Mmmm-mmummm-mmmmm-mm-mmm-ma-ma

Idag hörde jag Caspar säga något som liknade "mamma" för första gången. Han hoppade i sin hoppstol och klagade samtidigt över att jag inte satt bredvid och hejade på honom. -Mmmm-mmummm-mmmmm-mm-mmm-ma-ma, mama, mmmm, sa han då med en mycket klagande ton.

Förutom att han nu sagt "mamma" så brukar han alltid hälsa när vi kommer in i rummet genom att säga "-Hä, hä, hä, hä".

Vad gäller storebror så pratar han bättre för varje dag. Han började prata mer under vår Thailandsvistelse, men mest markant har hans språkliga utveckling varit under de senaste dagarna. Plötsligt har han börjat använda ord som han inte kunnat tidigare, prata betydligt renare och härma. Vad gäller innehållet så pratar han mycket om känslor just nu. När vi läser boken "Ut och gå" kan det låta så här:

-Oj, lång väg. Boll! Hüüset, hemma i huset. Vagnen där. Mammas hüs. Hemma! (En bild med en väg som går förbi ett hus vid vilket det står en barnvagn och en ligger en boll framför)
- Oj, huuundar. Fyla hundar. Aja! Alla aja! (En bild på fyra hundar varav en står bakom ett träd. Ingen av hundarna ser arga ut i mitt tycke. Efter lite påtryckningar säger Casimir).
-Alla aja, den (pekar på hunden bakom träden) näääll. (snäll) Gömma trädet!
-Oj, natt. Läskigt! Hem, hüüset. Långt-där-borta. Tååva (sova), alla tåva! God natt!

Syskonliv

Jag vet att många av mina vänner drömmer om barn och/eller syskon till sitt barn och jag kan därför ibland få ett litet styng av dåligt samvete då jag ju mest skriver om de trevliga stunderna vi har tillsammans i familjen (fast i min andra blogg vardagmedbarn). Nu är det i och för sig ingen som vill läsa några klagovisor men jag tänker ändå ta tillfället i akt och jämna ut balansen lite... Det är nämligen jobbigt att ha två små barn. Jättejobbigt! Att jag inte har någon tid alls åt mig själv kan jag uthärda, men det ständiga dåliga samvetet jag har för att jag försummar det ena barnet när jag sysselsätter mig med det andra, det skulle jag vilja vara utan.

Caspar har kommit in i perioden "om mamma går ut ur rummet så kommer jag gå en plågsam DÖD till mötes" en uppfattning som han mycket tydligt ger uttryck för om jag skulle lämna honom ensam en liten stund, eller inte lyfta upp honom omedelbart. Nu måste man ju i rättvisans namn säga att denna uppfattning delvis har uppstått som ett resultat av storebrors ömma (men något bryska) uppvaktning.

Casimir å andra sidan har uppfattningen att man måste skrika mycket, mycket högt för att göra sin röst hörd - vilket det i och för sig också ligger ett korn av sanning i. För att stryka under sin uppfattning använder han gärna armar och ben, på ett mycket kreativt sätt. När jag då tar tag i honom (möjligen en aning omilt) och för femte gången på lika många minuter väser "-Casimir jag vill inte att du slår mig" fylls omdelbart ögonen med tårar och Casimir ömsom hulkar, ömsom vrålar "-Näe, inte SLÅ Mahemir, inte slå MEJ".

Casimirs vrål skrämmer förstås Caspar som skriker ännu högre och jag står där i valet mellan att ta upp min (vid det här laget helt hysteriska) bebis eller min (vid det här laget helt hysteriska) tvååring i min famn. Båda samtidigt går inte, och tro mig när jag säger att jag har försökt. Mitt i allt detta ska jag dessutom klä på båda barnen kläderna och sätta dem i vagn eller bilstol för vidare transport till förskolan.

På kvällarna är det i princip lika illa, även om Stora C är hemma. Båda barnen vill nämligen bara ha MAMMA - samtidigt. "-Mahemir LAMA (krama) mamma" tjuter Casimir "-Mahemir LAMA MAMMA SOFFA" medan Caspar vrålar något i stil med "-UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" samtidigt som han vrider huvudet nästan ur led för att kunna titta på mig med sina tårfyllda, bedjande ögon. Piska och morot med andra ord - fast mest piska - det är moderskapets lott.