Tvåordsmeningar

Caspar kan förutom sina dryga trettio ord även säga några meningar som innehåller två ord tillsammans. Det vanligaste exemplet är när han tappar mat på golvet och mycket beklagande säger: -Nam-nam däää.

Caspars ord

Caspar pratar ganska mycket för att vara sjutton månader. Jag kommer ihåg att de på 18-månaderskontrollen frågar om barnet kan "fler eller färre än tio ord". Hittills säger Caspar ungefär 30 ord, som de flesta rör hans största intresse - mat!

Vatten
Me-a (mera)
Hej
I-e (Julias kinesiska namn)
Mama
Baba
Bu (bror)
Ti (te)
Dä (där)
I-jen
Schh (tyst)
Äja (äta)
Naan (banan)
Bada
Gucka (gurka)
Bapp (napp)
Vamm (varmt)
Nna (vill ha)
Ja
Nä
Fimm (film)
Fafa
Töstig
Brr (bil)
Ner (ur sängen)
Acho
Lal (kallt)
Bbu (puss)
Bua (blåsa på maten)
Ri (ris)

Status Caspar

Jag har underlåtit att skriva om Caspars framsteg den sista tiden. Sanningen är att han är en ovanligt klok liten pojke, åtminstone i (den möjligen inte så opartiska) moderns kärleksfulla ögon.

Caspar började redan i mitten av juli (då han precis fyllt ett år) att nicka när han höll med och/eller tyckte något var bra. Nu har han raffinerat detta och säger "ah,ah,ah" samtidigt som han nickar, och ifall förslaget är extra tilltalande även klappar i händerna. Så frågar man honom om han vill äta mat, då han är hungrig, är sannolikheten ganska stor att man får ett "ah,ah, ah" till svar tillsammans med nickar och applåder. Caspar kan även säga "igen" och "tittut samt "amma". Mamma och pappa kan han också säga medan han kallar Casimir för "B" (som vi tror står för "bror").

Caspar klättrar på allt och tycker det roligaste som finns är att åka rutschkana.

Treårskontroll och vaccinering

Idag har hela familjen varit på BVC för en kombinerad treårskontroll och vaccinering. Medan Casimir kontrollerades, främst vad gäller språklig utveckling, så fick Caspar en spruta i vart och ett av sina knubbiga lår.

Eftersom Caspar hade somnat i vagnen på väg till Axelsbergs BVC så började vi med Casimir. Först hämtade syster Kerstin papper och krita till Casimir och bad honom rita lite. Under tiden han ritade plockade hon även fram laminerade kort på en bil, mössa, äpple och en boll.

-Så vad är det här? frågar Kerstin och håller fram kortet med bilen.
-En bil, svarar Casimir samarbetsvilligt.
-Vad gör den?
-Den åker.
(Kerstin tar fram kortet med mössan)
-Vad är det här?
-En mössa, svarar Casimir,
-Var har man den?
-Här, säger Casmir och pekatr ovanpå huvudet. Hüvet.
(Därefter kommer kortet med bollen)
-En boll! säger Casimir utan uppmaning.
-Vad gör man med den? frågar Kerstin
-Man sparkar på bollen, svarar Casimir
(Kerstin tar då slutligen fram kortet på äpplet)
-Äpple, säger Casimir
-Och vad gör man med äpplet då? frågar Kerstin
-Klyftor, svarar Casimir lakoniskt

Efter detta pratar vi lite om Casimirs matvanor, och jag berättar att barnet älskar grovt bröd, grönsaker och frukt samt att hans favoriträtt är blomkålsgratäng med potatis, varvid syster Kerstin ser rörd ut. Jag frågar därefter vad han helst vill ha att äta till lunch Casimir utan betänketid svarar -Bullar varvid jag skyndar mig att berätta att Casimir egentligen inte alls tycker om bullar utan bara äter sockret ovanpå.

