Barnuppfostran à la Juul

I det Casimiriska hemmet har vi en husgud vad gäller barnuppfostran som heter Jesper Juul. Om jag ska sammanfatta Jesper Juuls teorier så skulle jag vilja säga att de handlar mycket om vilket det varaktiga resultatet av fostran ska bli. Även om jag instinktivt förstod att den enkla vägen inte alltid är den rätta - så var det intressant att läsa om någon annan som ägnat mycket tid åt att studera olika typer av familjer och deras situationer. Den enkla vägen räknar jag som den auktoritära stilen, jag tror på allvar att strama tyglar som kryddas med piska och morot ger absolut snabbast resultat - ifall det man eftersträvar är lydiga barn. Med risk för att sticka ut näsan så tror jag också att det finns en anledning till att det just är osäkra människor som hyser en sådan förkärlek till denna metod, de tror helt enkelt att deras barn skulle bli omöjliga att tygla om de inte från början fick lära sig "vem som bestämmer". En artikel om detta kan man läsa i Svenska Dagbladets nätversion.

Ett fungerande alternativ är förstås inte att låta barnen bestämma allting. Förutom att det skulle vara fullständigt livsfarligt - speciellt med ett så oförskräckt barn som Casimir - så tror jag att alla i familjen skulle bli olyckliga av den strategin.

Istället satsar vi på en tredje alternativ- som handlar om att ge vår son utrymme och respektera honom, samtidigt som vi försöker lära honom att även förstå och respektera våra viljor. Att man måste ge och ta samt kompromissa i en familj. Om man ska sammanfatta denna övergripande vision i några handfasta punkter så skulle ett axplock av det Casimiriska hemmets föräldraregler vara:

1) Vara tydlig och ärlig: tala om vad jag vill och varför jag vill det. Aldrig ljuga och inte ta "enkla utvägar". Exempel: Om Casimir vill äta glass före maten säger jag att jag inte vill det- eftersom jag hellre ser att han äter middag. Jag påstår inte att "glassen är slut" och säger inte heller att "han kan få glass sedan".
2) Vara saklig och respektfull: aldrig blanda ihop sak och person och aldrig säga något som bedömer och kritiserar. Exempel: Om Casimir häller ut sin soppa på bordet så säger jag ifrån att han inte ska göra det eftersom det bli kladdigt då. Jag säger inte att "fina pojkar inte gör så" eller att "jag blir ledsen om han gör så".
3) Respektera personligheten, och inte bedöma eller betygssätta varje handling. Exempelvis, när det gäller barn så finns det en olycksalig tendens att ständigt bedöma och berömma deras grad av "duktighet". Förutom att man skapar små ögontjänare leder det också till att barnets självkänsla urholkas. (Titta på alla utbrända vuxna "duktiga flickor" så förstår ni vad jag menar). Kärlek ska inte villkoras! (Dessutom finns det inte en enda vuxen som skulle stå ut med att få varje handling eller uttalande kommenterat!)
4) Skydda men inte begränsa. Jag tror att det är viktigt att man som förälder kämpar tillbaka ryggradsreflexen att säga och tro att "allting är farligt". Vissa saker kompromissar jag inte med - antingen håller Casimir mig i handen när vi är ute och går, eller så åker han i vagnen. Andra saker får han göra, som att gå själv på bryggan om han har flytväst på sig.

Till detta har vi lagt en nyckeltanke: att våra kontroverser hemma beror på våra olika viljor (och Casimirs självständighet) och inte på trots. Det kan låta som ordvrängeri men skillnaden är helt avgörande. Istället för att tänka att "Casimir är i trotsåldern" (vilket förövrigt, som min nyktra mamma kommenterade, skulle vara helt meningslöst eftersom han alltid varit det i så fall) så tänker vi att "Casimir vill vara så självständig som möjligt". Detta har gjort att vi satsat på tid och alternativ. Det är helt fantastiskt hur väl det fungerar! Istället för att bara stänga av filmen på kvällen och säga "nu ska vi gå och lägga oss" - vilket med säkerhet skulle föranleda ett raseriutbrott från Casimirs sida - säger vi till i god tid innan när vi ska gå och lägga oss.

Ett exempel (autentiskt) på hur lite tid gör hela skillnaden skulle kunna vara när Casimir sitter och tittar på "Hitta Nemo".
-Ska vi gå och sova Casimir (säger mamma)
-Näe, titta fi-isk! (svarar Casimir)
- Jag förstår att du inte vill sova nu, men jag tycker att du ser trött ut. Du får titta på filmen tills fiskarna träffar sköldpaddorna. (säger jag då)
(Casimir svara i regel inte alls - men när scenen innan sköldpaddssejouren kommer börjar han säga "-Hej då" till fiskarna).
Det brukar oftast inte vara något som helst problem att ta upp honom till sängen därefter.

Ett exempel på hur alternativ fungerar är att Casimir oftast går med på att ta på sig halklapp, bara han får välja vilken hakklapp han ska ha. Ifall han inte vill ha den med girafferna brukar jag erbjuda den med ugglorna eller hundarna.

För att avrunda så vill jag ändå säga att jag tycker att vårt familjeliv i det mesta är kärleksfullt -och så harmoniskt som det nu kan bli med en tvååring. Det roliga är också att Casimir redan har lärt sig och använder sig av samma strategier gentemot oss. Häromdagen plirade han förhoppningsfullt mot mig och sa, när det inte alls var dags att titta på film "-Titta Pippi (Pingo) eller Fi-isk?" (Hitta Nemo).