Kommentarer...

Nu kan alla som vill lämna en kommentar till min blogg :-) även så kallat anonyma användare.

Apropå språk

Min kära mor Musikanta skriver något som kallas för Fredagstema. Det innebär att hon, tillsammans med många andra bloggare, varje fredag skriver ett inlägg om något förutbestämt tema. Förra fredagen var temat "Apropå språk" vilket hon förstås förtjänstfullt kåserade över - något som i och för sig inte var så konstigt då hon valt de olika fredagstemana (temata?) själv under maj. Att jag skulle vara disciplinerad nog att skriva Fredagstemablogginlägg verkar ytterst osannolikt, men eftersom språk ligger mig varmt om hjärtat just nu tänkte jag berätta om den senaste språkutvecklingen hos Casimir. Musikanta berörde i och för sig detta i sitt inlägg - men eftersom hon inte riktigt behärskar Casimiriska till fulländning så känns det som att ämnet inte är uttömt ännu.

Som sagt, sonen Casimir har på senare tid börjat prata alltmer flytande Casimiriska. Casimiriska är släkt med svenska och har en intonation som påminner om östgötskan (där har Musikanta helt rätt) men samtidigt har språket en stor mängd helt säregna Casimiriska ord. Egentligen finns det tre ordtyper i Casimiriskan: svenska ord (som uttalas och betyder ungefär samma sak för Casimir som för majoriteten av den svenska befolkningen), ord som påminner om svenska (i betydelse och uttal) och sedan Casimiriska ord (vilka är sådana som är omöjliga att gissa och som man måste lära sig).

Svenska ord
Av de ord som Casimir säger som förstås av de allra flesta är hej, hej då, stanna, bilar, mamma, pappa, min, mina och mer mest populära. Jag misstänker starkt att en av anledningen till att Casimir just utalar dessa ord på ett, så att säga, mer traditionellt sätt är att han vill elimninera risken att det han säger missuppfattas. "-Min bil" och "-Min mamma" är exempel på uttalanden som förekommer flitigt i Casimirs reportoar. På senare tid har dessa meningar dock fått konkurrens av olika konstruktioner som innehåller utropet "-Stanna, bilar!", vilket han säger så fort vi är ute och går - eller då han träffar någon. Ofta återföljs detta uttalande med att han strängt förmanande spänner ögonen i den han talar med. Tyvärr är dock teori och praktik (som så ofta i Casimirs värld) skilda åt, så det händer inte alltför sällan att Casimir lyckligt springer omkring (med sin utsjasade mamma jagandes efteråt) ömsom sjungande ömsom deklamerande för sig själv "-Stanna, bilar, stanna bilar, stanna biiilar".

Ord och meningar som påminner om svenska
Många ord och meningar som Casimir säger påminner om svenska. Här kan man särskilja tre typer - ord med mindre traditionellt uttal, sammandragningar samt nyordningar. I båda fallen är de inte omöjligt att gissa vad han menar, så länge man har en god hörsel och en god fantasi.

Vad gäller de ord som faller under denna kategori så finner vi de många matvaror, till exempel:
-Då (ost)
-M-jö (mjölk)
-A-va (vatten - eller snarare "ha vatten")
-Mö (smör - meningen innehåller oftast "mer" som förled)
-Jo-å (yoghurt)
-Jå (juice)
andra exempel är
-Plan (flygplan) och
-Tå (tåg)

Casimir säger också många sammandragna meningar. Det i särklass vanligaste exempelet här är "-vill-inte" och närbesläktade "-vill-inte-dä" och "-vill-inte-ha-dä". Det händer till och med att han säger "-vill-inte" i sömnen.

Den sista gruppen av kategorin "ord och meningar som påminner om svenska" är nyordningarna. Dessa grupp är starkt onomatopoetiskt influerade. Vanligast här är "brumma" och "bamma".
-Brumma, skulle kunna översättas med att göra något som låter. Ofta säger Casimir till exempel "-Mer brumma" när vi stannar på garageuppfarten då han vill åka en längre utlykt med bilen. Uppmaningen "-Pappa, mer brumma" kan dock lika gärna betyda att han vill att pappa ska såga fler staketstolpar med cirkelsågen, och "-Mamma, mer brumma" betyder allt som oftast att han vill vispa grädden till smör med elvispen. (Även matberedaren är han svag för skall tilläggas).
-Bamma, betyder istället att göra sådant som låter "pang". Spika och slå med besticken i bord eller tallrik (en annan favoritsysselsättning) är typiska exempel på att "bamma". Konstigt nog faller dock även "att skruva med skruvdragare" in i denna kategori.
I båda fallen "brumma" och "bamma" så förstår vi föräldrar oftast av sammanhanget vad som menas.

