Idag hörde jag Caspar säga något som liknade "mamma" för första gången. Han hoppade i sin hoppstol och klagade samtidigt över att jag inte satt bredvid och hejade på honom. -Mmmm-mmummm-mmmmm-mm-mmm-ma-ma, mama, mmmm, sa han då med en mycket klagande ton.
Förutom att han nu sagt "mamma" så brukar han alltid hälsa när vi kommer in i rummet genom att säga "-Hä, hä, hä, hä".
Vad gäller storebror så pratar han bättre för varje dag. Han började prata mer under vår Thailandsvistelse, men mest markant har hans språkliga utveckling varit under de senaste dagarna. Plötsligt har han börjat använda ord som han inte kunnat tidigare, prata betydligt renare och härma. Vad gäller innehållet så pratar han mycket om känslor just nu. När vi läser boken "Ut och gå" kan det låta så här:
-Oj, lång väg. Boll! Hüüset, hemma i huset. Vagnen där. Mammas hüs. Hemma! (En bild med en väg som går förbi ett hus vid vilket det står en barnvagn och en ligger en boll framför)
- Oj, huuundar. Fyla hundar. Aja! Alla aja! (En bild på fyra hundar varav en står bakom ett träd. Ingen av hundarna ser arga ut i mitt tycke. Efter lite påtryckningar säger Casimir).
-Alla aja, den (pekar på hunden bakom träden) näääll. (snäll) Gömma trädet!
-Oj, natt. Läskigt! Hem, hüüset. Långt-där-borta. Tååva (sova), alla tåva! God natt!
onsdag 27 januari 2010
onsdag 20 januari 2010
Syskonliv
Jag vet att många av mina vänner drömmer om barn och/eller syskon till sitt barn och jag kan därför ibland få ett litet styng av dåligt samvete då jag ju mest skriver om de trevliga stunderna vi har tillsammans i familjen (fast i min andra blogg vardagmedbarn). Nu är det i och för sig ingen som vill läsa några klagovisor men jag tänker ändå ta tillfället i akt och jämna ut balansen lite... Det är nämligen jobbigt att ha två små barn. Jättejobbigt! Att jag inte har någon tid alls åt mig själv kan jag uthärda, men det ständiga dåliga samvetet jag har för att jag försummar det ena barnet när jag sysselsätter mig med det andra, det skulle jag vilja vara utan.
Caspar har kommit in i perioden "om mamma går ut ur rummet så kommer jag gå en plågsam DÖD till mötes" en uppfattning som han mycket tydligt ger uttryck för om jag skulle lämna honom ensam en liten stund, eller inte lyfta upp honom omedelbart. Nu måste man ju i rättvisans namn säga att denna uppfattning delvis har uppstått som ett resultat av storebrors ömma (men något bryska) uppvaktning.
Casimir å andra sidan har uppfattningen att man måste skrika mycket, mycket högt för att göra sin röst hörd - vilket det i och för sig också ligger ett korn av sanning i. För att stryka under sin uppfattning använder han gärna armar och ben, på ett mycket kreativt sätt. När jag då tar tag i honom (möjligen en aning omilt) och för femte gången på lika många minuter väser "-Casimir jag vill inte att du slår mig" fylls omdelbart ögonen med tårar och Casimir ömsom hulkar, ömsom vrålar "-Näe, inte SLÅ Mahemir, inte slå MEJ".
Casimirs vrål skrämmer förstås Caspar som skriker ännu högre och jag står där i valet mellan att ta upp min (vid det här laget helt hysteriska) bebis eller min (vid det här laget helt hysteriska) tvååring i min famn. Båda samtidigt går inte, och tro mig när jag säger att jag har försökt. Mitt i allt detta ska jag dessutom klä på båda barnen kläderna och sätta dem i vagn eller bilstol för vidare transport till förskolan.
På kvällarna är det i princip lika illa, även om Stora C är hemma. Båda barnen vill nämligen bara ha MAMMA - samtidigt. "-Mahemir LAMA (krama) mamma" tjuter Casimir "-Mahemir LAMA MAMMA SOFFA" medan Caspar vrålar något i stil med "-UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" samtidigt som han vrider huvudet nästan ur led för att kunna titta på mig med sina tårfyllda, bedjande ögon. Piska och morot med andra ord - fast mest piska - det är moderskapets lott.
