Lite trött

Sedan natten mellan söndag och måndag har Casimir hostat. Själv har han inte störst så mycket av det, men både jag och maken ligger vakna och lyssnar på hur det rosslar i bröstet på honom. Vi bestämde oss därför (vi hade ju inte så mycket val) att hålla honom hemma från förskolan på måndagen.

Det är viktigt att påminna sig, stunder som denna, att vi har haft tur. Casimir är nästan aldrig sjuk och skulle han bli det, blir han väldigt snabbt frisk igen. Men, i måndags hade jag handledning i Linköping medan maken hade seminarium på jobbet och dessutom en gästföreläsning som han skulle förbereda. Till slut löste vi det genom att jag tog hand om Casimir på förmiddagen, maken på eftermiddagen och farmor på kvällen. (Det är tur att farmor finns!) Även om lösningen fungerade så blev det förstås lite stressigt eftersom jag dessutom behövde förbereda handledningen.

På vägen ner till Linköping lyssnade jag på radion, vilket inte gjorde mig gladare. Det första programmet var "samtal pågår" med en livstidsdömd kvinna som när hon åkte in hade två små barn. Nästa program var uppläsning av Cordelia Edvardssons memoarer från koncentrationslägren (men många och målande beskrivningar om barn som mördas inför ögonen på sina mammor). Som tur var ringde maken mitt i programmet och jag fick prata med sonen som lät alldeles utomordentligt välmående.

Handledningen började med att en av mina handledare berättade om allt han hade offrat för att läsa kapitlet som var lektyren för dagen. Både jakt och vänners bröllop hade tydligen fått stryka på foten. Sedan visade det sig att han näppeligen hade läst kapitlet, vilket man dock inte kan påpeka som doktorand. Istället blev det tre timmar av "-Det står faktiskt på sidan 223, men jag förstår att jag hade kunnat vara tydligare" från mitt håll.

Idag har jag varit hemma med Casimir på heltid. Detta innebär att vi har ätit frukost (liten smörgås och mycket fruktyoghurt) samtidigt som vi tittat på Babblar. Därefter övervakade vi på en lastbil som lämnade sand med kran, vilket Casimir nog tyckte var dagens höjdpunkt. (Inte min - eftersom jag hela tiden fick hindra Casimir från att springa fram och klappa lastbilen). Därefter gick vi en lång promenad i duggregnet och tittade på alla nedblåsta löv. Efter promenaden försökte vi äta lunch på det lokala kaféet, men det slutade med att jag fick be om att få maten nerpackad i en låda. Casimir ville mycket hellre springa runt på kaféet, och klappa ett annat barn (som satt snällt i sin barnstol och åt barnmat direkt från burken) än att låta mamma mata honom. När vi kom hem blev det 1/3-delsätning. Det betyder att Casimir äter en tugga, spottar ut en tugga och kastar en tugga på golvet. När han var klar med detta (efter en försvarlig mängd med Babblar) fullbordade han måltiden genom att först hälla ut innehållet i pipmuggen över sig för att sedan kasta tallriken (inklusive återstoden av måltiden) på golvet.

När vi hade ätit färdigt var det dags för Casimirs middagslur. Tanken var att jag skulle försöka hinna göra lite hushållssysslor, men skam till sägandes så somnade jag också. När vi vaknade två timmar senare var det dags för hundpromenad.

Anledningen till att vi skulle gå ut med hund var att jag i ett svagt ögonblick lovat att vara hundvakt idag. Eftersom jag aldrig har gått ut med en hund i mitt liv (om man inte räknar att få hålla en stund i kopplet) så var detta en helt ny, och inte enbart angenäm upplevelse. Hunden ifråga förstod precis att jag inte var någon hundvan människa och passade på att göra allt jag vet att hon inte brukar få göra. Exempel på detta var att sätta iväg efter andra (och mycket mindre) hundar, krypa in i buskar för att äta äpplen (och under rastplatsbordet för att äta matrester) samt att inte alls gå åt det håll som jag ville att vi skulle gå. Casimir klagade å sin sida mycket högljutt eftersom vi på hundpromenaden gått förbi en lekpark utan att han fått gå ur vagnen. (På vägen tillbaka fick han leka lite vilket bara fick till följd att jag sånär förlorade kampen om att få ut hunden under rastplatsbordet).

Efter att vi (med en lättnadens suck) lämnat tillbaka hunden gick vi hem för att äta middag. Vi och vi, medan jag försökte laga mat -raggmunk- stod Casimir bredvid och klagade. "-Uhhuuu - babblar -uhuu. Uhhuu - äda-uhhu". För att jag inte skulle missförstå honom gick han med jämna mellanrum till vardagsrummet och pekade på datorn (som passade på att göra någon automatisk uppdatering och därför var helt obrukbar) samt till kylskåpen och pekade på fruktyoughurten. När han sedan fick raggmunk började han med att kasta tallriken i golvet för att sedan envist enbart äta lingonen (i lingonsylten ovanpå raggmunken) i maten. När jag till slut lyfte ner honom blev han oerhört sårad. Efter att lyft upp och ner honom ur barnstolen fyra, fem gånger, haft honom i knät och matat, samt till slut gett honom en raggmunk att gå runt och äta på så fick han i sig en helt acceptabel mängd med mat.

Klockan fem kom maken hem. Han fick de raggmunkar som var kvar - vilka han misstog för ovanligt hårda pannkakor (fast han fick äta raggmunken utan lingonsylt eftersom den var uppäten). Då mannen dock hade "mycket viktigt arbete" med sig så föll dock även läggningen av sonen på min lott. För att göra en lång historia kort så somnade sonen, efter mycket fragglande, till slut (som brukligt) ovanpå mig.

Imorgon tror jag att sonen kommer att vara frisk, så att han kan gå till förskolan igen.