Statusrapport Caspar

Idag så drog Caspar i speldosan för första gången. Jag vet inte om det var för att den skulle spela för honom - men nöjd såg han ut i alla fall.

Caspar sitter också långa stunder åt gången, men tycker dessvärre om att slänga sig bakåt i tid och otid så kuddar måste till i alla fall.

Pincettgreppet har praktiserats en tid nu, jag vet inte när han lärde sig det dock...

Nyår

Snart är det nyår och då brukar man ju sammanfatta året. I vårt fall har det hänt väldigt mycket i år, och ännu mer det senaste halvåret.

2009 års:

Händelse
Årets händelse var utan tvekan lillebror Caspars födelse i juli 2009.
Familjen begåvades med en snäll, jovialisk och knubbig lillebror som helst satt i famnen eller sov nedstoppad i fårskinnsfällar i barnvagnen.
Casimir ansåg nog att från den dagen han kom till BB och såg den nye familjemedlemmen i pappas famn, så blev inget sig likt igen.

Ord
2009 års ord måste nog anses vara "telv" (själv) i svår konkurrens med "näe", "mej" och "Mahemir" (Casimir). Ofta i kombination av typen, "Näe, Mahemir, mej telv". Mammas vanligaste ord torde tyvärr nog vara "nej" ofta i kombinationer av typen "Nej Casimir, du får inte hälla ut allt shampo i badkaret".

Böcker
1) Mollyböckerna
2) Richard Scarrys böcker om bilar
3) Barbapapaböckerna
4) Böckerna om Max (Max kaka, bil, blöja...)
5) Bu och bä blir blöta

Sånger
De senaste månaderna har Casimir börjat sjunga. Han har en vacker gossopran och är oftast ganska tonsäker. Favoriterna är "Blinka lilla stjärna", "Dinkeli, dunkeli doja" och "Bä, bä vita lamm". Han tycker också om "En jul när mor var liten", "Tre skepp jag såg", "Liteliteli" och "Pepparkaksvisan".

Utmaningar
Årets utmaningar gällde framförallt mamma Mirren.
1) Hämta och klä på Casimir med Caspar i sjalen (respektive att klä på och ta med Casimir till förskolan).
2) Söva båda barnen samtidigt. Detta var en utmaning då båda under de första månaderna med lillebror skrek samtigt på kvällarna - och arbetade upp varandra till hysteri.

Plats
I augusti i år köpte vi ett sommarställe på norra Öland. Där hoppas vi få tillbringa många somrar tillsammans framöver. Just nu är det mest ett fallfärdigt hus omgivet av en svårgenomtränglig skog, men Casimir har trots allt redan haft glädje av sommarstället genom att kasta stenar i havet och pocka björnbär i skogen.

Leksak
Årets leksak är utan tvekan Caspars hoppgunga som han nu vid snart sex månaders ålder kan hoppa i, säkert en timma åt gången (så länge man sitter bredvid och hejar på honom).
För Casimir är de tre utryckningsfordon som han fått i present av pappa C, en ambulans, polisbil och brandbil årets leksaker.

Barnprogram
Casimir har under största delen av året älskat Pingu, det vill säga barnprogram om den lilla pingvinen. Vardagsnära och helt igenom snällt så uppskattas det av såväl Casimir som hans föräldrar.

Fiktiva karaktär
Mårran har varit allestädes närvarande under de senaste månaderna. Casimir kan, när som helst frysa mitt i något som han håller på att göra, spärra upp ögonen och säga "ah - Mårran tommer" (Mårran kommer). Han ser dessutom Mårror på alla möjliga (och omöjliga) ställen.

Maträtt
Casimir har ritualiserat yoghurtätande på kvällen i den grad att han inte kan sova om han inte fått sin tallrik med kvällsyoghurt. Antingen äter han Yoggi smultron-yoghurt eller Yoggi samoa, eller naturell yoghurt med jordgubbssylt. En del sylt och en del yoghurt är lagom tycker Casimir.

Ny blogg

Jag har startat en ny blogg som ett komplement till min gamla. Tanken med den nya bloggen är att jag ska skriva lite vardagshändelser - därav namnet "vardag med barn". I den nya bloggen försöker jag skriva lite varje dag, undvika att vara högtravande samt lägga ut lite fler bilder. Ja, ja - få se hur länge det varar.

Jämförelser

När Caspar döptes höll hans gudfar John ett tal vars poäng (så som jag förstod den) var att inget barn är det andra likt - hur mycket vi än försöker säga att barnet liknar någon annan. Själv har jag funderat lite i de svängarna, framförallt eftersom det under en period var långt ifrån självklart att vi skulle få ett biologiskt barn. Eftersom jag alltid legat steget före hade jag redan innan vår fertilitetsbehandling startade tagit reda på hur en adoptionsprocess går till och tanken på en liten dotter från Kina hade redan börjat gro. Nu blev det ju inte så, och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men det bestående resultatet har blivit att jag tänker mycket på de jämförelser som ständigt görs.

När Casimir föddes var den vanligaste kommentaren att han var "sin far upp i dagen". Utseendemässigt stämmer det inte helt längre, men till sättet är han så lik att det ibland blir skrattretande. Samma sorglöshet, infallsrikedom, rastlöshet och otålighet präglar dem båda.

Då Caspar kom blev det dock tydligt att här hade vi något helt annat. Caspar sades vara en "kopia av Mirren som liten" och han var inte lik sin far eller bror vare sig till sätt eller till utseende. För att vara bebis är Caspar otroligt tålmodig, han är oftast glad och skriker bara om han har en anledning (som att han är hungrig, trött eller vill bli kramad).

Nu blir det oftast så att de båda pojkarna jämförs mot varandra, vilket är extra tacksamt då de är så olika. Själv förundras jag över olikheterna och känner mig lycklig över att jag får lära känna två så olika individer. Nackdelen är att jämförelserna ofta leder till att de olika egenskaperna värderas. Jag vet till exempel inte vilken gång i ordningen jag fått frågan om jag inte är glad över att ha fått ett "snällt barn" den här gången - eller om det inte var tur att jag fick det "bråkiga/jobbiga barnet" först. Själv tänker jag inte så utan tycker bara det är roligt att följa två så genuint olika människor på vägen.

Matsäck

Igår ringde min mamma Musikanta och gjorde mig svarslös för andra gången på kort tid. Första gången handlade det ju om nappar - den här gången var det istället matsäck som var på tapeten.

På Casimirs dagis är tisdagarna utflyktsdag. Det innebär i praktiken att sisådär 12 mammor som har barn på samma dagis står och lagar mat vid sidan av frukosten varje tisdagsmorgon. (Det är möjligt att någon pappa lagar mat också, fast jag har inte hört talas om det.)Så, om det inte vore stressigt nog att väcka, mata/amma, byta blöjor och klä på två stycken bångstyriga barn så ska jag alltså även hinna laga mat och packa Casimirs ryggsäck på tisdagsmorgonen. För att komplicera saken ytterligare ska maten komponeras enligt tallriksmodellen, vilket innebär att det ska finnas med både kolhydrater, protein, vitaminer och även fett i rätt sammansättning. I dagisets A-Ö står det därför uttryckligen vilken mat som rekommenderas och vad som är strängligen förbjudet att packa ner i ryggsäcken.

För mig har denna pålaga om matsäck fått allt större proportioner. Trots alla mina ansträngningar har det nämligen inte fungerat speciellt bra. För det första, Caismir är van vid två varma lagade mål mat per dag. Dessutom vill han äta i lugn och ro - vid dukat bord. Eftersom matsäcken sällan är särskilt varm och dessutom äts ute har resultatet blivit att han oftast inte ens rör maten vid lunchen. När jag sedan kommit och hämtat honom på tisdagseftermiddagen så brukar jag inte ens hinna in genom ytterdörren förrän mina ansträngningar betygssats och kommenterats:
"-Han har inte ätit någon lunch idag" konstaterar förskolans kokerska krasst.
Första gången han inte åt något av sin medhavda pastasallad med currydressing föreslog personalen att han skulle få "pannkakor som de andra barnen". Jag skakade tvivlande på huvudet, väl medveten om att pannkakor är nästan den enda varma mat som Casimir inte är så förtjust i, men bestämde mig för att steka pannkakor nästa tisdagmorgon. Sagt och gjort, tisdagen därpå fick Casimir pannkaksrullar i sin ryggsäck. För att vara säker på att de skulle hålla värmen skaffade jag dessutom en mattermos för ändamålet. Till pannkakorna fick han drickyoghurt, en liten sallad bestående av osttärningar, skurna minitomater och små gurkbitar (vilket han brukar tycka om), en smörgås samt en fruktsallad med skuren frukt och röda kärnfria vindruvor.

När jag kom och hämtade honom blev utlåtandet "-Jag är inte säker, men jag tror att Casimir åt upp vindruvorna". (Detta påstående visade sig vara helt sant). En gång till försökte jag med samma matsäck, vilket visade sig ge precis samma resultat.
Förra veckan lagade jag istället pasta med hemgjord pestosås. Min tanke med detta var att Casimir skulle äta bättre eftersom han själv hjälpte till med att tillaga såsen ifråga. Till detta skickade jag med en sallad med gurkbitar, tomater och osttärningar, en flaska mjölk, en liten fruktsallad med skurna kiwibitar och röda vindruvor samt en smörgås. När jag kom för att hämta Casimir visade det sig än en gång att han bara hade ätit upp vindruvorna. (Till hans försvar ska jag dock säga att personalen glömt att ta fram lådan med pestopastan).
Så, med detta i tankarna började jag redan i helgen oroa mig för vad Casimir skulle få till matsäck. Igår när jag pratade med min kära mor på telefon så frågade jag därför henne vad hon tyckte att jag skulle skicka med honom (och det var alltså då som jag blev svarslös). "-Risifrutti" sa hon.

