Helt sjukt!?

Den här veckan har varit ovanligt händelserik. Det började lugnt med att vi städade hela lördagen, hela förmiddagen på söndagen, gick på loppmarknad söndag eftermiddag och åkte hem och hälsade på Casimirs snälla gudmor på söndag kväll. (Hoppas att hon kan förlåta mig för det, med tanke på vad som hände sedan...).

Städningen på lördagen gick väl bra, men långsamt. Själv är jag ju fullständigt urusel på att städa så jag gjorde nog inte så mycket nytta. Eftersom Mirrmaken dock är en städtrollkarl -han behöver bara vifta med dammvippan så flyger alla saker till sina bestämda platser- så blev huset påtagligt mycket mer i ordning efter lördagens övningar. Loppmarknaden (vilken var en gatuloppis på en granngata där några av våra bästa vänner bor) var också givande. Jag köpte en Tiffanylampa av gatans vingrossist för 100 kronor som enligt utsago var köpt i New York 1971 och handgjord av en ryskamerikanska. Eftersom han berättade detta för maken långt efter att jag köpt lampan är jag benägen att tro honom. Ett riktigt kap med andra ord! Styrkta av denna goda affär bestämde vi oss för att åka och hälsa på Casimirs gudmor som bor ungefär 20 minuter bort.

Eftersom Casimirs gudmor har två barn, som båda är väldigt snälla mot Casimir (trots att de nyligen uppnått de vördnadsvärda åldrarna 8 och 10 år) var det inte så svårt att övertala honom att själv klättra in i bilen och sätta sig i bilbarnsstolen. Dessutom hade pappan i familjen lovat Casimir att han skulle få titta på Mumintrollet under resan vilket inte gjorde entusiasmen mindre. Det dröjde dock inte så länge förrän jag (som sitter bredvid Casimir i bilen) började fundera på om Mumintrollen verkligen var en så bra idé, eftersom Casimir började sucka, andas stötvis och se påtagligt illamående ut. Eftersom han vid åtminstone två tillfällen tidigare blivit åksjuk när han tittat på film i bilen var jag övertygad om att han var illamående och tillhöll därför maken strängligen att köra långsammare. (Stänga av filmen vågade jag dock inte).

När vi väl var framme så ville Casimir inte gå ur bilen. Jag lyfte ur honom bilbarnsstolen och försökte få honom att gå in i huset. Det ville han inte heller... Inte ens när hans 8-åriga gudbror (om man får kalla honom det) berättade att det fanns en ny tågbana i huset ville Casimir gå in, utan satt bara på trappan utanför med huvudet i mitt knä. Jag lyfte in honom i huset med tanken att han snart skulle hämta sig bara han fick sitta ner en stund. Så satt jag och höll honom säkert en kvart (medan gudmor höll Caspar) medan jag väntade på att han skulle kvickna till. Ganska snabbt förstod jag dock, speciellt efter att pappa påtalat att Casimir nog hade feber, att Casimir nog inte var åksjuk utan bara...sjuk. Vi bestämde oss för att åka hem och väl hemma visade det sig att Casimir hade 40.1 grader.

För att göra en lång historia kort så insjuknade först Casimir och sedan Caspar i vad som både vi och den medicinska expertisen tror är influensa. Medan Casimir var sitt vanliga jag (om än sitt lite ilsknare, tröttare och mera lättstötta alter ego) morgonen efter så blev Caspar riktigt dålig. Det enda som Casimir klagade på var att det gjorde ont när han hostade, att det värkte i fingrarna och att han inte fick gå till förskolan och leka med Thea. Trots att han tre kvällar i rad hade över 40 graders feber höll han sig ändå uppe till 10 på kvällen, samt drack och åt nästan som vanligt.

Caspar fick dock nästan omedelbart en otäck hosta, vilket gav till följd att han lät som att han inte kunde andas. Eftersom han hostade mest när han låg ner tillbringade vi natten mellan måndag och tisdag sittandes med honom i famnen, då pappan och jag turades om att sova. Eftersom Caspar ändå ammade (jag kommer aldrig skriva dia!) ordentligt så beslutade vi oss för att avvakta. Även natten mellan tisdagen och onsdagen tillbringades på samma sätt. På onsdag eftermiddag (då jag hade varit instängd med Caspar i förskolans kök hela dagen och lagat mat till alla förskolebarnen) bestämde vi oss för att åka in till sjukhuset. Det var efter att jag fått reda på att två av förskolelärarna precis tillfrisknat från influensa, och att det nog inte var någon vanlig förkylning som mina pojkar dragit på sig.