Casimiriska ord
Slutligen finns de rena Casimiriska orden. För att behärska dessa ord krävs lång och trägen övning. Här kommer också några av Casimirs absoluta favoriter såsom "bidi", "lå", "pa" och "la-a".
-Bidi, betyder inte pippi (pi-pi eller bi-bi) kompisen Bissi (bi-i) eller kompisen hunden Bisquit (också bi-i) utan lastbil. Ordets ursprung är höljt i dunkel men vi tror att det från början var "brandbil" som senare har kommit att omfatta alla typer av tyngre fordon.
-Lå, är truck. Varifrån det ordet kommer har vi inte någon aning om, men Casimir svarar ytterst bredvilligt när vi glömmer och måste fråga. Igår frågade jag till exempel "-Casimir, vad heter 'truck' på Casimiriska" , varvid han (med en självklar min) svarade just "lå".
-Pa (eller pa-a) betyder grävskopa. Det har i tidernas begynnelse funnits andra varianter på detta som låtit mer likt det svenska ordet (såsom ä-o-pa) men på senare tid har ordet förkortats till "pa-a" eller "pa". Eftersom grävskopor är sådana viktiga och självklara element i Casimirs liv är det kanske inte så konstigt att det otidsenliga och krångliga "grävskopa" bytts ut mot korta och klatschiga "pa".
-La-a är traktor. Varför Casimir kallar traktorer för "la-a" är svårt för oss att förstå. Just detta är lite förvillande eftersom Casimir har en "la-a" som han älskar och som han gärna vill ha med i olika sammanhang, samtidigt som "la" också betyder "klar". Så länge Casimir använder "la" respektive "la-a" i sammanhang som "la-a mat" (vilket betyder "jag är hungrig och vill ha mat - jag tycker den är klar nu") och "la-a, ner" (vilket betyder "jag har ätit klart och vill ha hjälp ner från stolen") respektive "miiiin la-a" (min traktor) så går det bra. Lite svårare är dock när han gastar "la-a" på skötbordet, vilket lika ofta betyder att han vill hålla sin traktor som att han vill att vi ska vara klara med blöjbytet.

Svårast är försås när Casimir använder en stor mängd Casimiriska ord samtidigt. I morse såg han till exempel en bild på en ångvält och frågade därefter:
"-Mamma, bidi? la-a? el biiil".

Sjukskriven - hurra, hurra

Uppmärksamma släktingar har upprepade gånger påtalat att bloggen blivit alltför sällan uppdaterad den senaste tiden. Eftersom jobb, sjukdomar och andra åtaganden avlöst varandra har jag dock varken haft tid eller ork att skriva något. Att jag är höggravid har inte heller gjort mig piggare. Den slutliga spiken i kistan var att jag fick vattkoppor i måndags. Eftersom jag blivit sjukskriven en månad nu, ser jag dock fram emot att bryta den onda spiralen - både när det gäller försummade blogginlägg och elaka sjukdomar.

Barnuppfostran à la Juul

I det Casimiriska hemmet har vi en husgud vad gäller barnuppfostran som heter Jesper Juul. Om jag ska sammanfatta Jesper Juuls teorier så skulle jag vilja säga att de handlar mycket om vilket det varaktiga resultatet av fostran ska bli. Även om jag instinktivt förstod att den enkla vägen inte alltid är den rätta - så var det intressant att läsa om någon annan som ägnat mycket tid åt att studera olika typer av familjer och deras situationer. Den enkla vägen räknar jag som den auktoritära stilen, jag tror på allvar att strama tyglar som kryddas med piska och morot ger absolut snabbast resultat - ifall det man eftersträvar är lydiga barn. Med risk för att sticka ut näsan så tror jag också att det finns en anledning till att det just är osäkra människor som hyser en sådan förkärlek till denna metod, de tror helt enkelt att deras barn skulle bli omöjliga att tygla om de inte från början fick lära sig "vem som bestämmer". En artikel om detta kan man läsa i Svenska Dagbladets nätversion.

Ett fungerande alternativ är förstås inte att låta barnen bestämma allting. Förutom att det skulle vara fullständigt livsfarligt - speciellt med ett så oförskräckt barn som Casimir - så tror jag att alla i familjen skulle bli olyckliga av den strategin.

