Stå själv

Sedan ett någon vecka tillbaka har Casimir utvecklats enormt vad gäller balans och motorik.*) På samma vecka ) började Casimir nämligen krypa, obehindrat ställa sig upp i spjälsängen (vid stolen och i barnvagnen), vinka tillbaks vid avsked och stå själv korta stunder.

Att han vinkade märkte jag den miserablaste av alla dagar, nämligen lördagen 26 april då jag åkte till Östermalmstorg för att shoppa. Maken hade nämligen blivit lovad trädgårsskötartid, och själv tänkte jag köpa Casimirs första riktiga skor. Jag måste vara en kvinnlig anomali, men jag har helt tröttnat på shopping. Att expediterna i de fina Östermalmsbutikerna helt ignorerade mig (och barnvagnen) gjorde ju förstås inte situationen bättre. På vägen tillbaka stod jag och Casimir (i barnvagnen) bredvid en vacker kvinna (i min ålder) som tittade, skrattade och vinkade åt Casimir – då han hade valt att stirra på just henne. Då, plötsligt, så vinkade Casimir tillbaka!

Under veckan började också Casimir att krypa efter alla konstens regler. Detta må inte vara så mycket att skryta med, med tanke på att kompisens bebis kröp när han var hälften så gammal, men eftersom jag å andra sidan aldrig kröp alls så var det ju inte så illa. Eftersom Casimir fortfarande inte tycker om att ligga på golvet hade han nog dock inte börjat krypa om han inte samtidigt hade lärt sig att ställa sig upp.

Ställer sig upp gör Casimir överallt och vid alla timmar på dygnet. Favorittillfället är klockan fyra på morgonen i spjälsängen. Eftersom vi inte har väggar på mer än tre av sängens väggar, krävs det att vi håller sträng uppsikt. Annars använder han gärna stolar och leksaker som verktyg. Vid ett par enstaka av dessa tillfällen har han också släppt taget och stått utan stöd.

Slutligen har Casimir börjat kombinera sina färdigheter genom att krypa till mig, och därefter ställa sig upp. Oftast kryper han till mig för att sedan dra sig upp genom att hålla sig i mina ben. Häromdagen lyckades han dock först krypa till vardagsrummet (från leksakshögen i matsalen) och därefter ställa sig vid pianopallen (jag stod vänd mot datorn bredvid pianot och såg alltså inte att han stod bredvid förrän jag vände mig).

*) Vecka 17 2008 (då Casimir var 42 veckor, eller när han fyllde tio månader)

Hundpromenad

På senare tid har jag gått på flera hundpromenader. Inte tillsammans med någon hund dock, utan med uttalat syfte att träffa hundar. Casimir har nämligen blivit väldigt intresserad av djur i allmänhet och just hundar i synnerhet, så när han ser en fyrfota vän så häver han sig nästan ur barnvagnen.

Igår träffade vi en schäfer, lapphund, pittbullterrier och tibetansk spaniel.

Schäfern hade sällskap av en hel familj bestående av en mamma, pappa och en liten pojke (som såg ut att vara ungefär två år). Rolle (eller Rolex som hunden hette egentligen) var enligt utsago "en väldigt snäll hund" vilket bevisades av att han slickade Casimir handen. Rolles matte, som var lite orolig att jag skulle tagit illa upp, upplyste mig om att hundars munnar är väldigt rena. Jag upplyste henne i min tur att både Casimir och jag var väldigt förstjusta i hundpussar.

Lapphunden som vi träffade var ljusgul och vi hade tur då den, enligt matte, var "en väldigt snäll hund". Casimir fick en snabb liten slick av den också och fick också klappa den mjuka pälsen, vilket gjorde honom mycket nöjd.

