Idag så drog Caspar i speldosan för första gången. Jag vet inte om det var för att den skulle spela för honom - men nöjd såg han ut i alla fall.
Caspar sitter också långa stunder åt gången, men tycker dessvärre om att slänga sig bakåt i tid och otid så kuddar måste till i alla fall.
Pincettgreppet har praktiserats en tid nu, jag vet inte när han lärde sig det dock...
torsdag 31 december 2009
söndag 27 december 2009
Nyår
Snart är det nyår och då brukar man ju sammanfatta året. I vårt fall har det hänt väldigt mycket i år, och ännu mer det senaste halvåret.
2009 års:
Händelse
Årets händelse var utan tvekan lillebror Caspars födelse i juli 2009.
Familjen begåvades med en snäll, jovialisk och knubbig lillebror som helst satt i famnen eller sov nedstoppad i fårskinnsfällar i barnvagnen.
Casimir ansåg nog att från den dagen han kom till BB och såg den nye familjemedlemmen i pappas famn, så blev inget sig likt igen.
Ord
2009 års ord måste nog anses vara "telv" (själv) i svår konkurrens med "näe", "mej" och "Mahemir" (Casimir). Ofta i kombination av typen, "Näe, Mahemir, mej telv". Mammas vanligaste ord torde tyvärr nog vara "nej" ofta i kombinationer av typen "Nej Casimir, du får inte hälla ut allt shampo i badkaret".
Böcker
1) Mollyböckerna
2) Richard Scarrys böcker om bilar
3) Barbapapaböckerna
4) Böckerna om Max (Max kaka, bil, blöja...)
5) Bu och bä blir blöta
Sånger
De senaste månaderna har Casimir börjat sjunga. Han har en vacker gossopran och är oftast ganska tonsäker. Favoriterna är "Blinka lilla stjärna", "Dinkeli, dunkeli doja" och "Bä, bä vita lamm". Han tycker också om "En jul när mor var liten", "Tre skepp jag såg", "Liteliteli" och "Pepparkaksvisan".
Utmaningar
Årets utmaningar gällde framförallt mamma Mirren.
1) Hämta och klä på Casimir med Caspar i sjalen (respektive att klä på och ta med Casimir till förskolan).
2) Söva båda barnen samtidigt. Detta var en utmaning då båda under de första månaderna med lillebror skrek samtigt på kvällarna - och arbetade upp varandra till hysteri.
Plats
I augusti i år köpte vi ett sommarställe på norra Öland. Där hoppas vi få tillbringa många somrar tillsammans framöver. Just nu är det mest ett fallfärdigt hus omgivet av en svårgenomtränglig skog, men Casimir har trots allt redan haft glädje av sommarstället genom att kasta stenar i havet och pocka björnbär i skogen.
Leksak
Årets leksak är utan tvekan Caspars hoppgunga som han nu vid snart sex månaders ålder kan hoppa i, säkert en timma åt gången (så länge man sitter bredvid och hejar på honom).
För Casimir är de tre utryckningsfordon som han fått i present av pappa C, en ambulans, polisbil och brandbil årets leksaker.
Barnprogram
Casimir har under största delen av året älskat Pingu, det vill säga barnprogram om den lilla pingvinen. Vardagsnära och helt igenom snällt så uppskattas det av såväl Casimir som hans föräldrar.
Fiktiva karaktär
Mårran har varit allestädes närvarande under de senaste månaderna. Casimir kan, när som helst frysa mitt i något som han håller på att göra, spärra upp ögonen och säga "ah - Mårran tommer" (Mårran kommer). Han ser dessutom Mårror på alla möjliga (och omöjliga) ställen.
Maträtt
Casimir har ritualiserat yoghurtätande på kvällen i den grad att han inte kan sova om han inte fått sin tallrik med kvällsyoghurt. Antingen äter han Yoggi smultron-yoghurt eller Yoggi samoa, eller naturell yoghurt med jordgubbssylt. En del sylt och en del yoghurt är lagom tycker Casimir.
2009 års:
Händelse
Årets händelse var utan tvekan lillebror Caspars födelse i juli 2009.
Familjen begåvades med en snäll, jovialisk och knubbig lillebror som helst satt i famnen eller sov nedstoppad i fårskinnsfällar i barnvagnen.
