Idag har Casimir, Stora C (nyss hemkommen från Kenya och London) och jag varit på BVC för fyraårskontroll. Först fick Casimir trä några träkulor på ett skosnöre, vilket han klarade galant. Därefter fick han prata omnågra stiliserade bilder, bland annat föreställande en bil och en gammaldags TV. Förutom att han inte omedelbart kände igen TVn så gick detta moment också bra. Efter detta synkontroll som gick sådär samt en hörselkontroll som gick alldeles utmärkt. Synkontrollen gick ut på att Casimir skulle peka på samma bokstäver på en liten skylt som sköterskan gjorde på tavlan. Inte alla blev rätt, men det är svårt att avgöra om detta berodde på synen eller Casimirs bristfälliga intresse och tålamod med denna övning.
Efter hörseltestet fick Casimir rita en huvudfoting, vilket han också fick godkänt på. Om sanningen ska fram så var det inte världes vackraste teckning (till och med Casimir tyckte det såg läskig ut) men eftersom inga stilpoäng utdelades så spelade detta ingen roll.
Kontrollen avslutades med att Casimir fick gå rakt på en linje och därefter hoppade han självmant på ett ben (fast det numera inte ingår i fyraårskontrollene utan är flyttat till sexårskontrollen). Sammantaget fick han med väl godkänt på hela övningen.
fredag 17 juni 2011
onsdag 20 april 2011
Stilla veckan
Påsken för fyra år sedan låg vi inlagda på Södertälje sjukhus med risk för att Casimir skulle födas alldeles för tidigt. Idag, dymmelonsdagen, fick vi åka hem efter att läget stabliserats då jag fått ett antal injektioner med värkavstannande medicin.
Nu är jag ju gravid igen och eftersom alla tre barnen har samma beräknade förslossningsdatum (om än med två år emellan) så stämmer ju påsken 2007 onekligen till eftertanke. Fast som tur är så infaller påsken betydligt senare i år, så medan Casimir bara var 25 veckor gammal när det begav sig så har vår nya bebis istället uppnått en ålder på drygt 27 veckor. För den som tycker skillnaden inte är så betydande så innebär den i praktiken att nästan alla barn som föds i 27e veckan överlever, medan bara 2/3-delar gör det i 25e veckan.
När jag kom hem onsdagen i stilla veckan 2007 skrev jag ner några av mina tankar då. En liten bit av detta lägger jag här under. Det som hänt dessförinnan är att vi efter mycket om och men åkt in till Södertälje sjukhus eftersom jag haft täta sammandragningar. Väl där blev jag undersökt av en AT-läkare och lugnad av två barnmorskor som båda försäkrat mig om att "det säkert inte är någon fara" och att "sammandragningar är normalt under graviditeten". Efter att AT-läkaren undersökt mig uppför hon sig dock lite konstigt och försvinner sedan iväg samtidigt som hon säger att hon måste hämta "överläkaren".
Vita tisdagen* - tisdagen i stilla veckan 2007
Efter bara en liten stund kom överläkaren, en man i 45-årsåldern, men den första kvinnliga läkaren i släptåg. Barnmorskorna var kvar i rummet och tillsammans med läkarna blev det en liten skara som nyfiket tittade på mina nedre regioner och i monitorn. Den enda som inte fick se något var maken som blivit placerad på en stol en bit bort och jag själv som inte kunde se ultraljudbilden eftersom skärmen var vänd bort från mig. Det första som överläkaren sa när han hade börjat undersöka mig med ultraljudsapparaten var att den andra läkaren skulle försöka pressa bort huvudet på bebisen ur (eller från) livmoderhalsen. Tydligen hade huvudet pressats ner så mycket att det blev svårt att tolka bilderna. Jag fascinerades över hur osentimental läkaren var när han försökte pressa upp huvudet med knytnäven och var innerst inne lite besviken eftersom jag tänkte att en ultraljudbild med ett bebishuvud var bra mycket roligare än en som så att