Påsken för fyra år sedan låg vi inlagda på Södertälje sjukhus med risk för att Casimir skulle födas alldeles för tidigt. Idag, dymmelonsdagen, fick vi åka hem efter att läget stabliserats då jag fått ett antal injektioner med värkavstannande medicin.
Nu är jag ju gravid igen och eftersom alla tre barnen har samma beräknade förslossningsdatum (om än med två år emellan) så stämmer ju påsken 2007 onekligen till eftertanke. Fast som tur är så infaller påsken betydligt senare i år, så medan Casimir bara var 25 veckor gammal när det begav sig så har vår nya bebis istället uppnått en ålder på drygt 27 veckor. För den som tycker skillnaden inte är så betydande så innebär den i praktiken att nästan alla barn som föds i 27e veckan överlever, medan bara 2/3-delar gör det i 25e veckan.
När jag kom hem onsdagen i stilla veckan 2007 skrev jag ner några av mina tankar då. En liten bit av detta lägger jag här under. Det som hänt dessförinnan är att vi efter mycket om och men åkt in till Södertälje sjukhus eftersom jag haft täta sammandragningar. Väl där blev jag undersökt av en AT-läkare och lugnad av två barnmorskor som båda försäkrat mig om att "det säkert inte är någon fara" och att "sammandragningar är normalt under graviditeten". Efter att AT-läkaren undersökt mig uppför hon sig dock lite konstigt och försvinner sedan iväg samtidigt som hon säger att hon måste hämta "överläkaren".
Vita tisdagen* - tisdagen i stilla veckan 2007
Efter bara en liten stund kom överläkaren, en man i 45-årsåldern, men den första kvinnliga läkaren i släptåg. Barnmorskorna var kvar i rummet och tillsammans med läkarna blev det en liten skara som nyfiket tittade på mina nedre regioner och i monitorn. Den enda som inte fick se något var maken som blivit placerad på en stol en bit bort och jag själv som inte kunde se ultraljudbilden eftersom skärmen var vänd bort från mig. Det första som överläkaren sa när han hade börjat undersöka mig med ultraljudsapparaten var att den andra läkaren skulle försöka pressa bort huvudet på bebisen ur (eller från) livmoderhalsen. Tydligen hade huvudet pressats ner så mycket att det blev svårt att tolka bilderna. Jag fascinerades över hur osentimental läkaren var när han försökte pressa upp huvudet med knytnäven och var innerst inne lite besviken eftersom jag tänkte att en ultraljudbild med ett bebishuvud var bra mycket roligare än en som så att säga inte innehöll något. Medan jag undersöktes pratade de två läkarna oavbrutet och eftersom de gjorde en så grundlig genomgång och inte sa ord som ”allvarligt” eller ”farligt” trodde jag att läget var under kontroll. Den första riktiga chocken jag fick var när jag log mot överläkaren och sa att ”av ert samtal att döma så verkar det inte vara någon direkt fara för livet” och han tolkade frågan som menat för barnet och svarade att ”de skulle ta ställning till eventuell medicinering för lungmognad”. Inte förrän då förstod jag att något kunde vara fel, att något var fel och att detta något kunde vara allvarligt. Trots fikonspråket insåg jag tillslut att det som hänt var att livmoderhalsen börjat öppna sig och att det fanns en risk, liten men reell, att vårt barn skulle födas i vecka 25. Att vi inte fick lämna sjukhuset var självklart. När läkaren sa att vi var tvungna att stanna på sjukhuset tittade jag på barnmorskorna som fortfarande fanns kvar i rummet. De tittade dock inte tillbaka utan flackade lite med blicken. Ingen kom ihåg att säga att jag kunde klä på mig igen men när jag frågade svarade de jakande. Efter undersökningen fick vi komma till ett undersökningsrum där vi skulle tillbringa natten. Jag hade blivit lovad en ”vanlig säng” vilket visade sig innebära en sjukhussäng medan mannen fick en ”förlossningssäng” - ett annat namn för något som såg ut som ett tortyrredskap som gick att plocka isär i moduler. Vi hade inget annat med oss än kläderna som vi kom i och en halv muffins som blivit kvar efter bilresan. (Mannen hade lyckats äta sin andel av muffinsarna i en kort paus då barnmorskorna lämnat oss, men innan läkaren hunnit komma). Eftersom jag blev så väl omhändertagen bestämde vi oss för att mannen skulle åka hem för att hämta lite kläder och saker för natten för att sedan komma tillbaka. Själv fick jag lite filmjölk och müsli samt några smörgåsar av en snäll undersköterska som därefter satt sig på sängkanten och klappade mig på handen. Jag blev lite förvånad över detta och tänkte för mig själv ”nu ligger jag här och är ynklig samtidigt som en vilt främmande person sitter och klappar på mig och ändå är det inte mer än några timmar sedan mina studenter uppmärksamt antecknade vad jag sa om företagskonsolideringar”. Efter att mannen kommit tillbaka fick jag en hel plastkopp med tabletter som jag skulle ta. En av tabletterna var tydligen värkavstannande medel medan resten var smärtstillande.
* Tisdagen i stilla veckan kallas "vita tisdagen" vilket ju passade ovanligt bra i sammanhanget
