Första leenderna

Sedan någon vecka tillbaka är det lite lugnare i det Casimiriska hemmet. (Kallar hemmet för detta fortfarande eftersom det fortfarande, och i allra högsta grad, är Casimir som dominerar det). Storebror har slutligen om inte börjat glädja sig åt nyordningarna åtminstone börjat finna sig i dem med jämnmod - åtminstone då han inte är hungrig eller trött. Vi hade dock ett återfall när vi var på BVC och hans gamla sköterska kommenterade att han hade blivit storebror och han surt svarade "-Vide brur, vide babis".

Men, men - i vilket fall som helst så har situationen stabliserats. Dessutom så känns det som om båda barnen håller på att utvecklas väldigt fort just nu.

Caspar: Lillebror har börjat le. Nu påstår i och för sig pappan i familjen att Caspar log mot honom och lillebror för första gången redan den 8 augusti - men första gången jag fick ett leende (och inte bara en vidöppet gapande mun) till svar på mina kommunikationsförsök var den 20 augusti. Tur var det eftersom vår nya BVC-sköterska (en nitisk och mycket bestämd dam) allvarligt förhörde sig om huruvida han log eller inte. Några veckor innan så frågade hon om han följde med blicken och då svarade jag något svävande, helt enkelt eftersom jag inte tänkt på det (blev bannad av maken när jag kom hem förstås). Den här gången kunde jag dock svara både säkert och sanningsenligt. Förutom att le har han också börjat att försöka slå på snurrhundarna (en babymobil) ovanför skötbordet.

Casimir: Även storebor är inne i en väldigt spännande utvecklingsfas just nu. Mest handlar den om att han vill bestämma själv, vilket till exempel gör att han får raseriutbrott om man gör saker utan att fråga. Nu är jag ganska van vid detta och frågar därför inte bara "vill du ha en smörgås" utan även "vill du ha det här brödet, vill du ha smör på, vill du ha smör där (pekar ovanpå smörgåsen), är det lagom mängd smör respektive vill du att jag ska skära bort kanten" innan jag ger honom en smörgås. Att synda mot "medbestämmanderegeln" straffas ofelbart och skoningslöst. Att jag häromdagen skar maten i ätvänliga bitar utan att fråga ledde til både matvägran och raseriutbrott, liksom att farmor hällde grädde i Casimirs soppa olovandes. Samtidigt är han också hjälpsam och frågar jag så hämtar han gärna saker som jag eller lillebror behöver. Rent språkligt så har han börjat att härma och försöka låta mer snarlikt det vanliga uttalet. Lite svårt är det för honom eftersom det går på tvärs emot hans vanliga uppfattning -att det egentligen borde vara han som bestämmer uttalet. Därför händer det att man får höra konversationer av denna typ:
-Topa, topa, topa... nääe pa-a. Topa NÄE pa-a. PA-A, PA-A! (både topa och pa-a är betyder "grävskopa").
Dessutom har Casimir börjat använda en större andel adjektiv. Nu är saker "snälla" och "goda". "Got mat" och "snäll dil" (krokodil) tillhör de vanliga omdömena.