Istället satsar vi på en tredje alternativ- som handlar om att ge vår son utrymme och respektera honom, samtidigt som vi försöker lära honom att även förstå och respektera våra viljor. Att man måste ge och ta samt kompromissa i en familj. Om man ska sammanfatta denna övergripande vision i några handfasta punkter så skulle ett axplock av det Casimiriska hemmets föräldraregler vara:

1) Vara tydlig och ärlig: tala om vad jag vill och varför jag vill det. Aldrig ljuga och inte ta "enkla utvägar". Exempel: Om Casimir vill äta glass före maten säger jag att jag inte vill det- eftersom jag hellre ser att han äter middag. Jag påstår inte att "glassen är slut" och säger inte heller att "han kan få glass sedan".
2) Vara saklig och respektfull: aldrig blanda ihop sak och person och aldrig säga något som bedömer och kritiserar. Exempel: Om Casimir häller ut sin soppa på bordet så säger jag ifrån att han inte ska göra det eftersom det bli kladdigt då. Jag säger inte att "fina pojkar inte gör så" eller att "jag blir ledsen om han gör så".
3) Respektera personligheten, och inte bedöma eller betygssätta varje handling. Exempelvis, när det gäller barn så finns det en olycksalig tendens att ständigt bedöma och berömma deras grad av "duktighet". Förutom att man skapar små ögontjänare leder det också till att barnets självkänsla urholkas. (Titta på alla utbrända vuxna "duktiga flickor" så förstår ni vad jag menar). Kärlek ska inte villkoras! (Dessutom finns det inte en enda vuxen som skulle stå ut med att få varje handling eller uttalande kommenterat!)
4) Skydda men inte begränsa. Jag tror att det är viktigt att man som förälder kämpar tillbaka ryggradsreflexen att säga och tro att "allting är farligt". Vissa saker kompromissar jag inte med - antingen håller Casimir mig i handen när vi är ute och går, eller så åker han i vagnen. Andra saker får han göra, som att gå själv på bryggan om han har flytväst på sig.

Till detta har vi lagt en nyckeltanke: att våra kontroverser hemma beror på våra olika viljor (och Casimirs självständighet) och inte på trots. Det kan låta som ordvrängeri men skillnaden är helt avgörande. Istället för att tänka att "Casimir är i trotsåldern" (vilket förövrigt, som min nyktra mamma kommenterade, skulle vara helt meningslöst eftersom han alltid varit det i så fall) så tänker vi att "Casimir vill vara så självständig som möjligt". Detta har gjort att vi satsat på tid och alternativ. Det är helt fantastiskt hur väl det fungerar! Istället för att bara stänga av filmen på kvällen och säga "nu ska vi gå och lägga oss" - vilket med säkerhet skulle föranleda ett raseriutbrott från Casimirs sida - säger vi till i god tid innan när vi ska gå och lägga oss.

Ett exempel (autentiskt) på hur lite tid gör hela skillnaden skulle kunna vara när Casimir sitter och tittar på "Hitta Nemo".
-Ska vi gå och sova Casimir (säger mamma)
-Näe, titta fi-isk! (svarar Casimir)
- Jag förstår att du inte vill sova nu, men jag tycker att du ser trött ut. Du får titta på filmen tills fiskarna träffar sköldpaddorna. (säger jag då)
(Casimir svara i regel inte alls - men när scenen innan sköldpaddssejouren kommer börjar han säga "-Hej då" till fiskarna).
Det brukar oftast inte vara något som helst problem att ta upp honom till sängen därefter.

Ett exempel på hur alternativ fungerar är att Casimir oftast går med på att ta på sig halklapp, bara han får välja vilken hakklapp han ska ha. Ifall han inte vill ha den med girafferna brukar jag erbjuda den med ugglorna eller hundarna.

För att avrunda så vill jag ändå säga att jag tycker att vårt familjeliv i det mesta är kärleksfullt -och så harmoniskt som det nu kan bli med en tvååring. Det roliga är också att Casimir redan har lärt sig och använder sig av samma strategier gentemot oss. Häromdagen plirade han förhoppningsfullt mot mig och sa, när det inte alls var dags att titta på film "-Titta Pippi (Pingo) eller Fi-isk?" (Hitta Nemo).

Oj- oj-oj!