Casimir ansåg nog att från den dagen han kom till BB och såg den nye familjemedlemmen i pappas famn, så blev inget sig likt igen.
Ord
2009 års ord måste nog anses vara "telv" (själv) i svår konkurrens med "näe", "mej" och "Mahemir" (Casimir). Ofta i kombination av typen, "Näe, Mahemir, mej telv". Mammas vanligaste ord torde tyvärr nog vara "nej" ofta i kombinationer av typen "Nej Casimir, du får inte hälla ut allt shampo i badkaret".
Böcker
1) Mollyböckerna
2) Richard Scarrys böcker om bilar
3) Barbapapaböckerna
4) Böckerna om Max (Max kaka, bil, blöja...)
5) Bu och bä blir blöta
Sånger
De senaste månaderna har Casimir börjat sjunga. Han har en vacker gossopran och är oftast ganska tonsäker. Favoriterna är "Blinka lilla stjärna", "Dinkeli, dunkeli doja" och "Bä, bä vita lamm". Han tycker också om "En jul när mor var liten", "Tre skepp jag såg", "Liteliteli" och "Pepparkaksvisan".
Utmaningar
Årets utmaningar gällde framförallt mamma Mirren.
1) Hämta och klä på Casimir med Caspar i sjalen (respektive att klä på och ta med Casimir till förskolan).
2) Söva båda barnen samtidigt. Detta var en utmaning då båda under de första månaderna med lillebror skrek samtigt på kvällarna - och arbetade upp varandra till hysteri.
Plats
I augusti i år köpte vi ett sommarställe på norra Öland. Där hoppas vi få tillbringa många somrar tillsammans framöver. Just nu är det mest ett fallfärdigt hus omgivet av en svårgenomtränglig skog, men Casimir har trots allt redan haft glädje av sommarstället genom att kasta stenar i havet och pocka björnbär i skogen.
Leksak
Årets leksak är utan tvekan Caspars hoppgunga som han nu vid snart sex månaders ålder kan hoppa i, säkert en timma åt gången (så länge man sitter bredvid och hejar på honom).
För Casimir är de tre utryckningsfordon som han fått i present av pappa C, en ambulans, polisbil och brandbil årets leksaker.
Barnprogram
Casimir har under största delen av året älskat Pingu, det vill säga barnprogram om den lilla pingvinen. Vardagsnära och helt igenom snällt så uppskattas det av såväl Casimir som hans föräldrar.
Fiktiva karaktär
Mårran har varit allestädes närvarande under de senaste månaderna. Casimir kan, när som helst frysa mitt i något som han håller på att göra, spärra upp ögonen och säga "ah - Mårran tommer" (Mårran kommer). Han ser dessutom Mårror på alla möjliga (och omöjliga) ställen.
Maträtt
Casimir har ritualiserat yoghurtätande på kvällen i den grad att han inte kan sova om han inte fått sin tallrik med kvällsyoghurt. Antingen äter han Yoggi smultron-yoghurt eller Yoggi samoa, eller naturell yoghurt med jordgubbssylt. En del sylt och en del yoghurt är lagom tycker Casimir.
måndag 2 november 2009
Ny blogg
Jag har startat en ny blogg som ett komplement till min gamla. Tanken med den nya bloggen är att jag ska skriva lite vardagshändelser - därav namnet "vardag med barn". I den nya bloggen försöker jag skriva lite varje dag, undvika att vara högtravande samt lägga ut lite fler bilder. Ja, ja - få se hur länge det varar.
lördag 24 oktober 2009
Jämförelser
När Caspar döptes höll hans gudfar John ett tal vars poäng (så som jag förstod den) var att inget barn är det andra likt - hur mycket vi än försöker säga att barnet liknar någon annan. Själv har jag funderat lite i de svängarna, framförallt eftersom det under en period var långt ifrån självklart att vi skulle få ett biologiskt barn. Eftersom jag alltid legat steget före hade jag redan innan vår fertilitetsbehandling startade tagit reda på hur en adoptionsprocess går till och tanken på en liten dotter från Kina hade redan börjat gro. Nu blev det ju inte så, och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men det bestående resultatet har blivit att jag tänker mycket på de jämförelser som ständigt görs.
