Nappar

Min mamma Musikanta ringde mig imorse och bad mig skriva ett inlägg om nappar. - Nappar?! varför då, frågade jag ganska förvånat ska erkännas då nappar är en icke-fråga i det Casimiriska hemmet.-Därför att en av mina vänner frågade varför dina barn har nappar svarade hon så.

När jag skriver att nappar är en icke-fråga i vårt hem är det en sanning med modifikationer Det är en icke-fråga på så sätt att nappar är något helt okontroversiellt då ingen av oss ser något problem i dem. Å andra sidan är napparna i sig väldigt viktiga för de två yngsta familjemedlemmarna, och då speciellt tvååringen. Casimir älskar nämligen sina nappar, eller "bappar" som han kallar dem, hett och innerligt. Han tycker om att suga på dem, han tycker om att hålla i dem, han tycker om att titta på dem, han tycker om att samla på dem, och han tycker om att sortera dem på olika sätt. På sista tiden har han till och med börjat att gradera napparna utifrån kriterier som "sugvänlighet", "material", "design" och "motiv". (Det är också viktigt att nappen inte på något sätt påminner om Caspars nappar eftersom den då kategoriseras som en "babis bapp" och omedelbart ratas). Följaktligen är en ny napp (med mycket sugmotstånd) med en oval vacker grön bricka prydd med en ståtlig krokodil ("do-do-dil-bapp" säger Casimir lyckligt) bättre än en gammal genomskinlig napp med geometriska figurer på.

För mig är nappen oproblematisk på så sätt att lagt ihop fördelarna och nackdelarna med napp och kommit på att fördelarna överväger. Fördelarna med napp är främst att mina pojkar tycker om sina nappar - och att nappar i viss mån minskar risken för plötslig spädbarnsdöd. På minussidan hittar jag få reella argument Det sägs ju att nappar inte är bra för tänderna, men det gäller främst från fyra års ålder. Dessutom är det mycket värre för tänderna att suga på tummen, vilket ju oftast är alternativet En del påstår att nappar är ohygieniska, men bara man kokar dem då och då så är det inte heller något bekymmer. (Detta gäller speciellt då båda barnen, som sagt, tenderar att suga på något annat om inte nappen finns tillgänglig). Sedan finns ju argumentet att det inte "ser så trevligt ut" vilket jag handen på hjärtat har svårare att förstå. Ett barn som suger på en napp - hur kan det vara provocerande? Det måste vara något annat än själva nappen, en bit latex (eller i Caspars fall silikon) fäst på en bricka som utmanar så.

Just den sista frågan har fått mig att börja fundera lite. Jag tror att motståndet mot napp, i vissa kretsar, beror på två (i mina ögon felaktiga) uppfattningar. Den första är att barn inte ska få vad de vill, eftersom de blir bortskämda då. Den andra är att den ömma moderns omsorger skulle vara alldeles tillräckliga för att barnen ska vara nöjda och glada.

Det senare påståendet är enklast att förklara då det förhoppningsvis beror på att den som ger uttryck för denna åsikt antagligen har barn med mindre stort sugbehov (vilket jag i och för sig har svårt att se hur man som mor kan slå sig för bröstet för). Ett alternativ är att man inte har några barn själv - men väl en gammal upplaga av Dr. Spocks "Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran" -där han ger uttryck just för uppfattningen att barn som kräver napp har mödrar som inte tillgodoser deras behov. Som tur är reviderades den uppfattningen tillsammans med den nyare upplagan varvid Dr. Spock krasst konstaterade att vissa barn har större sugbehov än andra. (Om det är så är alltså ingen skada skedd - nyare versioner av Dr. Spocks bok finns på såväl nätbokhandlarna som Tradera.) Själv kan jag bara konstatera att mina bröst blödde som ett resultat av alltför idogt sugande innan Caspar fick napp. Om man bortser från att detta tillstånd inte var särskilt fördelaktigt för mig, så kan man enkelt se nackdelarna för Caspar. Förutom att det knappast kan vara speciellt trevligt att få blod i munnen när man äter kan ju såriga bröstvårtor lätt ge upphov till infektioner som i sig kan vara en fara för amningen (om man då som sagt bortser från att smärtan hos den ammande mamman knappast inverkar positivt på amningsviljan).

Den andra uppfattningen att "barn inte ska få vad de vill för att de blir bortskämda då" har jag svårare att fördra med. Det är klart att när man är en familj så måste man jämka lite mellan olika intressen, men att förvägra ett litet barn något med det enda argumentet att "inte skämma bort det" är i bästa fall elakt och omoget. Enligt all modernare barnpsykologi så kan ett spädbarn inte skilja mellan vilja och behov, det barnet vill har det alltså även behov av. Ett barn behöver värme och närhet vid sidan av mat och mer praktisk omsorg. Att låta ett barn skrika sig till sömns tycker jag därför är ren grymhet. Med tanke på att spädbarnet inte har någon erfarenhet eller tidsuppfattning att luta sig tillbaka på, så finns det inget som säger barnet att mamma eller pappa någonsin kommer att återvända ifall barnet blir lämnat gråtandes. (För att tala om att barnet knappast kan vara säkert på att ingen kommer att äta upp det under tiden det väntar). Att låta barnet bli föremål för föräldrarnas rädsla, att omgivningen ska tro att de saknar auktoritet, är på samma sätt förkastligt.-Det är minsann vi som bestämmer, vill föräldrarna signalera, vilket man bevisar genom att utöva makt över en helt värnlös liten människa som inte ens kan greppa, än mindre stå eller gå. Själv blir jag väldigt arg när jag ser sådant och bibelcitatet "den som förleder en av dessa små [...] för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup" kommer osökt till mig vid dessa tillfällen. När ilskan lagt sig lite brukar jag också påminna mig om att många psykologer menar att en människas personlighet är formad redan vid två, tre års ålder. Jag har därför svårt att se på äldre bekant, som berättade att hon lämnade sitt gråtande spädbarn på nedervåningen på natten och själv sov med mannen i sovrummet på övervåningen för att "maken inte skulle bli störd", på samma sätt igen. Nu kan man ju tycka att jag irrat mig långt från själva ämnet om nappar, men just argumentet att barn inte ska få ha napp för att det inte ser trevligt ut tror jag bottnar just i den uppfattningen, att barnet på något sätt skulle bli bortskämt om det fick vad det ville.

För att avsluta mitt inlägg som ju fått en allvarligare ton än jag hade tänkt från början på ett passande sätt så kan jag inte låta bli att visa målningen med Madonnan och barnet av A. Drüer från 1506. (Lägg speciellt märke till nappen i Jesusbarnets hand.)