"Krypa" och stå

Caspar har plötsligt exploderat i sin motoriska utveckling. Plötsligt kan han sparka sig fram -på rygg i och för sig. Han tar i med hälarna och kan på så sätt skjuta sig fram flera meter. Dessutom försöker han krypa på det mer traditionella sättet, genom att sitta och sedan tippa över och stå på alla fyra (med ett ben som han viker under sig för att få stöd). På senaste tiden har han dock mest velat stå upp. Jag har köpt en liten gåbänk som han älskar. Själv vet jag inte om det är ett av mina "bästa köp" eller ett av mina "sämsta". Klart är att han helst vill att man ska sitta bredvid och stötta honom lite då och då när han står och håller sig i handtaget. Men, men. Med tanke på hur mycket han övar så står han nog helt utan stöd snart.

Caspar och gåbänken

Caspar "kryper" på rygg

Telefonsamtal

Idag har Casimir hållit en "riktig" konversation i telefon för första gången. Med "riktig" menar jag att han började med att hälsa för att sedan prata om dagens och gårdagens händelser, berätta om vädret och sedan säga adjö. Närmare bestämt lät det såhär, farmors kommentarer är inom parantes eftersom jag bara gissar vad hon sa.

-Hej
(-Hej Casimir, sa farmor)
-Ida gå Lola (jag har gått till Grodan idag)
(-Vad gjorde du igår då? Har du varit och träffat Mumintrollet?)
-Läskigt
(-Tyckte du att det var lite läskigt?)
-Ja
-Dä snö, hejdå

Idag sa han även sin första korrekta längre mening, som också passande nog hade med vädret att göra. -En röd traktor kör snö där , tror jag han sa

Tand och tal

Idag såg jag att Caspar fått en andra tand, precis bredvid den första i nederkäken. Andra framsteg som kan rapporteras är att han kastar saker sedan några veckor tillbaka. Så fort han får något i handen (en leksak, matbit eller tallrik) så kastar han saken bestämt på golvet. Roligast är när han får tag på något som inte är menat för honom och därefter lyckas kasta det, då viftar han belåtet på armarna och säger "ba, ba, ba" mycket nöjt - ända tills han kommer på att saken försvunnit och blir arg över detta.

På tal om tal - Caspar "pratar" mycket nu, men säger inte ofta "ma, ma" dessvärre. Ungefär så här låter han "ba, ba, ba, mmm, ba, gggggrr" om han är nöjd medan en missnöjd Caspar istället säger "ääääh, äääh, äääh, iiiää, GGGrr".

Caspars första tand och ögonbekymmer

Idag har varit en gnällig dag. Så till den milda grad att jag hade gått till Öppna Förskolan om det inte varit så att Caspar på morgonen var så kladdig i ena ögat att det knappt gick att öppna. Även när jag torkat ögat lite försiktigt och fått bort allt var så skvallrar svullnaden i alla fall om att allt inte är riktigt som det ska. Så nu så har han ett stort och ett litet öga igen - precis som när han var nyfödd. Föga förvånande är det i alla fall då det är ungefär två veckor sedan Casimirs förskolekamrat blev hemskickad för att han hade ögoninflamation, och precis en vecka sedan Casimirs ena öga blev lite rött.

Så ingen öppen förskola idag, trots att det på tisdagar finns både den kommunala och den kyrkliga att välja på. (Kyrkans serverar frukost medan man det finns te och bullar på den kommunala).

Nu på eftermiddagen så tyckte jag att Caspar var så ilsken att ögoninflammationen enbart knappast kunde vara boven i dramat. Därför spanade jag lite extra noga in i Caspars mun och kände även med fingret. Mycket riktigt, en vass liten tandkant har kommit upp sedan igår. Såh inte undra på att det arma barnet är ilsket, både ögonbekymmer och tandsprickning på samma gång. Vojne, vojne.

Mat och slå ihop

Caspar har börjat äta. Ja, matglad har han ju alltid varit, men sedan en vecka äter han också annnan mat än mammamat. Jag började lite senare med att ge Caspar vanlig mat eftersom vi var i Thailand, vilket gjorde att matintroduktionen blev ungefär när Caspar var 6,5 månad gammal. Hittills har det gått helt makalöst bra. Från att ha helammat så bytte han till att äta frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat över en natt. (Ammar gör han dock fortfarande däremellan.)

Första tillfället så knep Caspar dock bestämt ihop munnen, medan han gärna knaprade lite på en bit bröd eller kex, vilket fick mig att tro att han föredrog plockmat. Första måltiderna bestod därför av smörgås-, frukt- och pastabitar. Sedan fick svärmor försöka och plockade raskt fram fruktpuré och gav honom, varvid han omedelbart öppnade munnen på vid gavel. Efter det matade jag honom med lite vanlig mixad mat en dag, där jag doppade skeden i fruktpuré varje tugga. (Lite suckade jag, eftersom jag aldrig hade behövt göra något dylikt med Casimir.) Andra dagen så behövdes det inte någon fruktpuré utan Caspar gapade som en fågelunge (och viftade med armarna samtidigt för att göra liknelsen komplett).