När Casimir föddes var den vanligaste kommentaren att han var "sin far upp i dagen". Utseendemässigt stämmer det inte helt längre, men till sättet är han så lik att det ibland blir skrattretande. Samma sorglöshet, infallsrikedom, rastlöshet och otålighet präglar dem båda.
Då Caspar kom blev det dock tydligt att här hade vi något helt annat. Caspar sades vara en "kopia av Mirren som liten" och han var inte lik sin far eller bror vare sig till sätt eller till utseende. För att vara bebis är Caspar otroligt tålmodig, han är oftast glad och skriker bara om han har en anledning (som att han är hungrig, trött eller vill bli kramad).
Nu blir det oftast så att de båda pojkarna jämförs mot varandra, vilket är extra tacksamt då de är så olika. Själv förundras jag över olikheterna och känner mig lycklig över att jag får lära känna två så olika individer. Nackdelen är att jämförelserna ofta leder till att de olika egenskaperna värderas. Jag vet till exempel inte vilken gång i ordningen jag fått frågan om jag inte är glad över att ha fått ett "snällt barn" den här gången - eller om det inte var tur att jag fick det "bråkiga/jobbiga barnet" först. Själv tänker jag inte så utan tycker bara det är roligt att följa två så genuint olika människor på vägen.
När Casimir föddes var den vanligaste kommentaren att han var "sin far upp i dagen". Utseendemässigt stämmer det inte helt längre, men till sättet är han så lik att det ibland blir skrattretande. Samma sorglöshet, infallsrikedom, rastlöshet och otålighet präglar dem båda.
Då Caspar kom blev det dock tydligt att här hade vi något helt annat. Caspar sades vara en "kopia av Mirren som liten" och han var inte lik sin far eller bror vare sig till sätt eller till utseende. För att vara bebis är Caspar otroligt tålmodig, han är oftast glad och skriker bara om han har en anledning (som att han är hungrig, trött eller vill bli kramad).
Nu blir det oftast så att de båda pojkarna jämförs mot varandra, vilket är extra tacksamt då de är så olika. Själv förundras jag över olikheterna och känner mig lycklig över att jag får lära känna två så olika individer. Nackdelen är att jämförelserna ofta leder till att de olika egenskaperna värderas. Jag vet till exempel inte vilken gång i ordningen jag fått frågan om jag inte är glad över att ha fått ett "snällt barn" den här gången - eller om det inte var tur att jag fick det "bråkiga/jobbiga barnet" först. Själv tänker jag inte så utan tycker bara det är roligt att följa två så genuint olika människor på vägen.
tisdag 6 oktober 2009
Matsäck
Igår ringde min mamma Musikanta och gjorde mig svarslös för andra gången på kort tid. Första gången handlade det ju om nappar - den här gången var det istället matsäck som var på tapeten.
På Casimirs dagis är tisdagarna utflyktsdag. Det innebär i praktiken att sisådär 12 mammor som har barn på samma dagis står och lagar mat vid sidan av frukosten varje tisdagsmorgon. (Det är möjligt att någon pappa lagar mat också, fast jag har inte hört talas om det.)Så, om det inte vore stressigt nog att väcka, mata/amma, byta blöjor och klä på två stycken bångstyriga barn så ska jag alltså även hinna laga mat och packa Casimirs ryggsäck på tisdagsmorgonen. För att komplicera saken ytterligare ska maten komponeras enligt tallriksmodellen, vilket innebär att det ska finnas med både kolhydrater, protein, vitaminer och även fett i rätt sammansättning. I dagisets A-Ö står det därför uttryckligen vilken mat som rekommenderas och vad som är strängligen förbjudet att packa ner i ryggsäcken.
För mig har denna pålaga om matsäck fått allt större proportioner. Trots alla mina ansträngningar har det nämligen inte fungerat speciellt bra. För det första, Caismir är van vid två varma lagade mål mat per dag. Dessutom vill han äta i lugn och ro - vid dukat bord. Eftersom matsäcken sällan är särskilt varm och dessutom äts ute har resultatet blivit att han oftast inte ens rör maten vid lunchen. När jag sedan kommit och hämtat honom på tisdagseftermiddagen så brukar jag inte ens hinna in genom ytterdörren förrän mina ansträngningar betygssats och kommenterats:
"-Han har inte ätit någon lunch idag" konstaterar förskolans kokerska krasst.
