Idag är det den 25 juni och jag har gått 36 fulla veckor som gravid. Om man ska vara noggrann så är det exakta datumet 36 veckor och 5 dagar (36+5). Det innebär att det är tre veckor kvar till lillebrors beräknade förlossningsdatum och exakt en vecka tills 37+5 då Casimir föddes. Eftersom båda pojkarna har samma beräknade förlossningsdatum - 17 juli - (fast med två år emellan) så är det svårt att inte jämföra och snegla på almanackan.
Vad gäller lillebrors ankomst så är jag kluven. Å ena sidan så ska det bli väldigt skönt att inte vara gravid längre. För utom att jag är stor och otymplig, trött, ständigt kissnödig och andfådd så är jag också orolig för förlossningen och att något skulle hända lillebror de här sista veckorna. Tyvärr är det så att de allra sista veckorna, liksom de första veckorna av graviditeten också är de farligaste för barnet.
Å andra sidan så är jag smärtsamt medveten om att ett barn på insidan av kroppen är bra mycket lättare att ta hand om än ett på utsidan. För att inte tala om hur besvärligt det kommer att vara att ta hand om två utsidiga barn - varav ett är en vild nybliven tvååring och det andra är ett spädbarn.
tisdag 23 juni 2009
söndag 14 juni 2009
Ett eget rum
Den sista tiden har både jag och maken ägnat mycket tid till att försöka få huset i ordning inför lillebrors ankomst. Eftersom Casimir kom nästan tre veckor för tidigt så känns det inte som så långt kvar - med bara en månad kvar till beräknad förlossning. Resultatet har förstås blivit det motsatta, halvfärdiga projekt och ett hus (och en trädgård) i kaos. Till exempel så finns det fortfarande bara uppsatta staketstolpar och tvärslåer i trädgården, men inga staketpinnar, vilket knappast håller någon två-åring på rätt sida av staketet.
Ett projekt som vi nästan är klara med är dock att skapa ett lekrum till pojkarna. Det rum som tidigare var mitt arbetsrum har nämligen genomgått en förvandling den senaste tiden.
Så här såg det ut tidigare...
Efter mycket slipning och spackel...
Lite målarfärg...
Å så det färdiga resultatet med en motivtapet föreställande Noaks u-båt!
Så här ser motivtapeten ut!
Ett projekt som vi nästan är klara med är dock att skapa ett lekrum till pojkarna. Det rum som tidigare var mitt arbetsrum har nämligen genomgått en förvandling den senaste tiden.
Så här såg det ut tidigare...
Efter mycket slipning och spackel...
Lite målarfärg...
Å så det färdiga resultatet med en motivtapet föreställande Noaks u-båt!
Så här ser motivtapeten ut!
tisdag 2 juni 2009
Apropå språk - II
Igår ringde min kära mamma Musikanta till mig vid flera tillfällen. Första gången skickade jag en upptagetsignal eftersom jag just då var fullt upptagen med att hugga in på den lunch som en väninna hade lagat åt mig. Andra gången hon ringde så hann jag inte svara alls eftersom jag samtidigt försökte få min vilt skrikande och sparkande son att sätta sig i barnvagnen.
Det var nämligen så att Casimir hade förälskat sig i en "tramptraktor" som fanns utanför den affär med begagnade leksaker och barnkläder, vilken (mycket strategiskt) är belägen bredvid förskolan. Jag föll till föga och köpte den, men kom sedan på att jag hade svårt att få hem såväl vagn, barn och traktor. När jag efter mycket funderande kom på att jag kunde ta traktorn på släp kunde Casimir inte tänka sig att skiljas från den. Då hade jag redan försökt att dra tramptraktorn med sonen ovanpå i ett snöre och lämna vagnen på förskolan. Eftersom Casimir inte kunde tänka sig att lämna tramptraktorn ens en liten stund så misslyckades även planen att köra sonen i vagnen och ta traktorn på släp. För första gången lyckade jag faktiskt inte få ner honom i vagnen, trots att jag tog i så mycket som jag orkade och vågade (utan att riskera att göra honom illa). Det slutade med att butiksföreståndaren kom ut, sa till mig att hålla Casimir och så lyckades vi sätta honom i vagnen samtidigt som han höll i traktorn (som hon band fast ovanpå honom och vagnen med ett hopprep).