Nu tycker jag inte att förslaget var bra, och det skulle dessutom ses med ungefär lika blida ögon från förskolans sida som om jag hade skickat med Casimir en chokladkaka och en Coca-Cola till lunch, men min mammas förslag och min egen reaktion på detta (jag var helt chockerad!) fick mig ändå att fundera lite. Ställs det inte ibland orimligt höga krav på oss mammor? Har förhållandet till maten blivit vår tids religion, där den största synden man som mor kan göra är att skicka med sin tvååring en matsäck som innehåller mättat fett och socker? Hur kommer det sig att det just är mammorna som till så stor del tar hand om alla de praktiska detaljerna vad gäller barnen. (Jag vet att ingen av tankarna är speciellt nyskapande eller orginell, tyvärr). Så till nästa tisdag funderar jag allvarligt på att be att maken fixar matsäcken. Det skulle inte förvåna mig om han, full av infall som han brukar vara, just packar väskan med en kex-choklad och en Coca-Cola, eller vem vet - kanske en Risifrutti.

Casimir

Nappar

Min mamma Musikanta ringde mig imorse och bad mig skriva ett inlägg om nappar. - Nappar?! varför då, frågade jag ganska förvånat ska erkännas då nappar är en icke-fråga i det Casimiriska hemmet.-Därför att en av mina vänner frågade varför dina barn har nappar svarade hon så.

När jag skriver att nappar är en icke-fråga i vårt hem är det en sanning med modifikationer Det är en icke-fråga på så sätt att nappar är något helt okontroversiellt då ingen av oss ser något problem i dem. Å andra sidan är napparna i sig väldigt viktiga för de två yngsta familjemedlemmarna, och då speciellt tvååringen. Casimir älskar nämligen sina nappar, eller "bappar" som han kallar dem, hett och innerligt. Han tycker om att suga på dem, han tycker om att hålla i dem, han tycker om att titta på dem, han tycker om att samla på dem, och han tycker om att sortera dem på olika sätt. På sista tiden har han till och med börjat att gradera napparna utifrån kriterier som "sugvänlighet", "material", "design" och "motiv". (Det är också viktigt att nappen inte på något sätt påminner om Caspars nappar eftersom den då kategoriseras som en "babis bapp" och omedelbart ratas). Följaktligen är en ny napp (med mycket sugmotstånd) med en oval vacker grön bricka prydd med en ståtlig krokodil ("do-do-dil-bapp" säger Casimir lyckligt) bättre än en gammal genomskinlig napp med geometriska figurer på.

För mig är nappen oproblematisk på så sätt att lagt ihop fördelarna och nackdelarna med napp och kommit på att fördelarna överväger. Fördelarna med napp är främst att mina pojkar tycker om sina nappar - och att nappar i viss mån minskar risken för plötslig spädbarnsdöd. På minussidan hittar jag få reella argument Det sägs ju att nappar inte är bra för tänderna, men det gäller främst från fyra års ålder. Dessutom är det mycket värre för tänderna att suga på tummen, vilket ju oftast är alternativet En del påstår att nappar är ohygieniska, men bara man kokar dem då och då så är det inte heller något bekymmer. (Detta gäller speciellt då båda barnen, som sagt, tenderar att suga på något annat om inte nappen finns tillgänglig). Sedan finns ju argumentet att det inte "ser så trevligt ut" vilket jag handen på hjärtat har svårare att förstå. Ett barn som suger på en napp - hur kan det vara provocerande? Det måste vara något annat än själva nappen, en bit latex (eller i Caspars fall silikon) fäst på en bricka som utmanar så.

Just den sista frågan har fått mig att börja fundera lite. Jag tror att motståndet mot napp, i vissa kretsar, beror på två (i mina ögon felaktiga) uppfattningar. Den första är att barn inte ska få vad de vill, eftersom de blir bortskämda då. Den andra är att den ömma moderns omsorger skulle vara alldeles tillräckliga för att barnen ska vara nöjda och glada.

Det senare påståendet är enklast att förklara då det förhoppningsvis beror på att den som ger uttryck för denna åsikt antagligen har barn med mindre stort sugbehov (vilket jag i och för sig har svårt att se hur man som mor kan slå sig för bröstet för). Ett alternativ är att man inte har några barn själv - men väl en gammal upplaga av Dr. Spocks "Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran" -där han ger uttryck just för uppfattningen att barn som kräver napp har mödrar som inte tillgodoser deras behov. Som tur är reviderades den uppfattningen tillsammans med den nyare upplagan varvid Dr. Spock krasst konstaterade att vissa barn har större sugbehov än andra. (Om det är så är alltså ingen skada skedd - nyare versioner av Dr. Spocks bok finns på såväl nätbokhandlarna som Tradera.) Själv kan jag bara konstatera att mina bröst blödde som ett resultat av alltför idogt sugande innan Caspar fick napp. Om man bortser från att detta tillstånd inte var särskilt fördelaktigt för mig, så kan man enkelt se nackdelarna för Caspar. Förutom att det knappast kan vara speciellt trevligt att få blod i munnen när man äter kan ju såriga bröstvårtor lätt ge upphov till infektioner som i sig kan vara en fara för amningen (om man då som sagt bortser från att smärtan hos den ammande mamman knappast inverkar positivt på amningsviljan).

Den andra uppfattningen att "barn inte ska få vad de vill för att de blir bortskämda då" har jag svårare att fördra med. Det är klart att när man är en familj så måste man jämka lite mellan olika intressen, men att förvägra ett litet barn något med det enda argumentet att "inte skämma bort det" är i bästa fall elakt och omoget. Enligt all modernare barnpsykologi så kan ett spädbarn inte skilja mellan vilja och behov, det barnet vill har det alltså även behov av. Ett barn behöver värme och närhet vid sidan av mat och mer praktisk omsorg. Att låta ett barn skrika sig till sömns tycker jag därför är ren grymhet. Med tanke på att spädbarnet inte har någon erfarenhet eller tidsuppfattning att luta sig tillbaka på, så finns det inget som säger barnet att mamma eller pappa någonsin kommer att återvända ifall barnet blir lämnat gråtandes. (För att tala om att barnet knappast kan vara säkert på att ingen kommer att äta upp det under tiden det väntar). Att låta barnet bli föremål för föräldrarnas rädsla, att omgivningen ska tro att de saknar auktoritet, är på samma sätt förkastligt.-Det är minsann vi som bestämmer, vill föräldrarna signalera, vilket man bevisar genom att utöva makt över en helt värnlös liten människa som inte ens kan greppa, än mindre stå eller gå. Själv blir jag väldigt arg när jag ser sådant och bibelcitatet "den som förleder en av dessa små [...] för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup" kommer osökt till mig vid dessa tillfällen. När ilskan lagt sig lite brukar jag också påminna mig om att många psykologer menar att en människas personlighet är formad redan vid två, tre års ålder. Jag har därför svårt att se på äldre bekant, som berättade att hon lämnade sitt gråtande spädbarn på nedervåningen på natten och själv sov med mannen i sovrummet på övervåningen för att "maken inte skulle bli störd", på samma sätt igen. Nu kan man ju tycka att jag irrat mig långt från själva ämnet om nappar, men just argumentet att barn inte ska få ha napp för att det inte ser trevligt ut tror jag bottnar just i den uppfattningen, att barnet på något sätt skulle bli bortskämt om det fick vad det ville.

För att avsluta mitt inlägg som ju fått en allvarligare ton än jag hade tänkt från början på ett passande sätt så kan jag inte låta bli att visa målningen med Madonnan och barnet av A. Drüer från 1506. (Lägg speciellt märke till nappen i Jesusbarnets hand.)

Mårror

För ett tag sedan läste jag om en finländsk undersökning som syftade till att undersöka vad barn är rädda för. Forskarna frågade sig vad barn upplevde som mest skrämmande på tv - till exempel om barn tar mycket illa vid sig av nyhetsinslag som de ser. Någrot förvånande visade det sig att barnen upplevde barnprogram som mer skrämmande än nyhetsinslag - och det barnprogram de var mest rädda för var Mumintrollen. Den karaktär som skrämde mest barn i Mumintrollsserien visade sig vara *Mårran.

Finska barn och svenska torde vara varandra ganska lika varandra, vad gäller barnprogram, för även svenska barn verkar vara Mårrädda. Enligt mina föräldrar var jag så rädd för Mårran att jag undvek vissa av Muminböckerna helt och hållet. Casimirs relation till Mårran är dock något mer komplicerad än min. Samtidigt som han är väldigt rädd för henne hyser han en stor fascination för karaktären. Tillsammans med två-åringens typiska svårighet att bestämma sig så leder denna hatkärlek till att välja film på kvällen blir både svårt och tidsödande. Ett typiskt exempel på konversation ser ut så här:

-Mumin, titta Muuuuumin, säger Casimir
-Vill du se Mumin, frågar jag
-Ja-a, svarar Casimir mycket bestämt, titta Målla!
Jag reser mig går mot datorn och tar fram Muminfilmen. När jag kommit fram till datorn med filmen ser dock Casimir orolig ut och säger istället:
- Näe, bide (vill inte) Målla, bide Mumin
han funderar lite
-Bilar
jag går och hämtar Bilar-filmen istället varvid Casimir tjuter
-MUUUMIN, MÅLLA, MUUUMIN, Måååålla, Muumin
-Du får se Mumin, säger jag, medan jag stoppar in Muminfilmen (som jag inte lagt ifrån mig, vis av tidigare erfarenhet) i datorn
Vid det här laget så håller Casimir fast vid filmvalet ända tills filmen börjat och det börjar snöa, då han skräckslaget kastar sig i min famn och gråtande tjuter
-BIDE MÅLLA *snyft*, bide Mumin

Casimirs fascination för Mårran leder också till små pratstunder om världens beskaffenhet. Mitt i en konversation om något annat så kommer ofta betraktelser om just Mårran. När jag frågade om han tyckte det var roligt att leka med "snälla kusin Jakob" svarade han till exempel fundersamt:
-Målla snääll, *hu-hu-hu* (här slår han armarna om varandra och härmar hur man gör när man fryser), Målla lall (kall) *nickar*
Casimir förstår således att någonting kan vara farligt, utan att för den delen vara ont - fast det är förstås mest i teorin...