säga inte innehöll något. Medan jag undersöktes pratade de två läkarna oavbrutet och eftersom de gjorde en så grundlig genomgång och inte sa ord som ”allvarligt” eller ”farligt” trodde jag att läget var under kontroll. Den första riktiga chocken jag fick var när jag log mot överläkaren och sa att ”av ert samtal att döma så verkar det inte vara någon direkt fara för livet” och han tolkade frågan som menat för barnet och svarade att ”de skulle ta ställning till eventuell medicinering för lungmognad”. Inte förrän då förstod jag att något kunde vara fel, att något var fel och att detta något kunde vara allvarligt. Trots fikonspråket insåg jag tillslut att det som hänt var att livmoderhalsen börjat öppna sig och att det fanns en risk, liten men reell, att vårt barn skulle födas i vecka 25. Att vi inte fick lämna sjukhuset var självklart. När läkaren sa att vi var tvungna att stanna på sjukhuset tittade jag på barnmorskorna som fortfarande fanns kvar i rummet. De tittade dock inte tillbaka utan flackade lite med blicken. Ingen kom ihåg att säga att jag kunde klä på mig igen men när jag frågade svarade de jakande. Efter undersökningen fick vi komma till ett undersökningsrum där vi skulle tillbringa natten. Jag hade blivit lovad en ”vanlig säng” vilket visade sig innebära en sjukhussäng medan mannen fick en ”förlossningssäng” - ett annat namn för något som såg ut som ett tortyrredskap som gick att plocka isär i moduler. Vi hade inget annat med oss än kläderna som vi kom i och en halv muffins som blivit kvar efter bilresan. (Mannen hade lyckats äta sin andel av muffinsarna i en kort paus då barnmorskorna lämnat oss, men innan läkaren hunnit komma). Eftersom jag blev så väl omhändertagen bestämde vi oss för att mannen skulle åka hem för att hämta lite kläder och saker för natten för att sedan komma tillbaka. Själv fick jag lite filmjölk och müsli samt några smörgåsar av en snäll undersköterska som därefter satt sig på sängkanten och klappade mig på handen. Jag blev lite förvånad över detta och tänkte för mig själv ”nu ligger jag här och är ynklig samtidigt som en vilt främmande person sitter och klappar på mig och ändå är det inte mer än några timmar sedan mina studenter uppmärksamt antecknade vad jag sa om företagskonsolideringar”. Efter att mannen kommit tillbaka fick jag en hel plastkopp med tabletter som jag skulle ta. En av tabletterna var tydligen värkavstannande medel medan resten var smärtstillande.
* Tisdagen i stilla veckan kallas "vita tisdagen" vilket ju passade ovanligt bra i sammanhanget
Nu är jag ju gravid igen och eftersom alla tre barnen har samma beräknade förslossningsdatum (om än med två år emellan) så stämmer ju påsken 2007 onekligen till eftertanke. Fast som tur är så infaller påsken betydligt senare i år, så medan Casimir bara var 25 veckor gammal när det begav sig så har vår nya bebis istället uppnått en ålder på drygt 27 veckor. För den som tycker skillnaden inte är så betydande så innebär den i praktiken att nästan alla barn som föds i 27e veckan överlever, medan bara 2/3-delar gör det i 25e veckan.
När jag kom hem onsdagen i stilla veckan 2007 skrev jag ner några av mina tankar då. En liten bit av detta lägger jag här under. Det som hänt dessförinnan är att vi efter mycket om och men åkt in till Södertälje sjukhus eftersom jag haft täta sammandragningar. Väl där blev jag undersökt av en AT-läkare och lugnad av två barnmorskor som båda försäkrat mig om att "det säkert inte är någon fara" och att "sammandragningar är normalt under graviditeten". Efter att AT-läkaren undersökt mig uppför hon sig dock lite konstigt och försvinner sedan iväg samtidigt som hon säger att hon måste hämta "överläkaren".
