Casimir har börjat säga "Oj-oj-oj" när han ser något spännande. Eftersom han är en mycket nyfiken liten pojke så blir det många "oj" på en dag. Fåglar och hundar, lastbilar och grävskopor, tappade smörgåsar och utspillda yoghurttallrikar -allt uppmärksammas med ett eller flera "oj".
Igår blev det extra många "oj", eftersom vi besökte Naturhistoriska riksmuseet. Handen på hjärtat så var varken pappan eller mamman i Mirrfamiljen särskilt entusiastiska - pappan muttrade till och med något om "uppnålade skalbaggar i långa rader av montrar" innan vi åkte dit. När vi kom fram visade det sig dock att utflyktmålet fick högsta betyg av Casimir, som sprang runt och hojtade "oj- oj- oj- OJ" så det ekade i de valvbeklädda salarna. Den första utställningen, om människans utveckling, var speciellt spännande eftersom det fanns många stora uppstoppande djur att titta på. Dinosaurierna vilka tilldrog en stor mängd lite större pojkars intresse brydde Casimir sig dock inte alls om. Därefter såg vi en utställning om polartrakterna, med modeller av valar och uppstoppade isbjörnar och pingviner vilket också var mycket uppskattat- speciellt eftersom Casimirs favoritfigur är en liten animerad pingvin i lera vid namn Pinggu. "-Pippi, sa Casimir, oj, oj, oj!!
En utställning om homosexualitet i djurvärlden hann vi också att se (vilket mer än någonsin fick mig att konstatera att man tydligen kan få medel för att forska om precis vad som helst, vilket gjorde mig uppmuntrad med tanke på framtida foskningsmedelsansökningar). Efter att ha börjat se en film om klimatet, från vilken vi bestämde oss för att bära ut Casimir ifrån i halvtid eftersom vi var orolig för att han skulle få mardrömmar av alla scener med bränder, översvämningar och gråtande barn som drunknande ropade efter "mamma" som förekom, avslutade vi lite lugnt med att titta på uppstoppade djur och uppnålade skalbaggar i glasmontrar. En grotta som (bokstavligt talat) berättade om mineraler blev den sista attraktionen, i vilken Casimir sprang ut och in och rakt igenom minst hundra gånger. Därefter tog han slut och lät sig för första gången på länge villigt sättas i den lilla barnvagnen som vi hade tagit med oss. På vägen ut gick vi förbi en uppstoppad hund som vaktade museet. "-Oj, oj, ej då Vov-vov" sa Casimir.
