Världens vildaste bebis

Min mamma, Musikanta, brukar säga att "när Casimir börjar gå så är friden slut". Jag har alltid fnyst lite då och undrat vilken frid som hon pratar om. Sedan ett par dagar är jag dock benägen att hålla med henne - åtminstone till viss del.

Casimir går i och för sig inte själv ännu - men han kryper, klättrar, går utmed möbler och ålar under bord och stolar. Han tar sig fram överallt och helst där han inte får.

Vårt hus har två våningar och källare. Det innebär att det finns inte mindre än fyra trappor. En till ytterdörren, en till balkongdörren, en till övervåningen och en till källaren. Sedan en dag tillbaka har vi utrustat oss med två grindar men det finns trots detta många tillfällen då det gäller att se upp, eftersom trapporna utövar en sällsynt stor lockelse på Casimir.

Förutom att klättra i trapporna finns det många andra aktiviteter i huset som Casimir tycker om att företa sig. Jag ska ge er ett axplock:

På toaletten tycker Casimir om att krypa in i duschen där det alldeles oavsett hur noggrannt man torkar alltid finns lite vatten kvar på golvet att blöta ner sig med. Lyckas han inte ta sig in där försöker han istället plaska med händerna i toaletten. När han gjort detta burkar han fortsätta med att suga på toalettborsten eller någon använd tygblöja som han hittat i tvättkorgen. När jag fällt ner toalettlocket, flyttat bort toalettborsten och tvättkorgen så drar han istället ut hela toalettpappersrullen över badrumsgolvet.

I vardagsrummet tycker han om att dra ut sladdarna från de datorer och högtalare som finns där. Alla mobiltelefoner och fjärrkontroller som han hittar, på bordet eller i någon låda, genomgår en nitisk kvalitetskontroll. Först suger Casimir på dem och därefter kastar han dem bestämt i golvet. När Casimir tröttnat på sladdar, mobiltelefoner och fjärrkontroller så burkar han fortsätta med att dra ut böckerna ur bokhyllan och helst riva sönder omslagen.

Dra ut böcker och tidningar gör han även i matsalen. Där finns också ett antal CD-skivor i Casimirhöjd som han brukar få tag på. Dessa släger han i en hög på golvet, där det redan sedan tidigare ligger videofilmer och utslängda leksaker. När han tröttnat på detta brukar han krypa in under matsalsbordet och äta upp matresterna (som han ratade) från förra målet.

I gästrummet drar Casimir ner all tvätt som ligger på sängen. Allra helst drar han ner den sorterade tvätten som han sedan glatt kryper omkring i. När all tvätt sedan ligger på golvet fortsätter han genom att dra ut också de kläder som ligger fint inlagda och vikta i byrån.

I arbetsrummet försöker han komma åt tangenbordet, antagligen för att hjälpa mamma skriva på avhandlingsmanuset som nästan alltid står öppet. Eller så försöker han få bort det enda mammaaktivitet som ibland kan konkurrera om hans tid. Vad gäller detta så har han nästan lyckats eftersom han vid ett par tillfällen har fått tag i de två mobila hårddiskar som familjen äger vilka har som uppgift att göra regelbundna kopior på viktiga dokument och bilder. Dessa hårddiskar bankade han bestämt i golvet. Även här drar han också ut böcker och tidskrifter, vilka han därefter river sönder och äter upp.

I hallen, försöker Casimir oftast att komma ut på balkongen, för om möjligt krypa under balkongräcket. Eftersom han inte lyckas med detta brukar han istället nöja sig med att äta upp några blad från de stora krukväxtträd som står i hallen.

Till slut så kommer köket, vilket är Casimirs favoritplats. Där tycker han precis som sin far om att ägna uppmärksamheten åt disk och diskmaskin. Fast Casimir klättrar upp på diskmaskinen och drar ut använda bestick ur bestickhållaren, vilket hans far aldrig gör. Därefter suger han på de använda besticken, allra helst de vassa knivarna. Om han inte lyckas komma åt diskmaskinen ägnar han sig isället åt att dra ut matvaror ur kökslådorna. Igår lyckades han, till stor förtjusning, få ut inte mindre än två öppnade paket med florsockervilka han kastade på golvet.