Vita tisdagen* - tisdagen i stilla veckan 2007
Efter bara en liten stund kom överläkaren, en man i 45-årsåldern, men den första kvinnliga läkaren i släptåg. Barnmorskorna var kvar i rummet och tillsammans med läkarna blev det en liten skara som nyfiket tittade på mina nedre regioner och i monitorn. Den enda som inte fick se något var maken som blivit placerad på en stol en bit bort och jag själv som inte kunde se ultraljudbilden eftersom skärmen var vänd bort från mig. Det första som överläkaren sa när han hade börjat undersöka mig med ultraljudsapparaten var att den andra läkaren skulle försöka pressa bort huvudet på bebisen ur (eller från) livmoderhalsen. Tydligen hade huvudet pressats ner så mycket att det blev svårt att tolka bilderna. Jag fascinerades över hur osentimental läkaren var när han försökte pressa upp huvudet med knytnäven och var innerst inne lite besviken eftersom jag tänkte att en ultraljudbild med ett bebishuvud var bra mycket roligare än en som så att säga inte innehöll något. Medan jag undersöktes pratade de två läkarna oavbrutet och eftersom de gjorde en så grundlig genomgång och inte sa ord som ”allvarligt” eller ”farligt” trodde jag att läget var under kontroll. Den första riktiga chocken jag fick var när jag log mot överläkaren och sa att ”av ert samtal att döma så verkar det inte vara någon direkt fara för livet” och han tolkade frågan som menat för barnet och svarade att ”de skulle ta ställning till eventuell medicinering för lungmognad”. Inte förrän då förstod jag att något kunde vara fel, att något var fel och att detta något kunde vara allvarligt. Trots fikonspråket insåg jag tillslut att det som hänt var att livmoderhalsen börjat öppna sig och att det fanns en risk, liten men reell, att vårt barn skulle födas i vecka 25. Att vi inte fick lämna sjukhuset var självklart. När läkaren sa att vi var tvungna att stanna på sjukhuset tittade jag på barnmorskorna som fortfarande fanns kvar i rummet. De tittade dock inte tillbaka utan flackade lite med blicken. Ingen kom ihåg att säga att jag kunde klä på mig igen men när jag frågade svarade de jakande. Efter undersökningen fick vi komma till ett undersökningsrum där vi skulle tillbringa natten. Jag hade blivit lovad en ”vanlig säng” vilket visade sig innebära en sjukhussäng medan mannen fick en ”förlossningssäng” - ett annat namn för något som såg ut som ett tortyrredskap som gick att plocka isär i moduler. Vi hade inget annat med oss än kläderna som vi kom i och en halv muffins som blivit kvar efter bilresan. (Mannen hade lyckats äta sin andel av muffinsarna i en kort paus då barnmorskorna lämnat oss, men innan läkaren hunnit komma). Eftersom jag blev så väl omhändertagen bestämde vi oss för att mannen skulle åka hem för att hämta lite kläder och saker för natten för att sedan komma tillbaka. Själv fick jag lite filmjölk och müsli samt några smörgåsar av en snäll undersköterska som därefter satt sig på sängkanten och klappade mig på handen. Jag blev lite förvånad över detta och tänkte för mig själv ”nu ligger jag här och är ynklig samtidigt som en vilt främmande person sitter och klappar på mig och ändå är det inte mer än några timmar sedan mina studenter uppmärksamt antecknade vad jag sa om företagskonsolideringar”. Efter att mannen kommit tillbaka fick jag en hel plastkopp med tabletter som jag skulle ta. En av tabletterna var tydligen värkavstannande medel medan resten var smärtstillande.
* Tisdagen i stilla veckan kallas "vita tisdagen" vilket ju passade ovanligt bra i sammanhanget
måndag 14 mars 2011
Mårran i vardagsrummet
Caspars favoritlek just nu är att leka "Rädd för Mårran". Den går ut på att han tar Stora Muminboken, slår upp den på uppslaget som börjar "Å där satt Mårran, ensam som ett berg och runt omkring var hela marken frusen och själva månen tappar all sin färg" och som just pryds av en stor Mårra. Därefter skriker han "Måjjan, måjjan, MÅJJAN" och springer. Ofta tjuter han i falsett också (fast det gjorde han förstås inte när jag filmade).
Casimir pratar istället väldigt mycket om Mårran. Medan Caspar egentligen inte alls är rädd för Mårran så är Casimir fylld av en skräckblandad förtjusning.Tillsammans leker de olika Mårran-lekar.
Konversationen i filmen lyder ungefär:
- Vad är det som är där i boken? (Mirren)
-U, u, u, MÅJJAN! (Caspar)
-Mårran ja, hjälp, hjälp! (Mirren)
-Han skrämde iväg honom. Mumin skrämde Mårran. (Casimir)
-Vilken tur. (Mirren)
-Å då går han iväg och han bet honom i svansen! (Casimir)
-Ja, Knyttet bet Mårran i svansen. (Mirrren)
-Aj, aj, aj (Caspar håller handen ovanpå den uppslagna bilden av Mårran precis där Mårrans tänder är)
-Ja Mårran har vassa tänder. (Mirren)
-Nej, nej, det var MUMIN. (Casimir)
-Det var Mumin som bet honom i svansen? Eller henne i svansen, Mårran är ju en hon. (Mirren)
-Å då gick han iväg! (Casimir)
-Måjjan, MÅJJAN! (Caspar)
-Hjälp, hjälp Mårran! (Mirren)
-Där (Caspar pekar på Mårran)
-Ja, ja, ja, ja, ja han dansade! (Casimir)
(Caspar börjar dansa och snurra runt)
-Mårran, tra ta la la, för Mårran inte kom [otydligt] För han bet honom i svansen, Mumin bet honom i svansen. (Casimir sjunger och slår därefter ihop boken)
-Slut (Casimir)
Casimir pratar istället väldigt mycket om Mårran. Medan Caspar egentligen inte alls är rädd för Mårran så är Casimir fylld av en skräckblandad förtjusning.Tillsammans leker de olika Mårran-lekar.
