Lissan var lite svårflörtad i början eftersom läkaren tvingade henne att ligga på rygg (vilket är det värsta hon vet) men efter att hon ilsket kastat iväg klossarna som Pia gav henne ett par gånger lugnade hon ner sig. Långsint är Lissan ju inte och när jag gav henne en kloss i varje hand att hålla och slog ihop dessa, skrattade hon pärlande och gjorde likadant själv flera gånger. (Den med gott minne kanske kommer ihåg att vi fick bakläxa med Casimir eftersom han vägrade att slå ihop klossarna).
 |
| Pia, Lissan och klossarna |
Annars kröp hon, så snabbt att varken läkaren eller jag fick tag i henne innan hon krupit in under stolarna och skrivbordet. Jag fick oceremoniellt åla efter henne och dra ut henne i benet från skrivbordet som hon krupit under. Dessutom gick hon utmed möblerna och tittade till när vi sa hennes namn. Pärlan som hon skulle demonstrera pincettgreppet med hade hon heller inga som helst svårigheter med. Det sista läkaren sa var att "så där ska man inte kunna göra när man bara är tio månader". Vad hon syftade på förstod jag inte, och jag glömde att fråga, men jag tolkade det som ett gott betyg alldeles oavsett.
