Vårt nya liv

Efter nästan sex veckor så ska jag nu berätta lite om vårt nya liv. Jag har dragit mig lite för detta, eftersom jag blir trött bara av att tänka på det (än mer av att skriva om det).

Caspar föddes alltså tidigt på morgonen onsdagen den 8 juli. Dagen efter fick vi det första besöket av mormor, morfar, farmor, farfar, farbror och inte minst ... storebror Casimir.

Det finns en dansk familjeterapeut som heter Jesper Juul (som jag berättat om i tidigare inlägg) som liknar att få ett syskon med att ens man skulle komma hem med en ny fru och säga "jag älskar dig preciiiis lika mycket". Det är en mycket bra liknelse, tycker jag, eftersom Casimir reagerade minst lika kraftfullt som jag hade gjort i den händelse att maken kommit hem med en ny flamma. Från första stund som Casimir såg sin lillebror så förstod han några vitala saker. För det första, att "babisen" var i vår familj för att stanna. (Om inte annat så förstod han det när han mindre framgångsrikt försökt att ge bort den till mormor och farmor). Att babisen skulle ta saker ifrån honom (som leksaker, tid och mamma) och att han hädanefter inte skulle få varken mammas eller pappas odelade uppmärksamhet. Så vad gjorde han - och vad gjorde vi?

När vi hörde att familjen var i antågande så tänkte vi att det skulle vara bra om pappa höll babisen så att jag skulle kunna krama Casimir, så samtidigt som pappa snabbt tog Caspar så satte jag mig i sängen och försökte se till att sjukhusskjortan dolde det mesta av min misshandlade kropp (samtidigt som jag försökte gömma undan de blodigaste sängkläderna). När Casimir kom in i rummet så gav han dock bara pappa en lång blick under lugg, samtidigt som han rynkade pannan och bestämt sa "mammas babis". Så mycket för den avledningsmanövern, alltså. Efter att jag tagit tillbaks Caspar så försökte jag lite valhänt krama båda barnen samtidigt. Det var upptakten till en fullständigt hopplös kamp (från min sida) att räcka till åt båda två, som pågått sedan dess. Så, hur har då Casimir hanterat det faktum att han fått en lillebror.

Till att börja med är det viktigt att inse att han aldrig bett om att få ett syskon. Möjligen kan det vara en förmildrande omständighet för han har verkligen inte gjort livet lätt för oss den här tiden. Han har bland annat:
-Matvägrat i omgångar, flera dagar i sträck. När han väl har börjat äta så har han
-Kastat mat, porslin och bestick i golvet. Han har även
-Huggit mig med gaffeln, detta efter att han först skrikit och sedan kastat besticken när vi var ute på en restaurang och åt. Till detta har han
-Vägrat att kramas, förutom möjligen när lillebror ska amma, och istället
-Slagit mig och skrikit åt mig.

Lillebor har han istället
-Nupit i fötterna och öronen, dragit i huvudet, kört på med buss, traktor och grävskopa - samt gett väl mycket närgången uppmärksamhet och ömhetsbetygelser. Dessutom har han vid ett flertal tillfällen tagit hans napp...

Sedan Casimir började på förskolan igen har det mesta dock gått tillbaka till nästan normalt. Det började med att han ville kramas när jag kom och hämtade på förskolan, vilket för mig var en stor seger. För några dagar sedan kom så vad vi tror var det stora genombrottet, Casimir gav lillebror sin napp...