Konversationen i filmen lyder ungefär:
- Vad är det som är där i boken? (Mirren)
-U, u, u, MÅJJAN! (Caspar)
-Mårran ja, hjälp, hjälp! (Mirren)
-Han skrämde iväg honom. Mumin skrämde Mårran. (Casimir)
-Vilken tur. (Mirren)
-Å då går han iväg och han bet honom i svansen! (Casimir)
-Ja, Knyttet bet Mårran i svansen. (Mirrren)
-Aj, aj, aj (Caspar håller handen ovanpå den uppslagna bilden av Mårran precis där Mårrans tänder är)
-Ja Mårran har vassa tänder. (Mirren)
-Nej, nej, det var MUMIN. (Casimir)
-Det var Mumin som bet honom i svansen? Eller henne i svansen, Mårran är ju en hon. (Mirren)
-Å då gick han iväg! (Casimir)
-Måjjan, MÅJJAN! (Caspar)
-Hjälp, hjälp Mårran! (Mirren)
-Där (Caspar pekar på Mårran)
-Ja, ja, ja, ja, ja han dansade! (Casimir)
(Caspar börjar dansa och snurra runt)
-Mårran, tra ta la la, för Mårran inte kom [otydligt] För han bet honom i svansen, Mumin bet honom i svansen. (Casimir sjunger och slår därefter ihop boken)
-Slut (Casimir)
fredag 11 februari 2011
Diggilo-diggilei
Caspar har en sann kärlek i världen. Det är hans rosa stövlar. Dem älskar han ömt och tar aldrig av frivilligt, förutom när han badar i badkaret. Efter några sömnlösa nätter har vi dock bestämt att Caspar inte får ha stövlarna när han sover, och han har motvilligt accepterat det.
Varje morgon gråter han när jag lämnar honom på förskolan. Inte för att jag går, utan för att han inte får ha sina stövlar på sig där. När jag sedan kommer och hämtar honom på eftermiddagarna är det första han gör att springa ut i hallen och ta på sig stövlarna igen. Igår berättade en av pedagogerna att han smiter ut minst fyra gånger om dagen och tar på sig dem, trots att de snart tas av igen.
Caspar 1,5 år med sina älskade stövlar
Varje morgon gråter han när jag lämnar honom på förskolan. Inte för att jag går, utan för att han inte får ha sina stövlar på sig där. När jag sedan kommer och hämtar honom på eftermiddagarna är det första han gör att springa ut i hallen och ta på sig stövlarna igen. Igår berättade en av pedagogerna att han smiter ut minst fyra gånger om dagen och tar på sig dem, trots att de snart tas av igen.
Caspar 1,5 år med sina älskade stövlar
onsdag 12 januari 2011
Farväl till blöjorna
Casimir har (äntligen) slutat med blöjorna. Inte en dag för tidigt, som hans förskoleföreståndare uttryckte sig.
Hur det gick till ska jag berätta lite senare...
Hur det gick till ska jag berätta lite senare...
lördag 1 januari 2011
Årssammanfattning
Förra året gjorde jag en årssammanfattning som jag tänkte upprepa även i år.
2010 års:
Händelse:
Den viktigaste händelsen under året var i september då familjen utökades med en kinesisk utbytesstudent. Julia (som hon kallas här i bloggen) flyttade in och blev snabbt en del av familjen. Medan Caspar tog henne till sitt hjärta omedelbart tog det nästan fyra månader innan hon accepterades av Casimir som till en början var mycket arg för att de inte kunde kommunicera så bra. Sedan kom han på att han kunde smita in till henne, krypa ner i hennes säng och titta på film då han inte fick göra det för sina oförstående föräldrar. Nuförtiden är deras relation mycket god, även om Casimir fortfarande är skeptisk till kinesisk mat.