Caspar har kommit in i perioden "om mamma går ut ur rummet så kommer jag gå en plågsam DÖD till mötes" en uppfattning som han mycket tydligt ger uttryck för om jag skulle lämna honom ensam en liten stund, eller inte lyfta upp honom omedelbart. Nu måste man ju i rättvisans namn säga att denna uppfattning delvis har uppstått som ett resultat av storebrors ömma (men något bryska) uppvaktning.
Casimir å andra sidan har uppfattningen att man måste skrika mycket, mycket högt för att göra sin röst hörd - vilket det i och för sig också ligger ett korn av sanning i. För att stryka under sin uppfattning använder han gärna armar och ben, på ett mycket kreativt sätt. När jag då tar tag i honom (möjligen en aning omilt) och för femte gången på lika många minuter väser "-Casimir jag vill inte att du slår mig" fylls omdelbart ögonen med tårar och Casimir ömsom hulkar, ömsom vrålar "-Näe, inte SLÅ Mahemir, inte slå MEJ".
Casimirs vrål skrämmer förstås Caspar som skriker ännu högre och jag står där i valet mellan att ta upp min (vid det här laget helt hysteriska) bebis eller min (vid det här laget helt hysteriska) tvååring i min famn. Båda samtidigt går inte, och tro mig när jag säger att jag har försökt. Mitt i allt detta ska jag dessutom klä på båda barnen kläderna och sätta dem i vagn eller bilstol för vidare transport till förskolan.
På kvällarna är det i princip lika illa, även om Stora C är hemma. Båda barnen vill nämligen bara ha MAMMA - samtidigt. "-Mahemir LAMA (krama) mamma" tjuter Casimir "-Mahemir LAMA MAMMA SOFFA" medan Caspar vrålar något i stil med "-UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" samtidigt som han vrider huvudet nästan ur led för att kunna titta på mig med sina tårfyllda, bedjande ögon. Piska och morot med andra ord - fast mest piska - det är moderskapets lott.
torsdag 31 december 2009
Statusrapport Caspar
Idag så drog Caspar i speldosan för första gången. Jag vet inte om det var för att den skulle spela för honom - men nöjd såg han ut i alla fall.
Caspar sitter också långa stunder åt gången, men tycker dessvärre om att slänga sig bakåt i tid och otid så kuddar måste till i alla fall.
Pincettgreppet har praktiserats en tid nu, jag vet inte när han lärde sig det dock...
Caspar sitter också långa stunder åt gången, men tycker dessvärre om att slänga sig bakåt i tid och otid så kuddar måste till i alla fall.
Pincettgreppet har praktiserats en tid nu, jag vet inte när han lärde sig det dock...
söndag 27 december 2009
Nyår
Snart är det nyår och då brukar man ju sammanfatta året. I vårt fall har det hänt väldigt mycket i år, och ännu mer det senaste halvåret.
2009 års:
Händelse
Årets händelse var utan tvekan lillebror Caspars födelse i juli 2009.
Familjen begåvades med en snäll, jovialisk och knubbig lillebror som helst satt i famnen eller sov nedstoppad i fårskinnsfällar i barnvagnen.
Casimir ansåg nog att från den dagen han kom till BB och såg den nye familjemedlemmen i pappas famn, så blev inget sig likt igen.
Ord
2009 års ord måste nog anses vara "telv" (själv) i svår konkurrens med "näe", "mej" och "Mahemir" (Casimir). Ofta i kombination av typen, "Näe, Mahemir, mej telv". Mammas vanligaste ord torde tyvärr nog vara "nej" ofta i kombinationer av typen "Nej Casimir, du får inte hälla ut allt shampo i badkaret".
Böcker
1) Mollyböckerna
2) Richard Scarrys böcker om bilar
3) Barbapapaböckerna
4) Böckerna om Max (Max kaka, bil, blöja...)
5) Bu och bä blir blöta
Sånger
De senaste månaderna har Casimir börjat sjunga. Han har en vacker gossopran och är oftast ganska tonsäker. Favoriterna är "Blinka lilla stjärna", "Dinkeli, dunkeli doja" och "Bä, bä vita lamm". Han tycker också om "En jul när mor var liten", "Tre skepp jag såg", "Liteliteli" och "Pepparkaksvisan".
Utmaningar
Årets utmaningar gällde framförallt mamma Mirren.
1) Hämta och klä på Casimir med Caspar i sjalen (respektive att klä på och ta med Casimir till förskolan).
2) Söva båda barnen samtidigt. Detta var en utmaning då båda under de första månaderna med lillebror skrek samtigt på kvällarna - och arbetade upp varandra till hysteri.
