Casimir

Nappar

Min mamma Musikanta ringde mig imorse och bad mig skriva ett inlägg om nappar. - Nappar?! varför då, frågade jag ganska förvånat ska erkännas då nappar är en icke-fråga i det Casimiriska hemmet.-Därför att en av mina vänner frågade varför dina barn har nappar svarade hon så.

När jag skriver att nappar är en icke-fråga i vårt hem är det en sanning med modifikationer Det är en icke-fråga på så sätt att nappar är något helt okontroversiellt då ingen av oss ser något problem i dem. Å andra sidan är napparna i sig väldigt viktiga för de två yngsta familjemedlemmarna, och då speciellt tvååringen. Casimir älskar nämligen sina nappar, eller "bappar" som han kallar dem, hett och innerligt. Han tycker om att suga på dem, han tycker om att hålla i dem, han tycker om att titta på dem, han tycker om att samla på dem, och han tycker om att sortera dem på olika sätt. På sista tiden har han till och med börjat att gradera napparna utifrån kriterier som "sugvänlighet", "material", "design" och "motiv". (Det är också viktigt att nappen inte på något sätt påminner om Caspars nappar eftersom den då kategoriseras som en "babis bapp" och omedelbart ratas). Följaktligen är en ny napp (med mycket sugmotstånd) med en oval vacker grön bricka prydd med en ståtlig krokodil ("do-do-dil-bapp" säger Casimir lyckligt) bättre än en gammal genomskinlig napp med geometriska figurer på.

För mig är nappen oproblematisk på så sätt att lagt ihop fördelarna och nackdelarna med napp och kommit på att fördelarna överväger. Fördelarna med napp är främst att mina pojkar tycker om sina nappar - och att nappar i viss mån minskar risken för plötslig spädbarnsdöd. På minussidan hittar jag få reella argument Det sägs ju att nappar inte är bra för tänderna, men det gäller främst från fyra års ålder. Dessutom är det mycket värre för tänderna att suga på tummen, vilket ju oftast är alternativet En del påstår att nappar är ohygieniska, men bara man kokar dem då och då så är det inte heller något bekymmer. (Detta gäller speciellt då båda barnen, som sagt, tenderar att suga på något annat om inte nappen finns tillgänglig). Sedan finns ju argumentet att det inte "ser så trevligt ut" vilket jag handen på hjärtat har svårare att förstå. Ett barn som suger på en napp - hur kan det vara provocerande? Det måste vara något annat än själva nappen, en bit latex (eller i Caspars fall silikon) fäst på en bricka som utmanar så.

Just den sista frågan har fått mig att börja fundera lite. Jag tror att motståndet mot napp, i vissa kretsar, beror på två (i mina ögon felaktiga) uppfattningar. Den första är att barn inte ska få vad de vill, eftersom de blir bortskämda då. Den andra är att den ömma moderns omsorger skulle vara alldeles tillräckliga för att barnen ska vara nöjda och glada.

Det senare påståendet är enklast att förklara då det förhoppningsvis beror på att den som ger uttryck för denna åsikt antagligen har barn med mindre stort sugbehov (vilket jag i och för sig har svårt att se hur man som mor kan slå sig för bröstet för). Ett alternativ är att man inte har några barn själv - men väl en gammal upplaga av Dr. Spocks "Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran" -där han ger uttryck just för uppfattningen att barn som kräver napp har mödrar som inte tillgodoser deras behov. Som tur är reviderades den uppfattningen tillsammans med den nyare upplagan varvid Dr. Spock krasst konstaterade att vissa barn har större sugbehov än andra. (Om det är så är alltså ingen skada skedd - nyare versioner av Dr. Spocks bok finns på såväl nätbokhandlarna som Tradera.) Själv kan jag bara konstatera att mina bröst blödde som ett resultat av alltför idogt sugande innan Caspar fick napp. Om man bortser från att detta tillstånd inte var särskilt fördelaktigt för mig, så kan man enkelt se nackdelarna för Caspar. Förutom att det knappast kan vara speciellt trevligt att få blod i munnen när man äter kan ju såriga bröstvårtor lätt ge upphov till infektioner som i sig kan vara en fara för amningen (om man då som sagt bortser från att smärtan hos den ammande mamman knappast inverkar positivt på amningsviljan).

