Vinka tillbaks

I måndags (den 5 maj) förvånade Casimir mig genom att vinka till grannfrun när jag, retoriskt som man ofta pratar med småbarn, sa: "-Kan du vinka till Veronica?". Jag blev så paff att jag bestämde mig för att hon nog hade vinkat först, trots allt. När jag kom hem upprepade jag dock frågan och än en gång så vinkade Casimir. Glädjestrålande ringde jag till maken (alias Papp-i-pappan) och berättade, vilket föranledde ytterligare en vinkning. När maken sedan kom hem så var det första han frågade förstås "-Kan du vinka till papp-i-pappan?" vartefter det lydiga barnet vinkade ännu en gång. Så i måndags, för första gången upplevde vi att Casimir gjorde som vi sa - istället för att vi gör som han säger, vilket är den vanliga ordningen. Låter lovande inför framtiden!