Första gången han inte åt något av sin medhavda pastasallad med currydressing föreslog personalen att han skulle få "pannkakor som de andra barnen". Jag skakade tvivlande på huvudet, väl medveten om att pannkakor är nästan den enda varma mat som Casimir inte är så förtjust i, men bestämde mig för att steka pannkakor nästa tisdagmorgon. Sagt och gjort, tisdagen därpå fick Casimir pannkaksrullar i sin ryggsäck. För att vara säker på att de skulle hålla värmen skaffade jag dessutom en mattermos för ändamålet. Till pannkakorna fick han drickyoghurt, en liten sallad bestående av osttärningar, skurna minitomater och små gurkbitar (vilket han brukar tycka om), en smörgås samt en fruktsallad med skuren frukt och röda kärnfria vindruvor.
När jag kom och hämtade honom blev utlåtandet "-Jag är inte säker, men jag tror att Casimir åt upp vindruvorna". (Detta påstående visade sig vara helt sant). En gång till försökte jag med samma matsäck, vilket visade sig ge precis samma resultat.
Förra veckan lagade jag istället pasta med hemgjord pestosås. Min tanke med detta var att Casimir skulle äta bättre eftersom han själv hjälpte till med att tillaga såsen ifråga. Till detta skickade jag med en sallad med gurkbitar, tomater och osttärningar, en flaska mjölk, en liten fruktsallad med skurna kiwibitar och röda vindruvor samt en smörgås. När jag kom för att hämta Casimir visade det sig än en gång att han bara hade ätit upp vindruvorna. (Till hans försvar ska jag dock säga att personalen glömt att ta fram lådan med pestopastan).
Så, med detta i tankarna började jag redan i helgen oroa mig för vad Casimir skulle få till matsäck. Igår när jag pratade med min kära mor på telefon så frågade jag därför henne vad hon tyckte att jag skulle skicka med honom (och det var alltså då som jag blev svarslös). "-Risifrutti" sa hon.
Nu tycker jag inte att förslaget var bra, och det skulle dessutom ses med ungefär lika blida ögon från förskolans sida som om jag hade skickat med Casimir en chokladkaka och en Coca-Cola till lunch, men min mammas förslag och min egen reaktion på detta (jag var helt chockerad!) fick mig ändå att fundera lite. Ställs det inte ibland orimligt höga krav på oss mammor? Har förhållandet till maten blivit vår tids religion, där den största synden man som mor kan göra är att skicka med sin tvååring en matsäck som innehåller mättat fett och socker? Hur kommer det sig att det just är mammorna som till så stor del tar hand om alla de praktiska detaljerna vad gäller barnen. (Jag vet att ingen av tankarna är speciellt nyskapande eller orginell, tyvärr). Så till nästa tisdag funderar jag allvarligt på att be att maken fixar matsäcken. Det skulle inte förvåna mig om han, full av infall som han brukar vara, just packar väskan med en kex-choklad och en Coca-Cola, eller vem vet - kanske en Risifrutti.
På Casimirs dagis är tisdagarna utflyktsdag. Det innebär i praktiken att sisådär 12 mammor som har barn på samma dagis står och lagar mat vid sidan av frukosten varje tisdagsmorgon. (Det är möjligt att någon pappa lagar mat också, fast jag har inte hört talas om det.)Så, om det inte vore stressigt nog att väcka, mata/amma, byta blöjor och klä på två stycken bångstyriga barn så ska jag alltså även hinna laga mat och packa Casimirs ryggsäck på tisdagsmorgonen. För att komplicera saken ytterligare ska maten komponeras enligt tallriksmodellen, vilket innebär att det ska finnas med både kolhydrater, protein, vitaminer och även fett i rätt sammansättning. I dagisets A-Ö står det därför uttryckligen vilken mat som rekommenderas och vad som är strängligen förbjudet att packa ner i ryggsäcken.
