Mårror

För ett tag sedan läste jag om en finländsk undersökning som syftade till att undersöka vad barn är rädda för. Forskarna frågade sig vad barn upplevde som mest skrämmande på tv - till exempel om barn tar mycket illa vid sig av nyhetsinslag som de ser. Någrot förvånande visade det sig att barnen upplevde barnprogram som mer skrämmande än nyhetsinslag - och det barnprogram de var mest rädda för var Mumintrollen. Den karaktär som skrämde mest barn i Mumintrollsserien visade sig vara *Mårran.

Finska barn och svenska torde vara varandra ganska lika varandra, vad gäller barnprogram, för även svenska barn verkar vara Mårrädda. Enligt mina föräldrar var jag så rädd för Mårran att jag undvek vissa av Muminböckerna helt och hållet. Casimirs relation till Mårran är dock något mer komplicerad än min. Samtidigt som han är väldigt rädd för henne hyser han en stor fascination för karaktären. Tillsammans med två-åringens typiska svårighet att bestämma sig så leder denna hatkärlek till att välja film på kvällen blir både svårt och tidsödande. Ett typiskt exempel på konversation ser ut så här:

-Mumin, titta Muuuuumin, säger Casimir
-Vill du se Mumin, frågar jag
-Ja-a, svarar Casimir mycket bestämt, titta Målla!
Jag reser mig går mot datorn och tar fram Muminfilmen. När jag kommit fram till datorn med filmen ser dock Casimir orolig ut och säger istället:
- Näe, bide (vill inte) Målla, bide Mumin
han funderar lite
-Bilar
jag går och hämtar Bilar-filmen istället varvid Casimir tjuter
-MUUUMIN, MÅLLA, MUUUMIN, Måååålla, Muumin
-Du får se Mumin, säger jag, medan jag stoppar in Muminfilmen (som jag inte lagt ifrån mig, vis av tidigare erfarenhet) i datorn
Vid det här laget så håller Casimir fast vid filmvalet ända tills filmen börjat och det börjar snöa, då han skräckslaget kastar sig i min famn och gråtande tjuter
-BIDE MÅLLA *snyft*, bide Mumin

Casimirs fascination för Mårran leder också till små pratstunder om världens beskaffenhet. Mitt i en konversation om något annat så kommer ofta betraktelser om just Mårran. När jag frågade om han tyckte det var roligt att leka med "snälla kusin Jakob" svarade han till exempel fundersamt:
-Målla snääll, *hu-hu-hu* (här slår han armarna om varandra och härmar hur man gör när man fryser), Målla lall (kall) *nickar*
Casimir förstår således att någonting kan vara farligt, utan att för den delen vara ont - fast det är förstås mest i teorin...

När vi ska måla är motivet givet. Förutom att rita Mårror så vill Casimir att jag ska rita ... arga Mårror, snälla Mårror, glada Mårror, ledsna Mårror å så fler arga, glada, ledsna och snälla Mårror. (-Näe säger Casimir "bide måla arg Målla, måla näääll (snäll) Målla"). Förutom alla dessa Mårror ska jag även rita "mer Målla", "en till Målla" och "annan Målla". Förra gången vi målade vägrade jag till slut rita fler Mårror efter att ha kommit upp i en samling av inte mindre än tio olika Mårror. (Till detta ska läggas de flertal Mumintroll, snorkfröknar, hemuler och lilla my som jag ritat på eget bevåg). Detta ledde till en stor konflikt där Casimir skrek "Mållla, måla Målla" många, många gånger.

Det mest positiva som Mårrintresset fört med sig (förutom möjligheten att prata om det goda och onda i världen då) är att det lagt till ytterligare en varelse vi kan borsta tänderna på. Vi hade stora problem att borsta Casimirs tänder tills den dagen vi gjorde tandborstningen till en lek där vi borstade olika djurs och andra varelsers tänder. Hittills har vi förutom Mårrtänder även borstat: hajtänder, krokodiltänder, elefanttänder, muständer, kattänder, hundtänder, dinosaurietänder, pippitänder, Bissitänder (Bissi är hans "gudbror" och största idol) och hemultänder. Bara för att nämna några. Mårrtänderna är dock både hans och vår favorit eftersom Mårror ju, som ju alla vet, har så väldigt många tänder.


*Om det mot förmodan är någon som inte känner till Mårran så är hon stor och grå och så kall att allt hon kommer i närheten av fryser till is. I den tv-serieversion som vi har mårrar hon dessutom mest hela tiden (men det är jag osäker på huruvida hon gör i böckerna).