Precis då ringde alltså mamma. När jag hade gått en liten stund och förvissat mig om att ekipaget inte skulle kantra så ringde jag tillbaka. Jag förstod att det antagligen var något mycket viktigt eftersom hon ringt två gånger, på kort tid, till min mobiltelefon. Eftersom jag är i åttonde månaden trodde jag att hon antagligen ville förvissa sig om att jag mådde bra - och att jag inte höll på att föda i lönndom. Det visade sig dock vara något helt annat som hon hade på hjärtat.
Efter att den obligatoriska frågan "-Var-ääe-du?" hade blivit besvarad kom hon raskt till poängen. "- Du har stavat fel i ditt blogginlägg, utbrast hon anklagande, 'apropå' stavas inte med två p!" Jag förstod på en gång vad hon menade, eftersom min man redan hade påpekat detta för mig. Eftersom han är av det mer diplomatiska slaget så var hans uttalande lite mer försiktigt. "-Älskling, jag tror inte att "apropå" stavas med två p - eller jo det gör det ju - men inte i början. Allt som allt ska det nog vara två p:n och inte tre som du skrivit. Jag är inte säker, men du kan väl kolla upp det".
För att vara Pingstvän är min käre make en stor lögnare. Sanningen är den att han visst är säker. Han har nämligen bara stavat fel en enda gång i sitt liv - på en rättstavningsskrivning i första klass. Jag ska inte påstå att detta tillfälle har är något trauma för honom, men det smärtar honom fortfarande och han har aldrig glömt det. (Han blev för övrigt befriad från rättstavningen efter att han därefter skrivit alla rätt de nästkommande tio rättskrivningarna). Underligt nog så "ser" han hur ord ska skrivas - vilket jag alltså inte gör. Speciellt konstigt är detta eftersom han faktiskt inte kan skilja på en ros och en tulpan. Själv misstänker jag att anledningen till att jag inte kan stava är att min mamma aldrig ska glömma att det hon predikade i sin tidiga lärargärning "att om man bara läser många böcker lär man sig också stava" inte stämmer. Fast numera brukar hon oftast nöja sig med att suckande konstatera "att hon fått mig för sina synder". (Ingen har väl läst fler böcker än jag gjorde under min ungdom).
Summa sumarum - jag visste alltså mycket väl att jag hade stavat fel i bloggen, men hade inte hunnit ändra det ännu när mamma ringde. Lite lamt försökte jag försvara mig med att det var ett "practical joke" att stava fel i titeln på ett språkinlägg, något som min mamma inte för ett ögonblick trodde på. "- Du stavade fel tre gånger! sa mamma med emfas, och dessutom skrev du utflykt med c". "-Om du bara inte hade haft så oerhört bristfälliga kunskaper i franska så hade du vetat att "apropå" på franska är två ord "à propos". Propå finns för övrigt även på svenska, vilket du kanske inte känner till?". (Jodå, jag har en doktorsexamen i ekonomi - jag har stött på det ordet. Personligen förstår jag inte heller varför det alltid är så att bara för att man är dålig på att stava så tror folk att man inte heller kan några ord).
Det där med franskan fick min kära mor att komma in på ett av sina favoritteman - den oerhörda oförrätt och skändliga neslighet som min pappa begått mot henne då han inte "tillät mig att läsa franska". När jag skulle välja språk på högstadiet drev nämligen min far igenom att jag skulle läsa tyska istället för franska, eftersom "tyska var ett världsspråk som man talade i EU". Mamma kämpade tappert men föll tillslut till föga, något som hon sörjt (och förebrått honom) sedan dess. Själv hade jag helst struntat i båda språken och istället läst "Bild och form" som också gick att välja - men den uppfattningen togs aldrig på något som helst allvar av någon av mina föräldrar.
