Tand!

Idag kände jag något litet och vasst i Casimirs mun, när han sin vana trogen tuggade på mina fingrar, och mycket riktigt - hans allra första tand! Nu är det ju inte så mycket till tand ännu, bara en liten vass kant; men det föranledde mig ändå att springa runt och sjunga "en bissing, en bissing, en tannsebissing" till sonens förnöjelse.

Egentid

Det sägs att småbarnsmammor behöver "egentid". Jag och Casimirs gudmor pratade om begreppet för några dagar sedan men kom fram till att vi inte riktigt förstod vad som menades med detta.
Nu kan jag dock berätta att jag har egentid. Ingen tid i världen är riktigt så "egen" som när man inte kan sova och det känns som om det inte finns en vaken själ uppe.

Jag har ofta egentid på nätterna. Av någon anledning så har jag svårt att somna om efter amningen vid 3. Eller mellan amningarna klockan 1 och 3. Då går jag upp, dricker ett glad varm mjölk och svär ve och förbannelse över Sempersreklamen. (Snälla Semper har skickat en liten bok om mat som ofta ligger framme i något slags självplågande syfte). I denna kan man läsa saker som att "om du har problem med att mjölken sinar [...] kan du prova att intensivamma, dvs amma oftare, kanske varannan timme, under ett par dagar för att stimulera mjölkproduktionen"(*) respektive "När ditt lilla barn har ätit färdigt kan han eller hon få retirera till en filt med leksaker på golvet, så ni får en lugnare avslutning på måltiden". Jag kan bara konstatera att Sempers varken vet så mycket om amning - eller om barn. Även de betonar dock vikten av "egentid".


(* Mjölken sinar ytterst sällan, att man skulle kunna ha "för lite mjölk" är ett västerländskt påfund - däremot är det helt normalt att amma varannan timma - som jag gjort- under långa perioder)

Nya framsteg

Sedan ett par dagar tillbaka har Casimir trätt in i den period då han blir förtvivlad om jag lämnar rummet - för att bli glad när jag kommer tillbaka. Det sägs ju att det är först vid sisådär sex månader som bebisen förstår att han eller hon är en egen individ - och inte en del av omgivningen eller mamman. Det påstås också att bebisar inte ska kunna ha separationsångest innan dess, men det har vederlagt efter en noggrant genomförd empirisk longitudinell realtidsstudie (av min son). Men, men efter att ha varit lite mindre separationsångest några veckor så är det alltså lite mer igen. Eller som maken min uttryckte sig "Casimir är som en kompass - han har alltid näsan riktad mot dig".

Att se saker med sonens ögon

Sedan jag fick sonen har jag börjat att se saker på andra sätt. Anledningen till att jag kom att tänka på detta var att i morse, när jag ögnade igenom rubrikerna på Aftonbladet, såg att det stod "Rika kvinnor prasslar mer". Det tog lång tid för mig att förstå varför rika kvinnor skulle prassla mer eftersom prassel, i min värld, handlar om papperspåsar, bakplåtspapper och bitleksaker (som har inbyggt prassel). Jag hann tänka "men ett bakplåtspapper är väl inte så dyrt" innan jag förstod att det var ett annat prassel som journalisten tänkt sig.
Själv har jag, inspirerad av min son, börjat dela upp saker i "bra och prassliga" respektive "mindre bra oprassliga". Till exempel så är ett bakplåtspapper utan prassel är inte något att ha - för även om funktionen vad gäller bakning är den samma så är det något vitalt, essentiellt som försvunnit när prasslet gått förlorat. (Det gör det för övrigt när man sugit tillräckligt länge på det).

