Sedan någon vecka tillbaka är det lite lugnare i det Casimiriska hemmet. (Kallar hemmet för detta fortfarande eftersom det fortfarande, och i allra högsta grad, är Casimir som dominerar det). Storebror har slutligen om inte börjat glädja sig åt nyordningarna åtminstone börjat finna sig i dem med jämnmod - åtminstone då han inte är hungrig eller trött. Vi hade dock ett återfall när vi var på BVC och hans gamla sköterska kommenterade att han hade blivit storebror och han surt svarade "-Vide brur, vide babis".
Men, men - i vilket fall som helst så har situationen stabliserats. Dessutom så känns det som om båda barnen håller på att utvecklas väldigt fort just nu.
Caspar: Lillebror har börjat le. Nu påstår i och för sig pappan i familjen att Caspar log mot honom och lillebror för första gången redan den 8 augusti - men första gången jag fick ett leende (och inte bara en vidöppet gapande mun) till svar på mina kommunikationsförsök var den 20 augusti. Tur var det eftersom vår nya BVC-sköterska (en nitisk och mycket bestämd dam) allvarligt förhörde sig om huruvida han log eller inte. Några veckor innan så frågade hon om han följde med blicken och då svarade jag något svävande, helt enkelt eftersom jag inte tänkt på det (blev bannad av maken när jag kom hem förstås). Den här gången kunde jag dock svara både säkert och sanningsenligt. Förutom att le har han också börjat att försöka slå på snurrhundarna (en babymobil) ovanför skötbordet.
Casimir: Även storebor är inne i en väldigt spännande utvecklingsfas just nu. Mest handlar den om att han vill bestämma själv, vilket till exempel gör att han får raseriutbrott om man gör saker utan att fråga. Nu är jag ganska van vid detta och frågar därför inte bara "vill du ha en smörgås" utan även "vill du ha det här brödet, vill du ha smör på, vill du ha smör där (pekar ovanpå smörgåsen), är det lagom mängd smör respektive vill du att jag ska skära bort kanten" innan jag ger honom en smörgås. Att synda mot "medbestämmanderegeln" straffas ofelbart och skoningslöst. Att jag häromdagen skar maten i ätvänliga bitar utan att fråga ledde til både matvägran och raseriutbrott, liksom att farmor hällde grädde i Casimirs soppa olovandes. Samtidigt är han också hjälpsam och frågar jag så hämtar han gärna saker som jag eller lillebror behöver. Rent språkligt så har han börjat att härma och försöka låta mer snarlikt det vanliga uttalet. Lite svårt är det för honom eftersom det går på tvärs emot hans vanliga uppfattning -att det egentligen borde vara han som bestämmer uttalet. Därför händer det att man får höra konversationer av denna typ:
-Topa, topa, topa... nääe pa-a. Topa NÄE pa-a. PA-A, PA-A! (både topa och pa-a är betyder "grävskopa").
Dessutom har Casimir börjat använda en större andel adjektiv. Nu är saker "snälla" och "goda". "Got mat" och "snäll dil" (krokodil) tillhör de vanliga omdömena.
lördag 22 augusti 2009
tisdag 18 augusti 2009
Vårt nya liv
Efter nästan sex veckor så ska jag nu berätta lite om vårt nya liv. Jag har dragit mig lite för detta, eftersom jag blir trött bara av att tänka på det (än mer av att skriva om det).
Caspar föddes alltså tidigt på morgonen onsdagen den 8 juli. Dagen efter fick vi det första besöket av mormor, morfar, farmor, farfar, farbror och inte minst ... storebror Casimir.
Det finns en dansk familjeterapeut som heter Jesper Juul (som jag berättat om i tidigare inlägg) som liknar att få ett syskon med att ens man skulle komma hem med en ny fru och säga "jag älskar dig preciiiis lika mycket". Det är en mycket bra liknelse, tycker jag, eftersom Casimir reagerade minst lika kraftfullt som jag hade gjort i den händelse att maken kommit hem med en ny flamma. Från första stund som Casimir såg sin lillebror så förstod han några vitala saker. För det första, att "babisen" var i vår familj för att stanna. (Om inte annat så förstod han det när han mindre framgångsrikt försökt att ge bort den till mormor och farmor). Att babisen skulle ta saker ifrån honom (som leksaker, tid och mamma) och att han hädanefter inte skulle få varken mammas eller pappas odelade uppmärksamhet. Så vad gjorde han - och vad gjorde vi?
När vi hörde att familjen var i antågande så tänkte vi att det skulle vara bra om pappa höll babisen så att jag skulle kunna krama Casimir, så samtidigt som pappa snabbt tog Caspar så satte jag mig i sängen och försökte se till att sjukhusskjortan dolde det mesta av min misshandlade kropp (samtidigt som jag försökte gömma undan de blodigaste sängkläderna). När Casimir kom in i rummet så gav han dock bara pappa en lång blick under lugg, samtidigt som han rynkade pannan och bestämt sa "mammas babis". Så mycket för den avledningsmanövern, alltså. Efter att jag tagit tillbaks Caspar så försökte jag lite valhänt krama båda barnen samtidigt. Det var upptakten till en fullständigt hopplös kamp (från min sida) att räcka till åt båda två, som pågått sedan dess. Så, hur har då Casimir hanterat det faktum att han fått en lillebror.
