorskorna lämnat oss, men innan läkaren hunnit komma). Eftersom jag blev så väl omhändertagen bestämde vi oss för att mannen skulle åka hem för att hämta lite kläder och saker för natten för att sedan komma tillbaka. Själv fick jag lite filmjölk och müsli samt några smörgåsar av en snäll undersköterska som därefter satt sig på sängkanten och klappade mig på handen. Jag blev lite förvånad över detta och tänkte för mig själv ”nu ligger jag här och är ynklig samtidigt som en vilt främmande person sitter och klappar på mig och ändå är det inte mer än några timmar sedan mina studenter uppmärksamt antecknade vad jag sa om företagskonsolideringar”. Efter att mannen kommit tillbaka fick jag en hel plastkopp med tabletter som jag skulle ta. En av tabletterna var tydligen värkavstannande medel medan resten var smärtstillande.

* Tisdagen i stilla veckan kallas "vita tisdagen" vilket ju passade ovanligt bra i sammanhanget

Mårran i vardagsrummet

Caspars favoritlek just nu är att leka "Rädd för Mårran". Den går ut på att han tar Stora Muminboken, slår upp den på uppslaget som börjar "Å där satt Mårran, ensam som ett berg och runt omkring var hela marken frusen och själva månen tappar all sin färg" och som just pryds av en stor Mårra. Därefter skriker han "Måjjan, måjjan, MÅJJAN" och springer. Ofta tjuter han i falsett också (fast det gjorde han förstås inte när jag filmade).

Casimir pratar istället väldigt mycket om Mårran. Medan Caspar egentligen inte alls är rädd för Mårran så är Casimir fylld av en skräckblandad förtjusning.Tillsammans leker de olika Mårran-lekar.



Konversationen i filmen lyder ungefär:

- Vad är det som är där i boken? (Mirren)
-U, u, u, MÅJJAN! (Caspar)
-Mårran ja, hjälp, hjälp! (Mirren)
-Han skrämde iväg honom. Mumin skrämde Mårran. (Casimir)
-Vilken tur. (Mirren)
-Å då går han iväg och han bet honom i svansen! (Casimir)
-Ja, Knyttet bet Mårran i svansen. (Mirrren)
-Aj, aj, aj (Caspar håller handen ovanpå den uppslagna bilden av Mårran precis där Mårrans tänder är)
-Ja Mårran har vassa tänder. (Mirren)
-Nej, nej, det var MUMIN. (Casimir)
-Det var Mumin som bet honom i svansen? Eller henne i svansen, Mårran är ju en hon. (Mirren)
-Å då gick han iväg! (Casimir)
-Måjjan, MÅJJAN! (Caspar)
-Hjälp, hjälp Mårran! (Mirren)
-Där (Caspar pekar på Mårran)
-Ja, ja, ja, ja, ja han dansade! (Casimir)
(Caspar börjar dansa och snurra runt)
-Mårran, tra ta la la, för Mårran inte kom [otydligt] För han bet honom i svansen, Mumin bet honom i svansen. (Casimir sjunger och slår därefter ihop boken)
-Slut (Casimir)

Diggilo-diggilei

Caspar har en sann kärlek i världen. Det är hans rosa stövlar. Dem älskar han ömt och tar aldrig av frivilligt, förutom när han badar i badkaret. Efter några sömnlösa nätter har vi dock bestämt att Caspar inte får ha stövlarna när han sover, och han har motvilligt accepterat det.

Varje morgon gråter han när jag lämnar honom på förskolan. Inte för att jag går, utan för att han inte får ha sina stövlar på sig där. När jag sedan kommer och hämtar honom på eftermiddagarna är det första han gör att springa ut i hallen och ta på sig stövlarna igen. Igår berättade en av pedagogerna att han smiter ut minst fyra gånger om dagen och tar på sig dem, trots att de snart tas av igen.

Caspar 1,5 år med sina älskade stövlar

Farväl till blöjorna

Casimir har (äntligen) slutat med blöjorna. Inte en dag för tidigt, som hans förskoleföreståndare uttryckte sig.

Hur det gick till ska jag berätta lite senare...

Årssammanfattning

Förra året gjorde jag en årssammanfattning som jag tänkte upprepa även i år.