Ett annat exempel på hur jag påverkats av min son är att jag numera förstår varför böcker kan upplevas som tråkiga, då jag tidigare bara fnyst åt dem som inte funnit nöje i läsningen. Alla böcker är fyrkantiga, alla böcker fungerar på ungefär samma sätt (de har sidor som man öppnar och stänger) och slutligen - viktigast av allt - alla böcker känns, luktar och smakar väldigt likt. Tacka vet jag en tesil, säger Casimir. En tesil är kall, den har en spännande form, den smakar metall och vrider och vänder man på den kan man hålla den på en mängd olika sätt. Tesilen känns olika beroende på om man känner på skaftet, på ringen, på nätet eller på öglan där man hänger upp den - man kan titta och känna på den uppifrån, nerifrån och från sidan. Således är en tesil oerhört mycket mer spännande än ett helt bibliotek med böcker!

En hektisk helg

Den här helgen har varit hektisk, även om maken min i sin familjeblogg hävdar att jag fått "ägna mig åt mig själv". Sanningen är den att jag haft handledning och blivit grillad av två professorer om huruvida mina antaganden i analysdelen är korrekta. Man skulle ju kunna tro att jag varit på spa eller shoppat eller ätit middag eller något annat extravagant - men det har jag alltså inte. Jag har bara varit ifrån sonen för professorsgrillning sedan han föddes - inget annat, inte någon gång. Now we have established that fact!

På fredagen var det alltså grillning, vilket gick efter omständigheterna väl. För att fortsätta liknelsen var jag väl mör efteråt men inte (vid)bränd. På handledningen diskuterade vi om jag skulle vara "fältutvecklande" eller "ramutmanande" - nu räcker det alltså inte att skriva och berätta vad jag kommit fram till utan dessutom ska jag positionera mig inom fältet. Håhå-jaja.

Lördagen tillbringade vi hos Casimirs söta och snälla gudmor. Han tycker nästan lika mycket om henne som jag, vilket gjorde att vistelsen där gick bra - till en början i alla fall. Sedan tyckte han att det blev för mycket och satte igång att skrika ända tills jag låste in mig på toaletten med honom för att byta blöja. Så fort jag lagt ner honom på badrumsgolvet, och stängt dörren, var han dock strålande lycklig vilket fick mig att förstå att det inte var blöjan som det var fel på.

Brackig Borgare

Min man har börjat blogga. Eftersom han inte längre får skriva inlägg om städning i Musikantas blogg har han skaffat sig en egen. Där skriver han om sina allra största intressen: städning, politik och familjen.

Städningsbloggen har fått det passande namnet Tyrrani och städmani.

Den som handlar om politik har han döpt till Brackig Borgare.

Familjelivet, min favorit av de tre hittar man under rubriken Barn och jobb.

Med Barnvagn i Skärholmen

En kompis till mig berättade precis att hon ska börja doktorera på hur det svenska språket förändras som ett resultat av engelskt inflytande. Min titel på inlägget "Med Barnvagn i Skärholmen" hade kanske varit ett exempel på sådant (skadligt) inflytande om det nu inte hade varit så att Barnvagnen varit huvudpersonen i det här dramat.

Igår var nämligen första gången jag tog med mig Barnvagnen, förutom sonen Casimir (min mamma Musikanta har redan avslöjat sin -och i förlägningen min och sonens identitet i sin blogg) och lite Casimir-tillbehör som blöjor till köpcentrat som ligger några tunnelbanestopp bort.

Jag har varit i Skärholmen tidigare tillsammans med Casimir, men detta var första gången UTAN sjalen men MED Barnvagnen.
Vägen dit gick utan några problem och jag skrattade åt hur fånig jag varit för fyra månader sedan -den första (och enda) gången jag åkte tunnelbana med Barnvagnen. Vid detta tillfälle inbillade jag mig nämligen att: någon skulle rycka ur Casimir ur vagnen och springa iväg med honom, att någon skulle försöka skada honom på något annat sätt och om detta mot förmodan inte hände så skulle vagnen rulla iväg av sig själv och hamna på tunnelbanespåren. Den här gången däremot skulle jag bara njuta av att vara Småbarnsmamma med Barnvagnen. (Tro det eller ej, det finns desperata barnlösa människor som ser fram emot barnvagnspromenader - ytterligare ett bevis på hur degenererande ofrivillig barnlöshet kan vara).