Plats
I augusti i år köpte vi ett sommarställe på norra Öland. Där hoppas vi få tillbringa många somrar tillsammans framöver. Just nu är det mest ett fallfärdigt hus omgivet av en svårgenomtränglig skog, men Casimir har trots allt redan haft glädje av sommarstället genom att kasta stenar i havet och pocka björnbär i skogen.
Leksak
Årets leksak är utan tvekan Caspars hoppgunga som han nu vid snart sex månaders ålder kan hoppa i, säkert en timma åt gången (så länge man sitter bredvid och hejar på honom).
För Casimir är de tre utryckningsfordon som han fått i present av pappa C, en ambulans, polisbil och brandbil årets leksaker.
Barnprogram
Casimir har under största delen av året älskat Pingu, det vill säga barnprogram om den lilla pingvinen. Vardagsnära och helt igenom snällt så uppskattas det av såväl Casimir som hans föräldrar.
Fiktiva karaktär
Mårran har varit allestädes närvarande under de senaste månaderna. Casimir kan, när som helst frysa mitt i något som han håller på att göra, spärra upp ögonen och säga "ah - Mårran tommer" (Mårran kommer). Han ser dessutom Mårror på alla möjliga (och omöjliga) ställen.
Maträtt
Casimir har ritualiserat yoghurtätande på kvällen i den grad att han inte kan sova om han inte fått sin tallrik med kvällsyoghurt. Antingen äter han Yoggi smultron-yoghurt eller Yoggi samoa, eller naturell yoghurt med jordgubbssylt. En del sylt och en del yoghurt är lagom tycker Casimir.
2009 års:
Händelse
Årets händelse var utan tvekan lillebror Caspars födelse i juli 2009.
Familjen begåvades med en snäll, jovialisk och knubbig lillebror som helst satt i famnen eller sov nedstoppad i fårskinnsfällar i barnvagnen.
Casimir ansåg nog att från den dagen han kom till BB och såg den nye familjemedlemmen i pappas famn, så blev inget sig likt igen.
Ord
2009 års ord måste nog anses vara "telv" (själv) i svår konkurrens med "näe", "mej" och "Mahemir" (Casimir). Ofta i kombination av typen, "Näe, Mahemir, mej telv". Mammas vanligaste ord torde tyvärr nog vara "nej" ofta i kombinationer av typen "Nej Casimir, du får inte hälla ut allt shampo i badkaret".
Böcker
1) Mollyböckerna
2) Richard Scarrys böcker om bilar
3) Barbapapaböckerna
4) Böckerna om Max (Max kaka, bil, blöja...)
5) Bu och bä blir blöta
Sånger
De senaste månaderna har Casimir börjat sjunga. Han har en vacker gossopran och är oftast ganska tonsäker. Favoriterna är "Blinka lilla stjärna", "Dinkeli, dunkeli doja" och "Bä, bä vita lamm". Han tycker också om "En jul när mor var liten", "Tre skepp jag såg", "Liteliteli" och "Pepparkaksvisan".
Utmaningar
Årets utmaningar gällde framförallt mamma Mirren.
1) Hämta och klä på Casimir med Caspar i sjalen (respektive att klä på och ta med Casimir till förskolan).
2) Söva båda barnen samtidigt. Detta var en utmaning då båda under de första månaderna med lillebror skrek samtigt på kvällarna - och arbetade upp varandra till hysteri.
Plats
I augusti i år köpte vi ett sommarställe på norra Öland. Där hoppas vi få tillbringa många somrar tillsammans framöver. Just nu är det mest ett fallfärdigt hus omgivet av en svårgenomtränglig skog, men Casimir har trots allt redan haft glädje av sommarstället genom att kasta stenar i havet och pocka björnbär i skogen.
Leksak
Årets leksak är utan tvekan Caspars hoppgunga som han nu vid snart sex månaders ålder kan hoppa i, säkert en timma åt gången (så länge man sitter bredvid och hejar på honom).
För Casimir är de tre utryckningsfordon som han fått i present av pappa C, en ambulans, polisbil och brandbil årets leksaker.
Barnprogram
Casimir har under största delen av året älskat Pingu, det vill säga barnprogram om den lilla pingvinen. Vardagsnära och helt igenom snällt så uppskattas det av såväl Casimir som hans föräldrar.
Fiktiva karaktär
Mårran har varit allestädes närvarande under de senaste månaderna. Casimir kan, när som helst frysa mitt i något som han håller på att göra, spärra upp ögonen och säga "ah - Mårran tommer" (Mårran kommer). Han ser dessutom Mårror på alla möjliga (och omöjliga) ställen.
