Min nattresa

Lissan (två år) har gjort sin teaterdebut -  det vill säga varit på teater första gången. Egentligen hade jag tänkt att gå med Casimir och Caspar men eftersom Casimir inte mådde riktigt bra fick Lissan gå istället. Föreställningen var rekommenderad för 2,5 - 6 åringar och alla tre barnen faller ju i princip inom denna ram.

Alla barnen fick kort 

Så här i efterhand så hade det nog varit bättre om Casimir följt med trots allt. Lissan tyckte det var roligt i början av föreställningen, men tröttnade snart. Ärligt talat tror jag att de äldre barnen hade mer behållning av föreställningen än de yngre över huvud taget.

Lissan hälsar på dockan

First things first: det fanns mycket som var väldigt bra med "Min nattresa". Dockspelarna var oerhört professionella och dessutom var pjäsen estetiskt tilltalande. Jag gillade speciellt hur samspelta de två dockspelarna var och sättet som de lät dockan använda de egna händerna och fötterna var fantastiskt.

Närbild på Aggie

Jag tyckte också att föreställningen var en estetisk upplevelse som gjorde intryck på mig. Jag gillade också att pjäsen tog upp några av de lekar och sätt att se på saker som små barn tycker om. Leka tittut till exempel. Egentligen hade pjäsen bara en stor svaghet. Det fanns ingen handling. Ingen röd tråd över huvud taget. I alla fall inte någon som jag kunde hitta. Dessutom var den lite för lång för den unga publiken, som fick svårare och svårare att sitta still vartefter tiden led.

Lissans favoridocka

En pojke bredvid mig började gråta efter en stund och då gav jag honom en halstablett. Även Lissan fick halstabletter, men det förslog inte efter en stund och då fick jag gå till bakänden på salen (där det inte fanns varken barn eller vuxna eftersom föreställningen knappt var halvfull).


Personligen tyckte jag föreställningen påminde en hel del om mina tidigare studenters uppsatser - de som ville ha med allt men som tappade sammanhanget på kuppen.

Här kommer en liten film från youtube för den som är intresserad:




Tidigare föreställningar som vi sett på Dockteatern Tittut:
Blenda och Trollkarlen
Syrsan och Myran med Casimir (sex år)
Syrsan och Myran med Caspar (fyra år)
Pimpa

Blenda och trollkarlen

Jag och pojkarna har varit och sett Blenda och trollkarlen, med Ölands dramatiska teater. De har gjort ett kort gästspel (på fyra dagar) i Stockholm på dockteatern Tittuts scen.

Blenda och trollkarlen

Vi hade sett fram emot detta länge, speciellt Casimir, eftersom vi har dockteatern Tittuts kalendarium uppsatt på kylskåpet och gästspelet finns med på denna.

Casimir vill att skylten ska synas

Förvånande nog fanns det gott om biljetter, trots att jag inte bokade förrän några dagar i förväg. Själv hade jag gått och funderat på om jag skulle kuppa in Caspar också, trots att det uttryckligen stod att barnteatern var från fem år.

Å ena sidan så finns det inte många som skulle tro att Caspar verkligen fyllt fem (han fyller fyra om några månader) å andra sidan så visste jag att han skulle ha behållning av pjäsen (och vara tyst under tiden för den delen). Till slut bestämde jag mig för att ta med honom trots allt och tänkte att personalen nog skulle känna igen oss som goda och skötsamma barnteaterbesökare, med tanke på att vi sett i princip alla uppsättningar som de haft under året.

Blenda

Döm om min förvåning när jag kom fram och insåg att det trots att det var helg inte var mer än möjligen halvfullt i lokalen. Ingen höjde på ögonbrynen åt Caspar och jag drog slutsatsen att åldersgränsen (5-9 år) nog bidragit till det var så få besökare. (Personligen är jag för övrigt kluven till fasta åldersgränser och hade hellre sett att de barn som inte klarar av att sitta still får gå ut och få pengarna tillbaka. Som det är nu så väntar förskolepersonalen, som det praktiskt taget alltid är på vardagarna, alldeles för länge innan de tar ut ett barn som stör resten av publiken.)  

I vilket fall som helst så var pjäsen Blenda och Trollkarlen helt fantastisk. Visst är det roligt när barnen lever sig in och följer med i handlingen (som i Mumintrollsteatern förra helgen) men något visst är det ändå med en stor grupp av barn som sitter knäpptysta också. Speciellt i början (när man hör barnviskningar om trollkarlen som tagit barn till fånga och förvandlat dem till blommor) var mycket suggestiv.

