Bye, bye universitetet

Jag och Linköpings universitet har slutligen bestämt att vi ska separera, efter tio år. Så efter att insett de ohållbara i att pendla till Linköping med tre barn - och då mina forskningsmedel tagit slut och prospektet att undervisa på heltid inte känns lockande - har jag tömt mitt rum.

Clarissa är med och packar

Mitt rum på universitetet

Eller snarare, min snälla pappa har packat ihop mina böcker och kört hem dem till Mogata. Så nu vänder jag blad och funderar på vad jag ska hitta på härnäst.

Att hitta vägen

Stora C har många fördelar. En av dessa är att han inte säger något om mitt dåliga lokalsinne. Mina föräldrar har haft väldigt roligt åt detta, och berättar gärna olika dråpliga episoder om hur jag inte hittat till olika platser, medan stora C alltså låtsas som ingenting.

Ett vanligt exemplet är att jag är på en plats (såsom T-centralen) och behöver ta mig någon annan stans (låt säga Hötorget). Eftersom jag inte bara har dåligt lokalsinne utan även har svårt att orientera mig i termer av "gå väster ut" respektive "gå gatan si och sväng in på vägen så", slutar det alltid med att jag får ringa maken som sedan tålmodigt lotsar mig steg för steg så att jag kommer rätt*. Eftersom han varken suckar eller himlar med ögonen (vad jag kan höra) kan jag vara ärlig ("-Ja jag hittar till Åhléns, nej jag hittar inte till Centralstationen") vilket gör att jag oftast kommer rätt. 

Vid de tillfällen jag kör bil litar jag istället till min GPS. Dessvärre måste man ha en postadress vilket ofta leder till besvärligheter för mig, för att inte tala om ifall jag stavar fel till adressen eller ifall jag ska till en plats utan postadress -som en polisstation eller tågstation. (Ett annat bekymmer är när jag vill köra samma väg tillbaka, vilket GPSn inte tycker jag borde göra. Exempelvis har jag säkert kört till Örby tio gånger utan att en enda gång hitta tillbaka hem samma väg.)

Idag var ett sådant tillfälle, då jag skulle hämta lilla gummans pass i Flemmingsberg. Trots att jag egentligen visste var polisstationen låg (nämligen bredvid tågstationen) lyckades jag köra fel två gånger på vägen dit. Jag hade ingen adress till polisstationen men visste att den låg bredvid en stor väg vilket jag drog slutsatsen borde vara Flemmingsbergsleden. Det var den inte, utan istället hamnade jag på Huddingen sjukhus, vilket var ganska nära i alla fall.  Efter detta körde jag efter skyltarna mot tågstationen, men missade att ta av i korsningen mot densamma vilket gjorde att jag hamnade på vägen mot Tullinge (tror jag). Jag lyckades vända efter en stund och hittade därefter utan vidare åthävor till polishuset, där det tog ungefär en och en halv minut att få lilla gummans pass (och då var väntetiden inkluderad). 

Efter att ha hämtat passet bestämde jag mig för att göra ytterligare ett försök att köpa nya vantar till pojkarna och körde därför mot Stockholm, i fast förvissning om att passera Liljeholmens köpcentrum på vägen dit. Det gjorde jag inte, och då jag istället såg avtagsvägen mot Fridhemsplan förstod jag att jag kört för långt och svängde av mot Stora Essingen där jag lyckades vända igen. De 20 kr som jag fick betala i vägavgift smärtade mig djupt, men det var inte så mycket att göra åt den saken mer än att köra tillbaka. 

På tillbakavägen såg jag att vägen jag kom ifrån inte kom upp på E4an förrän jag redan passerat Liljeholmsavfarten, vilket i alla fall var någon slags tröst. Jag lyckades därefter i min förestats och inhandlade en hel kasse med kläder innan jag vände tillbaka för att hämta upp Casimir inför den stundande danslektionen.

