Intermezzo

Jag har inte skrivit på länge. Anledningen tror jag är att jag velat skriva om disputationen men inte kommit mig för. Jag vill förstås beskriva den ordentligt, och tid till sådant finns förstås sällan. Så istället tänkte jag hoppa över detta och fortsätta med det dagliga livet istället. Det händer ju så mycket nu att det vore synd att inte alls dokumentera.

Vinterkräksjuka

Vi har varit sjuka den sista veckan. Det började med att Casimir kräktes på söndagen. Eftersom lördagen hade inneburit ett excellerande i bullar, juice, läsk och chokladtårta med grädde då mina föräldrar var på besök, fäste vi oss inte nämnvärt vid detta. (Till saken hör att han aldrig tidigare varken druckit saft eller läsk. På lördagen lyckades han dock dricka ur slatten ur varje halvdrucket glas på bordet).

Så trots att Casimir alltså kräkts på söndagsmorgonen så åkte vi glada i hågen till svärföräldrarna på förmiddagen samma dag. Casimir som var vid ganska gott mod var dock inte särskilt intresserad av att äta pastasalladen, en rätt som han annars är förtjust i, utan kräktes istället ännu en gång. Som tur var hände detta när vi precis var utanför svärföräldrarnas hus och på väg hem. Efter detta kräktes han inte mer utan verkade vara sitt vanliga pigga och intensiva jag.

Sedan började jag kräkas. Oh my God! För att göra en lång historia kort så kräktes jag i åtta timmar. De senaste fem timmarna bara galla och magsaft, vilket gör att jag fortfarande idag -fyra dagar senare- inte har någon röst utan bara kan kraxa. Jag tappade nästan tre kilo och har inte kunnat äta en hel måltid sedan dess. Stackars mamma och pappa blev också förfärligt sjuka - medan maken och svärföräldrarna klarade sig undan med blotta förskräckelsen.

Bloggen firar ett år

Min mycket försummade ett-åring - bloggen alltså (inte barnet) fyllde ett år idag. För precis ett år sedan så började jag skriva om mina "fussy babies" - min son Casimir som snart är 1,5 år och min doktorsavhandling som är en mullig sjuåring.

Om man nu ska sammanfatta året kan jag konstatera att båda mina bebisar utvecklats enormt under året. Casimir har lärt sig äta, krypa, stå, springa och prata. Avhandlingen har gått från ett slutseminariemanus till en färdig bok som både är tryckt och spikad och som bara väntar på att bli försvarad också för att förvandla sin hårt arbetande upphovskvinna till ekonomie doktor.

För att bloggen fortfarande ska kunna kallas för "fussy babies" - i pluralis, har jag dock den stora glädjen att berätta bloggen som en ersättning för avhandlingen som jag nu lägger till handlingarna kommer att få en livs levande ny bebis som huvudperson. Under förutsättning att inte något oförutsett händer, och allting går bra *peppar, peppar* så kommer det Casimiriska hemmet att utökas med ytterligare en familjemedlem i juli i år.

(H)jul

De senaste veckorna har varit hektiska i den Casimiriska familjen. Först och främst har jag nu äntligen tryckt och spikat avhandlingen. (En utförlig beskrivning av hur detta gick till finns på Musikantas blogg). Sedan har maken slutfört ett stort projekt (avrapporteringen inföll passande nog den 19 december - vilket var samma dag som jag spikade avhandlingen). Sedan har det ju förstås varit jul...

Vår jul var dock inte riktigt traditionell, eftersom vi inte hunnit med några julförberedelser. Eftersom vår källare är utrymd och istället inhyser polska byggarbetare fanns det heller inte något julpynt att hänga upp. Så vitt jag vet har vi det enda huset i Mälarhöjden som saknar varje tillstymmelse till julanknytning. Inga julljusstakar, ingen adventsstjärna, ingen julgran - ingenting jul-igt alls. Som tur var så behövde vi dock inte fira själva julafton hemma, då det sedan länge var bestämt att vi skulle tillbringa julafton i Jönköping hos svågern och svägerskan (tillsammans med svärföräldrarna och minste svågern). Så dagen före julafton åkte vi (precis som en stor del av Stockholms befolkning) söder ut, efter att ha packat in åtminstone fyra papperskassar med julklappar, en stor barnvagn och ett motvilligt barn i bilen.

Resan började tyvärr mycket dåligt. Som alltid blev vi försenade med packningen vilket gjorde att Casimir inte kunde sova middag precis prick 11.30 som han brukar. Minst en halvtimma sena blev vi. Medan jag packade satt maken och sonen och tittade på (sonen satt i makens knä vill tilläggas) sonens favoritfilm som handlar om talande bilar.

När sonen äntligen satt i bilbarnstolen var han arg och sur och jätteilsken och ville inte alls åka (riktig) bil. Ungefär tre kvart satt vi därefter i bilkö mellan Kungens Kurva och Salemavfarten (på motorvägen). Under hela denna tid så skrek och grät Casimir. Tillslut grät nästan de hårt prövade föräldrarna också - innan sonen äntligen somnade, vilket var ungefär samtidigt med att bilköerna släppte.

När vi kom till Norrköping åkte vi till Mediamarkt och köpte två tv-skärmar (bärbar DVD-spelare) för att ha i bilen resten av resan. Casimir vaknade ungefär då, så det var en bra timing. Någon ytterligare skriktortyr kunde vi inte tänka oss att utsätta varken sonen eller oss för. Som tur var hade maken tagit med sig Casimirs älskade "bilfilm" vilken Casimir (och maken) tittade på under resten av bilresan till Jönköping.