För mig har denna pålaga om matsäck fått allt större proportioner. Trots alla mina ansträngningar har det nämligen inte fungerat speciellt bra. För det första, Caismir är van vid två varma lagade mål mat per dag. Dessutom vill han äta i lugn och ro - vid dukat bord. Eftersom matsäcken sällan är särskilt varm och dessutom äts ute har resultatet blivit att han oftast inte ens rör maten vid lunchen. När jag sedan kommit och hämtat honom på tisdagseftermiddagen så brukar jag inte ens hinna in genom ytterdörren förrän mina ansträngningar betygssats och kommenterats:
"-Han har inte ätit någon lunch idag" konstaterar förskolans kokerska krasst.
Första gången han inte åt något av sin medhavda pastasallad med currydressing föreslog personalen att han skulle få "pannkakor som de andra barnen". Jag skakade tvivlande på huvudet, väl medveten om att pannkakor är nästan den enda varma mat som Casimir inte är så förtjust i, men bestämde mig för att steka pannkakor nästa tisdagmorgon. Sagt och gjort, tisdagen därpå fick Casimir pannkaksrullar i sin ryggsäck. För att vara säker på att de skulle hålla värmen skaffade jag dessutom en mattermos för ändamålet. Till pannkakorna fick han drickyoghurt, en liten sallad bestående av osttärningar, skurna minitomater och små gurkbitar (vilket han brukar tycka om), en smörgås samt en fruktsallad med skuren frukt och röda kärnfria vindruvor.
När jag kom och hämtade honom blev utlåtandet "-Jag är inte säker, men jag tror att Casimir åt upp vindruvorna". (Detta påstående visade sig vara helt sant). En gång till försökte jag med samma matsäck, vilket visade sig ge precis samma resultat.
Förra veckan lagade jag istället pasta med hemgjord pestosås. Min tanke med detta var att Casimir skulle äta bättre eftersom han själv hjälpte till med att tillaga såsen ifråga. Till detta skickade jag med en sallad med gurkbitar, tomater och osttärningar, en flaska mjölk, en liten fruktsallad med skurna kiwibitar och röda vindruvor samt en smörgås. När jag kom för att hämta Casimir visade det sig än en gång att han bara hade ätit upp vindruvorna. (Till hans försvar ska jag dock säga att personalen glömt att ta fram lådan med pestopastan).
Så, med detta i tankarna började jag redan i helgen oroa mig för vad Casimir skulle få till matsäck. Igår när jag pratade med min kära mor på telefon så frågade jag därför henne vad hon tyckte att jag skulle skicka med honom (och det var alltså då som jag blev svarslös). "-Risifrutti" sa hon.
Nu tycker jag inte att förslaget var bra, och det skulle dessutom ses med ungefär lika blida ögon från förskolans sida som om jag hade skickat med Casimir en chokladkaka och en Coca-Cola till lunch, men min mammas förslag och min egen reaktion på detta (jag var helt chockerad!) fick mig ändå att fundera lite. Ställs det inte ibland orimligt höga krav på oss mammor? Har förhållandet till maten blivit vår tids religion, där den största synden man som mor kan göra är att skicka med sin tvååring en matsäck som innehåller mättat fett och socker? Hur kommer det sig att det just är mammorna som till så stor del tar hand om alla de praktiska detaljerna vad gäller barnen. (Jag vet att ingen av tankarna är speciellt nyskapande eller orginell, tyvärr). Så till nästa tisdag funderar jag allvarligt på att be att maken fixar matsäcken. Det skulle inte förvåna mig om han, full av infall som han brukar vara, just packar väskan med en kex-choklad och en Coca-Cola, eller vem vet - kanske en Risifrutti.
tisdag 29 september 2009
Nappar
Min mamma Musikanta ringde mig imorse och bad mig skriva ett inlägg om nappar. - Nappar?! varför då, frågade jag ganska förvånat ska erkännas då nappar är en icke-fråga i det Casimiriska hemmet.-Därför att en av mina vänner frågade varför dina barn har nappar svarade hon så.
