Jag vet att många av mina vänner drömmer om barn och/eller syskon till sitt barn och jag kan därför ibland få ett litet styng av dåligt samvete då jag ju mest skriver om de trevliga stunderna vi har tillsammans i familjen (fast i min andra blogg vardagmedbarn). Nu är det i och för sig ingen som vill läsa några klagovisor men jag tänker ändå ta tillfället i akt och jämna ut balansen lite... Det är nämligen jobbigt att ha två små barn. Jättejobbigt! Att jag inte har någon tid alls åt mig själv kan jag uthärda, men det ständiga dåliga samvetet jag har för att jag försummar det ena barnet när jag sysselsätter mig med det andra, det skulle jag vilja vara utan.
Caspar har kommit in i perioden "om mamma går ut ur rummet så kommer jag gå en plågsam DÖD till mötes" en uppfattning som han mycket tydligt ger uttryck för om jag skulle lämna honom ensam en liten stund, eller inte lyfta upp honom omedelbart. Nu måste man ju i rättvisans namn säga att denna uppfattning delvis har uppstått som ett resultat av storebrors ömma (men något bryska) uppvaktning.
Casimir å andra sidan har uppfattningen att man måste skrika mycket, mycket högt för att göra sin röst hörd - vilket det i och för sig också ligger ett korn av sanning i. För att stryka under sin uppfattning använder han gärna armar och ben, på ett mycket kreativt sätt. När jag då tar tag i honom (möjligen en aning omilt) och för femte gången på lika många minuter väser "-Casimir jag vill inte att du slår mig" fylls omdelbart ögonen med tårar och Casimir ömsom hulkar, ömsom vrålar "-Näe, inte SLÅ Mahemir, inte slå MEJ".
Casimirs vrål skrämmer förstås Caspar som skriker ännu högre och jag står där i valet mellan att ta upp min (vid det här laget helt hysteriska) bebis eller min (vid det här laget helt hysteriska) tvååring i min famn. Båda samtidigt går inte, och tro mig när jag säger att jag har försökt. Mitt i allt detta ska jag dessutom klä på båda barnen kläderna och sätta dem i vagn eller bilstol för vidare transport till förskolan.
På kvällarna är det i princip lika illa, även om Stora C är hemma. Båda barnen vill nämligen bara ha MAMMA - samtidigt. "-Mahemir LAMA (krama) mamma" tjuter Casimir "-Mahemir LAMA MAMMA SOFFA" medan Caspar vrålar något i stil med "-UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" samtidigt som han vrider huvudet nästan ur led för att kunna titta på mig med sina tårfyllda, bedjande ögon. Piska och morot med andra ord - fast mest piska - det är moderskapets lott.
7 kommentarer:
Vet du vännen? Under mina dystra och samvetskvalsfyllda stunder BEHÖVER jag läsa om den mindre fluffiga vardagen med 2 barn. För då är jag inte ensam om det/mitt jobbiga.
-Ja vad göra när båda gråter/skriker/är ledsna, upprörda? Jag brukar sätta mig ner med båda i famnen och inombords skratta åt situationen alt. drömma mig bort till en solig strand.
Hang in there, för ensam om de stunderna och kvalen är du inte!
Kram!
Det verkar som det vore upplagt för en inlaga till barnpsykologen.
Eftersom du inte kan sitta med båda i famnen som Jessica...
Du får helt enkelt låta en av dom skrika ett tag. Öronproppar finns att köpa för en billig penning.
M&P
Nu har ju inte jag två barn så några tips har jag inte. Men jag kan dock skicka dig massa styrka genom att peppa dig att orka med!!! Du klarar det, vet du varför?? För just DU är den bästa mamma som pojkarna kan ha!!!! Glöm aldrig det!!!
Massa kramar till dig från lilla mig (som innerligt hoppas jag snart får kämpa med två barns ångesten...)
Kom in till dig när jag kollar runt bland bloggarna.
Småbarnsåren kan vara väldans upp och ner och ibland låste jag in mig på toaletten och grät av trötthet. Men det roliga övervägde ändå under dom åren.
Åren går och man får roligare och roligare med barnen.
Jag har 6 st. 2 av dom är det 1 år och 16 dagar emellan och dom 3 sista är födda inom lite drygt 3 år. Nu är 3 av dom vuxna och utflugna och dom 3 yngsta är tonåringar.
Hälsningar
strömma i Östersund
Musikanta:
Om så där tio år kommer du att läsa bloggen från de här åren och inte begripa hur du någonsin stod ut...
Man gör det konstigt nog. Och fort går det att glömma bort allt jobb. Såvida ni inte gör som Strömma ovan och skaffar er fler små ättelägg.
Hejsan och tack för alla kommentarer!
Jessica - jag har redan svarat dig i ett annat forum men för att inte få skäll av Musikanta ;-) vill jag tala om detta...
Fia: Jag vet ju så väl att ni längtar efter syskon och jag önskar så innerligt att du snart får erfara tvåbarnsångesten. Fast jobbigt är det, lika fullt!
Strömma: Välkommen till min blogg! Jag skriver oftast i en annan blogg: www.vardagmedbarn.se så jag är nog lite sen med att se din kommentar tyvärr. Du har så rätt i det du skriver, men ibland så känns det tröstlöst ändå. Det var därför jag började blogga, för att fokusera på det roliga som händer hela tiden! Ska genast titta in till dig också...
Skicka en kommentar