Den andra uppfattningen att "barn inte ska få vad de vill för att de blir bortskämda då" har jag svårare att fördra med. Det är klart att när man är en familj så måste man jämka lite mellan olika intressen, men att förvägra ett litet barn något med det enda argumentet att "inte skämma bort det" är i bästa fall elakt och omoget. Enligt all modernare barnpsykologi så kan ett spädbarn inte skilja mellan vilja och behov, det barnet vill har det alltså även behov av. Ett barn behöver värme och närhet vid sidan av mat och mer praktisk omsorg. Att låta ett barn skrika sig till sömns tycker jag därför är ren grymhet. Med tanke på att spädbarnet inte har någon erfarenhet eller tidsuppfattning att luta sig tillbaka på, så finns det inget som säger barnet att mamma eller pappa någonsin kommer att återvända ifall barnet blir lämnat gråtandes. (För att tala om att barnet knappast kan vara säkert på att ingen kommer att äta upp det under tiden det väntar). Att låta barnet bli föremål för föräldrarnas rädsla, att omgivningen ska tro att de saknar auktoritet, är på samma sätt förkastligt.-Det är minsann vi som bestämmer, vill föräldrarna signalera, vilket man bevisar genom att utöva makt över en helt värnlös liten människa som inte ens kan greppa, än mindre stå eller gå. Själv blir jag väldigt arg när jag ser sådant och bibelcitatet "den som förleder en av dessa små [...] för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup" kommer osökt till mig vid dessa tillfällen. När ilskan lagt sig lite brukar jag också påminna mig om att många psykologer menar att en människas personlighet är formad redan vid två, tre års ålder. Jag har därför svårt att se på äldre bekant, som berättade att hon lämnade sitt gråtande spädbarn på nedervåningen på natten och själv sov med mannen i sovrummet på övervåningen för att "maken inte skulle bli störd", på samma sätt igen. Nu kan man ju tycka att jag irrat mig långt från själva ämnet om nappar, men just argumentet att barn inte ska få ha napp för att det inte ser trevligt ut tror jag bottnar just i den uppfattningen, att barnet på något sätt skulle bli bortskämt om det fick vad det ville.

För att avsluta mitt inlägg som ju fått en allvarligare ton än jag hade tänkt från början på ett passande sätt så kan jag inte låta bli att visa målningen med Madonnan och barnet av A. Drüer från 1506. (Lägg speciellt märke till nappen i Jesusbarnets hand.)

Mårror

För ett tag sedan läste jag om en finländsk undersökning som syftade till att undersöka vad barn är rädda för. Forskarna frågade sig vad barn upplevde som mest skrämmande på tv - till exempel om barn tar mycket illa vid sig av nyhetsinslag som de ser. Någrot förvånande visade det sig att barnen upplevde barnprogram som mer skrämmande än nyhetsinslag - och det barnprogram de var mest rädda för var Mumintrollen. Den karaktär som skrämde mest barn i Mumintrollsserien visade sig vara *Mårran.

Finska barn och svenska torde vara varandra ganska lika varandra, vad gäller barnprogram, för även svenska barn verkar vara Mårrädda. Enligt mina föräldrar var jag så rädd för Mårran att jag undvek vissa av Muminböckerna helt och hållet. Casimirs relation till Mårran är dock något mer komplicerad än min. Samtidigt som han är väldigt rädd för henne hyser han en stor fascination för karaktären. Tillsammans med två-åringens typiska svårighet att bestämma sig så leder denna hatkärlek till att välja film på kvällen blir både svårt och tidsödande. Ett typiskt exempel på konversation ser ut så här:

-Mumin, titta Muuuuumin, säger Casimir
-Vill du se Mumin, frågar jag
-Ja-a, svarar Casimir mycket bestämt, titta Målla!
Jag reser mig går mot datorn och tar fram Muminfilmen. När jag kommit fram till datorn med filmen ser dock Casimir orolig ut och säger istället:
- Näe, bide (vill inte) Målla, bide Mumin
han funderar lite
-Bilar
jag går och hämtar Bilar-filmen istället varvid Casimir tjuter
-MUUUMIN, MÅLLA, MUUUMIN, Måååålla, Muumin
-Du får se Mumin, säger jag, medan jag stoppar in Muminfilmen (som jag inte lagt ifrån mig, vis av tidigare erfarenhet) i datorn
Vid det här laget så håller Casimir fast vid filmvalet ända tills filmen börjat och det börjar snöa, då han skräckslaget kastar sig i min famn och gråtande tjuter
-BIDE MÅLLA *snyft*, bide Mumin