När vi ska måla är motivet givet. Förutom att rita Mårror så vill Casimir att jag ska rita ... arga Mårror, snälla Mårror, glada Mårror, ledsna Mårror å så fler arga, glada, ledsna och snälla Mårror. (-Näe säger Casimir "bide måla arg Målla, måla näääll (snäll) Målla"). Förutom alla dessa Mårror ska jag även rita "mer Målla", "en till Målla" och "annan Målla". Förra gången vi målade vägrade jag till slut rita fler Mårror efter att ha kommit upp i en samling av inte mindre än tio olika Mårror. (Till detta ska läggas de flertal Mumintroll, snorkfröknar, hemuler och lilla my som jag ritat på eget bevåg). Detta ledde till en stor konflikt där Casimir skrek "Mållla, måla Målla" många, många gånger.

Det mest positiva som Mårrintresset fört med sig (förutom möjligheten att prata om det goda och onda i världen då) är att det lagt till ytterligare en varelse vi kan borsta tänderna på. Vi hade stora problem att borsta Casimirs tänder tills den dagen vi gjorde tandborstningen till en lek där vi borstade olika djurs och andra varelsers tänder. Hittills har vi förutom Mårrtänder även borstat: hajtänder, krokodiltänder, elefanttänder, muständer, kattänder, hundtänder, dinosaurietänder, pippitänder, Bissitänder (Bissi är hans "gudbror" och största idol) och hemultänder. Bara för att nämna några. Mårrtänderna är dock både hans och vår favorit eftersom Mårror ju, som ju alla vet, har så väldigt många tänder.


*Om det mot förmodan är någon som inte känner till Mårran så är hon stor och grå och så kall att allt hon kommer i närheten av fryser till is. I den tv-serieversion som vi har mårrar hon dessutom mest hela tiden (men det är jag osäker på huruvida hon gör i böckerna).

Helt sjukt!?

Den här veckan har varit ovanligt händelserik. Det började lugnt med att vi städade hela lördagen, hela förmiddagen på söndagen, gick på loppmarknad söndag eftermiddag och åkte hem och hälsade på Casimirs snälla gudmor på söndag kväll. (Hoppas att hon kan förlåta mig för det, med tanke på vad som hände sedan...).

Städningen på lördagen gick väl bra, men långsamt. Själv är jag ju fullständigt urusel på att städa så jag gjorde nog inte så mycket nytta. Eftersom Mirrmaken dock är en städtrollkarl -han behöver bara vifta med dammvippan så flyger alla saker till sina bestämda platser- så blev huset påtagligt mycket mer i ordning efter lördagens övningar. Loppmarknaden (vilken var en gatuloppis på en granngata där några av våra bästa vänner bor) var också givande. Jag köpte en Tiffanylampa av gatans vingrossist för 100 kronor som enligt utsago var köpt i New York 1971 och handgjord av en ryskamerikanska. Eftersom han berättade detta för maken långt efter att jag köpt lampan är jag benägen att tro honom. Ett riktigt kap med andra ord! Styrkta av denna goda affär bestämde vi oss för att åka och hälsa på Casimirs gudmor som bor ungefär 20 minuter bort.

Eftersom Casimirs gudmor har två barn, som båda är väldigt snälla mot Casimir (trots att de nyligen uppnått de vördnadsvärda åldrarna 8 och 10 år) var det inte så svårt att övertala honom att själv klättra in i bilen och sätta sig i bilbarnsstolen. Dessutom hade pappan i familjen lovat Casimir att han skulle få titta på Mumintrollet under resan vilket inte gjorde entusiasmen mindre. Det dröjde dock inte så länge förrän jag (som sitter bredvid Casimir i bilen) började fundera på om Mumintrollen verkligen var en så bra idé, eftersom Casimir började sucka, andas stötvis och se påtagligt illamående ut. Eftersom han vid åtminstone två tillfällen tidigare blivit åksjuk när han tittat på film i bilen var jag övertygad om att han var illamående och tillhöll därför maken strängligen att köra långsammare. (Stänga av filmen vågade jag dock inte).

När vi väl var framme så ville Casimir inte gå ur bilen. Jag lyfte ur honom bilbarnsstolen och försökte få honom att gå in i huset. Det ville han inte heller... Inte ens när hans 8-åriga gudbror (om man får kalla honom det) berättade att det fanns en ny tågbana i huset ville Casimir gå in, utan satt bara på trappan utanför med huvudet i mitt knä. Jag lyfte in honom i huset med tanken att han snart skulle hämta sig bara han fick sitta ner en stund. Så satt jag och höll honom säkert en kvart (medan gudmor höll Caspar) medan jag väntade på att han skulle kvickna till. Ganska snabbt förstod jag dock, speciellt efter att pappa påtalat att Casimir nog hade feber, att Casimir nog inte var åksjuk utan bara...sjuk. Vi bestämde oss för att åka hem och väl hemma visade det sig att Casimir hade 40.1 grader.

För att göra en lång historia kort så insjuknade först Casimir och sedan Caspar i vad som både vi och den medicinska expertisen tror är influensa. Medan Casimir var sitt vanliga jag (om än sitt lite ilsknare, tröttare och mera lättstötta alter ego) morgonen efter så blev Caspar riktigt dålig. Det enda som Casimir klagade på var att det gjorde ont när han hostade, att det värkte i fingrarna och att han inte fick gå till förskolan och leka med Thea. Trots att han tre kvällar i rad hade över 40 graders feber höll han sig ändå uppe till 10 på kvällen, samt drack och åt nästan som vanligt.

Caspar fick dock nästan omedelbart en otäck hosta, vilket gav till följd att han lät som att han inte kunde andas. Eftersom han hostade mest när han låg ner tillbringade vi natten mellan måndag och tisdag sittandes med honom i famnen, då pappan och jag turades om att sova. Eftersom Caspar ändå ammade (jag kommer aldrig skriva dia!) ordentligt så beslutade vi oss för att avvakta. Även natten mellan tisdagen och onsdagen tillbringades på samma sätt. På onsdag eftermiddag (då jag hade varit instängd med Caspar i förskolans kök hela dagen och lagat mat till alla förskolebarnen) bestämde vi oss för att åka in till sjukhuset. Det var efter att jag fått reda på att två av förskolelärarna precis tillfrisknat från influensa, och att det nog inte var någon vanlig förkylning som mina pojkar dragit på sig.

På Huddinge barnakut (ja vi ringde innan och förvarande) fick vi snabbt ett rum och Caspar undersöktes av en snäll läkare. Efter att hon hade gjort en första kontroll av hans tillstånd så berättade hon att hon skulle rådfråga en mer senior kollega för att sedan försvinna iväg. En liten stund senare kom hon tillbaka med sagda kollega. Då var båda iförda handskar, plastkläder (utanpå den vanliga läkarrocken) och munnskydd. Jag som redan fruktade det värsta behövde alltså inte fundera så mycket mer på vad de misstänkte... Som tur var visade det sig att Caspar hade en bra syresättning och förutom att läkarna trodde att Caspar kanske hade öroninflammation så var det inte så mycket de kunde göra. -Influensaprover tar vi bara för riskgrupperna, sa den unga läkaren, i andra fall så behandlar vi bara symptomen. -Och får han svårt att andas, fyllde den seniora läkaren i,så är det bara att komma in igen. En återbesökstid för att titta på örat sattes till följade dag.

Igår torsdag åkte jag därför tillbaka till Huddinge sjukhus. Denna gång fick jag ta med mig Casimir, eftersom jag inte kunde förmå mig till att fråga hans snälla farmor om barnpassning en dag till. Eftersom det hade funnits leksaker på rummen på barnakuten hade jag bara med mig lite ombyteskläder och några blöjor. När vi kom till sjukhuset blev vi anvisade ett speciellt rum som låg utanför akutmottagningen. Efter att jag snabbt konstaterat att det inte fanns några leksaker därinne gav jag mig ut för att leta upp några i väntrummet. Jag hann dock inte mer än utanför dörren då jag blev inmotad i rummet igen "eftersom man inte fick ta med sig några leksaker in på det rummet eftersom det saneras oerhört noga". -Han är två år, sa jag, och tittade på min nu både ledsna och skrämda lilla pojke. - Kan inte hjälpas, sa receptionisten, ni får försöka klara er så gott det går.

När en sjuksyster kort efteråt kom in på rummet (iklädd den obligatoriska rymdklädseln) satte jag in stöten på henne och varvid hon lovade att komma med en glass till Casimir. Hon tog lite prover varefter även läkaren kom och undersökte Caspar. Ganska snart blev det dock tydligt att den apparatur som fanns i rummet inte passade en tvåmånaders bebis. - Äh syresättningen kan knappas vara - ehum - 37, 58, 73, 65 % sa hon och skakade på huvudet åt den blinkande apparaten. -Vi måste ha en annan apparat, den här är avpassad till vuxna, sa hon och lämnade oss ensamma igen.