Efter Casimir är det Caspars tur och jag väcker honom och förevisar stolt att han kan gå själv. Dessvärre är han fortfarande trött och svajar betänkligt, bara för att omedelbart ramla omkull och börja gråta. Lite tröst och därefter vägning och mätning. Vikten uppmäts till 11,2 kg vilket passar bra till hans 78 cm. Första sprutan går bra, medan Caspar gråter lite vid andra och blänger ilsket på mig som sitter på en stol en bit bort och håller storebror. Vi pratar sömn och amning och syster Kerstin konstaterar att båda barnen verkar ha det ovanligt bra efter vilken kontrollen är slut. Slutet gott allting gott!

Caspar går själv!

Imorse tog Caspar tre steg själv. Sedan tog han fem. Nu på kvällen går han femton steg - i taget. Från mig till pappa, från köket till matsalen. Från soffbordet till pianot. HAN GÅR SJÄLV!

Idag sa Casimir...

"-jag tycker om honom" (Caspar) för första gången.

En ny mamma...

...sa min äldste son att han ville ha idag. Detta efter att jag skrikit åt honom när han slog mig. När jag frågade honom om han hade funderat på vilken mamma han ville ha istället, tänkte han en stund och sa "Isaks mamma".

När jag sa att Isaks mamma redan hade två barn och att jag trodde att jag var bättre som mamma till honom, eftersom jag älskade honom mer än någonting annat i världen, ändrade han sig och sa att det gick bra med mig trots allt.

Utvecklingssamtal på förskolan

Idag har jag varit på utvecklingssamtal för Casimir (som har hunnit bli två år och nio månader) på förskolan. Jag hade verkligen sett fram emot samtalet, eftersom jag tycker det är intressant att höra vilken bild som personalen förskolan fått av min äldste son. Från början har jag uppskattat förskolan, just då denna gett Casimir ett socialt sammanhang bortom hemmet och möjligheten att skapa egna relationer.

Utvecklingssamtalet började med att föreståndaren frågade om jag hade tänkt på något speciellt som jag ville prata om. Det hade jag inte egentligen, utan jag upprepade bara att jag uppskattade att få deras bild av Casimir. Föreståndaren berättade då att allting går väldigt bra för Casimir, och att det dessutom känns som att han utvecklas mycket just nu. Just för att få en kompletterande bild så tog hon fram en karta som hon brukade använda när hon pratade med föräldrarna under utvecklingssamtalet. I kartan fanns: sociala, emotionella, miljömässiga, psykologiska och fysiska faktorer med.



Vad gäller det sociala, berättade föreståndaren, så fungerar Casimir alldeles utmärkt i alla möjliga konstallationer. Han kan arbeta ensam, men tycker nog ännu bättre om att arbeta i par eller grupp. Han varken behöver eller efterfrågar någon vuxen när han leker.

Emotionellt så tycker personalen att Casimir föredrar struktur i verksamheten, att han håller reda på och uppskattar förskolans rutiner. Den största förändringen sedan förra utvecklingssamtalet är att Casimir utvecklat sin empatiska förmåga, och har en förmåga att sätta sig in i andras situation. Förvånande nog, slåss och bråkar han inte alls på förskolan, utan går hellre undan om någon slår honom eller provocerar.

Casimir är också oerhört uthållig, bekräftade förstånadaren. Han har en outtömlig energi och verkar nästan outtröttlig. Ibland, skrattade Stina, ber vi honom stanna upp lite när han har sprungit så mycket att han är rödblommig och svetten rinner. - Mest för att vi är rädda att han ska storkna.

Vad gäller de miljömässiga faktorerna så verkar det inte som om de är så viktiga för Casimir. Han finner sig väl tillrätta överallt, både ute och inne. Det behövs inte något särskilt för att han ska trivas, möjligen ytor att springa på.