Slottet

I korta drag så bygger pjäsen på folksagan om den lilla flickan Blenda som lagar den onde trollkarlens cape med ett av sina gyllene hårstrån. Hårstrået lyser därefter i mörkret och håller trollkarlen vaken och det enda sättet för honom att få sova är att göra goda gärningar. I pjäsen så var grundberättelsen dessutom utbroderad (!) på så sätt att trollkarlen alltså tyckte om att röva bort barn för att därefter förvandla dem till blommor som han hade i sin trädgård. Just detta ingår inte i den ursprungliga sagan, i alla fall inte som jag minns den. Eftersom just denna saga var en av mina favoritberättelser som barn, var det ett glatt återseende och jag tror jag var lika förtrollad som pojkarna om sanningen ska fram.

Blenda, slottet, draken och trollkarlen
bild från scenportalen

I pjäsen ingick såväl dockteater, marionetter och vanlig spelteater trots att hela teatern bestod av en enda skådespelerska. Det tog dock inte ens en minut förrän man glömt bort henne. Jag förstod också varför pjäsen riktade sig till barn mellan fem och nio år eftersom den stundtals kunde vara riktigt kuslig. I alla fall om man är känslig.

Trollkarlen försöker få bort hårstrået
bild från Scenportalen

Caspar  som snart är fyra år är inte känslig, så han uppfattade inte teatern som särskilt otäck. Casimir som snart är sex år sa inte mycket alls. Han var knäpptyst under tiden och kommenterade inte pjäsen efteråt mer än att han också tyckte den var väldigt bra. På kvällen frågade han om han kunde få se den igen, vilket jag vet är ett mycket gott betyg. Jag tror han drömde mardrömmar på natten också, men det var föreställningen värd. 

Här kan man läsa en recension från Barometern om "Blenda och trollkarlen". 

Här är länken till Scenportalen där det finns fler bilder från föreställningen. 

Vi jobbar med planeterna...

Casimir och jag har ritat de fyra jordliknande planeterna idag. Jag tror han kan namnet på alla fyra i rätt ordning vid det här laget...

De fyra jordliknande planeterna

Fast mest intresserad var han av att rita meteoriter....

Hemmadag borta med Caspar

Caspar hostade lite i natt så idag var det hans tur att vara hemma. Eftersom han inte heller visade några som helst sjukdomssymptom på morgonen så frågade jag honom vid tio-tiden ifall han också ville gå på dockteater.

Caspar väntar i foajén innan föreställningen

Jag framförde min förfrågan så tyst jag kunde, men Caspar hakade på direkt och var i vanlig ordning färdigklädd på två minuter. Tio över tio var vi på tunnelbanestationen och efter detta tog det bara drygt tio minuter till innan vi var framme vid teatern. Från det att vi bestämde oss till att vi var framme vid teatern tog det mindre än en halvtimme, vilket är snabbt till och med för att vara Caspar.

Syrsan pratar med myran Sylvester

Syrsan på vintern

Så vi gick till Dockteatern Titt-ut och tittade på Syrsan & Myran. Igen, i mitt fall. Även Caspar verkade uppskatta teatern mycket, även om Casimir nog egentligen hade större behållning av föreställningen.

Svarta Katten

Eftersom ingen från teatern satt med i salongen och föreskolepersonalen fotograferade friskt, vågade jag smygta några bilder ifrån föreställningen.

Syrsan & Myran med Svarta Katten

Casimir och jag har varit på dockteater igen. Eller om man ska vara helt korrekt på dockteater med marionettdockor. Just marionetter är Casimirs favorit, eftersom han är väldigt fascinerad över hur de är konstruerade.

Från dockteatern Tittuts hemsida

Den här gången såg vi "Syrsan & Myran" med den fristående teatern Svarta Katten. Svarta Katten, som bildades 1986, är en ambulerande teater utan fast scen där Thomas Lundqvist är konstnärlig ledare. För dem som vill se ett litet smakprov finns följande länk (dock inte ifrån föreställningen vi såg) att titta på här.

Thomas Lundqvist demonstrerar syrsan

I Syrsan & Myran fick alla barn som gillar marionetteater sitt lystmäte. Dockspelarna var fantastiskt skickliga och berättelsen i tre akter var precis lagom lång och komplicerad för målgruppen. Det jag tyckte speciellt mycket om var att dockspelarna lyckades få med förhållandevis långa partier där dockorna spelade musik, utan att publiken blev otålig. Lite långa scenbyten kunde det möjligen bli, vilket var lite synd eftersom några i publiken (som i vanlig ordning bestod av en grupp förskolebarn) tenderade att tappa fokus på föreställningen då.

Myrparaden

Casimir var dock som trollbunden hela tiden, men så tillhörde han också den äldre delen av publiken med sina 5,5 år. Han levde sig med i föreställningen och vände sig oroligt om och frågade ifall jag tyckte "teatern var otäck" vid ett tillfälle. (Barnen satt nämligen längst fram vid scenen medan vi vuxna satt en bit bak).