Samtalet slutade med att mamma Musikanta uppmanade mig att läsa en kurs i franska, varvid jag (som alltid i dessa sammanhang) sa att jag inte gillade Frankrike. Förutom att det är roligt att reta mamma, som är en sann frankofil, så ligger det en viss sanning i det uttalandet. Till att börja med är jag inte särskilt förtjust i den franska maten. Jag må vara relativt ensam om detta - men faktum kvarstår - en vegetarian i Frankrike är en olycklig och hungrig människa. Mamma kontrade med att jag kunde äta ost. Eftersom jag inte heller är särskilt förtjust i franska ostar (utan föredrar italienska och grekiska) blev jag inte helt övertygad av det svaret. Sedan sa jag att jag "aldrig träffat någon trevlig fransk man över 35 år", varvid mamma kontrade att detta inte var något specifikt franskt. Då avslutade jag min uppräkning med att säga att "franska föräldrar slår sina barn" vilket mamma inte hade något bra argument emot.
När min man kom hem senare på kvällen berättade jag att mamma hade ringt och påtalat att jag stavat fel i bloggen. "-Kunde du inte säga att det var meningen" frågade han, att det var en rolighet att stava fel i ett språkinlägg?". "-Nähä, sa jag, för jag hade tydligen stavat fel tre gånger och dessutom haft ett c i utflykt". "-Stavade du utflykt med c, sa maken, och såg för en stund riktigt förvånad ut innan han fortsatte, jag gissar att hon klandrade dig för dina bristfälliga franskakunskaper också, och att hon upplyste dig om att apropå är två ord på franska?". Till svar på detta nöjde jag mig att nicka, och tyst konstatera, att min man nog känner både mig och min familj rätt bra vid det här laget.
Det var nämligen så att Casimir hade förälskat sig i en "tramptraktor" som fanns utanför den affär med begagnade leksaker och barnkläder, vilken (mycket strategiskt) är belägen bredvid förskolan. Jag föll till föga och köpte den, men kom sedan på att jag hade svårt att få hem såväl vagn, barn och traktor. När jag efter mycket funderande kom på att jag kunde ta traktorn på släp kunde Casimir inte tänka sig att skiljas från den. Då hade jag redan försökt att dra tramptraktorn med sonen ovanpå i ett snöre och lämna vagnen på förskolan. Eftersom Casimir inte kunde tänka sig att lämna tramptraktorn ens en liten stund så misslyckades även planen att köra sonen i vagnen och ta traktorn på släp. För första gången lyckade jag faktiskt inte få ner honom i vagnen, trots att jag tog i så mycket som jag orkade och vågade (utan att riskera att göra honom illa). Det slutade med att butiksföreståndaren kom ut, sa till mig att hålla Casimir och så lyckades vi sätta honom i vagnen samtidigt som han höll i traktorn (som hon band fast ovanpå honom och vagnen med ett hopprep).
Precis då ringde alltså mamma. När jag hade gått en liten stund och förvissat mig om att ekipaget inte skulle kantra så ringde jag tillbaka. Jag förstod att det antagligen var något mycket viktigt eftersom hon ringt två gånger, på kort tid, till min mobiltelefon. Eftersom jag är i åttonde månaden trodde jag att hon antagligen ville förvissa sig om att jag mådde bra - och att jag inte höll på att föda i lönndom. Det visade sig dock vara något helt annat som hon hade på hjärtat.
Efter att den obligatoriska frågan "-Var-ääe-du?" hade blivit besvarad kom hon raskt till poängen. "- Du har stavat fel i ditt blogginlägg, utbrast hon anklagande, 'apropå' stavas inte med två p!" Jag förstod på en gång vad hon menade, eftersom min man redan hade påpekat detta för mig. Eftersom han är av det mer diplomatiska slaget så var hans uttalande lite mer försiktigt. "-Älskling, jag tror inte att "apropå" stavas med två p - eller jo det gör det ju - men inte i början. Allt som allt ska det nog vara två p:n och inte tre som du skrivit. Jag är inte säker, men du kan väl kolla upp det".
