När Caspar döptes höll hans gudfar John ett tal vars poäng (så som jag förstod den) var att inget barn är det andra likt - hur mycket vi än försöker säga att barnet liknar någon annan. Själv har jag funderat lite i de svängarna, framförallt eftersom det under en period var långt ifrån självklart att vi skulle få ett biologiskt barn. Eftersom jag alltid legat steget före hade jag redan innan vår fertilitetsbehandling startade tagit reda på hur en adoptionsprocess går till och tanken på en liten dotter från Kina hade redan börjat gro. Nu blev det ju inte så, och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men det bestående resultatet har blivit att jag tänker mycket på de jämförelser som ständigt görs.
När Casimir föddes var den vanligaste kommentaren att han var "sin far upp i dagen". Utseendemässigt stämmer det inte helt längre, men till sättet är han så lik att det ibland blir skrattretande. Samma sorglöshet, infallsrikedom, rastlöshet och otålighet präglar dem båda.
Då Caspar kom blev det dock tydligt att här hade vi något helt annat. Caspar sades vara en "kopia av Mirren som liten" och han var inte lik sin far eller bror vare sig till sätt eller till utseende. För att vara bebis är Caspar otroligt tålmodig, han är oftast glad och skriker bara om han har en anledning (som att han är hungrig, trött eller vill bli kramad).
Nu blir det oftast så att de båda pojkarna jämförs mot varandra, vilket är extra tacksamt då de är så olika. Själv förundras jag över olikheterna och känner mig lycklig över att jag får lära känna två så olika individer. Nackdelen är att jämförelserna ofta leder till att de olika egenskaperna värderas. Jag vet till exempel inte vilken gång i ordningen jag fått frågan om jag inte är glad över att ha fått ett "snällt barn" den här gången - eller om det inte var tur att jag fick det "bråkiga/jobbiga barnet" först. Själv tänker jag inte så utan tycker bara det är roligt att följa två så genuint olika människor på vägen.
lördag 24 oktober 2009
tisdag 6 oktober 2009
Matsäck
Igår ringde min mamma Musikanta och gjorde mig svarslös för andra gången på kort tid. Första gången handlade det ju om nappar - den här gången var det istället matsäck som var på tapeten.
På Casimirs dagis är tisdagarna utflyktsdag. Det innebär i praktiken att sisådär 12 mammor som har barn på samma dagis står och lagar mat vid sidan av frukosten varje tisdagsmorgon. (Det är möjligt att någon pappa lagar mat också, fast jag har inte hört talas om det.)Så, om det inte vore stressigt nog att väcka, mata/amma, byta blöjor och klä på två stycken bångstyriga barn så ska jag alltså även hinna laga mat och packa Casimirs ryggsäck på tisdagsmorgonen. För att komplicera saken ytterligare ska maten komponeras enligt tallriksmodellen, vilket innebär att det ska finnas med både kolhydrater, protein, vitaminer och även fett i rätt sammansättning. I dagisets A-Ö står det därför uttryckligen vilken mat som rekommenderas och vad som är strängligen förbjudet att packa ner i ryggsäcken.
För mig har denna pålaga om matsäck fått allt större proportioner. Trots alla mina ansträngningar har det nämligen inte fungerat speciellt bra. För det första, Caismir är van vid två varma lagade mål mat per dag. Dessutom vill han äta i lugn och ro - vid dukat bord. Eftersom matsäcken sällan är särskilt varm och dessutom äts ute har resultatet blivit att han oftast inte ens rör maten vid lunchen. När jag sedan kommit och hämtat honom på tisdagseftermiddagen så brukar jag inte ens hinna in genom ytterdörren förrän mina ansträngningar betygssats och kommenterats:
"-Han har inte ätit någon lunch idag" konstaterar förskolans kokerska krasst.
Första gången han inte åt något av sin medhavda pastasallad med currydressing föreslog personalen att han skulle få "pannkakor som de andra barnen". Jag skakade tvivlande på huvudet, väl medveten om att pannkakor är nästan den enda varma mat som Casimir inte är så förtjust i, men bestämde mig för att steka pannkakor nästa tisdagmorgon. Sagt och gjort, tisdagen därpå fick Casimir pannkaksrullar i sin ryggsäck. För att vara säker på att de skulle hålla värmen skaffade jag dessutom en mattermos för ändamålet. Till pannkakorna fick han drickyoghurt, en liten sallad bestående av osttärningar, skurna minitomater och små gurkbitar (vilket han brukar tycka om), en smörgås samt en fruktsallad med skuren frukt och röda kärnfria vindruvor.
När jag kom och hämtade honom blev utlåtandet "-Jag är inte säker, men jag tror att Casimir åt upp vindruvorna". (Detta påstående visade sig vara helt sant). En gång till försökte jag med samma matsäck, vilket visade sig ge precis samma resultat.
Förra veckan lagade jag istället pasta med hemgjord pestosås. Min tanke med detta var att Casimir skulle äta bättre eftersom han själv hjälpte till med att tillaga såsen ifråga. Till detta skickade jag med en sallad med gurkbitar, tomater och osttärningar, en flaska mjölk, en liten fruktsallad med skurna kiwibitar och röda vindruvor samt en smörgås. När jag kom för att hämta Casimir visade det sig än en gång att han bara hade ätit upp vindruvorna. (Till hans försvar ska jag dock säga att personalen glömt att ta fram lådan med pestopastan).
Så, med detta i tankarna började jag redan i helgen oroa mig för vad Casimir skulle få till matsäck. Igår när jag pratade med min kära mor på telefon så frågade jag därför henne vad hon tyckte att jag skulle skicka med honom (och det var alltså då som jag blev svarslös). "-Risifrutti" sa hon.