Sjuksystern som lovat Casimir glass kom då tillbaka med en lastbil i plast och en Piggelin. Casimir blev genast på lite bättre humör, även om han fortfarande mest tittade förskrämt på henne. -Han är nog lite rädd, förklarade jag för henne, varvid sjuksköterskan slog ut med händerna och utbrast -Varför då?. Eftersom det tedde sig så fullständigt självklart för mig att det kunde verka skrämmande för en tvååring att hänvisas till ett sterilt rum på ett sjukhus, fullt med medicinsk apparatur och där människor med ansiktsmasker kommer in och ömsom håller fast och ömsom sticker hans vrålande lillebror, lämnade mig denna fråga nästan svarslös. När sjuksyster hade gått tittade Casimir på mig, med något vilt i blicken, pekade på dörren och sa -Gå mamma, gå. -Vill du gå, frågade jag, varvid han nickade och med stort eftertryck sa -Ja-a!. -Vi kan inte det älskling, sa jag, vi måste vänta på att doktorn kommer och tittar på lillebror igen, varvid Casimir la sig ner på golvet (med huvudet i mitt knä) och somnade. Jag vet inte om det var hans sätt att säga att "nu vill jag inte vara med längre" eller om det bara berodde på att vi hade passerat hans middagslurstid för länge sedan, men somnade gjorde han i alla fall. Detta fick i sin tur till följd att all sjukhuspresonal blev ännu mer nervös eftersom de trodde att Casimir (som igår var helt feberfri) också var allvarligt sjuk. (Mitt "nejdå han sover bara middag" lugnade dem inte i någon större utsträckning). Till slut ville inte sköterskan gå in (munderingen till trots) utan räckte in en termometer och bad mig ta tempen själv och meddela den för journalföring. Med många nervösa blickar på min äldste son som låg och sov på britsen så gjorde jag som jag blev ombedd.(Casimir brukar inte alltid ligga still och jag var förstås väldigt rädd att han skulle falla ner).

Efter detta kom en senior barnläkare som också tittade i Caspars öron in, och hon konstaterade omedelbart att Caspar inte hade någon öroninflammation utan att det bara var virusinfektionen som gjort örat rött. Vi fick lite Ventolin utskrivet och sedan var vi fria att gå hem. Jag väckte därefter Casimir som såg mycket lättad ut när jag sa att vi skulle åka. För att göra honom glad så stod vi sedan en lång stund utanför ambulansintaget, där vi såg två ambulanser och en polisbil. På vägen tillbaka till parkeringshuset gjorde vi också en liten avvikare till Huddingevägen där vi såg "många bussar", "många bilar" och "topa" (grävskopa) med Casimirs egna ord. Därefter åkte vi hem - nästan tre timmar senare och många upplevelser rikare.

Första leenderna

Sedan någon vecka tillbaka är det lite lugnare i det Casimiriska hemmet. (Kallar hemmet för detta fortfarande eftersom det fortfarande, och i allra högsta grad, är Casimir som dominerar det). Storebror har slutligen om inte börjat glädja sig åt nyordningarna åtminstone börjat finna sig i dem med jämnmod - åtminstone då han inte är hungrig eller trött. Vi hade dock ett återfall när vi var på BVC och hans gamla sköterska kommenterade att han hade blivit storebror och han surt svarade "-Vide brur, vide babis".

Men, men - i vilket fall som helst så har situationen stabliserats. Dessutom så känns det som om båda barnen håller på att utvecklas väldigt fort just nu.

Caspar: Lillebror har börjat le. Nu påstår i och för sig pappan i familjen att Caspar log mot honom och lillebror för första gången redan den 8 augusti - men första gången jag fick ett leende (och inte bara en vidöppet gapande mun) till svar på mina kommunikationsförsök var den 20 augusti. Tur var det eftersom vår nya BVC-sköterska (en nitisk och mycket bestämd dam) allvarligt förhörde sig om huruvida han log eller inte. Några veckor innan så frågade hon om han följde med blicken och då svarade jag något svävande, helt enkelt eftersom jag inte tänkt på det (blev bannad av maken när jag kom hem förstås). Den här gången kunde jag dock svara både säkert och sanningsenligt. Förutom att le har han också börjat att försöka slå på snurrhundarna (en babymobil) ovanför skötbordet.

Casimir: Även storebor är inne i en väldigt spännande utvecklingsfas just nu. Mest handlar den om att han vill bestämma själv, vilket till exempel gör att han får raseriutbrott om man gör saker utan att fråga. Nu är jag ganska van vid detta och frågar därför inte bara "vill du ha en smörgås" utan även "vill du ha det här brödet, vill du ha smör på, vill du ha smör där (pekar ovanpå smörgåsen), är det lagom mängd smör respektive vill du att jag ska skära bort kanten" innan jag ger honom en smörgås. Att synda mot "medbestämmanderegeln" straffas ofelbart och skoningslöst. Att jag häromdagen skar maten i ätvänliga bitar utan att fråga ledde til både matvägran och raseriutbrott, liksom att farmor hällde grädde i Casimirs soppa olovandes. Samtidigt är han också hjälpsam och frågar jag så hämtar han gärna saker som jag eller lillebror behöver. Rent språkligt så har han börjat att härma och försöka låta mer snarlikt det vanliga uttalet. Lite svårt är det för honom eftersom det går på tvärs emot hans vanliga uppfattning -att det egentligen borde vara han som bestämmer uttalet. Därför händer det att man får höra konversationer av denna typ:
-Topa, topa, topa... nääe pa-a. Topa NÄE pa-a. PA-A, PA-A! (både topa och pa-a är betyder "grävskopa").
Dessutom har Casimir börjat använda en större andel adjektiv. Nu är saker "snälla" och "goda". "Got mat" och "snäll dil" (krokodil) tillhör de vanliga omdömena.

Vårt nya liv

Efter nästan sex veckor så ska jag nu berätta lite om vårt nya liv. Jag har dragit mig lite för detta, eftersom jag blir trött bara av att tänka på det (än mer av att skriva om det).

Caspar föddes alltså tidigt på morgonen onsdagen den 8 juli. Dagen efter fick vi det första besöket av mormor, morfar, farmor, farfar, farbror och inte minst ... storebror Casimir.

Det finns en dansk familjeterapeut som heter Jesper Juul (som jag berättat om i tidigare inlägg) som liknar att få ett syskon med att ens man skulle komma hem med en ny fru och säga "jag älskar dig preciiiis lika mycket". Det är en mycket bra liknelse, tycker jag, eftersom Casimir reagerade minst lika kraftfullt som jag hade gjort i den händelse att maken kommit hem med en ny flamma. Från första stund som Casimir såg sin lillebror så förstod han några vitala saker. För det första, att "babisen" var i vår familj för att stanna. (Om inte annat så förstod han det när han mindre framgångsrikt försökt att ge bort den till mormor och farmor). Att babisen skulle ta saker ifrån honom (som leksaker, tid och mamma) och att han hädanefter inte skulle få varken mammas eller pappas odelade uppmärksamhet. Så vad gjorde han - och vad gjorde vi?

När vi hörde att familjen var i antågande så tänkte vi att det skulle vara bra om pappa höll babisen så att jag skulle kunna krama Casimir, så samtidigt som pappa snabbt tog Caspar så satte jag mig i sängen och försökte se till att sjukhusskjortan dolde det mesta av min misshandlade kropp (samtidigt som jag försökte gömma undan de blodigaste sängkläderna). När Casimir kom in i rummet så gav han dock bara pappa en lång blick under lugg, samtidigt som han rynkade pannan och bestämt sa "mammas babis". Så mycket för den avledningsmanövern, alltså. Efter att jag tagit tillbaks Caspar så försökte jag lite valhänt krama båda barnen samtidigt. Det var upptakten till en fullständigt hopplös kamp (från min sida) att räcka till åt båda två, som pågått sedan dess. Så, hur har då Casimir hanterat det faktum att han fått en lillebror.

Till att börja med är det viktigt att inse att han aldrig bett om att få ett syskon. Möjligen kan det vara en förmildrande omständighet för han har verkligen inte gjort livet lätt för oss den här tiden. Han har bland annat:
-Matvägrat i omgångar, flera dagar i sträck. När han väl har börjat äta så har han
-Kastat mat, porslin och bestick i golvet. Han har även
-Huggit mig med gaffeln, detta efter att han först skrikit och sedan kastat besticken när vi var ute på en restaurang och åt. Till detta har han
-Vägrat att kramas, förutom möjligen när lillebror ska amma, och istället
-Slagit mig och skrikit åt mig.

Lillebor har han istället
-Nupit i fötterna och öronen, dragit i huvudet, kört på med buss, traktor och grävskopa - samt gett väl mycket närgången uppmärksamhet och ömhetsbetygelser. Dessutom har han vid ett flertal tillfällen tagit hans napp...

Sedan Casimir började på förskolan igen har det mesta dock gått tillbaka till nästan normalt. Det började med att han ville kramas när jag kom och hämtade på förskolan, vilket för mig var en stor seger. För några dagar sedan kom så vad vi tror var det stora genombrottet, Casimir gav lillebror sin napp...

