(H)jul

De senaste veckorna har varit hektiska i den Casimiriska familjen. Först och främst har jag nu äntligen tryckt och spikat avhandlingen. (En utförlig beskrivning av hur detta gick till finns på Musikantas blogg). Sedan har maken slutfört ett stort projekt (avrapporteringen inföll passande nog den 19 december - vilket var samma dag som jag spikade avhandlingen). Sedan har det ju förstås varit jul...

Vår jul var dock inte riktigt traditionell, eftersom vi inte hunnit med några julförberedelser. Eftersom vår källare är utrymd och istället inhyser polska byggarbetare fanns det heller inte något julpynt att hänga upp. Så vitt jag vet har vi det enda huset i Mälarhöjden som saknar varje tillstymmelse till julanknytning. Inga julljusstakar, ingen adventsstjärna, ingen julgran - ingenting jul-igt alls. Som tur var så behövde vi dock inte fira själva julafton hemma, då det sedan länge var bestämt att vi skulle tillbringa julafton i Jönköping hos svågern och svägerskan (tillsammans med svärföräldrarna och minste svågern). Så dagen före julafton åkte vi (precis som en stor del av Stockholms befolkning) söder ut, efter att ha packat in åtminstone fyra papperskassar med julklappar, en stor barnvagn och ett motvilligt barn i bilen.

Resan började tyvärr mycket dåligt. Som alltid blev vi försenade med packningen vilket gjorde att Casimir inte kunde sova middag precis prick 11.30 som han brukar. Minst en halvtimma sena blev vi. Medan jag packade satt maken och sonen och tittade på (sonen satt i makens knä vill tilläggas) sonens favoritfilm som handlar om talande bilar.

När sonen äntligen satt i bilbarnstolen var han arg och sur och jätteilsken och ville inte alls åka (riktig) bil. Ungefär tre kvart satt vi därefter i bilkö mellan Kungens Kurva och Salemavfarten (på motorvägen). Under hela denna tid så skrek och grät Casimir. Tillslut grät nästan de hårt prövade föräldrarna också - innan sonen äntligen somnade, vilket var ungefär samtidigt med att bilköerna släppte.

När vi kom till Norrköping åkte vi till Mediamarkt och köpte två tv-skärmar (bärbar DVD-spelare) för att ha i bilen resten av resan. Casimir vaknade ungefär då, så det var en bra timing. Någon ytterligare skriktortyr kunde vi inte tänka oss att utsätta varken sonen eller oss för. Som tur var hade maken tagit med sig Casimirs älskade "bilfilm" vilken Casimir (och maken) tittade på under resten av bilresan till Jönköping.

När vi tillslut kom fram visade det sig dock att Casimirs humör inte hade förbättrats sedan lunchen. Casimir surade, han ville inte leka med sina kusiner, ville inte titta på farmor och farfar, och vägrade dessutom säga något annat än "Bilar" - ett ord han dock yttrade med en imponerande envishet och tydlighet. Eftersom maken är ömhjärtade satte han förstås på filmen vilket gjorde att sonen kröp upp i soffan och sedan inte brydde sig mer om resten av familjen. När vi till slut skulle lägga oss vaknade sonen (som hade sovit en stund) och vägrade somna om. Varför ville han inte sova? Jo, han ville titta på "Bilar". Maken kom då på den strålande idén att sätta fast den bärbara tv-skärmen i sänggaveln varvis sonen satt rak i ryggen som en tennsoldat i sängen och tittade på filmen. Till klockan två på natten tittade han! Varje gång han somnade till sittandes försökte vi stänga av filmen, varvid han omedelbart vaknade och högljutt krävde att få tillbaka sina älskade bilar. Med argumentet "han väcker resten av huset" lät maken sonen få sin vilja igenom. (Något som visade sig vara helt sant, vilket vi fick reda på vid frukostbordet). När han slutligen somnade sov hela familjen oroligt.

För att göra en lång historia kort - den natten blev både Casimir och jag sjuka. På morgonen var jag febrig och förkyld och Casimir var snuvig och hostade. Jag kan tänka mig att det var därför som han varit på så sällsynt dåligt humör dagen innan. Vi tillbringade ytterligare en dag i Jönköping varvid jag blev sjukare och sjukare medan Casimir piggnade till. På kvällen på juldagen gav vi slutligen upp och åkte hem igen. Den resan var dock i det närmaste odramatsisk då vi åkte när Casimir sov. Förutom att han vaknade till ibland och klagade (Baba, baba - uhuuu) över att pappa inte körde (minste svågern var chaufför) så gick resan bra.

Sedan dess har jag precis hämtat mig från förkylningen medan Casimir fortfarande har kvar sitt stora intresse för bilfilmen. Med tanke på att vi inte äger någon tv och att vi tittat på film ytterst sällan så kanske detta är någon slags reaktion? Sonen har tidigare aldrig gjort något mer än fem minuter i streck, så hans plötsliga bilfilmsintresse har tagit mig lite på sängen. Nu ska tilläggas att han sällan sitter i soffan och tittar på filmen, utan ofta springer omkring och gör andra saker samtidigt som han tittar. Från det att han vaknar på morgonen tills dess han går och lägger sig måste dock filmen vara på.