Casimirs fascination för Mårran leder också till små pratstunder om världens beskaffenhet. Mitt i en konversation om något annat så kommer ofta betraktelser om just Mårran. När jag frågade om han tyckte det var roligt att leka med "snälla kusin Jakob" svarade han till exempel fundersamt:
-Målla snääll, *hu-hu-hu* (här slår han armarna om varandra och härmar hur man gör när man fryser), Målla lall (kall) *nickar*
Casimir förstår således att någonting kan vara farligt, utan att för den delen vara ont - fast det är förstås mest i teorin...

När vi ska måla är motivet givet. Förutom att rita Mårror så vill Casimir att jag ska rita ... arga Mårror, snälla Mårror, glada Mårror, ledsna Mårror å så fler arga, glada, ledsna och snälla Mårror. (-Näe säger Casimir "bide måla arg Målla, måla näääll (snäll) Målla"). Förutom alla dessa Mårror ska jag även rita "mer Målla", "en till Målla" och "annan Målla". Förra gången vi målade vägrade jag till slut rita fler Mårror efter att ha kommit upp i en samling av inte mindre än tio olika Mårror. (Till detta ska läggas de flertal Mumintroll, snorkfröknar, hemuler och lilla my som jag ritat på eget bevåg). Detta ledde till en stor konflikt där Casimir skrek "Mållla, måla Målla" många, många gånger.

Det mest positiva som Mårrintresset fört med sig (förutom möjligheten att prata om det goda och onda i världen då) är att det lagt till ytterligare en varelse vi kan borsta tänderna på. Vi hade stora problem att borsta Casimirs tänder tills den dagen vi gjorde tandborstningen till en lek där vi borstade olika djurs och andra varelsers tänder. Hittills har vi förutom Mårrtänder även borstat: hajtänder, krokodiltänder, elefanttänder, muständer, kattänder, hundtänder, dinosaurietänder, pippitänder, Bissitänder (Bissi är hans "gudbror" och största idol) och hemultänder. Bara för att nämna några. Mårrtänderna är dock både hans och vår favorit eftersom Mårror ju, som ju alla vet, har så väldigt många tänder.


*Om det mot förmodan är någon som inte känner till Mårran så är hon stor och grå och så kall att allt hon kommer i närheten av fryser till is. I den tv-serieversion som vi har mårrar hon dessutom mest hela tiden (men det är jag osäker på huruvida hon gör i böckerna).

Helt sjukt!?

Den här veckan har varit ovanligt händelserik. Det började lugnt med att vi städade hela lördagen, hela förmiddagen på söndagen, gick på loppmarknad söndag eftermiddag och åkte hem och hälsade på Casimirs snälla gudmor på söndag kväll. (Hoppas att hon kan förlåta mig för det, med tanke på vad som hände sedan...).

Städningen på lördagen gick väl bra, men långsamt. Själv är jag ju fullständigt urusel på att städa så jag gjorde nog inte så mycket nytta. Eftersom Mirrmaken dock är en städtrollkarl -han behöver bara vifta med dammvippan så flyger alla saker till sina bestämda platser- så blev huset påtagligt mycket mer i ordning efter lördagens övningar. Loppmarknaden (vilken var en gatuloppis på en granngata där några av våra bästa vänner bor) var också givande. Jag köpte en Tiffanylampa av gatans vingrossist för 100 kronor som enligt utsago var köpt i New York 1971 och handgjord av en ryskamerikanska. Eftersom han berättade detta för maken långt efter att jag köpt lampan är jag benägen att tro honom. Ett riktigt kap med andra ord! Styrkta av denna goda affär bestämde vi oss för att åka och hälsa på Casimirs gudmor som bor ungefär 20 minuter bort.