En månad

Idag fyller Caspar, och därmed vårt nya liv, en månad. Caspar har gått från att ha varit ett litet knyte, mest ihoprullad till en boll till att följa med blicken och skrika modulerat, dvs att att lyssnar på sig själv och experimenterar med olika läten. Även om han är mycket lugnare än storebror Casimir någonsin var (nu och som bebis) så har Caspar redan nu bestämda uppfattningar som han högljutt ger uttryck för. Han föredrar till exempel famn framför säng, sjal framför vagn och bröst framför napp. Ergo - det har varit mest ammande och bärande för mig de senaste veckorna. Samtidigt är Caspar förhållandevis social och tolererar ibland (åtminstone mycket korta stunder) även att bli buren även av farmor eller mormor.

Caspar

För precis en vecka sedan, den 8 juli, föddes CASPAR Christian Amandus på Huddinge sjukhus. Då vägde han 3240 gram och var 50 cm lång.

Nedräkning

Idag är det den 25 juni och jag har gått 36 fulla veckor som gravid. Om man ska vara noggrann så är det exakta datumet 36 veckor och 5 dagar (36+5). Det innebär att det är tre veckor kvar till lillebrors beräknade förlossningsdatum och exakt en vecka tills 37+5 då Casimir föddes. Eftersom båda pojkarna har samma beräknade förlossningsdatum - 17 juli - (fast med två år emellan) så är det svårt att inte jämföra och snegla på almanackan.

Vad gäller lillebrors ankomst så är jag kluven. Å ena sidan så ska det bli väldigt skönt att inte vara gravid längre. För utom att jag är stor och otymplig, trött, ständigt kissnödig och andfådd så är jag också orolig för förlossningen och att något skulle hända lillebror de här sista veckorna. Tyvärr är det så att de allra sista veckorna, liksom de första veckorna av graviditeten också är de farligaste för barnet.

Å andra sidan så är jag smärtsamt medveten om att ett barn på insidan av kroppen är bra mycket lättare att ta hand om än ett på utsidan. För att inte tala om hur besvärligt det kommer att vara att ta hand om två utsidiga barn - varav ett är en vild nybliven tvååring och det andra är ett spädbarn.

Ett eget rum

Den sista tiden har både jag och maken ägnat mycket tid till att försöka få huset i ordning inför lillebrors ankomst. Eftersom Casimir kom nästan tre veckor för tidigt så känns det inte som så långt kvar - med bara en månad kvar till beräknad förlossning. Resultatet har förstås blivit det motsatta, halvfärdiga projekt och ett hus (och en trädgård) i kaos. Till exempel så finns det fortfarande bara uppsatta staketstolpar och tvärslåer i trädgården, men inga staketpinnar, vilket knappast håller någon två-åring på rätt sida av staketet.

Ett projekt som vi nästan är klara med är dock att skapa ett lekrum till pojkarna. Det rum som tidigare var mitt arbetsrum har nämligen genomgått en förvandling den senaste tiden.

Så här såg det ut tidigare...

Efter mycket slipning och spackel...

Lite målarfärg...

Å så det färdiga resultatet med en motivtapet föreställande Noaks u-båt!

Så här ser motivtapeten ut!

Apropå språk - II

Igår ringde min kära mamma Musikanta till mig vid flera tillfällen. Första gången skickade jag en upptagetsignal eftersom jag just då var fullt upptagen med att hugga in på den lunch som en väninna hade lagat åt mig. Andra gången hon ringde så hann jag inte svara alls eftersom jag samtidigt försökte få min vilt skrikande och sparkande son att sätta sig i barnvagnen.

Det var nämligen så att Casimir hade förälskat sig i en "tramptraktor" som fanns utanför den affär med begagnade leksaker och barnkläder, vilken (mycket strategiskt) är belägen bredvid förskolan. Jag föll till föga och köpte den, men kom sedan på att jag hade svårt att få hem såväl vagn, barn och traktor. När jag efter mycket funderande kom på att jag kunde ta traktorn på släp kunde Casimir inte tänka sig att skiljas från den. Då hade jag redan försökt att dra tramptraktorn med sonen ovanpå i ett snöre och lämna vagnen på förskolan. Eftersom Casimir inte kunde tänka sig att lämna tramptraktorn ens en liten stund så misslyckades även planen att köra sonen i vagnen och ta traktorn på släp. För första gången lyckade jag faktiskt inte få ner honom i vagnen, trots att jag tog i så mycket som jag orkade och vågade (utan att riskera att göra honom illa). Det slutade med att butiksföreståndaren kom ut, sa till mig att hålla Casimir och så lyckades vi sätta honom i vagnen samtidigt som han höll i traktorn (som hon band fast ovanpå honom och vagnen med ett hopprep).

Precis då ringde alltså mamma. När jag hade gått en liten stund och förvissat mig om att ekipaget inte skulle kantra så ringde jag tillbaka. Jag förstod att det antagligen var något mycket viktigt eftersom hon ringt två gånger, på kort tid, till min mobiltelefon. Eftersom jag är i åttonde månaden trodde jag att hon antagligen ville förvissa sig om att jag mådde bra - och att jag inte höll på att föda i lönndom. Det visade sig dock vara något helt annat som hon hade på hjärtat.

Efter att den obligatoriska frågan "-Var-ääe-du?" hade blivit besvarad kom hon raskt till poängen. "- Du har stavat fel i ditt blogginlägg, utbrast hon anklagande, 'apropå' stavas inte med två p!" Jag förstod på en gång vad hon menade, eftersom min man redan hade påpekat detta för mig. Eftersom han är av det mer diplomatiska slaget så var hans uttalande lite mer försiktigt. "-Älskling, jag tror inte att "apropå" stavas med två p - eller jo det gör det ju - men inte i början. Allt som allt ska det nog vara två p:n och inte tre som du skrivit. Jag är inte säker, men du kan väl kolla upp det".

För att vara Pingstvän är min käre make en stor lögnare. Sanningen är den att han visst är säker. Han har nämligen bara stavat fel en enda gång i sitt liv - på en rättstavningsskrivning i första klass. Jag ska inte påstå att detta tillfälle har är något trauma för honom, men det smärtar honom fortfarande och han har aldrig glömt det. (Han blev för övrigt befriad från rättstavningen efter att han därefter skrivit alla rätt de nästkommande tio rättskrivningarna). Underligt nog så "ser" han hur ord ska skrivas - vilket jag alltså inte gör. Speciellt konstigt är detta eftersom han faktiskt inte kan skilja på en ros och en tulpan. Själv misstänker jag att anledningen till att jag inte kan stava är att min mamma aldrig ska glömma att det hon predikade i sin tidiga lärargärning "att om man bara läser många böcker lär man sig också stava" inte stämmer. Fast numera brukar hon oftast nöja sig med att suckande konstatera "att hon fått mig för sina synder". (Ingen har väl läst fler böcker än jag gjorde under min ungdom).

Summa sumarum - jag visste alltså mycket väl att jag hade stavat fel i bloggen, men hade inte hunnit ändra det ännu när mamma ringde. Lite lamt försökte jag försvara mig med att det var ett "practical joke" att stava fel i titeln på ett språkinlägg, något som min mamma inte för ett ögonblick trodde på. "- Du stavade fel tre gånger! sa mamma med emfas, och dessutom skrev du utflykt med c". "-Om du bara inte hade haft så oerhört bristfälliga kunskaper i franska så hade du vetat att "apropå" på franska är två ord "à propos". Propå finns för övrigt även på svenska, vilket du kanske inte känner till?". (Jodå, jag har en doktorsexamen i ekonomi - jag har stött på det ordet. Personligen förstår jag inte heller varför det alltid är så att bara för att man är dålig på att stava så tror folk att man inte heller kan några ord).

Det där med franskan fick min kära mor att komma in på ett av sina favoritteman - den oerhörda oförrätt och skändliga neslighet som min pappa begått mot henne då han inte "tillät mig att läsa franska". När jag skulle välja språk på högstadiet drev nämligen min far igenom att jag skulle läsa tyska istället för franska, eftersom "tyska var ett världsspråk som man talade i EU". Mamma kämpade tappert men föll tillslut till föga, något som hon sörjt (och förebrått honom) sedan dess. Själv hade jag helst struntat i båda språken och istället läst "Bild och form" som också gick att välja - men den uppfattningen togs aldrig på något som helst allvar av någon av mina föräldrar.

Samtalet slutade med att mamma Musikanta uppmanade mig att läsa en kurs i franska, varvid jag (som alltid i dessa sammanhang) sa att jag inte gillade Frankrike. Förutom att det är roligt att reta mamma, som är en sann frankofil, så ligger det en viss sanning i det uttalandet. Till att börja med är jag inte särskilt förtjust i den franska maten. Jag må vara relativt ensam om detta - men faktum kvarstår - en vegetarian i Frankrike är en olycklig och hungrig människa. Mamma kontrade med att jag kunde äta ost. Eftersom jag inte heller är särskilt förtjust i franska ostar (utan föredrar italienska och grekiska) blev jag inte helt övertygad av det svaret. Sedan sa jag att jag "aldrig träffat någon trevlig fransk man över 35 år", varvid mamma kontrade att detta inte var något specifikt franskt. Då avslutade jag min uppräkning med att säga att "franska föräldrar slår sina barn" vilket mamma inte hade något bra argument emot.

När min man kom hem senare på kvällen berättade jag att mamma hade ringt och påtalat att jag stavat fel i bloggen. "-Kunde du inte säga att det var meningen" frågade han, att det var en rolighet att stava fel i ett språkinlägg?". "-Nähä, sa jag, för jag hade tydligen stavat fel tre gånger och dessutom haft ett c i utflykt". "-Stavade du utflykt med c, sa maken, och såg för en stund riktigt förvånad ut innan han fortsatte, jag gissar att hon klandrade dig för dina bristfälliga franskakunskaper också, och att hon upplyste dig om att apropå är två ord på franska?". Till svar på detta nöjde jag mig att nicka, och tyst konstatera, att min man nog känner både mig och min familj rätt bra vid det här laget.