Till att börja med är det viktigt att inse att han aldrig bett om att få ett syskon. Möjligen kan det vara en förmildrande omständighet för han har verkligen inte gjort livet lätt för oss den här tiden. Han har bland annat:
-Matvägrat i omgångar, flera dagar i sträck. När han väl har börjat äta så har han
-Kastat mat, porslin och bestick i golvet. Han har även
-Huggit mig med gaffeln, detta efter att han först skrikit och sedan kastat besticken när vi var ute på en restaurang och åt. Till detta har han
-Vägrat att kramas, förutom möjligen när lillebror ska amma, och istället
-Slagit mig och skrikit åt mig.
Lillebor har han istället
-Nupit i fötterna och öronen, dragit i huvudet, kört på med buss, traktor och grävskopa - samt gett väl mycket närgången uppmärksamhet och ömhetsbetygelser. Dessutom har han vid ett flertal tillfällen tagit hans napp...
Sedan Casimir började på förskolan igen har det mesta dock gått tillbaka till nästan normalt. Det började med att han ville kramas när jag kom och hämtade på förskolan, vilket för mig var en stor seger. För några dagar sedan kom så vad vi tror var det stora genombrottet, Casimir gav lillebror sin napp...
Caspar föddes alltså tidigt på morgonen onsdagen den 8 juli. Dagen efter fick vi det första besöket av mormor, morfar, farmor, farfar, farbror och inte minst ... storebror Casimir.
Det finns en dansk familjeterapeut som heter Jesper Juul (som jag berättat om i tidigare inlägg) som liknar att få ett syskon med att ens man skulle komma hem med en ny fru och säga "jag älskar dig preciiiis lika mycket". Det är en mycket bra liknelse, tycker jag, eftersom Casimir reagerade minst lika kraftfullt som jag hade gjort i den händelse att maken kommit hem med en ny flamma. Från första stund som Casimir såg sin lillebror så förstod han några vitala saker. För det första, att "babisen" var i vår familj för att stanna. (Om inte annat så förstod han det när han mindre framgångsrikt försökt att ge bort den till mormor och farmor). Att babisen skulle ta saker ifrån honom (som leksaker, tid och mamma) och att han hädanefter inte skulle få varken mammas eller pappas odelade uppmärksamhet. Så vad gjorde han - och vad gjorde vi?
När vi hörde att familjen var i antågande så tänkte vi att det skulle vara bra om pappa höll babisen så att jag skulle kunna krama Casimir, så samtidigt som pappa snabbt tog Caspar så satte jag mig i sängen och försökte se till att sjukhusskjortan dolde det mesta av min misshandlade kropp (samtidigt som jag försökte gömma undan de blodigaste sängkläderna). När Casimir kom in i rummet så gav han dock bara pappa en lång blick under lugg, samtidigt som han rynkade pannan och bestämt sa "mammas babis". Så mycket för den avledningsmanövern, alltså. Efter att jag tagit tillbaks Caspar så försökte jag lite valhänt krama båda barnen samtidigt. Det var upptakten till en fullständigt hopplös kamp (från min sida) att räcka till åt båda två, som pågått sedan dess. Så, hur har då Casimir hanterat det faktum att han fått en lillebror.
Till att börja med är det viktigt att inse att han aldrig bett om att få ett syskon. Möjligen kan det vara en förmildrande omständighet för han har verkligen inte gjort livet lätt för oss den här tiden. Han har bland annat:
-Matvägrat i omgångar, flera dagar i sträck. När han väl har börjat äta så har han
-Kastat mat, porslin och bestick i golvet. Han har även
-Huggit mig med gaffeln, detta efter att han först skrikit och sedan kastat besticken när vi var ute på en restaurang och åt. Till detta har han
-Vägrat att kramas, förutom möjligen när lillebror ska amma, och istället
-Slagit mig och skrikit åt mig.
Lillebor har han istället
-Nupit i fötterna och öronen, dragit i huvudet, kört på med buss, traktor och grävskopa - samt gett väl mycket närgången uppmärksamhet och ömhetsbetygelser. Dessutom har han vid ett flertal tillfällen tagit hans napp...
Sedan Casimir började på förskolan igen har det mesta dock gått tillbaka till nästan normalt. Det började med att han ville kramas när jag kom och hämtade på förskolan, vilket för mig var en stor seger. För några dagar sedan kom så vad vi tror var det stora genombrottet, Casimir gav lillebror sin napp...
fredag 7 augusti 2009
En månad
Idag fyller Caspar, och därmed vårt nya liv, en månad. Caspar har gått från att ha varit ett litet knyte, mest ihoprullad till en boll till att följa med blicken och skrika modulerat, dvs att att lyssnar på sig själv och experimenterar med olika läten. Även om han är mycket lugnare än storebror Casimir någonsin var (nu och som bebis) så har Caspar redan nu bestämda uppfattningar som han högljutt ger uttryck för. Han föredrar till exempel famn framför säng, sjal framför vagn och bröst framför napp. Ergo - det har varit mest ammande och bärande för mig de senaste veckorna. Samtidigt är Caspar förhållandevis social och tolererar ibland (åtminstone mycket korta stunder) även att bli buren även av farmor eller mormor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)