Jag behövde dock bara komma till tunnelbanestationen så kände jag hur paniken kom krypande - Barnvagnen vill nämligen inte åka rulltrappa utan hiss ner till perrongen Som tur var hade jag den tidigare erfarenheten att luta mig tillbaka mot eftersom hissen på vår tunnelbanestation är fenomenalt långsam. Trots detta tryckte jag ett antal gånger på både "nerknappen" och "dörrknappen" innan jag slutligen fick komma ut på perrongen. Väl där fick jag pusta ut ett ögonblick innan en tonårskille som inte såg särskilt förtroendeingivande ut dök upp. (Nu i efterhand kan jag väl erkänna att det största brott som han gjorde sig skyldig till var att han spottade i papperskorgarna.) Eftersom han såg ut som han kunde springa fort höll jag Barnvagnen och sonen i ett järngrepp samtidigt som jag såg till att befinna mig på behörig avstånd från killen.

Resan till Skärholmen gick bra förutom att flera personer i vagnen kastade lystna blickar på sonen och Barnvagnen. I vanliga fall när jag åker och folk tittar på sonen brukar jag känna mig stolt och glad - väl medveten om att han sitter fast förankrad på magen på mig - långt bort från alla utsträckta händer. Denna gång glodde jag dock bara under lugg och höll ännu hårdare i Barvagnens handtag.
Väl framme i Skärholmen hittade jag inte hissen. Jag och en annan småbarnsmamma höll på att vimsa omkring kors och tvärs på perrongen - och jag följde ömsom efter henne och hon följde ömsom efter mig ända tills vi slutligen insåg att ingen av oss visste var hissen fanns. När vi tillslut hittade den av en slump var det tre andra barnvagnar och en rullstol i kön före oss.

Eftersom jag inte ville vänta lyckades jag, trots Barnvagnen, åka rulltrappa - bara för att på utvägen nästan krocka med rullstolen som verkat fått första tjing på hissen. Eftersom rullstolsägaren röt "BORT, BORT" för varje person som han mötte -så höll jag mig respektfullt undan i spärren. (När jag sedan kom ut hörde jag "BORT, BORT, BORT" när rullstolen banade väg genom människorna som handlade på torget.)
Väl inne i centrum tyckte jag att det varit nog med äventyr för en dag och funderade allvarligt på att åka hem igen, men bestämde mig för att ge mig iväg och åtminstone uträtta det ärende som jag kommit för, nämligen att byta en bebisbody med en döskalle på som jag köpt av misstag. (Jag såg inte döskallen förrän jag kom hem och eftersom jag inte gillar döskallar något vidare och Musikantamamman och Svärmor tycker extremt illa om dessa så bestämde jag mig alltså för att göra mig detta besvär och byta bodyn.)

Efter att ha ondgjort mig över det förskräckliga i bebiskläder med döskallar -där expediten och några äldre damer i kassakön inte med ord kunde uttrycka sin avsky- lyckades jag till slut få tillfälle att titta på några byxor. Jag hann att titta på dem men när jag skulle prova dem, med öppen provrumsdörr eftersom Barnvagnen inte fick plats i provhytten, tröttnade sonen och började skrika. (Vad gäller sonens intresse för att gå i klädbutiker så är han väldigt lik sin far där faktiskt). Barnklädesavdelningen gick lite bättre dock, så efter besöket kunde jag lägga några kassar barnkläder (men inga byxor) i Barnvagnskorgen. Se där, vilken tur att jag tog med mig Barnvagnen!