Kommentarer...

Nu kan alla som vill lämna en kommentar till min blogg :-) även så kallat anonyma användare.

Apropå språk

Min kära mor Musikanta skriver något som kallas för Fredagstema. Det innebär att hon, tillsammans med många andra bloggare, varje fredag skriver ett inlägg om något förutbestämt tema. Förra fredagen var temat "Apropå språk" vilket hon förstås förtjänstfullt kåserade över - något som i och för sig inte var så konstigt då hon valt de olika fredagstemana (temata?) själv under maj. Att jag skulle vara disciplinerad nog att skriva Fredagstemablogginlägg verkar ytterst osannolikt, men eftersom språk ligger mig varmt om hjärtat just nu tänkte jag berätta om den senaste språkutvecklingen hos Casimir. Musikanta berörde i och för sig detta i sitt inlägg - men eftersom hon inte riktigt behärskar Casimiriska till fulländning så känns det som att ämnet inte är uttömt ännu.

Som sagt, sonen Casimir har på senare tid börjat prata alltmer flytande Casimiriska. Casimiriska är släkt med svenska och har en intonation som påminner om östgötskan (där har Musikanta helt rätt) men samtidigt har språket en stor mängd helt säregna Casimiriska ord. Egentligen finns det tre ordtyper i Casimiriskan: svenska ord (som uttalas och betyder ungefär samma sak för Casimir som för majoriteten av den svenska befolkningen), ord som påminner om svenska (i betydelse och uttal) och sedan Casimiriska ord (vilka är sådana som är omöjliga att gissa och som man måste lära sig).

Svenska ord
Av de ord som Casimir säger som förstås av de allra flesta är hej, hej då, stanna, bilar, mamma, pappa, min, mina och mer mest populära. Jag misstänker starkt att en av anledningen till att Casimir just utalar dessa ord på ett, så att säga, mer traditionellt sätt är att han vill elimninera risken att det han säger missuppfattas. "-Min bil" och "-Min mamma" är exempel på uttalanden som förekommer flitigt i Casimirs reportoar. På senare tid har dessa meningar dock fått konkurrens av olika konstruktioner som innehåller utropet "-Stanna, bilar!", vilket han säger så fort vi är ute och går - eller då han träffar någon. Ofta återföljs detta uttalande med att han strängt förmanande spänner ögonen i den han talar med. Tyvärr är dock teori och praktik (som så ofta i Casimirs värld) skilda åt, så det händer inte alltför sällan att Casimir lyckligt springer omkring (med sin utsjasade mamma jagandes efteråt) ömsom sjungande ömsom deklamerande för sig själv "-Stanna, bilar, stanna bilar, stanna biiilar".

Ord och meningar som påminner om svenska
Många ord och meningar som Casimir säger påminner om svenska. Här kan man särskilja tre typer - ord med mindre traditionellt uttal, sammandragningar samt nyordningar. I båda fallen är de inte omöjligt att gissa vad han menar, så länge man har en god hörsel och en god fantasi.

Vad gäller de ord som faller under denna kategori så finner vi de många matvaror, till exempel:
-Då (ost)
-M-jö (mjölk)
-A-va (vatten - eller snarare "ha vatten")
-Mö (smör - meningen innehåller oftast "mer" som förled)
-Jo-å (yoghurt)
-Jå (juice)
andra exempel är
-Plan (flygplan) och
-Tå (tåg)

Casimir säger också många sammandragna meningar. Det i särklass vanligaste exempelet här är "-vill-inte" och närbesläktade "-vill-inte-dä" och "-vill-inte-ha-dä". Det händer till och med att han säger "-vill-inte" i sömnen.

Den sista gruppen av kategorin "ord och meningar som påminner om svenska" är nyordningarna. Dessa grupp är starkt onomatopoetiskt influerade. Vanligast här är "brumma" och "bamma".
-Brumma, skulle kunna översättas med att göra något som låter. Ofta säger Casimir till exempel "-Mer brumma" när vi stannar på garageuppfarten då han vill åka en längre utlykt med bilen. Uppmaningen "-Pappa, mer brumma" kan dock lika gärna betyda att han vill att pappa ska såga fler staketstolpar med cirkelsågen, och "-Mamma, mer brumma" betyder allt som oftast att han vill vispa grädden till smör med elvispen. (Även matberedaren är han svag för skall tilläggas).
-Bamma, betyder istället att göra sådant som låter "pang". Spika och slå med besticken i bord eller tallrik (en annan favoritsysselsättning) är typiska exempel på att "bamma". Konstigt nog faller dock även "att skruva med skruvdragare" in i denna kategori.
I båda fallen "brumma" och "bamma" så förstår vi föräldrar oftast av sammanhanget vad som menas.

Casimiriska ord
Slutligen finns de rena Casimiriska orden. För att behärska dessa ord krävs lång och trägen övning. Här kommer också några av Casimirs absoluta favoriter såsom "bidi", "lå", "pa" och "la-a".
-Bidi, betyder inte pippi (pi-pi eller bi-bi) kompisen Bissi (bi-i) eller kompisen hunden Bisquit (också bi-i) utan lastbil. Ordets ursprung är höljt i dunkel men vi tror att det från början var "brandbil" som senare har kommit att omfatta alla typer av tyngre fordon.
-Lå, är truck. Varifrån det ordet kommer har vi inte någon aning om, men Casimir svarar ytterst bredvilligt när vi glömmer och måste fråga. Igår frågade jag till exempel "-Casimir, vad heter 'truck' på Casimiriska" , varvid han (med en självklar min) svarade just "lå".
-Pa (eller pa-a) betyder grävskopa. Det har i tidernas begynnelse funnits andra varianter på detta som låtit mer likt det svenska ordet (såsom ä-o-pa) men på senare tid har ordet förkortats till "pa-a" eller "pa". Eftersom grävskopor är sådana viktiga och självklara element i Casimirs liv är det kanske inte så konstigt att det otidsenliga och krångliga "grävskopa" bytts ut mot korta och klatschiga "pa".
-La-a är traktor. Varför Casimir kallar traktorer för "la-a" är svårt för oss att förstå. Just detta är lite förvillande eftersom Casimir har en "la-a" som han älskar och som han gärna vill ha med i olika sammanhang, samtidigt som "la" också betyder "klar". Så länge Casimir använder "la" respektive "la-a" i sammanhang som "la-a mat" (vilket betyder "jag är hungrig och vill ha mat - jag tycker den är klar nu") och "la-a, ner" (vilket betyder "jag har ätit klart och vill ha hjälp ner från stolen") respektive "miiiin la-a" (min traktor) så går det bra. Lite svårare är dock när han gastar "la-a" på skötbordet, vilket lika ofta betyder att han vill hålla sin traktor som att han vill att vi ska vara klara med blöjbytet.

Svårast är försås när Casimir använder en stor mängd Casimiriska ord samtidigt. I morse såg han till exempel en bild på en ångvält och frågade därefter:
"-Mamma, bidi? la-a? el biiil".

Sjukskriven - hurra, hurra

Uppmärksamma släktingar har upprepade gånger påtalat att bloggen blivit alltför sällan uppdaterad den senaste tiden. Eftersom jobb, sjukdomar och andra åtaganden avlöst varandra har jag dock varken haft tid eller ork att skriva något. Att jag är höggravid har inte heller gjort mig piggare. Den slutliga spiken i kistan var att jag fick vattkoppor i måndags. Eftersom jag blivit sjukskriven en månad nu, ser jag dock fram emot att bryta den onda spiralen - både när det gäller försummade blogginlägg och elaka sjukdomar.

Barnuppfostran à la Juul

I det Casimiriska hemmet har vi en husgud vad gäller barnuppfostran som heter Jesper Juul. Om jag ska sammanfatta Jesper Juuls teorier så skulle jag vilja säga att de handlar mycket om vilket det varaktiga resultatet av fostran ska bli. Även om jag instinktivt förstod att den enkla vägen inte alltid är den rätta - så var det intressant att läsa om någon annan som ägnat mycket tid åt att studera olika typer av familjer och deras situationer. Den enkla vägen räknar jag som den auktoritära stilen, jag tror på allvar att strama tyglar som kryddas med piska och morot ger absolut snabbast resultat - ifall det man eftersträvar är lydiga barn. Med risk för att sticka ut näsan så tror jag också att det finns en anledning till att det just är osäkra människor som hyser en sådan förkärlek till denna metod, de tror helt enkelt att deras barn skulle bli omöjliga att tygla om de inte från början fick lära sig "vem som bestämmer". En artikel om detta kan man läsa i Svenska Dagbladets nätversion.

Ett fungerande alternativ är förstås inte att låta barnen bestämma allting. Förutom att det skulle vara fullständigt livsfarligt - speciellt med ett så oförskräckt barn som Casimir - så tror jag att alla i familjen skulle bli olyckliga av den strategin.