När jag skriver att nappar är en icke-fråga i vårt hem är det en sanning med modifikationer Det är en icke-fråga på så sätt att nappar är något helt okontroversiellt då ingen av oss ser något problem i dem. Å andra sidan är napparna i sig väldigt viktiga för de två yngsta familjemedlemmarna, och då speciellt tvååringen. Casimir älskar nämligen sina nappar, eller "bappar" som han kallar dem, hett och innerligt. Han tycker om att suga på dem, han tycker om att hålla i dem, han tycker om att titta på dem, han tycker om att samla på dem, och han tycker om att sortera dem på olika sätt. På sista tiden har han till och med börjat att gradera napparna utifrån kriterier som "sugvänlighet", "material", "design" och "motiv". (Det är också viktigt att nappen inte på något sätt påminner om Caspars nappar eftersom den då kategoriseras som en "babis bapp" och omedelbart ratas). Följaktligen är en ny napp (med mycket sugmotstånd) med en oval vacker grön bricka prydd med en ståtlig krokodil ("do-do-dil-bapp" säger Casimir lyckligt) bättre än en gammal genomskinlig napp med geometriska figurer på.
För mig är nappen oproblematisk på så sätt att lagt ihop fördelarna och nackdelarna med napp och kommit på att fördelarna överväger. Fördelarna med napp är främst att mina pojkar tycker om sina nappar - och att nappar i viss mån minskar risken för plötslig spädbarnsdöd. På minussidan hittar jag få reella argument Det sägs ju att nappar inte är bra för tänderna, men det gäller främst från fyra års ålder. Dessutom är det mycket värre för tänderna att suga på tummen, vilket ju oftast är alternativet En del påstår att nappar är ohygieniska, men bara man kokar dem då och då så är det inte heller något bekymmer. (Detta gäller speciellt då båda barnen, som sagt, tenderar att suga på något annat om inte nappen finns tillgänglig). Sedan finns ju argumentet att det inte "ser så trevligt ut" vilket jag handen på hjärtat har svårare att förstå. Ett barn som suger på en napp - hur kan det vara provocerande? Det måste vara något annat än själva nappen, en bit latex (eller i Caspars fall silikon) fäst på en bricka som utmanar så.
Just den sista frågan har fått mig att börja fundera lite. Jag tror att motståndet mot napp, i vissa kretsar, beror på två (i mina ögon felaktiga) uppfattningar. Den första är att barn inte ska få vad de vill, eftersom de blir bortskämda då. Den andra är att den ömma moderns omsorger skulle vara alldeles tillräckliga för att barnen ska vara nöjda och glada.
Det senare påståendet är enklast att förklara då det förhoppningsvis beror på att den som ger uttryck för denna åsikt antagligen har barn med mindre stort sugbehov (vilket jag i och för sig har svårt att se hur man som mor kan slå sig för bröstet för). Ett alternativ är att man inte har några barn själv - men väl en gammal upplaga av Dr. Spocks "Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran" -där han ger uttryck just för uppfattningen att barn som kräver napp har mödrar som inte tillgodoser deras behov. Som tur är reviderades den uppfattningen tillsammans med den nyare upplagan varvid Dr. Spock krasst konstaterade att vissa barn har större sugbehov än andra. (Om det är så är alltså ingen skada skedd - nyare versioner av Dr. Spocks bok finns på såväl nätbokhandlarna som Tradera.) Själv kan jag bara konstatera att mina bröst blödde som ett resultat av alltför idogt sugande innan Caspar fick napp. Om man bortser från att detta tillstånd inte var särskilt fördelaktigt för mig, så kan man enkelt se nackdelarna för Caspar. Förutom att det knappast kan vara speciellt trevligt att få blod i munnen när man äter kan ju såriga bröstvårtor lätt ge upphov till infektioner som i sig kan vara en fara för amningen (om man då som sagt bortser från att smärtan hos den ammande mamman knappast inverkar positivt på amningsviljan).