Minst sexton ord

Idag har jag funderat lite på hur många ord som Casimir kan. Ja, att han förstår det mesta vet jag ju (till exempel så viftar han på armarna om man frågar hur man flaxar) - men hur många som han själv kan säga. Upprinnelsen var det sista BVC-besöket då sköterskan frågade om han "pratade mycket" varvid jag svarade att han inte gjorde det. När jag kom hem och berättade detta för maken blev han förvånad över mitt svar och sa "men han pratar ju hela tiden" (även om han erkände att det var svårt att förstå vad han säger ibland). Tydligen frågar tydligen sköterskan om barnet kan "fler eller färre än tio ord" på 18 månaderskontrollen. Så idag har vi alltså räknat efter. Casimir säger:

Dä (där)
Nä-e (nej)
Inte
Ja-a
Mamma
Babba
Bapp (napp)
Nam-nam
Vov-vov
Titta
Bii (bil)
Mea,mea! (mer, mer!)
Baan (banan)
Bäble (äpple)
Bue (ute)
Bäa (bära - hört av farmor)

Andra versionen till tryck

Idag skickade jag andra versionen av avhandlingen till tryck. Nu är det bara att vänta och hoppas att postgången fungerar. Tryckeriet har nämligen lovat att skicka avhandlingen med posten, så att jag slipper åka upp och ner till Linköping bara för att hämta den.

Det har förstås varit väldigt hektiska dagar sedan jag lämnade den första versionen till tryck. Idag fick jag till exempel tillbaka ett av analyskapitlen från språkgranskningen.

Visste ni till exempel att man inte säger "Volvo neglected the joint venture" utan att det heter "Volvo ignored the joint venture"? Eller att "between partner organizations" bara kan vara mellan TVÅ företag. Annars heter det "among". Eller att det i princip aldrig heter "in the meeting" utan alltid "at the meeting". Eller att man inte kan säga "the goal with the joint venture was the aim to produce X trucks" (det är en tautologi). Eller att "termination" aldrig kan vara något annat än oåterkallelig (annars heter det "halted").

Sedan måste man i engelskan använda mycket fler ord än i svenskan har jag lärt mig. Till exempel heter det inte "when comparing partnering in the X case with the literature" utan "when comparing partnering in the x case with partnering in the literature". Man kan inte heller säga "This relationship was characterized by high level of goals compatibility, as well as that the executives trusted each othter". Nej, o, nej - det ska vara "This relationship was characterized by a high level of goals compatibility, as well as by the fact that the executives trusted each other". Slutligen så ska man inte skriva "the most visable difference is which stakeholders are considered when performance is evaluated" utan det ska istället stå "the most noticable difference is...".

Det värsta av allt är att min språkrättare hann alla kapitel utom ett i avhandlingen. Nu när jag förstått vilka hemska fel jag har gjort känns det med ens ganska kymigt... Fast maken har storsint erbjudit sig att språkrätta förstås.

Första versionen till tryck

Nu har jag precis skickat den första versionen av avhandlingen (inklusive spikblad och tryckkortssida) till tryckeriet på Linköpings universitet. Idag fick jag också ett formellt beslut om att "forskningsutbildningsnämnden beslutat enligt inkommen ansökan om disputation".

This is not the end, this is not even the beginning of the end...

Två veckor till tryck

Idag är det två veckor tills min avhandling ska tryckas. Innan dess ska jag ha skrivit om, skrivit till, flyttat, tagit bort och ändrat i den. Dessutom ska jag rätta språket, vilket tar oerhört mycket längre tid än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Samtidigt är det skönt att se slutet på min avhandlingsepok. Jag började ju skriva redan 2001 - för snart åtta år sedan.

Berättelser

Casimir har börjat kunna berätta små historier om vad som hänt. Den första gången jag förstod det var när jag hämtade honom på förskolan för några veckor sedan och han "pratade" en lång stund och mitt i samtalet sa "vov-vov". Förskoläraren Ingrid som också lagar maten på Grodan berättade då att de hade varit i parken på förmiddagen och att de då sett en hund.

Sedan dess har Casimir berättat många historier. Tyvärr är de flesta av dessa ganska sorgesamma och handlar om olika tillfällen då han ramlat, fallit av stolen eller gjort sig illa på något sätt. Nu ska det sägas att han är ett försiktigt barn och sällan skadar sig, men vid de få tillfällen han faktiskt gör det så glömmer han det uppenbarligen inte.

Den vanligaste historien, som han gärna berättar för alla som vill lyssna är när han hade för bråttom ur sängen och ramlade och slog huvudet i golvet. För att berätta den behöver han mycket lite uppmuntran - det räcker med att man säger "jag hörde att du ramlade ur sängen och slog dig Casimir". Historian lyder som följer:

-Bam! (Casimir tittar olyckligt och uttalar ordet med stort eftertryck)
-Dää! (Casimir pekar på golvet vid sängen, ibland lägger han sig även på golvet och lägger huvudet på golvet för att visa hur det gick till när han slog sig)
-Ahh! (Casimir sträcker upp händerna och visar var på huvudet som han slog sig samtidigt som han ser mycket olycklig ut och låter väldigt ledsen)
-Fffff (Casimir blåser i luften för att visa att mamma och pappa blåste på huvudet för att det onda skulle försvinna)

Välling

Min son har blivit vällingberoende. Han som vägrade äta välling ända tills vi (ja, vi och vi - jag då) slutade amma har plötsligt blivit som förbytt. Nu går han istället ofta in i köket, drar ut lådan och pekar på den röda vällingburken. "-Vill du ha välling", brukar jag fråga då, bara för att få nöjet att höra honom säga "-ja" och se honom nicka med eftertryck. Idag ville han hjälpa mig ytterligare på traven genom att han först pekade på vällingburken, sedan visade sin pipmugg, därefter tog fram ett dl-mått som han gav mig för att kunna ta vatten med och slutligen hittade ett matskedsmått att ta vällingpulvret med. Ja se, så ska en slipsten dras!