Nu några dagar senare så äter Caspar allt med god aptit - och man behöver knappt mixa maten. Han maler frenetiskt med gommen och gapar friskt varje gång han ser en sked. Igår när vi var på utflykt till Liljeholmen förvånade han dock till och med mig (som ändå är van vid hans friska aptit) genom att äta inte mindre än fyra små fruktyoghurtar och en bit banan till mellanmål.

Caspar slukar fruktyoghurt

Mmmm-mmummm-mmmmm-mm-mmm-ma-ma

Idag hörde jag Caspar säga något som liknade "mamma" för första gången. Han hoppade i sin hoppstol och klagade samtidigt över att jag inte satt bredvid och hejade på honom. -Mmmm-mmummm-mmmmm-mm-mmm-ma-ma, mama, mmmm, sa han då med en mycket klagande ton.

Förutom att han nu sagt "mamma" så brukar han alltid hälsa när vi kommer in i rummet genom att säga "-Hä, hä, hä, hä".

Vad gäller storebror så pratar han bättre för varje dag. Han började prata mer under vår Thailandsvistelse, men mest markant har hans språkliga utveckling varit under de senaste dagarna. Plötsligt har han börjat använda ord som han inte kunnat tidigare, prata betydligt renare och härma. Vad gäller innehållet så pratar han mycket om känslor just nu. När vi läser boken "Ut och gå" kan det låta så här:

-Oj, lång väg. Boll! Hüüset, hemma i huset. Vagnen där. Mammas hüs. Hemma! (En bild med en väg som går förbi ett hus vid vilket det står en barnvagn och en ligger en boll framför)
- Oj, huuundar. Fyla hundar. Aja! Alla aja! (En bild på fyra hundar varav en står bakom ett träd. Ingen av hundarna ser arga ut i mitt tycke. Efter lite påtryckningar säger Casimir).
-Alla aja, den (pekar på hunden bakom träden) näääll. (snäll) Gömma trädet!
-Oj, natt. Läskigt! Hem, hüüset. Långt-där-borta. Tååva (sova), alla tåva! God natt!

Syskonliv

Jag vet att många av mina vänner drömmer om barn och/eller syskon till sitt barn och jag kan därför ibland få ett litet styng av dåligt samvete då jag ju mest skriver om de trevliga stunderna vi har tillsammans i familjen (fast i min andra blogg vardagmedbarn). Nu är det i och för sig ingen som vill läsa några klagovisor men jag tänker ändå ta tillfället i akt och jämna ut balansen lite... Det är nämligen jobbigt att ha två små barn. Jättejobbigt! Att jag inte har någon tid alls åt mig själv kan jag uthärda, men det ständiga dåliga samvetet jag har för att jag försummar det ena barnet när jag sysselsätter mig med det andra, det skulle jag vilja vara utan.

Caspar har kommit in i perioden "om mamma går ut ur rummet så kommer jag gå en plågsam DÖD till mötes" en uppfattning som han mycket tydligt ger uttryck för om jag skulle lämna honom ensam en liten stund, eller inte lyfta upp honom omedelbart. Nu måste man ju i rättvisans namn säga att denna uppfattning delvis har uppstått som ett resultat av storebrors ömma (men något bryska) uppvaktning.

Casimir å andra sidan har uppfattningen att man måste skrika mycket, mycket högt för att göra sin röst hörd - vilket det i och för sig också ligger ett korn av sanning i. För att stryka under sin uppfattning använder han gärna armar och ben, på ett mycket kreativt sätt. När jag då tar tag i honom (möjligen en aning omilt) och för femte gången på lika många minuter väser "-Casimir jag vill inte att du slår mig" fylls omdelbart ögonen med tårar och Casimir ömsom hulkar, ömsom vrålar "-Näe, inte SLÅ Mahemir, inte slå MEJ".

Casimirs vrål skrämmer förstås Caspar som skriker ännu högre och jag står där i valet mellan att ta upp min (vid det här laget helt hysteriska) bebis eller min (vid det här laget helt hysteriska) tvååring i min famn. Båda samtidigt går inte, och tro mig när jag säger att jag har försökt. Mitt i allt detta ska jag dessutom klä på båda barnen kläderna och sätta dem i vagn eller bilstol för vidare transport till förskolan.

På kvällarna är det i princip lika illa, även om Stora C är hemma. Båda barnen vill nämligen bara ha MAMMA - samtidigt. "-Mahemir LAMA (krama) mamma" tjuter Casimir "-Mahemir LAMA MAMMA SOFFA" medan Caspar vrålar något i stil med "-UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" samtidigt som han vrider huvudet nästan ur led för att kunna titta på mig med sina tårfyllda, bedjande ögon. Piska och morot med andra ord - fast mest piska - det är moderskapets lott.