Lissan

Våran Clarissa, i dagligt tal oftare kallad för "Lissan", har blivit sex månader. Jag inser att jag inte skrivit så mycket om henne, vilket är en djup orättvisa då hon fortfarande var en liten Fröken Skrik när det begav sig.

Lilla fröken har nämligen blivit en flörtis, hon är nästan alltid glad och skriker nästan aldrig nu för tiden. Istället sitter hon glatt i sin mammas knä i timtal på tunnelbana och kaféer samtidigt som hon charmar alla (och då menar jag verkligen alla) i sin omgivning. Uteliggare, fina damer från Östermalm, utländska äldre gentlemän, småflickor - till och med de kärva killarna från förorten har svårt att motstå henne. (För några veckor sedan lyckades hon till och med få några tillknäppta killar på tunnelbanan att kapitulera och besvara hennes strålande leende med orden, "men titta på den där bebisen, hon kan aldrig sett en svartskalle förut").

Det största bekymret med detta oförblommerade flörtande är att jag ständigt blir frågad om vägen. Minst två gånger om dagen kommer det fram människor och frågar om vägriktning, vilket ju förstås är väldigt besvärligt eftersom jag så gärna vill hjälpa - men har så förfärligt dåligt lokalsinne.

Men tillbaka till Lissan. Lilla fröken är fortfarande en nätt liten dam (vid sex månaders ålder vägde hon ganska exakt sju kilo), vilket gör att hon är ovanligt rörlig för sin ålder. Hon ålar, rullar och roterar och får nästan alltid tag i det hon vill. Om inte annat finns det två storebröder som brukar vara behjälpliga. Hon kan dra ringa i leksakstelefonen (berättade farmor stolt) och vinkade dessutom två gånger (till olika tanter som vinkade och log emot henne) på tunnelbanan igår.