Den tredje hunden vi träffade var en pittbullterrier, men det visste jag inte förrän efter en stund. När jag gick förbi en av restaurangerna i Västertorp så satt hnden Leon där tillsammans med sin unge husse med kompis. Husse berättade stolt att Leon var en "jättesnäll hund" vilket för övrigt alla renrasiga Pittbullterrier är. "-Renrasiga Pittbullterrier är bara arga på andra hundar, sa han, aldrig på människor". Uppblandade pittbullterrier var dock arga på allt, tillade han sedan. Jag upplyste honom då om att Casimir nog var mer lik en sådan än en renrasig Pittbull. Både Casimir och mamma fick klappa Leon som stod blick stilla. Kompisen föreslog därefter att vi skulle få låna hem Leon om vi ville, men den var varken Leons husse eller jag sådär speciellt intresserad av. (Även om Leon var den vackraste av hundarna).

På vägen hem träffade vi den lilla tibetanska spannieln Tussie (som egentligen hette Chrystal Queen) med äldre husse. Han upplyste oss om att vi hade tur för att Tussie var en "oerhört snäll hund". Då kunde jag inte låta bli att svara att "alla hundar här är oerhört snälla" vilket gjorde honom lite förvånad. Husse underströk då att Tussie var en ovanligt snäll hund eftersom hon inte ens skällde "om det inte var så att hon ville ha hjälp förstås". Nioåriga Tussie såg onekligen inte ut att vara så intresserad av att skälla (hon var så lik en fin dam en hund nu kan vara)och brydde sig inte nämnvärt om Casimir, som hon nådigt tillät rycka och dra lite i den långa, mjuka pälsen. Husse berättade, innan vi skiljdes åt att tibetanska spanniels användes på klostren för att varna för inkräktare.

Grodan

Casimir har blivit en officiell groda nu. Vi har nämligen fått klarttecken för att han ska få börja på föräldrakooperativet Grodan nu till hösten. I vår okunskap trodde vi att det där med förskolor skulle vara enkelt, speciellt när vi bor granne med en, men så var det alltså inte. Till den förskolan var det 74 barn i kö till fyra platser, och eftersom de gick efter ålder (störst går först) så hade Casimir som är född i juli inte någon chans.

Till Grodan var det 26 barn i kö men eftersom de gick efter andra parametrar än de kommunala förskolorna hade vi alltså den osannolika turen att få en av de två platserna (ytterligare två platser var vikta för grodsyskon). Detta trots att Casimir äter vegetariskt.

Vi fick beskedet klockan halv tio på kvällen i förra veckan och samtidigt frågan när vi ville "skriva på" - vilket vi sedan gjorde igår eftermiddag.

Slut på pappaledigheten

Idag började maken arbeta igen - men skribordsarbete alltså. Han har annars haft så fullt upp den dryga månad som han varit hemma, så det känns nästan dumt att kalla det för föräldraledighet.

De två senaste dagarna har varit speciellt hektiska då vi hunnit med att skicka iväg mamma och pappa till Italien, åka till Linköping för handledning samt (i mitt fall) genomgå magnetröntgen.

Casimir har istället lärt sig att ställa sig upp själv, samt att han kan göra våldsamt motstånd vid blöjbyte. Sedan igår har han dessutom förstått att han kan kombinera de två och försöker således att ställa sig upp på skötbordet. Exit the nursing table.

Själv mår jag efter omständigheterna väl eftersom maken och jag bestämt att jag inte längre ska arbeta på dagarna (när Casimir sover) utan spara det till kvällen. Tanken är att det ska göra att jag inte känner mig så stressad på dagarna. Få se hur det känns ikväll dock...

Vattkoppor

Den senaste veckan har hela familjen ägnat sig åt promenader. Det började egentligen redan i torsdags med att vi inte hade några rena nattblöjor (vi använder frottéblöjor på nätterna) till Casimir. Istället satte jag på Casimir en engånsblöja (specialinköpt för sådana tillfällen, av hög kvalitet och med bilder av kaniner på) eftersom jag visste att vanliga flanellblöjor tenderar att bli väl blöta på nätterna. På fredag morgon var Casimirs stjärt full med små, små blåsor.