Utifrån ett psykologiskt perspektiv så är Casimir analytisk och reflekterande. -Han är ett smart barn, helt klart, sa föreståndaren. Personalen upplever honom som analytisk, han förstår alltid instruktioner och vet hur saker hänger ihop. Ett exempel på hans analytiska förmåga är att han kan exemplifiera med ljud och synonymer om man inte förstår honom, fyllde jag på. Som när han sa "lika" och jag inte på en gång förstod att det var "skrika". Då exemplifierade han genom att skrika "EEEEEEmmmiiiil". När jag gick med honom i vagnen och inte förstod "åka fort" sa han istället "gå snabbt".

Vad gäller lärstilar så kunde inte föreståndaren avgöra huruvida Casimir är visuell eller auditiv. De andra två alternativen, kinestet och taktil, är han dock inte. -Klart att han gillar att röra på sig, sa föreståndaren, men det är inget han behöver för att lära sig eller förstå. Själv lutar jag dock åt att han är auditiv, mest för att han älskar att jag läser högt för honom.

Slutligen, mest utmärkande vad gäller de fysiska faktorerna, är att han är väldigt rörlig. Jag kompletterade med att "intag" det vill säga att han får mat vid regelbundna tider är väldigt viktigt för hans humör. Det var inget som de tänkt så mycket på i verksamheten, mest antagligen för att de alltid äter på bestämda tider (och att Casimir alltid äter maten).

Sammantaget så verkar det som att förskolans bild av Casimir stämmer ganska bra överens med den bild som vi har av honom hemma.

Igår...

...sa Casimir

"Caspar vill inte ha den blåa mössan".

Något att komma ihåg till tre-årskontrollen på BVC.

Caspars tredje tand, uppe till vänster i överkäken, har brutit igenom medan tanden till höger (på motsvarande plats) fortfarande väntar på sin tur. Sedan någon vecka tillbaka kan han gå några steg utmed möbler.

"Krypa" och stå

Caspar har plötsligt exploderat i sin motoriska utveckling. Plötsligt kan han sparka sig fram -på rygg i och för sig. Han tar i med hälarna och kan på så sätt skjuta sig fram flera meter. Dessutom försöker han krypa på det mer traditionella sättet, genom att sitta och sedan tippa över och stå på alla fyra (med ett ben som han viker under sig för att få stöd). På senaste tiden har han dock mest velat stå upp. Jag har köpt en liten gåbänk som han älskar. Själv vet jag inte om det är ett av mina "bästa köp" eller ett av mina "sämsta". Klart är att han helst vill att man ska sitta bredvid och stötta honom lite då och då när han står och håller sig i handtaget. Men, men. Med tanke på hur mycket han övar så står han nog helt utan stöd snart.

Caspar och gåbänken

Caspar "kryper" på rygg

Telefonsamtal

Idag har Casimir hållit en "riktig" konversation i telefon för första gången. Med "riktig" menar jag att han började med att hälsa för att sedan prata om dagens och gårdagens händelser, berätta om vädret och sedan säga adjö. Närmare bestämt lät det såhär, farmors kommentarer är inom parantes eftersom jag bara gissar vad hon sa.

-Hej
(-Hej Casimir, sa farmor)
-Ida gå Lola (jag har gått till Grodan idag)
(-Vad gjorde du igår då? Har du varit och träffat Mumintrollet?)
-Läskigt
(-Tyckte du att det var lite läskigt?)
-Ja
-Dä snö, hejdå

Idag sa han även sin första korrekta längre mening, som också passande nog hade med vädret att göra. -En röd traktor kör snö där , tror jag han sa

Tand och tal

Idag såg jag att Caspar fått en andra tand, precis bredvid den första i nederkäken. Andra framsteg som kan rapporteras är att han kastar saker sedan några veckor tillbaka. Så fort han får något i handen (en leksak, matbit eller tallrik) så kastar han saken bestämt på golvet. Roligast är när han får tag på något som inte är menat för honom och därefter lyckas kasta det, då viftar han belåtet på armarna och säger "ba, ba, ba" mycket nöjt - ända tills han kommer på att saken försvunnit och blir arg över detta.