Istället satsar vi på en tredje alternativ- som handlar om att ge vår son utrymme och respektera honom, samtidigt som vi försöker lära honom att även förstå och respektera våra viljor. Att man måste ge och ta samt kompromissa i en familj. Om man ska sammanfatta denna övergripande vision i några handfasta punkter så skulle ett axplock av det Casimiriska hemmets föräldraregler vara:

1) Vara tydlig och ärlig: tala om vad jag vill och varför jag vill det. Aldrig ljuga och inte ta "enkla utvägar". Exempel: Om Casimir vill äta glass före maten säger jag att jag inte vill det- eftersom jag hellre ser att han äter middag. Jag påstår inte att "glassen är slut" och säger inte heller att "han kan få glass sedan".
2) Vara saklig och respektfull: aldrig blanda ihop sak och person och aldrig säga något som bedömer och kritiserar. Exempel: Om Casimir häller ut sin soppa på bordet så säger jag ifrån att han inte ska göra det eftersom det bli kladdigt då. Jag säger inte att "fina pojkar inte gör så" eller att "jag blir ledsen om han gör så".
3) Respektera personligheten, och inte bedöma eller betygssätta varje handling. Exempelvis, när det gäller barn så finns det en olycksalig tendens att ständigt bedöma och berömma deras grad av "duktighet". Förutom att man skapar små ögontjänare leder det också till att barnets självkänsla urholkas. (Titta på alla utbrända vuxna "duktiga flickor" så förstår ni vad jag menar). Kärlek ska inte villkoras! (Dessutom finns det inte en enda vuxen som skulle stå ut med att få varje handling eller uttalande kommenterat!)
4) Skydda men inte begränsa. Jag tror att det är viktigt att man som förälder kämpar tillbaka ryggradsreflexen att säga och tro att "allting är farligt". Vissa saker kompromissar jag inte med - antingen håller Casimir mig i handen när vi är ute och går, eller så åker han i vagnen. Andra saker får han göra, som att gå själv på bryggan om han har flytväst på sig.

Till detta har vi lagt en nyckeltanke: att våra kontroverser hemma beror på våra olika viljor (och Casimirs självständighet) och inte på trots. Det kan låta som ordvrängeri men skillnaden är helt avgörande. Istället för att tänka att "Casimir är i trotsåldern" (vilket förövrigt, som min nyktra mamma kommenterade, skulle vara helt meningslöst eftersom han alltid varit det i så fall) så tänker vi att "Casimir vill vara så självständig som möjligt". Detta har gjort att vi satsat på tid och alternativ. Det är helt fantastiskt hur väl det fungerar! Istället för att bara stänga av filmen på kvällen och säga "nu ska vi gå och lägga oss" - vilket med säkerhet skulle föranleda ett raseriutbrott från Casimirs sida - säger vi till i god tid innan när vi ska gå och lägga oss.

Ett exempel (autentiskt) på hur lite tid gör hela skillnaden skulle kunna vara när Casimir sitter och tittar på "Hitta Nemo".
-Ska vi gå och sova Casimir (säger mamma)
-Näe, titta fi-isk! (svarar Casimir)
- Jag förstår att du inte vill sova nu, men jag tycker att du ser trött ut. Du får titta på filmen tills fiskarna träffar sköldpaddorna. (säger jag då)
(Casimir svara i regel inte alls - men när scenen innan sköldpaddssejouren kommer börjar han säga "-Hej då" till fiskarna).
Det brukar oftast inte vara något som helst problem att ta upp honom till sängen därefter.

Ett exempel på hur alternativ fungerar är att Casimir oftast går med på att ta på sig halklapp, bara han får välja vilken hakklapp han ska ha. Ifall han inte vill ha den med girafferna brukar jag erbjuda den med ugglorna eller hundarna.

För att avrunda så vill jag ändå säga att jag tycker att vårt familjeliv i det mesta är kärleksfullt -och så harmoniskt som det nu kan bli med en tvååring. Det roliga är också att Casimir redan har lärt sig och använder sig av samma strategier gentemot oss. Häromdagen plirade han förhoppningsfullt mot mig och sa, när det inte alls var dags att titta på film "-Titta Pippi (Pingo) eller Fi-isk?" (Hitta Nemo).

Oj- oj-oj!

Casimir har börjat säga "Oj-oj-oj" när han ser något spännande. Eftersom han är en mycket nyfiken liten pojke så blir det många "oj" på en dag. Fåglar och hundar, lastbilar och grävskopor, tappade smörgåsar och utspillda yoghurttallrikar -allt uppmärksammas med ett eller flera "oj".
Igår blev det extra många "oj", eftersom vi besökte Naturhistoriska riksmuseet. Handen på hjärtat så var varken pappan eller mamman i Mirrfamiljen särskilt entusiastiska - pappan muttrade till och med något om "uppnålade skalbaggar i långa rader av montrar" innan vi åkte dit. När vi kom fram visade det sig dock att utflyktmålet fick högsta betyg av Casimir, som sprang runt och hojtade "oj- oj- oj- OJ" så det ekade i de valvbeklädda salarna. Den första utställningen, om människans utveckling, var speciellt spännande eftersom det fanns många stora uppstoppande djur att titta på. Dinosaurierna vilka tilldrog en stor mängd lite större pojkars intresse brydde Casimir sig dock inte alls om. Därefter såg vi en utställning om polartrakterna, med modeller av valar och uppstoppade isbjörnar och pingviner vilket också var mycket uppskattat- speciellt eftersom Casimirs favoritfigur är en liten animerad pingvin i lera vid namn Pinggu. "-Pippi, sa Casimir, oj, oj, oj!!
En utställning om homosexualitet i djurvärlden hann vi också att se (vilket mer än någonsin fick mig att konstatera att man tydligen kan få medel för att forska om precis vad som helst, vilket gjorde mig uppmuntrad med tanke på framtida foskningsmedelsansökningar). Efter att ha börjat se en film om klimatet, från vilken vi bestämde oss för att bära ut Casimir ifrån i halvtid eftersom vi var orolig för att han skulle få mardrömmar av alla scener med bränder, översvämningar och gråtande barn som drunknande ropade efter "mamma" som förekom, avslutade vi lite lugnt med att titta på uppstoppade djur och uppnålade skalbaggar i glasmontrar. En grotta som (bokstavligt talat) berättade om mineraler blev den sista attraktionen, i vilken Casimir sprang ut och in och rakt igenom minst hundra gånger. Därefter tog han slut och lät sig för första gången på länge villigt sättas i den lilla barnvagnen som vi hade tagit med oss. På vägen ut gick vi förbi en uppstoppad hund som vaktade museet. "-Oj, oj, ej då Vov-vov" sa Casimir.

15 minutes of fame

Andy Warhol förutspådde ju att "In the future everyone will be famous for fifteen minutes". Vet inte om min avhandling kommit upp i några femton minuter ännu, men den fick åtminstone fem minuter på bästa sändningstid i radion igår måndag. Avhandlingen var även förstanyhet i Ekonomiekots sändning 12.50 och den diskuterades även mer utförligt sist i 18-sändningen.

Även tidningarna har rapporterat om den. Förutom den första artikeln i NT skrev även GP två artiklar som fått stor spridning (åtminstone i Göteborg ;-)).

Det kommer även en krönika i webtidningen KinaAffärer vilken jag är speciellt stolt över då jag själv har själv skrivit den. Den artikeln måste jag dock vänta med att länka till tills efter att den blivit publicerad.

Åka pulka

En av Casimirs nya intressen är pulkaåkning. Efter det fatala snöovädret (som bland annat lett till att Casimirs stackars farfar brutit två ben i axeln och därefter varit tvungen att opereras) har vi ett tjockt snötäcke här i Mälarhöjden. Som gjort för att åka pulka med andra ord. Så igår bestämde vi oss att Casimir skulle få åka pulka till förskolan istället för att köras i barnvagnen.

Casimirs pappa som fick nöjet att lämna sonen på förskolan klagade bittert över att det var så halt på vägen, eftersom han för tillfället förlagt sina bråddar. Det gjorde honom dessutom på speciellt dåligt humör eftersom han till sin läggning är ytterst pedantisk och tycker illa om att det faktiskt finns saker i vårt hem som inte har någon för dem speciellt avsedd plats. "Var sak på sin plats, och plats för varje sak" är nämligen hans måtto. Själv har jag inget måtto, men om jag var tvungen skulle jag nog snarare identifiera mig med Mae Wests "Too much of a good thing is wonderful" än makens måtto. Hittills verkar även Casimir sympatisera mer med Mae West än med sin pappa i det fallet, vill tilläggas.

I vilket fall som helst så överlämnades sonen lyckligen på morgonen medelst pulka för att sedan hämtas på eftermiddagen. Hämtningen faller i princip alltid på min lott. Jag har vid ett stort antal tillfällen försökt att byta hämtning mot lämning men min käre make har varit kallsinnig till denna nyordning. Anledningen till att jag vill byta (och delvis varför maken inte vill det) är att hämta Casimir på förskolan är ungefär lika uttröttande som ett medelsvårt gympapass.

Till att börja med är jag tvungen att ta av mig skor och alla ytterkläder för att sedan bege mig in på förskolan och försöka leta rätt på min son. Därefter är tanken att jag ska städa undan de leksaker som han har dragit ut. (Handen på hjärtat så glöms detta bort ibland). Därefter försöker jag locka ut honom, vilket bara fungerar delvis. Jag börjar oftast med att säga att vi ska hämta tygblöjorna, vilket Casimir tycker är roligt för att han får bära blöjpåsen. Väl i badrummet hittar dock sonen ofta andra och roligare uppgifter att företa sig, till exempel att dra ut alla engångsblöjor som ligger staplade på en hylla som är precis lagom hög för att han ska nå den. Därefter springer han alltid in i det andra badrummet och ställer sig på pallen och börjar spola vatten, med vilket han tvättar både ansikte och händer grundligt (utan att för den skull kavla upp ärmarna). Sedan gör han ofta en inbrytning i vilorummet för att visa mig var han sover. Ofta lägger han sig på madrassen, drar upp täcket och kramar nallen för att jag verkligen ska förstå hur detta går till på dagarna. Inte för att han ligger still någon längre stund dock, utan därefter börjar han hoppa på de andra madrasserna och bära iväg de andra barnens gosedjur. (Varvid han blir hysterisk och skriker "MIN" när man tar dem ifrån honom). När jag burit ut honom ur vilorummet brukar han alltid springa tillbaks till lekrummen igen och ta fram nya leksaker (som jag måste lägga tillbaka). Vid detta laget brukar jag bära ut min skrikande och vilt fragglande son till kapprummet och stänga grinden för att försöka börja klä på honom och mig för hemgången. Tyvärr har detta aldrig lyckats då det alltid är någon annan förälder som samtidigt går in för att hämta sitt barn. Casimir tar då alltid chansen och gör en inbrytning igen, och hamnar återigen med nya leksaker i lekrummet. Personalen brukar vid detta laget ofta le och säga "så ni har inte kommit iväg ännu".