Svarta Kattens konstnärlige ledare

Svarta Katten själv

Det som han tyckte var allra roligast var dock att dockspelarna demonstrerade marionetterna vid slutet. Föreställningen var således väldigt lyckad. Ifall jag ändå skulle drista mig till att komma med ett förslag skulle det vara att dockspelarna hade med sig en lite större (och oöm) myrdocka som barnen kunde få känna på och provspela med efter föreställningen.

Samtal vid nattning

Jag har samtalat med min dotter idag. Precis som jag brukar göra med pojkarna så frågade jag henne vad som var roligast idag och fick till min förvåning ett klart och tydligt svar:
-Äta ... glass... mmmmm
Uppmuntrad av detta frågade jag ifall det inte var roligt att åka vagnen också varvid Lissan svarade:
- Fort, fort ... opp, opp (möjligen "hopp")
Lite svårt hade jag att tolka det senaste uttalandet men så mycket förstår jag att hon gillade att äta glass och åka fort med vagnen.

Annars har hon varit väldigt arg idag. När hon inte förstod att den färska bandpastan verkligen var mat så ställde hon sig med tårarna sprutande ur ögonen svajandes ovanpå sin barnstol och vrååååålade. Därefter försökte hon kasta iväg allt hon kunde få tag på (inklusive bestick och tallrikar). Pojkarna satt mållösa och stirrade på sin rasande lillasyster.

Så ömsom upp och ömsom ner är vardagen med en liten 1,5-åring.

För den som vill bli lite nostalgisk så finns ett inlägg om Casimir i samma ålder att läsa här. 

Munch! på Thielska galleriet

Mormor Musikanta är ju här på besök så idag har vi besökt Munch-utställningen på Thielska galleriet. Vi hade pratat om att gå till utställningen tidigare och efter allt bråk om intendenten (och ännu mer bråk om ordföranden och den nye intendenten) och en underlig recension så var jag oerhört nyfiken. 

Stor lunchsallad

Men innan vi gav oss på utställningen så började vi med lunch på Skånska gruvan. Musikanta tillkännagav därefter glatt att vi skulle gå till Thielska varvid vi påbörjade promenaden. Ungefär vid Skansen insåg vi att mamma blandat ihop Thielska och Liljevalchs och efter en stunds funderande och konsultation av min eminenta mobiltelefon så förstod vi att vi skulle ta spårvagnen tillbaka till Djurgårdsbron och därefter buss 69 mot Blockhusudden.  

Reklamaffichen

Vad gäller utställningen så skämtade jag och sa till mamma att de borde döpa den till "I väntan på döden" när vi föstes med i horderna av pensionärer som gick mot huset. Förvisso okänsligt av mig men det lustiga var att påståendet, viskat på skämt till mamma, skulle stämma bättre än jag kunnat ana.

Den sjuka flickan

Munch visade sig nämligen vara alldeles besatt av döden och hela hans liv verkade fullt med sjukdomar och lidande. Hans mor dog när han var liten, när han blev tonåring dog älsklingssystern och därefter muntrade hans far upp honom med att att upplysa honom om att mamman grät i sin himmel över alla  de försyndelser han och syskonen gjorde. Inte undra på att guiden vi hade på Thielska galleriet mest uppehöll sig vid grosshandlare Thiel och hans utsvävningar vid visningen...

Mamma Musikanta

Mamma Musikanta gillade inte utställningen något vidare, vilket jag tror mest berodde på att man i vanlig ordning inte fick ta några fotografier (som ett resultat av inlånen från Norge). Mamma tyckte inte heller om motiven. Min inställning är att Munch utan tvekan var en stor målare och en skicklig konstnär, även om en del av hans tavlor är en aning åt det morbida hållet (vilket inte besvärar mig nämnvärt). Jag tycker att det är tilltalande att det är så många kvinnor som förekommer i hans tavlor. Bland annat sysselsatte han sig med att kvinnans olika åldrar. Jag hade flera favoriter i utställningen, men ska jag nämna en speciell målning så var det just "Kvinnans åldrar" som tilltalade mig mest.

Utanför Thielska

Jag tyckte som sagt om utställningen, men en sak tyckte jag var väldigt underlig. Det var försvinnande få av inlånen som var intressanta eller betydelsefulla för utställningen. Ändå så pratades det mycket om inlånen och det norska inflytandet gjorde bland annat så att vi inte fick ta några fotografier och samtliga besökande visiterades med hjälp av metalldetektor. Men, man får ta det onda med det goda och vänta tills utställningen är slut för ytterligare ett besök i lugn och ro på Thielska. Då kan jag dessutom fotografera några av tavlorna av några av mina favoritmålare, Fjaestad och Kreuger som också hänger på väggarna.