Casimir har börjat säga "Oj-oj-oj" när han ser något spännande. Eftersom han är en mycket nyfiken liten pojke så blir det många "oj" på en dag. Fåglar och hundar, lastbilar och grävskopor, tappade smörgåsar och utspillda yoghurttallrikar -allt uppmärksammas med ett eller flera "oj".
Igår blev det extra många "oj", eftersom vi besökte Naturhistoriska riksmuseet. Handen på hjärtat så var varken pappan eller mamman i Mirrfamiljen särskilt entusiastiska - pappan muttrade till och med något om "uppnålade skalbaggar i långa rader av montrar" innan vi åkte dit. När vi kom fram visade det sig dock att utflyktmålet fick högsta betyg av Casimir, som sprang runt och hojtade "oj- oj- oj- OJ" så det ekade i de valvbeklädda salarna. Den första utställningen, om människans utveckling, var speciellt spännande eftersom det fanns många stora uppstoppande djur att titta på. Dinosaurierna vilka tilldrog en stor mängd lite större pojkars intresse brydde Casimir sig dock inte alls om. Därefter såg vi en utställning om polartrakterna, med modeller av valar och uppstoppade isbjörnar och pingviner vilket också var mycket uppskattat- speciellt eftersom Casimirs favoritfigur är en liten animerad pingvin i lera vid namn Pinggu. "-Pippi, sa Casimir, oj, oj, oj!!
En utställning om homosexualitet i djurvärlden hann vi också att se (vilket mer än någonsin fick mig att konstatera att man tydligen kan få medel för att forska om precis vad som helst, vilket gjorde mig uppmuntrad med tanke på framtida foskningsmedelsansökningar). Efter att ha börjat se en film om klimatet, från vilken vi bestämde oss för att bära ut Casimir ifrån i halvtid eftersom vi var orolig för att han skulle få mardrömmar av alla scener med bränder, översvämningar och gråtande barn som drunknande ropade efter "mamma" som förekom, avslutade vi lite lugnt med att titta på uppstoppade djur och uppnålade skalbaggar i glasmontrar. En grotta som (bokstavligt talat) berättade om mineraler blev den sista attraktionen, i vilken Casimir sprang ut och in och rakt igenom minst hundra gånger. Därefter tog han slut och lät sig för första gången på länge villigt sättas i den lilla barnvagnen som vi hade tagit med oss. På vägen ut gick vi förbi en uppstoppad hund som vaktade museet. "-Oj, oj, ej då Vov-vov" sa Casimir.

15 minutes of fame

Andy Warhol förutspådde ju att "In the future everyone will be famous for fifteen minutes". Vet inte om min avhandling kommit upp i några femton minuter ännu, men den fick åtminstone fem minuter på bästa sändningstid i radion igår måndag. Avhandlingen var även förstanyhet i Ekonomiekots sändning 12.50 och den diskuterades även mer utförligt sist i 18-sändningen.

Även tidningarna har rapporterat om den. Förutom den första artikeln i NT skrev även GP två artiklar som fått stor spridning (åtminstone i Göteborg ;-)).

Det kommer även en krönika i webtidningen KinaAffärer vilken jag är speciellt stolt över då jag själv har själv skrivit den. Den artikeln måste jag dock vänta med att länka till tills efter att den blivit publicerad.

Åka pulka

En av Casimirs nya intressen är pulkaåkning. Efter det fatala snöovädret (som bland annat lett till att Casimirs stackars farfar brutit två ben i axeln och därefter varit tvungen att opereras) har vi ett tjockt snötäcke här i Mälarhöjden. Som gjort för att åka pulka med andra ord. Så igår bestämde vi oss att Casimir skulle få åka pulka till förskolan istället för att köras i barnvagnen.

Casimirs pappa som fick nöjet att lämna sonen på förskolan klagade bittert över att det var så halt på vägen, eftersom han för tillfället förlagt sina bråddar. Det gjorde honom dessutom på speciellt dåligt humör eftersom han till sin läggning är ytterst pedantisk och tycker illa om att det faktiskt finns saker i vårt hem som inte har någon för dem speciellt avsedd plats. "Var sak på sin plats, och plats för varje sak" är nämligen hans måtto. Själv har jag inget måtto, men om jag var tvungen skulle jag nog snarare identifiera mig med Mae Wests "Too much of a good thing is wonderful" än makens måtto. Hittills verkar även Casimir sympatisera mer med Mae West än med sin pappa i det fallet, vill tilläggas.

I vilket fall som helst så överlämnades sonen lyckligen på morgonen medelst pulka för att sedan hämtas på eftermiddagen. Hämtningen faller i princip alltid på min lott. Jag har vid ett stort antal tillfällen försökt att byta hämtning mot lämning men min käre make har varit kallsinnig till denna nyordning. Anledningen till att jag vill byta (och delvis varför maken inte vill det) är att hämta Casimir på förskolan är ungefär lika uttröttande som ett medelsvårt gympapass.