Dessvärre såg jag redan på avstånd att de flesta butikerna var för trånga för Barnvagnen så efter detta äventyr bestämde jag mig för att köpa mig en kopp varm choklad och en vaniljbulle på ett av kaféerna på övervåningen.
På övervåningen finns det inte mindre än två "Espresso House" vilket jag tills igår har funderat över. Igår förstod jag varför - kaféerna var perfekt segregerade - om det så hade stått två skyltar "gammelsvenskar" respektive "nysvenskar" så hade segregationen inte kunnat vara mer total. Jag satte mig lydigt på den gammelsvenska sidan (får skylla på att det fanns mer plats där) och började äta lite på min bulle - bara för att inse att sonen (som hade somnat på promenaden från klädaffären till kaféet) vaknat och var HUNGRIG. Med en diskret blick mot bordet snett bakom mig, där några killar som förde en diskussion som i stort gick ut på antalet erövringar satt, fick jag alltså försöka att passa in sonen. Dessvärre var fanns det så många distraktionsmoment: lampor, människor som rörde sig, röster att det var allt annat än lätt att få honom att äta koncentrerat. Istället tog han några sug, smackade lyckligt och vände och vred på huvudet åt olika håll. Det spelade ingen roll att hans, vid det laget lite pressade mamma på alla sätt försökte locka honom tillbaka igen "Här lilla älsklingen, här är favvobröstet, titta hit lilla älsklingen, här finns Mängder Med Mumsig MammaMat."

Efter att ha försökt ett tag tröttnade jag till slut och ringde mannen (som satt i en taxi från jobbet) och bad honom hämta upp mig med bilen. Eftersom han inte heller gillar tunnelbana var han mycket förstående och det dröjde inte heller speciellt länge förrän både Barnvagnen och sonen var instuvade i bilen. (Jag passade på att ge Barnvagnen en spark när ingen såg). När jag pustade ut i bilen tänkte jag på hur tacksam jag kunde vara över att inget allvarligt hade hänt - och att det nog skulle dröja åtminstone fyra månader till innan jag gav mig ut med Barnvagnen igen.

Mosad banan

Igår gjorde sonen vad som såg ut som ett första krypförsök - och han tog sig också något lite framåt. Annars går den mesta tiden med honom just nu åt till att äta. Eftersom sonen har en glupande aptit har vi så smått börjat att öka antalet mål som han äter på dagarna.
I böckerna om barn står det att man gärna ska ge barnet smörgås till mellanmål på förmiddagen, men det har jag hittills avstått ifrån eftersom jag inte förstått hur det skulle kunna gå till då han fortfarande inte har en enda tand. Istället har jag hemfallit åt den gamla klassikern banan - och sonen, av Musikantamamman (www.musikanta.blogspot.com) döpt till Lillmirren, har kombinerat denna klassiska rätt med det nyskapande tillbehöret "lila servett". (Det tog mig lång tid att fundera vad det var han hade ätit när jag bytte blöja, kan jag lova).

Min andra fussy baby, avhandlingen, är lugn för närvarande. Igår (alldeles för sent) skickade jag nämligen iväg mitt andra analyskapitel (varför nöja sig met ett?) till handledarna.

D-Day as in Deadline Day

Önskar att jag kunde skriva att någon spännande hänt idag, men tyvärr har jag suttit vid min skrivbordsstol hela helgen och bara ägnat mig åt avhandlingsskrivande. Till och med när jag sover så lyckas jag drömma om avhandlingen, i natt tillsammans med en förvirrad mix av tonsättningar av Lennart Hellsings dikter. Idag har jag hela dagen för mitt inre öra hört strofen:

Det finns en orm nånstans, som är så lång, så lång, så lång
- väl tio gånger längre än den längsta humlestång.
Ett huvud har den och en sån väldig svans
att huvudänden aldrig vet var svansen är nånstans.
(Ur Den långa ormen av Lennart Hellsing)

Omnipotent

När man är sex månader så ser man världen på ett lite annat sätt än vad man gör när man är- säg 30. Ett exempel på detta är att man på gott, och ont, gör sin mamma ansvarig för det mesta som händer.