Maträtt
Casimir har ritualiserat yoghurtätande på kvällen i den grad att han inte kan sova om han inte fått sin tallrik med kvällsyoghurt. Antingen äter han Yoggi smultron-yoghurt eller Yoggi samoa, eller naturell yoghurt med jordgubbssylt. En del sylt och en del yoghurt är lagom tycker Casimir.
måndag 2 november 2009
Ny blogg
Jag har startat en ny blogg som ett komplement till min gamla. Tanken med den nya bloggen är att jag ska skriva lite vardagshändelser - därav namnet "vardag med barn". I den nya bloggen försöker jag skriva lite varje dag, undvika att vara högtravande samt lägga ut lite fler bilder. Ja, ja - få se hur länge det varar.
lördag 24 oktober 2009
Jämförelser
När Caspar döptes höll hans gudfar John ett tal vars poäng (så som jag förstod den) var att inget barn är det andra likt - hur mycket vi än försöker säga att barnet liknar någon annan. Själv har jag funderat lite i de svängarna, framförallt eftersom det under en period var långt ifrån självklart att vi skulle få ett biologiskt barn. Eftersom jag alltid legat steget före hade jag redan innan vår fertilitetsbehandling startade tagit reda på hur en adoptionsprocess går till och tanken på en liten dotter från Kina hade redan börjat gro. Nu blev det ju inte så, och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men det bestående resultatet har blivit att jag tänker mycket på de jämförelser som ständigt görs.
När Casimir föddes var den vanligaste kommentaren att han var "sin far upp i dagen". Utseendemässigt stämmer det inte helt längre, men till sättet är han så lik att det ibland blir skrattretande. Samma sorglöshet, infallsrikedom, rastlöshet och otålighet präglar dem båda.
Då Caspar kom blev det dock tydligt att här hade vi något helt annat. Caspar sades vara en "kopia av Mirren som liten" och han var inte lik sin far eller bror vare sig till sätt eller till utseende. För att vara bebis är Caspar otroligt tålmodig, han är oftast glad och skriker bara om han har en anledning (som att han är hungrig, trött eller vill bli kramad).
Nu blir det oftast så att de båda pojkarna jämförs mot varandra, vilket är extra tacksamt då de är så olika. Själv förundras jag över olikheterna och känner mig lycklig över att jag får lära känna två så olika individer. Nackdelen är att jämförelserna ofta leder till att de olika egenskaperna värderas. Jag vet till exempel inte vilken gång i ordningen jag fått frågan om jag inte är glad över att ha fått ett "snällt barn" den här gången - eller om det inte var tur att jag fick det "bråkiga/jobbiga barnet" först. Själv tänker jag inte så utan tycker bara det är roligt att följa två så genuint olika människor på vägen.
När Casimir föddes var den vanligaste kommentaren att han var "sin far upp i dagen". Utseendemässigt stämmer det inte helt längre, men till sättet är han så lik att det ibland blir skrattretande. Samma sorglöshet, infallsrikedom, rastlöshet och otålighet präglar dem båda.
Då Caspar kom blev det dock tydligt att här hade vi något helt annat. Caspar sades vara en "kopia av Mirren som liten" och han var inte lik sin far eller bror vare sig till sätt eller till utseende. För att vara bebis är Caspar otroligt tålmodig, han är oftast glad och skriker bara om han har en anledning (som att han är hungrig, trött eller vill bli kramad).
Nu blir det oftast så att de båda pojkarna jämförs mot varandra, vilket är extra tacksamt då de är så olika. Själv förundras jag över olikheterna och känner mig lycklig över att jag får lära känna två så olika individer. Nackdelen är att jämförelserna ofta leder till att de olika egenskaperna värderas. Jag vet till exempel inte vilken gång i ordningen jag fått frågan om jag inte är glad över att ha fått ett "snällt barn" den här gången - eller om det inte var tur att jag fick det "bråkiga/jobbiga barnet" först. Själv tänker jag inte så utan tycker bara det är roligt att följa två så genuint olika människor på vägen.
tisdag 6 oktober 2009
Matsäck
Igår ringde min mamma Musikanta och gjorde mig svarslös för andra gången på kort tid. Första gången handlade det ju om nappar - den här gången var det istället matsäck som var på tapeten.