Till att börja med är jag tvungen att ta av mig skor och alla ytterkläder för att sedan bege mig in på förskolan och försöka leta rätt på min son. Därefter är tanken att jag ska städa undan de leksaker som han har dragit ut. (Handen på hjärtat så glöms detta bort ibland). Därefter försöker jag locka ut honom, vilket bara fungerar delvis. Jag börjar oftast med att säga att vi ska hämta tygblöjorna, vilket Casimir tycker är roligt för att han får bära blöjpåsen. Väl i badrummet hittar dock sonen ofta andra och roligare uppgifter att företa sig, till exempel att dra ut alla engångsblöjor som ligger staplade på en hylla som är precis lagom hög för att han ska nå den. Därefter springer han alltid in i det andra badrummet och ställer sig på pallen och börjar spola vatten, med vilket han tvättar både ansikte och händer grundligt (utan att för den skull kavla upp ärmarna). Sedan gör han ofta en inbrytning i vilorummet för att visa mig var han sover. Ofta lägger han sig på madrassen, drar upp täcket och kramar nallen för att jag verkligen ska förstå hur detta går till på dagarna. Inte för att han ligger still någon längre stund dock, utan därefter börjar han hoppa på de andra madrasserna och bära iväg de andra barnens gosedjur. (Varvid han blir hysterisk och skriker "MIN" när man tar dem ifrån honom). När jag burit ut honom ur vilorummet brukar han alltid springa tillbaks till lekrummen igen och ta fram nya leksaker (som jag måste lägga tillbaka). Vid detta laget brukar jag bära ut min skrikande och vilt fragglande son till kapprummet och stänga grinden för att försöka börja klä på honom och mig för hemgången. Tyvärr har detta aldrig lyckats då det alltid är någon annan förälder som samtidigt går in för att hämta sitt barn. Casimir tar då alltid chansen och gör en inbrytning igen, och hamnar återigen med nya leksaker i lekrummet. Personalen brukar vid detta laget ofta le och säga "så ni har inte kommit iväg ännu".

När inspringnings och utbärningsproceduren upprepats ett par gånger brukar jag slutligen sätta mig på golvet i kapprummet och säga till Casimir att jag sitter där tills han kommer tillbaka. Sedan brukar jag krydda med detaljer av typen "tänk på att din radiostyrda bil väntar därhemma". Efter ganska lång tid brukar sonen falla till föga och sätta sig i mitt knä för att därefter göra stort motstånd (halvt på lek och halvt på allvar) när jag ska ta på honom tröjan. (Några övriga kläder försöker jag inte få på honom - Gud vare lovad för tjocka åkpåsar i lammull). Då brukar föreståndaren komma ut och fråga om jag vill att hon ska klä på honom istället, eftersom han aldrig protesterar då. Jag brukar (oftast) avböja denna hjälp.

Om jag har riktig otur så händer det att Casimir smiter ut genom ytterdörren när jag har fått på honom tröjan. Det händer dock bara ifall någon annan förälder råkar komma in genom ytterdörren samtidigt som han försöker komma ut. (Till saken hör att jag oftast är en av de första föräldrarna som hämtar Casimir på Grodan, samtidigt som jag är en av de sista som lämnar för dagen. Ganska många föräldrar har alltså passerat revy med sina barn under tiden som jag försökt att hämta Casimir). Då springer han gärna omkring i snömodden i strumplästen innan jag (oftast under stora protester) lyckas få ner honom i barnvagnen. Kan även tillägga att det inte är särskilt roligt att försöka få ner ett barn som skriker "vill inte, vill inte, VILL INTE" i en barnvagn, utanför en förskola som dessutom ligger bredvid en butik med begagnade barnkläder. Vi brukar ofta ha en liten publik av bekymrade småbarnsföräldrar som skakar på huvudet åt oss då, där hälften tänker "vilken hård mamma, varför kan inte det arma barnet få gå istället" och resten tänker "vilken mjäkig mamma, varför trycker hon bara inte ner ungen i vagnen och visar var skåpet ska stå". Gemensamt för alla mammorna är dock att de alla är mycket tacksamma över att det inte är de som är mamman i fråga, och att det inte är deras barn som skriker så expressivt.

Igår var dock hämtningen inte så enkel som jag beskrivit ovan eftersom jag var tvungen att ta på honom alla kläderna inför pulkaåkningen. Överdragsbyxor, tröja, jacka, vantar och mössa - rubbet. Dessutom hade snön smält just på vägen utanför förskolan så där skulle han gå istället för att åka pulka.

För att göra en lång historia kort - Casimir åkte pulka hela tiden. Snö eller inte snö - att gå gick inte då det fanns alldeles för många spännande saker att titta på, och ställen att springa till. Eftersom han, som sagt, tycker mycket om att åka pulka så var han mycket nöjd med detta. Att han sedan var arg stora delar av kvällen för att han inte fick fortsätta åka pulka när vi väl kom hem är en annan historia...