När inspringnings och utbärningsproceduren upprepats ett par gånger brukar jag slutligen sätta mig på golvet i kapprummet och säga till Casimir att jag sitter där tills han kommer tillbaka. Sedan brukar jag krydda med detaljer av typen "tänk på att din radiostyrda bil väntar därhemma". Efter ganska lång tid brukar sonen falla till föga och sätta sig i mitt knä för att därefter göra stort motstånd (halvt på lek och halvt på allvar) när jag ska ta på honom tröjan. (Några övriga kläder försöker jag inte få på honom - Gud vare lovad för tjocka åkpåsar i lammull). Då brukar föreståndaren komma ut och fråga om jag vill att hon ska klä på honom istället, eftersom han aldrig protesterar då. Jag brukar (oftast) avböja denna hjälp.

Om jag har riktig otur så händer det att Casimir smiter ut genom ytterdörren när jag har fått på honom tröjan. Det händer dock bara ifall någon annan förälder råkar komma in genom ytterdörren samtidigt som han försöker komma ut. (Till saken hör att jag oftast är en av de första föräldrarna som hämtar Casimir på Grodan, samtidigt som jag är en av de sista som lämnar för dagen. Ganska många föräldrar har alltså passerat revy med sina barn under tiden som jag försökt att hämta Casimir). Då springer han gärna omkring i snömodden i strumplästen innan jag (oftast under stora protester) lyckas få ner honom i barnvagnen. Kan även tillägga att det inte är särskilt roligt att försöka få ner ett barn som skriker "vill inte, vill inte, VILL INTE" i en barnvagn, utanför en förskola som dessutom ligger bredvid en butik med begagnade barnkläder. Vi brukar ofta ha en liten publik av bekymrade småbarnsföräldrar som skakar på huvudet åt oss då, där hälften tänker "vilken hård mamma, varför kan inte det arma barnet få gå istället" och resten tänker "vilken mjäkig mamma, varför trycker hon bara inte ner ungen i vagnen och visar var skåpet ska stå". Gemensamt för alla mammorna är dock att de alla är mycket tacksamma över att det inte är de som är mamman i fråga, och att det inte är deras barn som skriker så expressivt.

Igår var dock hämtningen inte så enkel som jag beskrivit ovan eftersom jag var tvungen att ta på honom alla kläderna inför pulkaåkningen. Överdragsbyxor, tröja, jacka, vantar och mössa - rubbet. Dessutom hade snön smält just på vägen utanför förskolan så där skulle han gå istället för att åka pulka.

För att göra en lång historia kort - Casimir åkte pulka hela tiden. Snö eller inte snö - att gå gick inte då det fanns alldeles för många spännande saker att titta på, och ställen att springa till. Eftersom han, som sagt, tycker mycket om att åka pulka så var han mycket nöjd med detta. Att han sedan var arg stora delar av kvällen för att han inte fick fortsätta åka pulka när vi väl kom hem är en annan historia...

Livet med Casimir

De sista veckorna har det hänt mycket vad gäller Casimirs utveckling, inte minst motoriskt. Speciellt tydligt blev det för några dagar sedan när han systematiskt spetsade majskorn med en gaffel. Just majs äter han väldigt försiktig eftersom inte ett korn får förfaras. Annan mat är han dock inte så nogräknad med, igår åt han till exempel stekt ris (bestående av stekt ris, svamp, morötter och lök) genom att först hälla ut hela portionen på bordet och sedan peta i sig riskorn för riskorn. Fast å andra sidan så pillade han i sig det mesta och bad sedan om en portion till. (-Mea, mea). Ibland får man blunda för bordskicket.

Vad gäller språket så är det "Min, Min, MIIIIIN" som gäller sedan några veckor tillbaka. "Min" betyder allt från "den är min" till "ge mig den" till "jag vill ha den". "Vill inte, vill inte" är också ett mycket vanligt uttalande som används i alla möjliga sammanhang, från att åka barnvagn, gå och lägga sig till att använda hakklapp. Casimir har också börjat "ta för sig mer" som de uttrycker sig på förskolan. I praktiken innebär det dessvärre att han börjat buffas och slåss ibland.

Något sådant hände i lördags när hela familjen åkt för att bada i Huddingehallen. Simhallen i Huddinge är väldigt väl anpassad för små barn eftersom det finns tre små med rutschkanor förbundna bassänger med varmt vatten där. Vattennivån i de tre bassängerna är något olika, så i den första kan Casimir krypa omkring med lätthet medan han i den sista precis når upp med huvudet när han kryper i vattnet. I den grundaste poolen finns det en tunnel i form av en flodhäst samt apor och andra djur (i hårdplast). I den andra poolen finns det en liten bubbelpool, en grotta och en sittplats i form av ett ägg. I den djupaste poolen ringlar sig istället en drake. Casimir ville dock sitta i sittägget, efter att ha åkt den stora vattenrustchkanan en sisådär 50 ggr (i mamma och pappas knä). Just då satt det dock redan en ovanligt fet liten pojke där. När Casimir misslyckades med att dra bort pojken så slog han istället till honom. Jag tog förstås tag i sonen och talade mycket strängt och argt för honom om att han inte fick göra så. Då slog Casimir mig istället. (Till saken hör att han tycker extremt illa om kritik av all form och speciellt illa om när jag är arg på honom). Jag tog förstås upp honom ur vattnet omedelbart och sa till den förvånade fadern att "nu åker vi hem", vilket vi också gjorde.
Senare, när vi ätit lunch, sovit middag och blivit vänner igen pratade vi om utflykten till badhuset. Vi frågade Casimir hade tyckt det var roligt att bada. Som svar på frågan la Casimir huvudet på sned och funderade lite grann. Sedan slog han med handen i luften och sa, mycket strängt, "Nej, nej, NEJ". Då kändes det som att han förstått förmaningen i alla fall.

Casimir 19 månader

Jag har ju inte publicerat några bilder tidigare, men nu bjuder jag på en bild på Casimir som blir 19 månader idag!

Intermezzo

Jag har inte skrivit på länge. Anledningen tror jag är att jag velat skriva om disputationen men inte kommit mig för. Jag vill förstås beskriva den ordentligt, och tid till sådant finns förstås sällan. Så istället tänkte jag hoppa över detta och fortsätta med det dagliga livet istället. Det händer ju så mycket nu att det vore synd att inte alls dokumentera.

Vinterkräksjuka

Vi har varit sjuka den sista veckan. Det började med att Casimir kräktes på söndagen. Eftersom lördagen hade inneburit ett excellerande i bullar, juice, läsk och chokladtårta med grädde då mina föräldrar var på besök, fäste vi oss inte nämnvärt vid detta. (Till saken hör att han aldrig tidigare varken druckit saft eller läsk. På lördagen lyckades han dock dricka ur slatten ur varje halvdrucket glas på bordet).

Så trots att Casimir alltså kräkts på söndagsmorgonen så åkte vi glada i hågen till svärföräldrarna på förmiddagen samma dag. Casimir som var vid ganska gott mod var dock inte särskilt intresserad av att äta pastasalladen, en rätt som han annars är förtjust i, utan kräktes istället ännu en gång. Som tur var hände detta när vi precis var utanför svärföräldrarnas hus och på väg hem. Efter detta kräktes han inte mer utan verkade vara sitt vanliga pigga och intensiva jag.

Sedan började jag kräkas. Oh my God! För att göra en lång historia kort så kräktes jag i åtta timmar. De senaste fem timmarna bara galla och magsaft, vilket gör att jag fortfarande idag -fyra dagar senare- inte har någon röst utan bara kan kraxa. Jag tappade nästan tre kilo och har inte kunnat äta en hel måltid sedan dess. Stackars mamma och pappa blev också förfärligt sjuka - medan maken och svärföräldrarna klarade sig undan med blotta förskräckelsen.

Bloggen firar ett år

Min mycket försummade ett-åring - bloggen alltså (inte barnet) fyllde ett år idag. För precis ett år sedan så började jag skriva om mina "fussy babies" - min son Casimir som snart är 1,5 år och min doktorsavhandling som är en mullig sjuåring.

Om man nu ska sammanfatta året kan jag konstatera att båda mina bebisar utvecklats enormt under året. Casimir har lärt sig äta, krypa, stå, springa och prata. Avhandlingen har gått från ett slutseminariemanus till en färdig bok som både är tryckt och spikad och som bara väntar på att bli försvarad också för att förvandla sin hårt arbetande upphovskvinna till ekonomie doktor.

För att bloggen fortfarande ska kunna kallas för "fussy babies" - i pluralis, har jag dock den stora glädjen att berätta bloggen som en ersättning för avhandlingen som jag nu lägger till handlingarna kommer att få en livs levande ny bebis som huvudperson. Under förutsättning att inte något oförutsett händer, och allting går bra *peppar, peppar* så kommer det Casimiriska hemmet att utökas med ytterligare en familjemedlem i juli i år.