Min mamma hävdar, i och för sig, att jag fortfarande lägger ansvaret för min hårda (vilket hon säger med en lätt klagande och ironisk ton) barndom på henne. Fast det ligger nog ändå något i det påståendet eftersom det bara var precis nyligen som jag, på min 30-årsfest, bestämde mig för att sluta fråga mina föräldrar om lov för precis allt. Min mamma hade då, å andra sidan, precis gett mig tillstånd att bjuda vilka jag vill på min disputationsfest (efter att både min syster och bror tackat ja till 30-årsfesten för att sedan inte komma) - så hon har själv gett mig en liten knuff på vägen mot självständighet.

För min son är jag dock fortfarande allsmäktig och allrådande, vilket ju är tilltalande men ibland lite besvärande. Till det positiva hör att han tror att jag har makten över allting i hela världen, medan det negativa är att han följaktligen ger mig skulden för allt det som inte är till hans belåtenhet. Om det blåser så smakar han först nyfiket på vinden, men är den kall eller innehåller regn eller snö så skriker han ilsket och uppfordrande "Ta bort den mamma!" Lika nyfiket tittar han på myllret av människor när vi åker tunnelbana, men hamnar vi i en tunnel så blir det gråt och tandagnisslan (nåja bildlikt talat): "Det här är tråkigt, ta bort den mamma!". Det mest orättvisa är dock att han klandrar mig för att hans pappa är borta och jobbar på dagarna. När pappa kommer hem så blänger han på mig med uttrycket "Varför har han inte varit hemma och lekt med mig idag" medan han ger pappa ett stort tandlöst leende. Så sant som det är sagt, otack är världens lön!

Imorgon ska sonen dock få leka med maken eftersom han, mycket generöst, har lovat att jag får jobba "så mycket jag vill på kvällarna och helgerna". Medan jag skriver på min (numera 430 sidor långa) avhandling så får min stackars man titta på film med sonen i knät.

Mat i puréform

Min man tycker att jag borde skriva om hur det är att arbeta heltid samtidigt som man tar han om en intensiv bebis på heltid. -Kan du inte vrida bloggen mot det istället - småbarnsmammor som har fussy babies går det ju tretton på dussinet av, argumenterar han. Själv är jag bara orolig för att en sådan blogg inte skulle bli så rolig att läsa, utan mest deprimerande.

Idag har jag nämligen allvarligt funderat på att börja äta sonens barnmatspuréer. Nu är det inte så illa som det låter eftersom han ju äter samma mat som vi, något modifierad då den saknar salt och är mixad. Tyvärr har jag svårt för att hinna äta själv när han äter, och när sonen ätit färdigt vill han sova middag. När sonen sover jobbar jag och eftersom jag inte vill ta jobbtid till att äta blir det lite svårt att hinna. Detta skulle man kunna lösa genom att vi åt samma (osaltade och puréade) mat, har jag tänkt. En sked för mamma ... skulle då få en helt ny innebörd!

Virus och barnvisor

Vår dator har varit sjuk. Det är ju alltid tråkigt när en familjemedlem inte mår bra, även om det bara är en dator som fått ett virus. Som tur är så var det bara vår "underhållningsdator" (den som vi ser på film, surfar och lyssnar på musik på) som blivit smittad, jobbdatorerna hade klarat sig. Fast deras virusskydd är så omfattande att det inte finns en chans att någon Trojansk häst, mask eller spionprogram tar sig in där inte.

På underhållningsdatorn hade vi dock slarvat lite - när vi skulle installera det nyaste virusprogrammet krävde det att vi skulle ta bort en tidigare version av samma program (som sades finnas på datorn). Dessvärre fanns inte programmet i datorn, och eftersom programmet inte fanns kunde vi förstås inte ta bort det. Ett moment 22 som slutade med att det nya virusprogrammet inte blev installerat.