Eftersom Casimirs gudmor har två barn, som båda är väldigt snälla mot Casimir (trots att de nyligen uppnått de vördnadsvärda åldrarna 8 och 10 år) var det inte så svårt att övertala honom att själv klättra in i bilen och sätta sig i bilbarnsstolen. Dessutom hade pappan i familjen lovat Casimir att han skulle få titta på Mumintrollet under resan vilket inte gjorde entusiasmen mindre. Det dröjde dock inte så länge förrän jag (som sitter bredvid Casimir i bilen) började fundera på om Mumintrollen verkligen var en så bra idé, eftersom Casimir började sucka, andas stötvis och se påtagligt illamående ut. Eftersom han vid åtminstone två tillfällen tidigare blivit åksjuk när han tittat på film i bilen var jag övertygad om att han var illamående och tillhöll därför maken strängligen att köra långsammare. (Stänga av filmen vågade jag dock inte).

När vi väl var framme så ville Casimir inte gå ur bilen. Jag lyfte ur honom bilbarnsstolen och försökte få honom att gå in i huset. Det ville han inte heller... Inte ens när hans 8-åriga gudbror (om man får kalla honom det) berättade att det fanns en ny tågbana i huset ville Casimir gå in, utan satt bara på trappan utanför med huvudet i mitt knä. Jag lyfte in honom i huset med tanken att han snart skulle hämta sig bara han fick sitta ner en stund. Så satt jag och höll honom säkert en kvart (medan gudmor höll Caspar) medan jag väntade på att han skulle kvickna till. Ganska snabbt förstod jag dock, speciellt efter att pappa påtalat att Casimir nog hade feber, att Casimir nog inte var åksjuk utan bara...sjuk. Vi bestämde oss för att åka hem och väl hemma visade det sig att Casimir hade 40.1 grader.

För att göra en lång historia kort så insjuknade först Casimir och sedan Caspar i vad som både vi och den medicinska expertisen tror är influensa. Medan Casimir var sitt vanliga jag (om än sitt lite ilsknare, tröttare och mera lättstötta alter ego) morgonen efter så blev Caspar riktigt dålig. Det enda som Casimir klagade på var att det gjorde ont när han hostade, att det värkte i fingrarna och att han inte fick gå till förskolan och leka med Thea. Trots att han tre kvällar i rad hade över 40 graders feber höll han sig ändå uppe till 10 på kvällen, samt drack och åt nästan som vanligt.

Caspar fick dock nästan omedelbart en otäck hosta, vilket gav till följd att han lät som att han inte kunde andas. Eftersom han hostade mest när han låg ner tillbringade vi natten mellan måndag och tisdag sittandes med honom i famnen, då pappan och jag turades om att sova. Eftersom Caspar ändå ammade (jag kommer aldrig skriva dia!) ordentligt så beslutade vi oss för att avvakta. Även natten mellan tisdagen och onsdagen tillbringades på samma sätt. På onsdag eftermiddag (då jag hade varit instängd med Caspar i förskolans kök hela dagen och lagat mat till alla förskolebarnen) bestämde vi oss för att åka in till sjukhuset. Det var efter att jag fått reda på att två av förskolelärarna precis tillfrisknat från influensa, och att det nog inte var någon vanlig förkylning som mina pojkar dragit på sig.

På Huddinge barnakut (ja vi ringde innan och förvarande) fick vi snabbt ett rum och Caspar undersöktes av en snäll läkare. Efter att hon hade gjort en första kontroll av hans tillstånd så berättade hon att hon skulle rådfråga en mer senior kollega för att sedan försvinna iväg. En liten stund senare kom hon tillbaka med sagda kollega. Då var båda iförda handskar, plastkläder (utanpå den vanliga läkarrocken) och munnskydd. Jag som redan fruktade det värsta behövde alltså inte fundera så mycket mer på vad de misstänkte... Som tur var visade det sig att Caspar hade en bra syresättning och förutom att läkarna trodde att Caspar kanske hade öroninflammation så var det inte så mycket de kunde göra. -Influensaprover tar vi bara för riskgrupperna, sa den unga läkaren, i andra fall så behandlar vi bara symptomen. -Och får han svårt att andas, fyllde den seniora läkaren i,så är det bara att komma in igen. En återbesökstid för att titta på örat sattes till följade dag.