Jag trodde ju förstås att blåsorna kom sig av engångsblöjorna och (ska erkännas) tänkte en och annan ilsken tanke om engånsblöjor i allmänhet och Pampers ultra-stretchiga supertorra Up&Go-blöja (med kaninmotiv) i synnerhet. På lördagen kändes Casimir dock både ovanligt varm och mer än vanligt ilsken - vilket förandledde att vi tog tempen på honom. Hela 38,9 hade det stackars barnet.

Det mest tydliga resultatet av febern var att han klagade (-Uh-huuu) nästan hela tiden - och att han vägrade äta både middag och kvällsmat. Det enda som gjorde honom lugn och (något så när) glad var att gå ut och promenera - vilket vi gjorde flera gånger under både lördag kväll och natt. Eftersom Casimir inte kunde sova på natten (först sov han bara på mig och sedan inte alls) spenderade vi alltså lördag natt utomhus. För er som inte varit ute och gått i en villaförort klockan fyra på morgonen så är det en aktivitet som jag varmt rekommenderar. Så mycket fågelsång har jag aldrig tidigare hört!

På söndagen letade jag efter sjukdomsbeskrivningar i vår läkarbok och kom fram till att Casimir nog hade vattokoppor. Symptomen stämde inte helt - men vattkopporna på bilderna i boken var identiska med Casimirs.

Då vi hade en tid inbokad på BVC på måndagen ringde jag tidigt på morgonen och förvarnade, men vi fick trots detta komma på kontroll. -Rakt in och rakt ut utan att passera väntrummet, sa syster Eva, som omedelbart konstaterade att det var just vattkoppor som Casimir drabbats av.

Idag tisdag mår Casimir bra, förutom att det märks att kopporna kliar. Dagen har tillbringats i vagnen då maken, i hällande regn, promenerat Mälarhöjden runt. (-Huh, sa Casimir).

Nya framsteg

De senaste framstegen som kan rapporteras är att Casimir har börjat bitas, säga pappa (ba, ba, ba, ba), dra upp sin speldosa själv samt ställa sig från sittande (företrädesvis i spjälsängen).

Bitas: Casimir har vid upprepade tillfällen bitit mig (och någon enstaka gång sin pappa) när han inte ägnats full uppmärksamhet. Oftast så biter han i axeln, eftersom den är så nära när jag bär honom. Efter att jag sagt till honom på skarpen så är betten lite mer diffusa, då det känns som att han försöker se var gränsen går mellan godkända/sanktionerade smånafs och otillåtna bett. Pappa är mer tillåtande, kan tilläggas.

Säga pappa: Sedan några veckor tillbaka säger Casimir pappa. Allt som är bra är "ba, ba, ba" och allt som är ledsamt "mmmm, ma, ma". Vet inte hur man ska tolka detta, men jag väljer att tro att det är på mamma som Casimir ropar när han är förtvivlad.

Dra upp speldosan: Casimirs förtjusande gudmor ger honom alltid presenter. En av hans första presenter över huvud taget är en liten speldosa i form av ett mumintroll. Detta mumintroll har hängt vid hans spjälsäng men det är inte förrän nu som han har förstått hur han ska dra upp den. Sedan några dagar har han dock kommit på både hur man drar upp speldosan - och att man måste vänta tills handtaget åkt upp igen innan man kan dra upp den på nytt (I början höll han krampaktigt fast handtaget och då lät ju förstås inte speldosan). Varje gång som "Nu i ro - slumra in" börjar säger Casimir "huh".

Ställa sig upp i spjälsängen: Casimir sover i en spjälsäng som vi tagit bort en långsida på och ställt mot min del av dubbelsängen. Dessutom har vi höjt upp hans säng så att den är precis lika hög som min säng. Det gör att han kan krypa in till mig - och jag till honom - närhelst någon av oss önskar det. På senare tid har han dock lyckats dra sig upp från sittande till stående i sängen vilket gör att konstruktionen hotas. Så länge som han inte kan sätta sig upp i sängen så fungerar det dock. Sedan några dagar sover Casimir helst i mina armar på nätterna - vilket är mycket mysigt men gör att jag känner mig ganska stel på mornarna.