Så igår när jag klickade på en länk där en "fantastisk lovsångsvideo" utlovades fick jag istället ett maliciöst meddelande om att jag inte fick titta på Youtube (och sedan hördes ett elakt skratt i bakgrunden). Eftersom jag tvivlade på att personen som lagt in länken var särskilt intresserad av practical jokes (och eftersom andra som kommenterat videon var lyriska) förstod jag att något inte riktigt var som det skulle. Efter mycket om och men, och många timmar lyckades dock maken och jag ta död på viruset och befria vår stackars hårt prövade dator (som innan dess hade slutat att fungera alldeles). Tur var det för hur skulle jag annars klara mig - utan Alice Tegnérs barnvisor i Alice Babs-tappning?

Träff med IVF-gänget

Igår hann jag inte skriva något vilket berodde på att jag träffade mina IVF-vänner.

När jag förstod att det där med barnaalstringen inte skulle vara så enkelt engagerade jag mig i en tråd på familjeliv: http://www.familjeliv.se/ I den tråden fanns det gott om andra personer som hade samma problem och tillsammans ältade vi barnlöshetens fasor under tiden som vi utstod mänger med undersökningar och (fruktlösa) behandlingar. (Jag har tänkt att berätta lite om det vid ett senare tillfälle, någon dag när det inte hänt något spännande.)

Till slut blev det provrörsbehandlingar (IVF) för de flesta av oss och många lyckades också bli gravida och få barn. Under hela tiden från att vi började med den första undersökningen till nu - när vi har bebisar som de flesta är runt ett halvår har vi fortsatt att umgåtts. Fast de som ännu inte lyckats bli gravida har sina egna träffar eftersom de inte tycker det är så roligt att umgås med gravida och småbarnsmammor, vilket man ju kan förstå. (Om man är ofrivilligt barnlös säger man aldrig, ALDRIG att man "inte kan få barn" utan alltid att man har "svårt att få barn" eller möjligen att man "inte fått barn ännu").

Men tillbaka till gårdagen då, sedan vi fick barn har vi börjat att träffas dagtid och hemma hos varann istället för på kvällstid på krogen, vilket ju är tur med tanke på sonens kvällshumör. Igår var sonen dock snäll som en ängel och jag fick till och med frågan om jag hade bytt ut honom under julledigheten. Vid tidigare tillfällen har det nämligen hänt att han skrikit hysteriskt varje gång han såg någon av de andra mammorna eller barnen. Vid dessa tillfällen brukade en av tjejerna komma till mig ibland, där jag gömde mig i ett hörn och säga "jag lovar att berätta vad vi pratat om senare" vilket ju var en klen tröst. Så någon social sida har sonen alltså inte visat vid tidigare träffar, men igår fick jag prata och äta med de andra för första gången.

427 sidor

Den här söndagen har jag ägnat en del av tiden åt min andra "fussy baby". Jag har skrivit så länge på min avhandling att det känns som att jag nästan alltid haft dåligt samvete för att den inte blir klar. Resultatet har förstås blivit en ganska omfångsrik historia, just nu omfattar den 427 sidor (och då skar jag ändå ner den med ett halft kapitel idag).
Vad mer kan man säga om den? Kanske att den innehåller 120 335 ord vilka fördelas på 628 409 tecken (747 328 tecken om man räknar med mellanrummen). Fast då har jag inte räknat med fotnoter eller slutkommentarer förstås. Behöver jag tillägga att det är en mycket exklusiv skara som läst den? En stackars övernitisk professor från en mindre högskola (slutseminarieopponenten), min man (fast han har nog inte läst hela riktigt) - och så jag själv då.

Barnmat och jordärtskockssoppa

Idag hade vi besök av en mycket god vän (och kollega sedan många år) till mig samt hennes man och deras två döttrar. Den yngsta dottern är nästan exakt lika gammal som min son vilket är speciellt roligt eftersom vi numera delar intressen som bästa vällingen och barnmatsreceptet, vid sidan om företagskonsolideringar och strategiska allianser.