För att vara Pingstvän är min käre make en stor lögnare. Sanningen är den att han visst är säker. Han har nämligen bara stavat fel en enda gång i sitt liv - på en rättstavningsskrivning i första klass. Jag ska inte påstå att detta tillfälle har är något trauma för honom, men det smärtar honom fortfarande och han har aldrig glömt det. (Han blev för övrigt befriad från rättstavningen efter att han därefter skrivit alla rätt de nästkommande tio rättskrivningarna). Underligt nog så "ser" han hur ord ska skrivas - vilket jag alltså inte gör. Speciellt konstigt är detta eftersom han faktiskt inte kan skilja på en ros och en tulpan. Själv misstänker jag att anledningen till att jag inte kan stava är att min mamma aldrig ska glömma att det hon predikade i sin tidiga lärargärning "att om man bara läser många böcker lär man sig också stava" inte stämmer. Fast numera brukar hon oftast nöja sig med att suckande konstatera "att hon fått mig för sina synder". (Ingen har väl läst fler böcker än jag gjorde under min ungdom).
Summa sumarum - jag visste alltså mycket väl att jag hade stavat fel i bloggen, men hade inte hunnit ändra det ännu när mamma ringde. Lite lamt försökte jag försvara mig med att det var ett "practical joke" att stava fel i titeln på ett språkinlägg, något som min mamma inte för ett ögonblick trodde på. "- Du stavade fel tre gånger! sa mamma med emfas, och dessutom skrev du utflykt med c". "-Om du bara inte hade haft så oerhört bristfälliga kunskaper i franska så hade du vetat att "apropå" på franska är två ord "à propos". Propå finns för övrigt även på svenska, vilket du kanske inte känner till?". (Jodå, jag har en doktorsexamen i ekonomi - jag har stött på det ordet. Personligen förstår jag inte heller varför det alltid är så att bara för att man är dålig på att stava så tror folk att man inte heller kan några ord).
Det där med franskan fick min kära mor att komma in på ett av sina favoritteman - den oerhörda oförrätt och skändliga neslighet som min pappa begått mot henne då han inte "tillät mig att läsa franska". När jag skulle välja språk på högstadiet drev nämligen min far igenom att jag skulle läsa tyska istället för franska, eftersom "tyska var ett världsspråk som man talade i EU". Mamma kämpade tappert men föll tillslut till föga, något som hon sörjt (och förebrått honom) sedan dess. Själv hade jag helst struntat i båda språken och istället läst "Bild och form" som också gick att välja - men den uppfattningen togs aldrig på något som helst allvar av någon av mina föräldrar.
Samtalet slutade med att mamma Musikanta uppmanade mig att läsa en kurs i franska, varvid jag (som alltid i dessa sammanhang) sa att jag inte gillade Frankrike. Förutom att det är roligt att reta mamma, som är en sann frankofil, så ligger det en viss sanning i det uttalandet. Till att börja med är jag inte särskilt förtjust i den franska maten. Jag må vara relativt ensam om detta - men faktum kvarstår - en vegetarian i Frankrike är en olycklig och hungrig människa. Mamma kontrade med att jag kunde äta ost. Eftersom jag inte heller är särskilt förtjust i franska ostar (utan föredrar italienska och grekiska) blev jag inte helt övertygad av det svaret. Sedan sa jag att jag "aldrig träffat någon trevlig fransk man över 35 år", varvid mamma kontrade att detta inte var något specifikt franskt. Då avslutade jag min uppräkning med att säga att "franska föräldrar slår sina barn" vilket mamma inte hade något bra argument emot.
När min man kom hem senare på kvällen berättade jag att mamma hade ringt och påtalat att jag stavat fel i bloggen. "-Kunde du inte säga att det var meningen" frågade han, att det var en rolighet att stava fel i ett språkinlägg?". "-Nähä, sa jag, för jag hade tydligen stavat fel tre gånger och dessutom haft ett c i utflykt". "-Stavade du utflykt med c, sa maken, och såg för en stund riktigt förvånad ut innan han fortsatte, jag gissar att hon klandrade dig för dina bristfälliga franskakunskaper också, och att hon upplyste dig om att apropå är två ord på franska?". Till svar på detta nöjde jag mig att nicka, och tyst konstatera, att min man nog känner både mig och min familj rätt bra vid det här laget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)