Årets ord/fraser:
“Nej, det var inte jag utan Mårran” (Casimir)
”Jag är ingen Mårra, jag är Mumsig” (Casimir)
”Miirr” (Caspar som ropar på storebror)
”Ä du?” (Caspar som ropar på mamma eller pappa)
Bok:
Årets bok är utan tvekan ”Vem ska trösta Knyttet?” som vi i perioder har läst upp till fem gånger per dag. Som resultat kan både pappa och mamma hela boken utantill, medan Casimir kan referera långa fraser. Ett exempel som han ofta läser med i är ”Därute gick Hemulerna med stora, tunga steg. Långt borta hörde Mårrans tjut på nattens mörka väg”.
Caspar är dessvärre inte särskilt intresserad av böcker, men kan nådigt lyssna korta stunder på Max-böckerna.
Sånger:
Casimir sjunger gärna egna kompositioner baserade på populära barnvisor. Ett exempel på detta är:
”Lilla snigel akta dig, akta dig, akta dig. Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig. Nej, nej, nej ta inte mig, ta den som är efter mig, ta den stora bocken, stor och fet och tjock en. Han är inte farlig, bara man är varlig. Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo.”
Caspar sjunger bara strofen ”fjärran lockar du min syn, lik en diamant i skyn” (fast utan text förstås) från ”Blinka lilla stjärna”. Den kan han dock sjunga riktigt bra.
Utmaning:
Den stora utmaningen under året har varit att få barnen att låta bli att slå varandra. Från början var det bara Casimir som slog lillebror tvångsmässigt. Nu har lillebror börjat slå Casimir också, ofta helt utan förvarning, så jämvikt kan väl sägas råda.
Plats:
Båda barnen älskar att vara i simhallen och på leklandet ”Lekslottet”. ”Lilla huset” (sommarstället) och ”Casimirs stora gula hus” (hemmet) är också populära.
Lek/Leksak:
Casimir leker gärna med mammas IPad. I huvudsak är det två spel han tycker om, att lägga djurmemory och att spela ett spel om flygplan. Dessvärre har han inte riktigt samma mål som den som skapat spelet i fråga. I det första spelet bryr han sig inte så mycket om huruvida han hittar två av allting, utan så länge han hittar EN delfin är han nöjd. Saknas det delfiner (vilket det gör ibland eftersom djuren alternerar) blir han mycket missnöjd. Vad gäller flyplansspelet vill han enbart tanka och reparera flygplanen, vilket gör att han sällan lyckas uppnå några högre poäng.
Caspar älskar bilbanan och vill inget hellre än att köra bilbana med pappa. Han säger ofta ”upp” och sträcker händerna mot taket när vi är på nedervåningen. Det han menar egentligen är att han vill köra bilar på bilbanan. Han tar bilarna, flyttar dem ibland och sätter mödosamt upp dem på bilbanan när de kört av vägen. Är batterierna slut kommer han med bilen, sträcker upp dem och säger ett bedjande ”iii”. Caspar tycker också mycket om bollar och är väldigt duktig på att sparka fotboll.
Barnprogram/barnfilm:
En film som båda barnen tycker om är Babar. Annars gillar Casimir Disney över hela linjen: Aristocats, Prinsessan och grodan samt Dumbo. Caspar (som ju som bekant gillar bilar) tycker bäst om filmen Bilar samt spelfilmer som Barnen i bullerbyn. Mamma och pappa vill helst att barnen ska se svenska pedagogiska barnfilmer, men det är ingen av barnen särskilt intresserade av.
Fiktiva karaktär:
Mårran håller ställningarna från förra året. Hon har dock fått viss konkurrens från dinosaurier, monster och odjur.
Maträtt:
Casimir har i perioder ätit pannkakor två gånger om dagen. Från att ha ätit allt så har han nu blivit ganska kräsen och ombytlig, ibland äter han bara pastan och ibland bara såsen. Själv tänker jag att det jämnar ut sig i längden och försöker bortse från de dagar han bara vill äta morötter.
Caspar är mycket matglad och äter det mesta, såväl kinesiskt som svenskt. Just pannkakor är han dock inte så värst förtjust i.
2010 års:
Händelse:
Den viktigaste händelsen under året var i september då familjen utökades med en kinesisk utbytesstudent. Julia (som hon kallas här i bloggen) flyttade in och blev snabbt en del av familjen. Medan Caspar tog henne till sitt hjärta omedelbart tog det nästan fyra månader innan hon accepterades av Casimir som till en början var mycket arg för att de inte kunde kommunicera så bra. Sedan kom han på att han kunde smita in till henne, krypa ner i hennes säng och titta på film då han inte fick göra det för sina oförstående föräldrar. Nuförtiden är deras relation mycket god, även om Casimir fortfarande är skeptisk till kinesisk mat.