På Huddinge barnakut (ja vi ringde innan och förvarande) fick vi snabbt ett rum och Caspar undersöktes av en snäll läkare. Efter att hon hade gjort en första kontroll av hans tillstånd så berättade hon att hon skulle rådfråga en mer senior kollega för att sedan försvinna iväg. En liten stund senare kom hon tillbaka med sagda kollega. Då var båda iförda handskar, plastkläder (utanpå den vanliga läkarrocken) och munnskydd. Jag som redan fruktade det värsta behövde alltså inte fundera så mycket mer på vad de misstänkte... Som tur var visade det sig att Caspar hade en bra syresättning och förutom att läkarna trodde att Caspar kanske hade öroninflammation så var det inte så mycket de kunde göra. -Influensaprover tar vi bara för riskgrupperna, sa den unga läkaren, i andra fall så behandlar vi bara symptomen. -Och får han svårt att andas, fyllde den seniora läkaren i,så är det bara att komma in igen. En återbesökstid för att titta på örat sattes till följade dag.

Igår torsdag åkte jag därför tillbaka till Huddinge sjukhus. Denna gång fick jag ta med mig Casimir, eftersom jag inte kunde förmå mig till att fråga hans snälla farmor om barnpassning en dag till. Eftersom det hade funnits leksaker på rummen på barnakuten hade jag bara med mig lite ombyteskläder och några blöjor. När vi kom till sjukhuset blev vi anvisade ett speciellt rum som låg utanför akutmottagningen. Efter att jag snabbt konstaterat att det inte fanns några leksaker därinne gav jag mig ut för att leta upp några i väntrummet. Jag hann dock inte mer än utanför dörren då jag blev inmotad i rummet igen "eftersom man inte fick ta med sig några leksaker in på det rummet eftersom det saneras oerhört noga". -Han är två år, sa jag, och tittade på min nu både ledsna och skrämda lilla pojke. - Kan inte hjälpas, sa receptionisten, ni får försöka klara er så gott det går.

När en sjuksyster kort efteråt kom in på rummet (iklädd den obligatoriska rymdklädseln) satte jag in stöten på henne och varvid hon lovade att komma med en glass till Casimir. Hon tog lite prover varefter även läkaren kom och undersökte Caspar. Ganska snart blev det dock tydligt att den apparatur som fanns i rummet inte passade en tvåmånaders bebis. - Äh syresättningen kan knappas vara - ehum - 37, 58, 73, 65 % sa hon och skakade på huvudet åt den blinkande apparaten. -Vi måste ha en annan apparat, den här är avpassad till vuxna, sa hon och lämnade oss ensamma igen.

Sjuksystern som lovat Casimir glass kom då tillbaka med en lastbil i plast och en Piggelin. Casimir blev genast på lite bättre humör, även om han fortfarande mest tittade förskrämt på henne. -Han är nog lite rädd, förklarade jag för henne, varvid sjuksköterskan slog ut med händerna och utbrast -Varför då?. Eftersom det tedde sig så fullständigt självklart för mig att det kunde verka skrämmande för en tvååring att hänvisas till ett sterilt rum på ett sjukhus, fullt med medicinsk apparatur och där människor med ansiktsmasker kommer in och ömsom håller fast och ömsom sticker hans vrålande lillebror, lämnade mig denna fråga nästan svarslös. När sjuksyster hade gått tittade Casimir på mig, med något vilt i blicken, pekade på dörren och sa -Gå mamma, gå. -Vill du gå, frågade jag, varvid han nickade och med stort eftertryck sa -Ja-a!. -Vi kan inte det älskling, sa jag, vi måste vänta på att doktorn kommer och tittar på lillebror igen, varvid Casimir la sig ner på golvet (med huvudet i mitt knä) och somnade. Jag vet inte om det var hans sätt att säga att "nu vill jag inte vara med längre" eller om det bara berodde på att vi hade passerat hans middagslurstid för länge sedan, men somnade gjorde han i alla fall. Detta fick i sin tur till följd att all sjukhuspresonal blev ännu mer nervös eftersom de trodde att Casimir (som igår var helt feberfri) också var allvarligt sjuk. (Mitt "nejdå han sover bara middag" lugnade dem inte i någon större utsträckning). Till slut ville inte sköterskan gå in (munderingen till trots) utan räckte in en termometer och bad mig ta tempen själv och meddela den för journalföring. Med många nervösa blickar på min äldste son som låg och sov på britsen så gjorde jag som jag blev ombedd.(Casimir brukar inte alltid ligga still och jag var förstås väldigt rädd att han skulle falla ner).

Efter detta kom en senior barnläkare som också tittade i Caspars öron in, och hon konstaterade omedelbart att Caspar inte hade någon öroninflammation utan att det bara var virusinfektionen som gjort örat rött. Vi fick lite Ventolin utskrivet och sedan var vi fria att gå hem. Jag väckte därefter Casimir som såg mycket lättad ut när jag sa att vi skulle åka. För att göra honom glad så stod vi sedan en lång stund utanför ambulansintaget, där vi såg två ambulanser och en polisbil. På vägen tillbaka till parkeringshuset gjorde vi också en liten avvikare till Huddingevägen där vi såg "många bussar", "många bilar" och "topa" (grävskopa) med Casimirs egna ord. Därefter åkte vi hem - nästan tre timmar senare och många upplevelser rikare.