På tal om välling så vägrade sonen för fjärde gången att äta välling idag. Istället fick han smaka på vår mat - för kvällen jordärtskockssoppa (bestående av jordärtskockor, fänkål, matlagningsvin, lök, buljong, grädde, mjölk och saft från en halv apelsin). Han gapade som en fågelunge och slukade glatt allting som var i skålen, och krävde högljutt påfyllning -två gånger. Ibland försökte maken komma emellan skedarna med soppa med vällingflaskan vilket dock enbart resulterade i ilskna skrik så fort sonen kände smaken av vällingen. Så, jag som tidigare trott att sonen skulle bli musiker (eftersom han är mycket förtjust i Mozartoperor) börjar nästan luta mot att det är kock som blir framtidsyrket för honom. Kanske "den sjungande kocken", som maken föreslog.

Recept på soppan kommer från Arla (Arlaköket 2000:2):

Ingredienser
4 port
200 g jordärtskockor
1 schalottenlök
1 fänkål, ca 250 g
1 msk smör
1 dl vitt vin
3 dl grönsaksbuljong
3 dl mjölk
2 dl vispgrädde
saft av 1/2 apelsin
salt och vitpeppar

Gör så här
Skala jordärtskockor och lök.
Skär alla grönsaker i bitar och fräs i smör i en gryta.
Häll på vin och låt koka någon minut.
Häll på buljong och låt koka tills grönsakerna är mjuka, ca 10 min.
Mixa till en slät puré.
Tillsätt mjölk och grädde.
Låt soppan koka ihop några minuter och smaksätt med apelsinsaft, salt och peppar.

Fördelarna med en "fussy baby"

Jag ser att jag flera gånger kallat min son för en "fussy baby" utan att förklara varför. Anledningen är inte att jag är gnälligare än andra föräldrar utan helt enkelt för att sonen från början visade sig vara mer, ja vad säger man, intensiv än hans jämnåriga kamrater. Efter att ha letat lite hittade jag den här hemsidan:
http://www.askdrsears.com/html/5/T050400.asp
där de vanligaste dragen hos en så kallad "Fussy Baby" beskrivs.

En "Fussy Baby" (kallas också för High Need Child - eller överlevnadsbarn på svenska) har tolv kännetecken, de:

1) är intensiva

2) är hyperaktiva

3) är uttröttande

4) vill äta ofta

5) är krävande

6) vaknar ofta

7) är svårtillfredsställda

8) är oförutsägbara

9) är känsliga

10) är svåra att lägga ifrån sig

11) tröstar sig inte själva

12) har separationsångest

Ett barn kan vara "fussy" utan att för den delen ha många av karaktärsdragen, men för sonen var det ingen tvekan. Han uppfyllde alla tolv. Så här när han är sex månader har skillnaderna blivit mycket mindre - men han kräver fortfarande all uppmärksamhet när han är vaken och äter fortfarande (läs ammar) varannan timme dag som natt. Fast allting är ändå mycket enklare sedan han blev fyra månader, innan dess sov han nämligen enbart i bärsjalen på dagarna.

Men, men idag har jag gjort en liten lista på fördelarna som alltför ofta kommer i skymundan.
Min son:

• Vaknar varje morgon och sjunger (aggrrr, goooh, ummmm)
• Tittar alltid efter mig om jag inte håller honom
• Skriker om någon annan håller honom, för att omedelbart tystna när jag tar honom
• Vaknar på kvällen bara för att sedan somna om i min famn
• Skrattar när han ser mig (om jag gått in i köket och kommer ut i matsalen igen där han är)
• Klappar mitt ansikte med sina knubbiga händer när jag nattar honom - och bröstet när han äter
• Försöker pussa mig när han kommer i närheten av mitt ansikte (han pussar bara mig och pappan - ingen annan)
• Häver upp glädjetjut när jag pussar honom på magen och säger "mum-mum-mum"

Pricktest

Idag har jag varit och pricktestat mig. Det visade sig att jag var allergisk mot allting - utom Gråbo. Alltid något! Förra gången jag allergitestades var jag allergisk mot allting - utom Guldfisk. Jag vet inte om man verkligen kan vara allergisk mot Guldfisk, jag börjar mer och mer luta åt att det kanske var läkarens sätt att trösta mig eftersom jag inte var så gammal förra gången det begav sig. Så - i tjugo års tid har jag alltså trott att man kan vara allergisk mot Guldfisk och samtidigt vilat i förvissning om att jag inte var allergisk mot alla husdjur (om man nu kan kalla en fisk för ett husdjur). Upplysningen tjänade med andra ord sitt syfte!