Årets ord/fraser:
“Nej, det var inte jag utan Mårran” (Casimir)
”Jag är ingen Mårra, jag är Mumsig” (Casimir)
”Miirr” (Caspar som ropar på storebror)
”Ä du?” (Caspar som ropar på mamma eller pappa)
Bok:
Årets bok är utan tvekan ”Vem ska trösta Knyttet?” som vi i perioder har läst upp till fem gånger per dag. Som resultat kan både pappa och mamma hela boken utantill, medan Casimir kan referera långa fraser. Ett exempel som han ofta läser med i är ”Därute gick Hemulerna med stora, tunga steg. Långt borta hörde Mårrans tjut på nattens mörka väg”.
Caspar är dessvärre inte särskilt intresserad av böcker, men kan nådigt lyssna korta stunder på Max-böckerna.
Sånger:
Casimir sjunger gärna egna kompositioner baserade på populära barnvisor. Ett exempel på detta är:
”Lilla snigel akta dig, akta dig, akta dig. Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig. Nej, nej, nej ta inte mig, ta den som är efter mig, ta den stora bocken, stor och fet och tjock en. Han är inte farlig, bara man är varlig. Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo.”
Caspar sjunger bara strofen ”fjärran lockar du min syn, lik en diamant i skyn” (fast utan text förstås) från ”Blinka lilla stjärna”. Den kan han dock sjunga riktigt bra.
Utmaning:
Den stora utmaningen under året har varit att få barnen att låta bli att slå varandra. Från början var det bara Casimir som slog lillebror tvångsmässigt. Nu har lillebror börjat slå Casimir också, ofta helt utan förvarning, så jämvikt kan väl sägas råda.
Plats:
Båda barnen älskar att vara i simhallen och på leklandet ”Lekslottet”. ”Lilla huset” (sommarstället) och ”Casimirs stora gula hus” (hemmet) är också populära.
Lek/Leksak:
Casimir leker gärna med mammas IPad. I huvudsak är det två spel han tycker om, att lägga djurmemory och att spela ett spel om flygplan. Dessvärre har han inte riktigt samma mål som den som skapat spelet i fråga. I det första spelet bryr han sig inte så mycket om huruvida han hittar två av allting, utan så länge han hittar EN delfin är han nöjd. Saknas det delfiner (vilket det gör ibland eftersom djuren alternerar) blir han mycket missnöjd. Vad gäller flyplansspelet vill han enbart tanka och reparera flygplanen, vilket gör att han sällan lyckas uppnå några högre poäng.
Caspar älskar bilbanan och vill inget hellre än att köra bilbana med pappa. Han säger ofta ”upp” och sträcker händerna mot taket när vi är på nedervåningen. Det han menar egentligen är att han vill köra bilar på bilbanan. Han tar bilarna, flyttar dem ibland och sätter mödosamt upp dem på bilbanan när de kört av vägen. Är batterierna slut kommer han med bilen, sträcker upp dem och säger ett bedjande ”iii”. Caspar tycker också mycket om bollar och är väldigt duktig på att sparka fotboll.
Barnprogram/barnfilm:
En film som båda barnen tycker om är Babar. Annars gillar Casimir Disney över hela linjen: Aristocats, Prinsessan och grodan samt Dumbo. Caspar (som ju som bekant gillar bilar) tycker bäst om filmen Bilar samt spelfilmer som Barnen i bullerbyn. Mamma och pappa vill helst att barnen ska se svenska pedagogiska barnfilmer, men det är ingen av barnen särskilt intresserade av.
Fiktiva karaktär:
Mårran håller ställningarna från förra året. Hon har dock fått viss konkurrens från dinosaurier, monster och odjur.
Maträtt:
Casimir har i perioder ätit pannkakor två gånger om dagen. Från att ha ätit allt så har han nu blivit ganska kräsen och ombytlig, ibland äter han bara pastan och ibland bara såsen. Själv tänker jag att det jämnar ut sig i längden och försöker bortse från de dagar han bara vill äta morötter.
Caspar är mycket matglad och äter det mesta, såväl kinesiskt som svenskt. Just pannkakor är han dock inte så värst förtjust i.
måndag 20 december 2010
Tvåordsmeningar
Caspar kan förutom sina dryga trettio ord även säga några meningar som innehåller två ord tillsammans. Det vanligaste exemplet är när han tappar mat på golvet och mycket beklagande säger: -Nam-nam däää.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)