Berättelser

Casimir har börjat kunna berätta små historier om vad som hänt. Den första gången jag förstod det var när jag hämtade honom på förskolan för några veckor sedan och han "pratade" en lång stund och mitt i samtalet sa "vov-vov". Förskoläraren Ingrid som också lagar maten på Grodan berättade då att de hade varit i parken på förmiddagen och att de då sett en hund.

Sedan dess har Casimir berättat många historier. Tyvärr är de flesta av dessa ganska sorgesamma och handlar om olika tillfällen då han ramlat, fallit av stolen eller gjort sig illa på något sätt. Nu ska det sägas att han är ett försiktigt barn och sällan skadar sig, men vid de få tillfällen han faktiskt gör det så glömmer han det uppenbarligen inte.

Den vanligaste historien, som han gärna berättar för alla som vill lyssna är när han hade för bråttom ur sängen och ramlade och slog huvudet i golvet. För att berätta den behöver han mycket lite uppmuntran - det räcker med att man säger "jag hörde att du ramlade ur sängen och slog dig Casimir". Historian lyder som följer:

-Bam! (Casimir tittar olyckligt och uttalar ordet med stort eftertryck)
-Dää! (Casimir pekar på golvet vid sängen, ibland lägger han sig även på golvet och lägger huvudet på golvet för att visa hur det gick till när han slog sig)
-Ahh! (Casimir sträcker upp händerna och visar var på huvudet som han slog sig samtidigt som han ser mycket olycklig ut och låter väldigt ledsen)
-Fffff (Casimir blåser i luften för att visa att mamma och pappa blåste på huvudet för att det onda skulle försvinna)