Den andra uppfattningen att "barn inte ska få vad de vill för att de blir bortskämda då" har jag svårare att fördra med. Det är klart att när man är en familj så måste man jämka lite mellan olika intressen, men att förvägra ett litet barn något med det enda argumentet att "inte skämma bort det" är i bästa fall elakt och omoget. Enligt all modernare barnpsykologi så kan ett spädbarn inte skilja mellan vilja och behov, det barnet vill har det alltså även behov av. Ett barn behöver värme och närhet vid sidan av mat och mer praktisk omsorg. Att låta ett barn skrika sig till sömns tycker jag därför är ren grymhet. Med tanke på att spädbarnet inte har någon erfarenhet eller tidsuppfattning att luta sig tillbaka på, så finns det inget som säger barnet att mamma eller pappa någonsin kommer att återvända ifall barnet blir lämnat gråtandes. (För att tala om att barnet knappast kan vara säkert på att ingen kommer att äta upp det under tiden det väntar). Att låta barnet bli föremål för föräldrarnas rädsla, att omgivningen ska tro att de saknar auktoritet, är på samma sätt förkastligt.-Det är minsann vi som bestämmer, vill föräldrarna signalera, vilket man bevisar genom att utöva makt över en helt värnlös liten människa som inte ens kan greppa, än mindre stå eller gå. Själv blir jag väldigt arg när jag ser sådant och bibelcitatet "den som förleder en av dessa små [...] för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup" kommer osökt till mig vid dessa tillfällen. När ilskan lagt sig lite brukar jag också påminna mig om att många psykologer menar att en människas personlighet är formad redan vid två, tre års ålder. Jag har därför svårt att se på äldre bekant, som berättade att hon lämnade sitt gråtande spädbarn på nedervåningen på natten och själv sov med mannen i sovrummet på övervåningen för att "maken inte skulle bli störd", på samma sätt igen. Nu kan man ju tycka att jag irrat mig långt från själva ämnet om nappar, men just argumentet att barn inte ska få ha napp för att det inte ser trevligt ut tror jag bottnar just i den uppfattningen, att barnet på något sätt skulle bli bortskämt om det fick vad det ville.
För att avsluta mitt inlägg som ju fått en allvarligare ton än jag hade tänkt från början på ett passande sätt så kan jag inte låta bli att visa målningen med Madonnan och barnet av A. Drüer från 1506. (Lägg speciellt märke till nappen i Jesusbarnets hand.)
När jag skriver att nappar är en icke-fråga i vårt hem är det en sanning med modifikationer Det är en icke-fråga på så sätt att nappar är något helt okontroversiellt då ingen av oss ser något problem i dem. Å andra sidan är napparna i sig väldigt viktiga för de två yngsta familjemedlemmarna, och då speciellt tvååringen. Casimir älskar nämligen sina nappar, eller "bappar" som han kallar dem, hett och innerligt. Han tycker om att suga på dem, han tycker om att hålla i dem, han tycker om att titta på dem, han tycker om att samla på dem, och han tycker om att sortera dem på olika sätt. På sista tiden har han till och med börjat att gradera napparna utifrån kriterier som "sugvänlighet", "material", "design" och "motiv". (Det är också viktigt att nappen inte på något sätt påminner om Caspars nappar eftersom den då kategoriseras som en "babis bapp" och omedelbart ratas). Följaktligen är en ny napp (med mycket sugmotstånd) med en oval vacker grön bricka prydd med en ståtlig krokodil ("do-do-dil-bapp" säger Casimir lyckligt) bättre än en gammal genomskinlig napp med geometriska figurer på.
För mig är nappen oproblematisk på så sätt att lagt ihop fördelarna och nackdelarna med napp och kommit på att fördelarna överväger. Fördelarna med napp är främst att mina pojkar tycker om sina nappar - och att nappar i viss mån minskar risken för plötslig spädbarnsdöd. På minussidan hittar jag få reella argument Det sägs ju att nappar inte är bra för tänderna, men det gäller främst från fyra års ålder. Dessutom är det mycket värre för tänderna att suga på tummen, vilket ju oftast är alternativet En del påstår att nappar är ohygieniska, men bara man kokar dem då och då så är det inte heller något bekymmer. (Detta gäller speciellt då båda barnen, som sagt, tenderar att suga på något annat om inte nappen finns tillgänglig). Sedan finns ju argumentet att det inte "ser så trevligt ut" vilket jag handen på hjärtat har svårare att förstå. Ett barn som suger på en napp - hur kan det vara provocerande? Det måste vara något annat än själva nappen, en bit latex (eller i Caspars fall silikon) fäst på en bricka som utmanar så.