Igår torsdag åkte jag därför tillbaka till Huddinge sjukhus. Denna gång fick jag ta med mig Casimir, eftersom jag inte kunde förmå mig till att fråga hans snälla farmor om barnpassning en dag till. Eftersom det hade funnits leksaker på rummen på barnakuten hade jag bara med mig lite ombyteskläder och några blöjor. När vi kom till sjukhuset blev vi anvisade ett speciellt rum som låg utanför akutmottagningen. Efter att jag snabbt konstaterat att det inte fanns några leksaker därinne gav jag mig ut för att leta upp några i väntrummet. Jag hann dock inte mer än utanför dörren då jag blev inmotad i rummet igen "eftersom man inte fick ta med sig några leksaker in på det rummet eftersom det saneras oerhört noga". -Han är två år, sa jag, och tittade på min nu både ledsna och skrämda lilla pojke. - Kan inte hjälpas, sa receptionisten, ni får försöka klara er så gott det går.

När en sjuksyster kort efteråt kom in på rummet (iklädd den obligatoriska rymdklädseln) satte jag in stöten på henne och varvid hon lovade att komma med en glass till Casimir. Hon tog lite prover varefter även läkaren kom och undersökte Caspar. Ganska snart blev det dock tydligt att den apparatur som fanns i rummet inte passade en tvåmånaders bebis. - Äh syresättningen kan knappas vara - ehum - 37, 58, 73, 65 % sa hon och skakade på huvudet åt den blinkande apparaten. -Vi måste ha en annan apparat, den här är avpassad till vuxna, sa hon och lämnade oss ensamma igen.

Sjuksystern som lovat Casimir glass kom då tillbaka med en lastbil i plast och en Piggelin. Casimir blev genast på lite bättre humör, även om han fortfarande mest tittade förskrämt på henne. -Han är nog lite rädd, förklarade jag för henne, varvid sjuksköterskan slog ut med händerna och utbrast -Varför då?. Eftersom det tedde sig så fullständigt självklart för mig att det kunde verka skrämmande för en tvååring att hänvisas till ett sterilt rum på ett sjukhus, fullt med medicinsk apparatur och där människor med ansiktsmasker kommer in och ömsom håller fast och ömsom sticker hans vrålande lillebror, lämnade mig denna fråga nästan svarslös. När sjuksyster hade gått tittade Casimir på mig, med något vilt i blicken, pekade på dörren och sa -Gå mamma, gå. -Vill du gå, frågade jag, varvid han nickade och med stort eftertryck sa -Ja-a!. -Vi kan inte det älskling, sa jag, vi måste vänta på att doktorn kommer och tittar på lillebror igen, varvid Casimir la sig ner på golvet (med huvudet i mitt knä) och somnade. Jag vet inte om det var hans sätt att säga att "nu vill jag inte vara med längre" eller om det bara berodde på att vi hade passerat hans middagslurstid för länge sedan, men somnade gjorde han i alla fall. Detta fick i sin tur till följd att all sjukhuspresonal blev ännu mer nervös eftersom de trodde att Casimir (som igår var helt feberfri) också var allvarligt sjuk. (Mitt "nejdå han sover bara middag" lugnade dem inte i någon större utsträckning). Till slut ville inte sköterskan gå in (munderingen till trots) utan räckte in en termometer och bad mig ta tempen själv och meddela den för journalföring. Med många nervösa blickar på min äldste son som låg och sov på britsen så gjorde jag som jag blev ombedd.(Casimir brukar inte alltid ligga still och jag var förstås väldigt rädd att han skulle falla ner).

Efter detta kom en senior barnläkare som också tittade i Caspars öron in, och hon konstaterade omedelbart att Caspar inte hade någon öroninflammation utan att det bara var virusinfektionen som gjort örat rött. Vi fick lite Ventolin utskrivet och sedan var vi fria att gå hem. Jag väckte därefter Casimir som såg mycket lättad ut när jag sa att vi skulle åka. För att göra honom glad så stod vi sedan en lång stund utanför ambulansintaget, där vi såg två ambulanser och en polisbil. På vägen tillbaka till parkeringshuset gjorde vi också en liten avvikare till Huddingevägen där vi såg "många bussar", "många bilar" och "topa" (grävskopa) med Casimirs egna ord. Därefter åkte vi hem - nästan tre timmar senare och många upplevelser rikare.