Denna gång hade Casimir fått bjuda en vän till dansen, varvid jag sturskt tillkännagett till flickans mamma att jag skulle hämta dem då jag ju "hade GPS". Dessvärre hittade inte GPSn (vilket berodde på att jag stavat fel vid inmatningen av adressen) och när jag körde efter mitt eget huvud, från Mälarhöjden mot Hägerstensåsen, fastnade jag på en väg med bommar på och fick slokörat köra tillbaka igen. Efter att jag ringt och förhört mig om adressen igen lyckades jag få en färdplan i min GPS bara för att inse att vägen den dirigerade (via Aspudden) också var stängd med en bom. Denna gång väntade jag tills det kom en buss och smet därefter igenom precis efteråt (med bultande hjärta då jag såg att bommen började blinka och röra sig neråt). 

Som tur var dirigerade mamman ifråga vägen till dansen efter att jag hämtat upp henne och dottern och vi kom utan vidare missöden både dit och tillbaka. Dessutom var det så sent att bommen mellan Hägerstensåsen och Mälarhöjden hade öppnats vilket gjorde återresan betydligt enklare. 

*Fast när jag var på Östermalmstorg och ville gå till St Eriksplan bad han mig ta tunnelbana istället.   

Jämförelser

Casimir och mamma november 2009

Casimir fyra månader

Caspar och mamma november 2009

Caspar fyra månader

Clarissa och mamma november 2011

Clarissa fyra månader

Clarissa vänder sig obehindrat

Idag lärde sig Clarissa att vända sig. Medan Casimir och jag stod bredvid vände hon sig minst fem gånger från mage till rygg., innan hon förlorade tålamodet med övningen.

Tunnelbana med Clarissa

Clarissa skriker ofta kvällstid. Vis av detta borde vi förstås hålla oss hemma då, men eftersom vi fått barnvakt bestämde vi oss för att äta middag på tu man hand. Clarissa skötte sig exemplariskt på detta första restaurangbesök, men annat var det under tunnelbanefärden hem från stan. Hon skrek så mycket att vi faktiskt gick av i Gamla Stan och väntade till nästa tåg i förhoppningen om att en rask promenad fram och tillbaka på perrongen skulle få henne att somna. Promenaden hjälpte förstås inte (och inte blöjbytet heller) så det blev bara att ta nästa tåg igen med en skrikande gumma.

Nu var det ju inte så att Clarissa skrek hela tiden, utan istället blev hon tyst ibland när hon såg något spännande eller något förändrades. På ett sätt var det nästan värre eftersom vi kunde höra hela tunnelbanevagnen kollektivt hålla andan när detta inträffade. Dessutom lurade det oss att försöka vyssa, hålla och krama henne för att se om det hjälpte. När hon sedan började skrika igen, trots alla våra försök, fick vi medkännande blickar och nickar från resenärerna, och en tant kom till och med fram och föreslog hjälpsamt att "flickan nog hade ont i magen". Till slut gick vi av redan i Axelsberg och traskade resten av vägen, varvid den lilla flickan var betydligt nöjdare. Hemma igen skrek hon igen men efter att ha ätit, fått en ny blöja och lagts i perfekt vinkel på sidan somnade hon slutligen utmattad. Stora C sa att det berodde på att han pratade med henne "rggh, ääärrgh, agggrrr" - och kanske det var därför.  

Konversation vid nattning

Casimir: -Mamma
Mirren: -Mmm
Casimir: - Tänker du på samma sak som jag?
Mirren: - Jag vet inte, vad tänker du på?
Casimir: -Jag längtar efter att det ska bli lördag. Då vill jag vara på polismuseumet hela dagen. (tyst) Eller åka till badhuset. Å så kan vi köpa godis. 

Clarissas tremånaderskontroll

Nu är klockan tio på kvällen och jag börjar hämta mig från dagens chockartade händelse. Vid tremånadersvaccinationen uppdagades det nämligen att vår lilla gumma i princip inte ökat i vikt på en månads tid.

Lilla gumman gungar 1 oktober 2011

Väldigt oroliga och ledsna blev stora C och jag förstås och har precis som sköterskan svårt att förstå vad detta kan bero på. Jo det förstås, lilla gumman är ju väldigt trött och sällan hungrig. När hon vaknar så skriker hon ju oftast, och det blir man ju inte tjock av. Störd av pojkarna blir hon ju också och antagligen har hon krympt både magsäck och tillgång till mjölk den sista månaden.

Så nu så ska jag försöka väcka henne och amma varannan timma (främst under dagtid tack och lov). Om två veckor ska vi tillbaka och kontrollera att hon börjat öka i vikt igen.