Efter pricktestet tog jag tunnelbanan till Odenplan för att lämna lite kläder i storlek 44 (mycket liten bebis-storlek) till än väninna som ska bli mamma idag eller (om hon har otur) imorgon. När sonen föddes var han så liten att han nästan drunknade i nyföddstorlekskläder, så eftersom väninnans bebis föds några veckor för tidigt tänkte jag att hon skulle uppskatta en storlek mindre kläder.

Tunnelbaneresan gick bra och jag och sonen gav upphov till lika många intresserade blickar som alltid. Anledningen är att jag har sonen i bärsjal när jag åker tunnelbana - och som om detta inte vore nog så har sonen en fantastisk förmåga att välja ut någon som han sedan med ohöljt intresse stirrar på. På vägen hem valde han ut en tonårspojke som han sedan ägnade stor uppmärksamhet. Pojken, som visade sig inte tala någon svenska, svarade genom att kyssa honom på kinden.

Sex månader!

Idag fyller min son sex månader. Nya framsteg kan också rapporteras, det största för dagen att han lärt sig spotta ut mat. Denna nya färdighet har han praktiserat flitigt med såväl potatispuré, välling och päronskrap. Jag klandrar honom i och för sig inte: potatispurén hade en konstig klistrig konsistens som den fick när jag mixade den, vällingen är verkligen inget att hurra för -osötad som den är- och päronet sågs väl snarast som en provokation av min hungrige son. Däremot har han inte lärt sig att han kan knipa ihop munnen för skeden - än. Men det kommer väl...

Vad gäller min andra "fussy baby" så har avhandlingsskrivandet gått ganska bra idag. Jag har varit riktigt inspirerad men också kunnat arbeta ostört ett par timmar då sonen sov. Och sedan, som grädde på moset (eller jag kanske skulle säga purén) så kom maken hem lite tidigare idag så jag har chansen att arbeta lite på kvällen också.

Fussy Babies Blog

Idag är det den 1 januari - nyårdagen. Att skriva den här bloggen är mitt nyårslöfte till mig själv - för att döva mitt dåliga samvete över att jag inte skriver ner alla framsteg som min son (som fyller sex månader i morgon) gör. Sonen är en av mina "fussy babies" - en doktorsavhandling i ekonomi en annan. Sonen tog ett par år att tillverka, med hjälp av ett stort antal läkare, mediciner, sprutor och försök. Doktorsavhandlingen är numera inne på sjunde året - och något ljus i tunneln kan jag fortfarande inte se. Men - jag stretar vidare, och envis som jag är så blir avhandlingen förhoppningsvis färdig inom en inte alltför avlägsen framtid.

Men tillbaka till sonen då - han lärde sig sitta idag. Plötsligt kunde han hålla balansen och har tillbringat stora delar av dagen sittandes. Jag, den stolta mamman, kan således glädja mig åt att jag resten av livet skulle kunna tyrannisera min omgivning med uttalandet "-Min son satt innan han var sex månader". Eftersom jag dock inte tycker att man ska jämföra barn kommer jag inte att säga det. Möjligen kommer jag att spara uttalandet till de mammor som alltför ofta upplyser mig om att "de minsann blev gravida på första försöket" eller till dem som kritiserar mitt bärsjalsanvändande (eller våra tygblöjor). Detta förutsatt att deras barn inte satt så tidigt förstås!