Nu tycker jag inte att förslaget var bra, och det skulle dessutom ses med ungefär lika blida ögon från förskolans sida som om jag hade skickat med Casimir en chokladkaka och en Coca-Cola till lunch, men min mammas förslag och min egen reaktion på detta (jag var helt chockerad!) fick mig ändå att fundera lite. Ställs det inte ibland orimligt höga krav på oss mammor? Har förhållandet till maten blivit vår tids religion, där den största synden man som mor kan göra är att skicka med sin tvååring en matsäck som innehåller mättat fett och socker? Hur kommer det sig att det just är mammorna som till så stor del tar hand om alla de praktiska detaljerna vad gäller barnen. (Jag vet att ingen av tankarna är speciellt nyskapande eller orginell, tyvärr). Så till nästa tisdag funderar jag allvarligt på att be att maken fixar matsäcken. Det skulle inte förvåna mig om han, full av infall som han brukar vara, just packar väskan med en kex-choklad och en Coca-Cola, eller vem vet - kanske en Risifrutti.
På Casimirs dagis är tisdagarna utflyktsdag. Det innebär i praktiken att sisådär 12 mammor som har barn på samma dagis står och lagar mat vid sidan av frukosten varje tisdagsmorgon. (Det är möjligt att någon pappa lagar mat också, fast jag har inte hört talas om det.)Så, om det inte vore stressigt nog att väcka, mata/amma, byta blöjor och klä på två stycken bångstyriga barn så ska jag alltså även hinna laga mat och packa Casimirs ryggsäck på tisdagsmorgonen. För att komplicera saken ytterligare ska maten komponeras enligt tallriksmodellen, vilket innebär att det ska finnas med både kolhydrater, protein, vitaminer och även fett i rätt sammansättning. I dagisets A-Ö står det därför uttryckligen vilken mat som rekommenderas och vad som är strängligen förbjudet att packa ner i ryggsäcken.
För mig har denna pålaga om matsäck fått allt större proportioner. Trots alla mina ansträngningar har det nämligen inte fungerat speciellt bra. För det första, Caismir är van vid två varma lagade mål mat per dag. Dessutom vill han äta i lugn och ro - vid dukat bord. Eftersom matsäcken sällan är särskilt varm och dessutom äts ute har resultatet blivit att han oftast inte ens rör maten vid lunchen. När jag sedan kommit och hämtat honom på tisdagseftermiddagen så brukar jag inte ens hinna in genom ytterdörren förrän mina ansträngningar betygssats och kommenterats:
"-Han har inte ätit någon lunch idag" konstaterar förskolans kokerska krasst.
Första gången han inte åt något av sin medhavda pastasallad med currydressing föreslog personalen att han skulle få "pannkakor som de andra barnen". Jag skakade tvivlande på huvudet, väl medveten om att pannkakor är nästan den enda varma mat som Casimir inte är så förtjust i, men bestämde mig för att steka pannkakor nästa tisdagmorgon. Sagt och gjort, tisdagen därpå fick Casimir pannkaksrullar i sin ryggsäck. För att vara säker på att de skulle hålla värmen skaffade jag dessutom en mattermos för ändamålet. Till pannkakorna fick han drickyoghurt, en liten sallad bestående av osttärningar, skurna minitomater och små gurkbitar (vilket han brukar tycka om), en smörgås samt en fruktsallad med skuren frukt och röda kärnfria vindruvor.
När jag kom och hämtade honom blev utlåtandet "-Jag är inte säker, men jag tror att Casimir åt upp vindruvorna". (Detta påstående visade sig vara helt sant). En gång till försökte jag med samma matsäck, vilket visade sig ge precis samma resultat.
Förra veckan lagade jag istället pasta med hemgjord pestosås. Min tanke med detta var att Casimir skulle äta bättre eftersom han själv hjälpte till med att tillaga såsen ifråga. Till detta skickade jag med en sallad med gurkbitar, tomater och osttärningar, en flaska mjölk, en liten fruktsallad med skurna kiwibitar och röda vindruvor samt en smörgås. När jag kom för att hämta Casimir visade det sig än en gång att han bara hade ätit upp vindruvorna. (Till hans försvar ska jag dock säga att personalen glömt att ta fram lådan med pestopastan).
Så, med detta i tankarna började jag redan i helgen oroa mig för vad Casimir skulle få till matsäck. Igår när jag pratade med min kära mor på telefon så frågade jag därför henne vad hon tyckte att jag skulle skicka med honom (och det var alltså då som jag blev svarslös). "-Risifrutti" sa hon.
Nu tycker jag inte att förslaget var bra, och det skulle dessutom ses med ungefär lika blida ögon från förskolans sida som om jag hade skickat med Casimir en chokladkaka och en Coca-Cola till lunch, men min mammas förslag och min egen reaktion på detta (jag var helt chockerad!) fick mig ändå att fundera lite. Ställs det inte ibland orimligt höga krav på oss mammor? Har förhållandet till maten blivit vår tids religion, där den största synden man som mor kan göra är att skicka med sin tvååring en matsäck som innehåller mättat fett och socker? Hur kommer det sig att det just är mammorna som till så stor del tar hand om alla de praktiska detaljerna vad gäller barnen. (Jag vet att ingen av tankarna är speciellt nyskapande eller orginell, tyvärr). Så till nästa tisdag funderar jag allvarligt på att be att maken fixar matsäcken. Det skulle inte förvåna mig om han, full av infall som han brukar vara, just packar väskan med en kex-choklad och en Coca-Cola, eller vem vet - kanske en Risifrutti.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)