Tunnelbana med Clarissa

Clarissa skriker ofta kvällstid. Vis av detta borde vi förstås hålla oss hemma då, men eftersom vi fått barnvakt bestämde vi oss för att äta middag på tu man hand. Clarissa skötte sig exemplariskt på detta första restaurangbesök, men annat var det under tunnelbanefärden hem från stan. Hon skrek så mycket att vi faktiskt gick av i Gamla Stan och väntade till nästa tåg i förhoppningen om att en rask promenad fram och tillbaka på perrongen skulle få henne att somna. Promenaden hjälpte förstås inte (och inte blöjbytet heller) så det blev bara att ta nästa tåg igen med en skrikande gumma.

Nu var det ju inte så att Clarissa skrek hela tiden, utan istället blev hon tyst ibland när hon såg något spännande eller något förändrades. På ett sätt var det nästan värre eftersom vi kunde höra hela tunnelbanevagnen kollektivt hålla andan när detta inträffade. Dessutom lurade det oss att försöka vyssa, hålla och krama henne för att se om det hjälpte. När hon sedan började skrika igen, trots alla våra försök, fick vi medkännande blickar och nickar från resenärerna, och en tant kom till och med fram och föreslog hjälpsamt att "flickan nog hade ont i magen". Till slut gick vi av redan i Axelsberg och traskade resten av vägen, varvid den lilla flickan var betydligt nöjdare. Hemma igen skrek hon igen men efter att ha ätit, fått en ny blöja och lagts i perfekt vinkel på sidan somnade hon slutligen utmattad. Stora C sa att det berodde på att han pratade med henne "rggh, ääärrgh, agggrrr" - och kanske det var därför.