På tal om tal - Caspar "pratar" mycket nu, men säger inte ofta "ma, ma" dessvärre. Ungefär så här låter han "ba, ba, ba, mmm, ba, gggggrr" om han är nöjd medan en missnöjd Caspar istället säger "ääääh, äääh, äääh, iiiää, GGGrr".

Caspars första tand och ögonbekymmer

Idag har varit en gnällig dag. Så till den milda grad att jag hade gått till Öppna Förskolan om det inte varit så att Caspar på morgonen var så kladdig i ena ögat att det knappt gick att öppna. Även när jag torkat ögat lite försiktigt och fått bort allt var så skvallrar svullnaden i alla fall om att allt inte är riktigt som det ska. Så nu så har han ett stort och ett litet öga igen - precis som när han var nyfödd. Föga förvånande är det i alla fall då det är ungefär två veckor sedan Casimirs förskolekamrat blev hemskickad för att han hade ögoninflamation, och precis en vecka sedan Casimirs ena öga blev lite rött.

Så ingen öppen förskola idag, trots att det på tisdagar finns både den kommunala och den kyrkliga att välja på. (Kyrkans serverar frukost medan man det finns te och bullar på den kommunala).

Nu på eftermiddagen så tyckte jag att Caspar var så ilsken att ögoninflammationen enbart knappast kunde vara boven i dramat. Därför spanade jag lite extra noga in i Caspars mun och kände även med fingret. Mycket riktigt, en vass liten tandkant har kommit upp sedan igår. Såh inte undra på att det arma barnet är ilsket, både ögonbekymmer och tandsprickning på samma gång. Vojne, vojne.

Mat och slå ihop

Caspar har börjat äta. Ja, matglad har han ju alltid varit, men sedan en vecka äter han också annnan mat än mammamat. Jag började lite senare med att ge Caspar vanlig mat eftersom vi var i Thailand, vilket gjorde att matintroduktionen blev ungefär när Caspar var 6,5 månad gammal. Hittills har det gått helt makalöst bra. Från att ha helammat så bytte han till att äta frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat över en natt. (Ammar gör han dock fortfarande däremellan.)

Första tillfället så knep Caspar dock bestämt ihop munnen, medan han gärna knaprade lite på en bit bröd eller kex, vilket fick mig att tro att han föredrog plockmat. Första måltiderna bestod därför av smörgås-, frukt- och pastabitar. Sedan fick svärmor försöka och plockade raskt fram fruktpuré och gav honom, varvid han omedelbart öppnade munnen på vid gavel. Efter det matade jag honom med lite vanlig mixad mat en dag, där jag doppade skeden i fruktpuré varje tugga. (Lite suckade jag, eftersom jag aldrig hade behövt göra något dylikt med Casimir.) Andra dagen så behövdes det inte någon fruktpuré utan Caspar gapade som en fågelunge (och viftade med armarna samtidigt för att göra liknelsen komplett).

Nu några dagar senare så äter Caspar allt med god aptit - och man behöver knappt mixa maten. Han maler frenetiskt med gommen och gapar friskt varje gång han ser en sked. Igår när vi var på utflykt till Liljeholmen förvånade han dock till och med mig (som ändå är van vid hans friska aptit) genom att äta inte mindre än fyra små fruktyoghurtar och en bit banan till mellanmål.

Caspar slukar fruktyoghurt

Mmmm-mmummm-mmmmm-mm-mmm-ma-ma

Idag hörde jag Caspar säga något som liknade "mamma" för första gången. Han hoppade i sin hoppstol och klagade samtidigt över att jag inte satt bredvid och hejade på honom. -Mmmm-mmummm-mmmmm-mm-mmm-ma-ma, mama, mmmm, sa han då med en mycket klagande ton.