På Casimirs dagis är tisdagarna utflyktsdag. Det innebär i praktiken att sisådär 12 mammor som har barn på samma dagis står och lagar mat vid sidan av frukosten varje tisdagsmorgon. (Det är möjligt att någon pappa lagar mat också, fast jag har inte hört talas om det.)Så, om det inte vore stressigt nog att väcka, mata/amma, byta blöjor och klä på två stycken bångstyriga barn så ska jag alltså även hinna laga mat och packa Casimirs ryggsäck på tisdagsmorgonen. För att komplicera saken ytterligare ska maten komponeras enligt tallriksmodellen, vilket innebär att det ska finnas med både kolhydrater, protein, vitaminer och även fett i rätt sammansättning. I dagisets A-Ö står det därför uttryckligen vilken mat som rekommenderas och vad som är strängligen förbjudet att packa ner i ryggsäcken.
För mig har denna pålaga om matsäck fått allt större proportioner. Trots alla mina ansträngningar har det nämligen inte fungerat speciellt bra. För det första, Caismir är van vid två varma lagade mål mat per dag. Dessutom vill han äta i lugn och ro - vid dukat bord. Eftersom matsäcken sällan är särskilt varm och dessutom äts ute har resultatet blivit att han oftast inte ens rör maten vid lunchen. När jag sedan kommit och hämtat honom på tisdagseftermiddagen så brukar jag inte ens hinna in genom ytterdörren förrän mina ansträngningar betygssats och kommenterats:
"-Han har inte ätit någon lunch idag" konstaterar förskolans kokerska krasst.
Första gången han inte åt något av sin medhavda pastasallad med currydressing föreslog personalen att han skulle få "pannkakor som de andra barnen". Jag skakade tvivlande på huvudet, väl medveten om att pannkakor är nästan den enda varma mat som Casimir inte är så förtjust i, men bestämde mig för att steka pannkakor nästa tisdagmorgon. Sagt och gjort, tisdagen därpå fick Casimir pannkaksrullar i sin ryggsäck. För att vara säker på att de skulle hålla värmen skaffade jag dessutom en mattermos för ändamålet. Till pannkakorna fick han drickyoghurt, en liten sallad bestående av osttärningar, skurna minitomater och små gurkbitar (vilket han brukar tycka om), en smörgås samt en fruktsallad med skuren frukt och röda kärnfria vindruvor.
När jag kom och hämtade honom blev utlåtandet "-Jag är inte säker, men jag tror att Casimir åt upp vindruvorna". (Detta påstående visade sig vara helt sant). En gång till försökte jag med samma matsäck, vilket visade sig ge precis samma resultat.
Förra veckan lagade jag istället pasta med hemgjord pestosås. Min tanke med detta var att Casimir skulle äta bättre eftersom han själv hjälpte till med att tillaga såsen ifråga. Till detta skickade jag med en sallad med gurkbitar, tomater och osttärningar, en flaska mjölk, en liten fruktsallad med skurna kiwibitar och röda vindruvor samt en smörgås. När jag kom för att hämta Casimir visade det sig än en gång att han bara hade ätit upp vindruvorna. (Till hans försvar ska jag dock säga att personalen glömt att ta fram lådan med pestopastan).
Så, med detta i tankarna började jag redan i helgen oroa mig för vad Casimir skulle få till matsäck. Igår när jag pratade med min kära mor på telefon så frågade jag därför henne vad hon tyckte att jag skulle skicka med honom (och det var alltså då som jag blev svarslös). "-Risifrutti" sa hon.
Nu tycker jag inte att förslaget var bra, och det skulle dessutom ses med ungefär lika blida ögon från förskolans sida som om jag hade skickat med Casimir en chokladkaka och en Coca-Cola till lunch, men min mammas förslag och min egen reaktion på detta (jag var helt chockerad!) fick mig ändå att fundera lite. Ställs det inte ibland orimligt höga krav på oss mammor? Har förhållandet till maten blivit vår tids religion, där den största synden man som mor kan göra är att skicka med sin tvååring en matsäck som innehåller mättat fett och socker? Hur kommer det sig att det just är mammorna som till så stor del tar hand om alla de praktiska detaljerna vad gäller barnen. (Jag vet att ingen av tankarna är speciellt nyskapande eller orginell, tyvärr). Så till nästa tisdag funderar jag allvarligt på att be att maken fixar matsäcken. Det skulle inte förvåna mig om han, full av infall som han brukar vara, just packar väskan med en kex-choklad och en Coca-Cola, eller vem vet - kanske en Risifrutti.
