När man är sex månader så ser man världen på ett lite annat sätt än vad man gör när man är- säg 30. Ett exempel på detta är att man på gott, och ont, gör sin mamma ansvarig för det mesta som händer.
Min mamma hävdar, i och för sig, att jag fortfarande lägger ansvaret för min hårda (vilket hon säger med en lätt klagande och ironisk ton) barndom på henne. Fast det ligger nog ändå något i det påståendet eftersom det bara var precis nyligen som jag, på min 30-årsfest, bestämde mig för att sluta fråga mina föräldrar om lov för precis allt. Min mamma hade då, å andra sidan, precis gett mig tillstånd att bjuda vilka jag vill på min disputationsfest (efter att både min syster och bror tackat ja till 30-årsfesten för att sedan inte komma) - så hon har själv gett mig en liten knuff på vägen mot självständighet.
För min son är jag dock fortfarande allsmäktig och allrådande, vilket ju är tilltalande men ibland lite besvärande. Till det positiva hör att han tror att jag har makten över allting i hela världen, medan det negativa är att han följaktligen ger mig skulden för allt det som inte är till hans belåtenhet. Om det blåser så smakar han först nyfiket på vinden, men är den kall eller innehåller regn eller snö så skriker han ilsket och uppfordrande "Ta bort den mamma!" Lika nyfiket tittar han på myllret av människor när vi åker tunnelbana, men hamnar vi i en tunnel så blir det gråt och tandagnisslan (nåja bildlikt talat): "Det här är tråkigt, ta bort den mamma!". Det mest orättvisa är dock att han klandrar mig för att hans pappa är borta och jobbar på dagarna. När pappa kommer hem så blänger han på mig med uttrycket "Varför har han inte varit hemma och lekt med mig idag" medan han ger pappa ett stort tandlöst leende. Så sant som det är sagt, otack är världens lön!
Imorgon ska sonen dock få leka med maken eftersom han, mycket generöst, har lovat att jag får jobba "så mycket jag vill på kvällarna och helgerna". Medan jag skriver på min (numera 430 sidor långa) avhandling så får min stackars man titta på film med sonen i knät.
3 kommentarer:
Jag å min sida trodde att barn blev vuxna och självständiga nånstans vid 18, och att de då skulle sluta komma hem och äta och ligga i soffan och slappa och gny efter uppassning...
Nu hoppas jag du har rätt, att det är vid 30 det inträffar... för den ena stämde det, men den andra har ett år kvar till att byta en 2:a mot en 3:a.
Lycka till med skrivandet!
Har en kinesisk vännina som berättade att hon sa "nej" för första gången till sin mamma när hon var 34 år gammal! Kan du tänka dig?! Å andra sidan gjorde hon det med besked då- för jag tror att det var det som resulterade i att hon flyttade från Kina. Fast dina barn har väl sagt nej en och annan gång kan jag tänka mig?
Hehe... en och annan... ? :)
Skicka en kommentar