Just den sista frågan har fått mig att börja fundera lite. Jag tror att motståndet mot napp, i vissa kretsar, beror på två (i mina ögon felaktiga) uppfattningar. Den första är att barn inte ska få vad de vill, eftersom de blir bortskämda då. Den andra är att den ömma moderns omsorger skulle vara alldeles tillräckliga för att barnen ska vara nöjda och glada.
Det senare påståendet är enklast att förklara då det förhoppningsvis beror på att den som ger uttryck för denna åsikt antagligen har barn med mindre stort sugbehov (vilket jag i och för sig har svårt att se hur man som mor kan slå sig för bröstet för). Ett alternativ är att man inte har några barn själv - men väl en gammal upplaga av Dr. Spocks "Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran" -där han ger uttryck just för uppfattningen att barn som kräver napp har mödrar som inte tillgodoser deras behov. Som tur är reviderades den uppfattningen tillsammans med den nyare upplagan varvid Dr. Spock krasst konstaterade att vissa barn har större sugbehov än andra. (Om det är så är alltså ingen skada skedd - nyare versioner av Dr. Spocks bok finns på såväl nätbokhandlarna som Tradera.) Själv kan jag bara konstatera att mina bröst blödde som ett resultat av alltför idogt sugande innan Caspar fick napp. Om man bortser från att detta tillstånd inte var särskilt fördelaktigt för mig, så kan man enkelt se nackdelarna för Caspar. Förutom att det knappast kan vara speciellt trevligt att få blod i munnen när man äter kan ju såriga bröstvårtor lätt ge upphov till infektioner som i sig kan vara en fara för amningen (om man då som sagt bortser från att smärtan hos den ammande mamman knappast inverkar positivt på amningsviljan).
Den andra uppfattningen att "barn inte ska få vad de vill för att de blir bortskämda då" har jag svårare att fördra med. Det är klart att när man är en familj så måste man jämka lite mellan olika intressen, men att förvägra ett litet barn något med det enda argumentet att "inte skämma bort det" är i bästa fall elakt och omoget. Enligt all modernare barnpsykologi så kan ett spädbarn inte skilja mellan vilja och behov, det barnet vill har det alltså även behov av. Ett barn behöver värme och närhet vid sidan av mat och mer praktisk omsorg. Att låta ett barn skrika sig till sömns tycker jag därför är ren grymhet. Med tanke på att spädbarnet inte har någon erfarenhet eller tidsuppfattning att luta sig tillbaka på, så finns det inget som säger barnet att mamma eller pappa någonsin kommer att återvända ifall barnet blir lämnat gråtandes. (För att tala om att barnet knappast kan vara säkert på att ingen kommer att äta upp det under tiden det väntar). Att låta barnet bli föremål för föräldrarnas rädsla, att omgivningen ska tro att de saknar auktoritet, är på samma sätt förkastligt.-Det är minsann vi som bestämmer, vill föräldrarna signalera, vilket man bevisar genom att utöva makt över en helt värnlös liten människa som inte ens kan greppa, än mindre stå eller gå. Själv blir jag väldigt arg när jag ser sådant och bibelcitatet "den som förleder en av dessa små [...] för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup" kommer osökt till mig vid dessa tillfällen. När ilskan lagt sig lite brukar jag också påminna mig om att många psykologer menar att en människas personlighet är formad redan vid två, tre års ålder. Jag har därför svårt att se på äldre bekant, som berättade att hon lämnade sitt gråtande spädbarn på nedervåningen på natten och själv sov med mannen i sovrummet på övervåningen för att "maken inte skulle bli störd", på samma sätt igen. Nu kan man ju tycka att jag irrat mig långt från själva ämnet om nappar, men just argumentet att barn inte ska få ha napp för att det inte ser trevligt ut tror jag bottnar just i den uppfattningen, att barnet på något sätt skulle bli bortskämt om det fick vad det ville.
För att avsluta mitt inlägg som ju fått en allvarligare ton än jag hade tänkt från början på ett passande sätt så kan jag inte låta bli att visa målningen med Madonnan och barnet av A. Drüer från 1506. (Lägg speciellt märke till nappen i Jesusbarnets hand.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)