När vi tillslut kom fram visade det sig dock att Casimirs humör inte hade förbättrats sedan lunchen. Casimir surade, han ville inte leka med sina kusiner, ville inte titta på farmor och farfar, och vägrade dessutom säga något annat än "Bilar" - ett ord han dock yttrade med en imponerande envishet och tydlighet. Eftersom maken är ömhjärtade satte han förstås på filmen vilket gjorde att sonen kröp upp i soffan och sedan inte brydde sig mer om resten av familjen. När vi till slut skulle lägga oss vaknade sonen (som hade sovit en stund) och vägrade somna om. Varför ville han inte sova? Jo, han ville titta på "Bilar". Maken kom då på den strålande idén att sätta fast den bärbara tv-skärmen i sänggaveln varvis sonen satt rak i ryggen som en tennsoldat i sängen och tittade på filmen. Till klockan två på natten tittade han! Varje gång han somnade till sittandes försökte vi stänga av filmen, varvid han omedelbart vaknade och högljutt krävde att få tillbaka sina älskade bilar. Med argumentet "han väcker resten av huset" lät maken sonen få sin vilja igenom. (Något som visade sig vara helt sant, vilket vi fick reda på vid frukostbordet). När han slutligen somnade sov hela familjen oroligt.

För att göra en lång historia kort - den natten blev både Casimir och jag sjuka. På morgonen var jag febrig och förkyld och Casimir var snuvig och hostade. Jag kan tänka mig att det var därför som han varit på så sällsynt dåligt humör dagen innan. Vi tillbringade ytterligare en dag i Jönköping varvid jag blev sjukare och sjukare medan Casimir piggnade till. På kvällen på juldagen gav vi slutligen upp och åkte hem igen. Den resan var dock i det närmaste odramatsisk då vi åkte när Casimir sov. Förutom att han vaknade till ibland och klagade (Baba, baba - uhuuu) över att pappa inte körde (minste svågern var chaufför) så gick resan bra.

Sedan dess har jag precis hämtat mig från förkylningen medan Casimir fortfarande har kvar sitt stora intresse för bilfilmen. Med tanke på att vi inte äger någon tv och att vi tittat på film ytterst sällan så kanske detta är någon slags reaktion? Sonen har tidigare aldrig gjort något mer än fem minuter i streck, så hans plötsliga bilfilmsintresse har tagit mig lite på sängen. Nu ska tilläggas att han sällan sitter i soffan och tittar på filmen, utan ofta springer omkring och gör andra saker samtidigt som han tittar. Från det att han vaknar på morgonen tills dess han går och lägger sig måste dock filmen vara på.

Minst sexton ord

Idag har jag funderat lite på hur många ord som Casimir kan. Ja, att han förstår det mesta vet jag ju (till exempel så viftar han på armarna om man frågar hur man flaxar) - men hur många som han själv kan säga. Upprinnelsen var det sista BVC-besöket då sköterskan frågade om han "pratade mycket" varvid jag svarade att han inte gjorde det. När jag kom hem och berättade detta för maken blev han förvånad över mitt svar och sa "men han pratar ju hela tiden" (även om han erkände att det var svårt att förstå vad han säger ibland). Tydligen frågar tydligen sköterskan om barnet kan "fler eller färre än tio ord" på 18 månaderskontrollen. Så idag har vi alltså räknat efter. Casimir säger:

Dä (där)
Nä-e (nej)
Inte
Ja-a
Mamma
Babba
Bapp (napp)
Nam-nam
Vov-vov
Titta
Bii (bil)
Mea,mea! (mer, mer!)
Baan (banan)
Bäble (äpple)
Bue (ute)
Bäa (bära - hört av farmor)

Andra versionen till tryck

Idag skickade jag andra versionen av avhandlingen till tryck. Nu är det bara att vänta och hoppas att postgången fungerar. Tryckeriet har nämligen lovat att skicka avhandlingen med posten, så att jag slipper åka upp och ner till Linköping bara för att hämta den.

Det har förstås varit väldigt hektiska dagar sedan jag lämnade den första versionen till tryck. Idag fick jag till exempel tillbaka ett av analyskapitlen från språkgranskningen.

Visste ni till exempel att man inte säger "Volvo neglected the joint venture" utan att det heter "Volvo ignored the joint venture"? Eller att "between partner organizations" bara kan vara mellan TVÅ företag. Annars heter det "among". Eller att det i princip aldrig heter "in the meeting" utan alltid "at the meeting". Eller att man inte kan säga "the goal with the joint venture was the aim to produce X trucks" (det är en tautologi). Eller att "termination" aldrig kan vara något annat än oåterkallelig (annars heter det "halted").

Sedan måste man i engelskan använda mycket fler ord än i svenskan har jag lärt mig. Till exempel heter det inte "when comparing partnering in the X case with the literature" utan "when comparing partnering in the x case with partnering in the literature". Man kan inte heller säga "This relationship was characterized by high level of goals compatibility, as well as that the executives trusted each othter". Nej, o, nej - det ska vara "This relationship was characterized by a high level of goals compatibility, as well as by the fact that the executives trusted each other". Slutligen så ska man inte skriva "the most visable difference is which stakeholders are considered when performance is evaluated" utan det ska istället stå "the most noticable difference is...".

Det värsta av allt är att min språkrättare hann alla kapitel utom ett i avhandlingen. Nu när jag förstått vilka hemska fel jag har gjort känns det med ens ganska kymigt... Fast maken har storsint erbjudit sig att språkrätta förstås.

Första versionen till tryck

Nu har jag precis skickat den första versionen av avhandlingen (inklusive spikblad och tryckkortssida) till tryckeriet på Linköpings universitet. Idag fick jag också ett formellt beslut om att "forskningsutbildningsnämnden beslutat enligt inkommen ansökan om disputation".

This is not the end, this is not even the beginning of the end...