Förutom att han nu sagt "mamma" så brukar han alltid hälsa när vi kommer in i rummet genom att säga "-Hä, hä, hä, hä".

Vad gäller storebror så pratar han bättre för varje dag. Han började prata mer under vår Thailandsvistelse, men mest markant har hans språkliga utveckling varit under de senaste dagarna. Plötsligt har han börjat använda ord som han inte kunnat tidigare, prata betydligt renare och härma. Vad gäller innehållet så pratar han mycket om känslor just nu. När vi läser boken "Ut och gå" kan det låta så här:

-Oj, lång väg. Boll! Hüüset, hemma i huset. Vagnen där. Mammas hüs. Hemma! (En bild med en väg som går förbi ett hus vid vilket det står en barnvagn och en ligger en boll framför)
- Oj, huuundar. Fyla hundar. Aja! Alla aja! (En bild på fyra hundar varav en står bakom ett träd. Ingen av hundarna ser arga ut i mitt tycke. Efter lite påtryckningar säger Casimir).
-Alla aja, den (pekar på hunden bakom träden) näääll. (snäll) Gömma trädet!
-Oj, natt. Läskigt! Hem, hüüset. Långt-där-borta. Tååva (sova), alla tåva! God natt!

Syskonliv

Jag vet att många av mina vänner drömmer om barn och/eller syskon till sitt barn och jag kan därför ibland få ett litet styng av dåligt samvete då jag ju mest skriver om de trevliga stunderna vi har tillsammans i familjen (fast i min andra blogg vardagmedbarn). Nu är det i och för sig ingen som vill läsa några klagovisor men jag tänker ändå ta tillfället i akt och jämna ut balansen lite... Det är nämligen jobbigt att ha två små barn. Jättejobbigt! Att jag inte har någon tid alls åt mig själv kan jag uthärda, men det ständiga dåliga samvetet jag har för att jag försummar det ena barnet när jag sysselsätter mig med det andra, det skulle jag vilja vara utan.

Caspar har kommit in i perioden "om mamma går ut ur rummet så kommer jag gå en plågsam DÖD till mötes" en uppfattning som han mycket tydligt ger uttryck för om jag skulle lämna honom ensam en liten stund, eller inte lyfta upp honom omedelbart. Nu måste man ju i rättvisans namn säga att denna uppfattning delvis har uppstått som ett resultat av storebrors ömma (men något bryska) uppvaktning.

Casimir å andra sidan har uppfattningen att man måste skrika mycket, mycket högt för att göra sin röst hörd - vilket det i och för sig också ligger ett korn av sanning i. För att stryka under sin uppfattning använder han gärna armar och ben, på ett mycket kreativt sätt. När jag då tar tag i honom (möjligen en aning omilt) och för femte gången på lika många minuter väser "-Casimir jag vill inte att du slår mig" fylls omdelbart ögonen med tårar och Casimir ömsom hulkar, ömsom vrålar "-Näe, inte SLÅ Mahemir, inte slå MEJ".

Casimirs vrål skrämmer förstås Caspar som skriker ännu högre och jag står där i valet mellan att ta upp min (vid det här laget helt hysteriska) bebis eller min (vid det här laget helt hysteriska) tvååring i min famn. Båda samtidigt går inte, och tro mig när jag säger att jag har försökt. Mitt i allt detta ska jag dessutom klä på båda barnen kläderna och sätta dem i vagn eller bilstol för vidare transport till förskolan.

På kvällarna är det i princip lika illa, även om Stora C är hemma. Båda barnen vill nämligen bara ha MAMMA - samtidigt. "-Mahemir LAMA (krama) mamma" tjuter Casimir "-Mahemir LAMA MAMMA SOFFA" medan Caspar vrålar något i stil med "-UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" samtidigt som han vrider huvudet nästan ur led för att kunna titta på mig med sina tårfyllda, bedjande ögon. Piska och morot med andra ord - fast mest piska - det är moderskapets lott.