Efter att ha jagat Casimir en hel förmiddag brukar jag slutligen ge upp och gå ut med honom i trädgården. Tyvärr har dock det arma barnet en olycksalig vilja att äta inte bara papper, krukväxtblad, matrester eller suga på gamla blöjor - han gillar även sand, stenar och jord. Mannen min hävdar med bestämdhet att även sniglar och myror går in i munnen, men det måste jag ändå bestämt avvisa eftersom Casimirren precis som sin mamma bara äter vegetariskt.

Första stegen

Idag tog Casimir sina första steg. Tyvärr blev det inte den applåderade debut som man skulle tänka sig eftersom jag blev så rädd att han skulle ramla när han släppte taget och gick att jag kastade mig över honom och fångade honom. Men detta till trots så gick han själv, åtminstone två, tre steg.

Överraskningsfest

Igår var vi på "överraskningsfest" hos några av våra grannar. Jag skriver överraskningsfest då festen var en total överraskning för oss.

Vi var ute och gick med barnvagnen igår kväll vid åttasnåret då vi gick förbi några av våra favoritgrannar som hade fest. Då vi hade tagit hand om posten åt dem när de var bortresta passade vi på att ge tillbaka nyckeln när vi ändå hade vägarna förbi.
Antagligen tyckte grannarna, ett par i vår ålder, att det var synd om oss för de bjöd omedelbart in oss till festen. Eftersom varken maken eller jag var festklädd, och Casimir inte var på festhumör, avböjde vi dock vänligt och promenerade vidare. Fem minuter senare ringde sagda grannfru, Karolina, (låter uråldrigt med grannfru men hon är alltså 30 år precis som jag) och sa att hon hade dukat för oss. Så då var det bara att bege sig tillbaka igen.

Det kändes lite udda att gå på fest osminkad och utan att ha borstat håret på hela dagen men jag tröstade mig med att det nog bara skulle ses som Bohemic-Academic-Chic eller nå't. Mycket mat och väldigt vacker dukning bjöds det på - och huset var som alltid både fantastiskt fint inrett och väldigt välstädat.* Nu var det ju inte så mycket annat att vänta sig med tanke på att Karolina är inredningsdesigner och delar sin tid mellan sina två inredningsbutiker och att åka ut till (rika) människor och inreda hela barnrum. Casimir var förvånande nog på strålande humör vilket kom sig av att det fanns en fyraåring att storögt titta på och en Bassethund att kryppa efter och dra i öronen. Han generade mig något lite dock genom att vara så ohöljt fascinerad av de tända ljusen på bordet, vilket med full tydlighet visade att det inte ofta förekommer några tända ljus i det Casimiriska hemmet.

*) Jag behöver väl inte tillägga att vårt grannpar inte har några barn?

Vinka tillbaks

I måndags (den 5 maj) förvånade Casimir mig genom att vinka till grannfrun när jag, retoriskt som man ofta pratar med småbarn, sa: "-Kan du vinka till Veronica?". Jag blev så paff att jag bestämde mig för att hon nog hade vinkat först, trots allt. När jag kom hem upprepade jag dock frågan och än en gång så vinkade Casimir. Glädjestrålande ringde jag till maken (alias Papp-i-pappan) och berättade, vilket föranledde ytterligare en vinkning. När maken sedan kom hem så var det första han frågade förstås "-Kan du vinka till papp-i-pappan?" vartefter det lydiga barnet vinkade ännu en gång. Så i måndags, för första gången upplevde vi att Casimir gjorde som vi sa - istället för att vi gör som han säger, vilket är den vanliga ordningen. Låter lovande inför framtiden!