På Casimirs dagis är tisdagarna utflyktsdag. Det innebär i praktiken att sisådär 12 mammor som har barn på samma dagis står och lagar mat vid sidan av frukosten varje tisdagsmorgon. (Det är möjligt att någon pappa lagar mat också, fast jag har inte hört talas om det.)Så, om det inte vore stressigt nog att väcka, mata/amma, byta blöjor och klä på två stycken bångstyriga barn så ska jag alltså även hinna laga mat och packa Casimirs ryggsäck på tisdagsmorgonen. För att komplicera saken ytterligare ska maten komponeras enligt tallriksmodellen, vilket innebär att det ska finnas med både kolhydrater, protein, vitaminer och även fett i rätt sammansättning. I dagisets A-Ö står det därför uttryckligen vilken mat som rekommenderas och vad som är strängligen förbjudet att packa ner i ryggsäcken.
För mig har denna pålaga om matsäck fått allt större proportioner. Trots alla mina ansträngningar har det nämligen inte fungerat speciellt bra. För det första, Caismir är van vid två varma lagade mål mat per dag. Dessutom vill han äta i lugn och ro - vid dukat bord. Eftersom matsäcken sällan är särskilt varm och dessutom äts ute har resultatet blivit att han oftast inte ens rör maten vid lunchen. När jag sedan kommit och hämtat honom på tisdagseftermiddagen så brukar jag inte ens hinna in genom ytterdörren förrän mina ansträngningar betygssats och kommenterats:
"-Han har inte ätit någon lunch idag" konstaterar förskolans kokerska krasst.
Första gången han inte åt något av sin medhavda pastasallad med currydressing föreslog personalen att han skulle få "pannkakor som de andra barnen". Jag skakade tvivlande på huvudet, väl medveten om att pannkakor är nästan den enda varma mat som Casimir inte är så förtjust i, men bestämde mig för att steka pannkakor nästa tisdagmorgon. Sagt och gjort, tisdagen därpå fick Casimir pannkaksrullar i sin ryggsäck. För att vara säker på att de skulle hålla värmen skaffade jag dessutom en mattermos för ändamålet. Till pannkakorna fick han drickyoghurt, en liten sallad bestående av osttärningar, skurna minitomater och små gurkbitar (vilket han brukar tycka om), en smörgås samt en fruktsallad med skuren frukt och röda kärnfria vindruvor.
När jag kom och hämtade honom blev utlåtandet "-Jag är inte säker, men jag tror att Casimir åt upp vindruvorna". (Detta påstående visade sig vara helt sant). En gång till försökte jag med samma matsäck, vilket visade sig ge precis samma resultat.
Förra veckan lagade jag istället pasta med hemgjord pestosås. Min tanke med detta var att Casimir skulle äta bättre eftersom han själv hjälpte till med att tillaga såsen ifråga. Till detta skickade jag med en sallad med gurkbitar, tomater och osttärningar, en flaska mjölk, en liten fruktsallad med skurna kiwibitar och röda vindruvor samt en smörgås. När jag kom för att hämta Casimir visade det sig än en gång att han bara hade ätit upp vindruvorna. (Till hans försvar ska jag dock säga att personalen glömt att ta fram lådan med pestopastan).
Så, med detta i tankarna började jag redan i helgen oroa mig för vad Casimir skulle få till matsäck. Igår när jag pratade med min kära mor på telefon så frågade jag därför henne vad hon tyckte att jag skulle skicka med honom (och det var alltså då som jag blev svarslös). "-Risifrutti" sa hon.
Nu tycker jag inte att förslaget var bra, och det skulle dessutom ses med ungefär lika blida ögon från förskolans sida som om jag hade skickat med Casimir en chokladkaka och en Coca-Cola till lunch, men min mammas förslag och min egen reaktion på detta (jag var helt chockerad!) fick mig ändå att fundera lite. Ställs det inte ibland orimligt höga krav på oss mammor? Har förhållandet till maten blivit vår tids religion, där den största synden man som mor kan göra är att skicka med sin tvååring en matsäck som innehåller mättat fett och socker? Hur kommer det sig att det just är mammorna som till så stor del tar hand om alla de praktiska detaljerna vad gäller barnen. (Jag vet att ingen av tankarna är speciellt nyskapande eller orginell, tyvärr). Så till nästa tisdag funderar jag allvarligt på att be att maken fixar matsäcken. Det skulle inte förvåna mig om han, full av infall som han brukar vara, just packar väskan med en kex-choklad och en Coca-Cola, eller vem vet - kanske en Risifrutti.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)