2010 års:
Händelse:
Den viktigaste händelsen under året var i september då familjen utökades med en kinesisk utbytesstudent. Julia (som hon kallas här i bloggen) flyttade in och blev snabbt en del av familjen. Medan Caspar tog henne till sitt hjärta omedelbart tog det nästan fyra månader innan hon accepterades av Casimir som till en början var mycket arg för att de inte kunde kommunicera så bra. Sedan kom han på att han kunde smita in till henne, krypa ner i hennes säng och titta på film då han inte fick göra det för sina oförstående föräldrar. Nuförtiden är deras relation mycket god, även om Casimir fortfarande är skeptisk till kinesisk mat.

Årets ord/fraser:
“Nej, det var inte jag utan Mårran” (Casimir)
”Jag är ingen Mårra, jag är Mumsig” (Casimir)
”Miirr” (Caspar som ropar på storebror)
”Ä du?” (Caspar som ropar på mamma eller pappa)

Bok:
Årets bok är utan tvekan ”Vem ska trösta Knyttet?” som vi i perioder har läst upp till fem gånger per dag. Som resultat kan både pappa och mamma hela boken utantill, medan Casimir kan referera långa fraser. Ett exempel som han ofta läser med i är ”Därute gick Hemulerna med stora, tunga steg. Långt borta hörde Mårrans tjut på nattens mörka väg”.
Caspar är dessvärre inte särskilt intresserad av böcker, men kan nådigt lyssna korta stunder på Max-böckerna.

Sånger:
Casimir sjunger gärna egna kompositioner baserade på populära barnvisor. Ett exempel på detta är:

”Lilla snigel akta dig, akta dig, akta dig. Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig. Nej, nej, nej ta inte mig, ta den som är efter mig, ta den stora bocken, stor och fet och tjock en. Han är inte farlig, bara man är varlig. Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo.”
Caspar sjunger bara strofen ”fjärran lockar du min syn, lik en diamant i skyn” (fast utan text förstås) från ”Blinka lilla stjärna”. Den kan han dock sjunga riktigt bra.

Utmaning:
Den stora utmaningen under året har varit att få barnen att låta bli att slå varandra. Från början var det bara Casimir som slog lillebror tvångsmässigt. Nu har lillebror börjat slå Casimir också, ofta helt utan förvarning, så jämvikt kan väl sägas råda.

Plats:
Båda barnen älskar att vara i simhallen och på leklandet ”Lekslottet”. ”Lilla huset” (sommarstället) och ”Casimirs stora gula hus” (hemmet) är också populära.

Lek/Leksak:
Casimir leker gärna med mammas IPad. I huvudsak är det två spel han tycker om, att lägga djurmemory och att spela ett spel om flygplan. Dessvärre har han inte riktigt samma mål som den som skapat spelet i fråga. I det första spelet bryr han sig inte så mycket om huruvida han hittar två av allting, utan så länge han hittar EN delfin är han nöjd. Saknas det delfiner (vilket det gör ibland eftersom djuren alternerar) blir han mycket missnöjd. Vad gäller flyplansspelet vill han enbart tanka och reparera flygplanen, vilket gör att han sällan lyckas uppnå några högre poäng.

Caspar älskar bilbanan och vill inget hellre än att köra bilbana med pappa. Han säger ofta ”upp” och sträcker händerna mot taket när vi är på nedervåningen. Det han menar egentligen är att han vill köra bilar på bilbanan. Han tar bilarna, flyttar dem ibland och sätter mödosamt upp dem på bilbanan när de kört av vägen. Är batterierna slut kommer han med bilen, sträcker upp dem och säger ett bedjande ”iii”. Caspar tycker också mycket om bollar och är väldigt duktig på att sparka fotboll.

Barnprogram/barnfilm:
En film som båda barnen tycker om är Babar. Annars gillar Casimir Disney över hela linjen: Aristocats, Prinsessan och grodan samt Dumbo. Caspar (som ju som bekant gillar bilar) tycker bäst om filmen Bilar samt spelfilmer som Barnen i bullerbyn. Mamma och pappa vill helst att barnen ska se svenska pedagogiska barnfilmer, men det är ingen av barnen särskilt intresserade av.

Fiktiva karaktär:
Mårran håller ställningarna från förra året. Hon har dock fått viss konkurrens från dinosaurier, monster och odjur.

Maträtt:
Casimir har i perioder ätit pannkakor två gånger om dagen. Från att ha ätit allt så har han nu blivit ganska kräsen och ombytlig, ibland äter han bara pastan och ibland bara såsen. Själv tänker jag att det jämnar ut sig i längden och försöker bortse från de dagar han bara vill äta morötter.

Caspar är mycket matglad och äter det mesta, såväl kinesiskt som svenskt. Just pannkakor är han dock inte så värst förtjust i.