The Fussy Babies Blog

Tand och tal

2012-01-17T09:38:00.002+01:00

Clarissa har sagt sitt första ord. Som sig bör så är det "ba". Då hon faktiskt sagt det åtminstone två gånger då hon ropat på, respektive sett, sin älskade pappa så får det gillas som det första ordet.

Vår lilla gumma har också fått en lite kant (i mitten till höger i nederkäken) som snart kommer att bli en liten tand.

Liksom med maten så är hon lite tidigare än båda sina bröder vad gäller detta.

Tand Ord
Casimir 27 jan 10 feb (ma) 2008
Caspar 9 feb 27 jan (ma)* 2010
Clarissa 15 jan 12 jan (ba) 2012

* Fast Caspar sa "hä, hä" när vi kom in i ett rum från det att han var några månader gammal

Jullovet i sammanfattning

2012-01-09T10:21:00.002+01:00

Nu är glada julen slut, slut, slut --- och sammanfattningen kommer här:

Julafton tillbringades i Mälarhöjden tillsammans med farmor, farfar och farbror Anders. Om detta har jag skrivit ett eget inlägg i vardag med barn som fick det nyskapande namnet "Julafton".

Casimir fotar familjen

Juldagen åkte jag, Caspar och Clarissa till Gullmarksplan och tillbaka. Sammanlagt innebar detta att vi åkte tunnelbana till Liljeholmen, tvärbana, buss, tvärbana och tunnelbana. På eftermiddagen kom mormor och morfar hem till oss och åt julmat.

Årstaberg, ett av många stopp på vägen

Annandag jul, som var en omtumlande dag då vi precis fått veta att pojkarnas fina moster Mari låg på intensiven efter att ha lurat döden med en hårsmån, tillbringade vi med pojkarnas farmor och farfar i Alby.

Mormor och morfar i Alby

Dignande efterrättsbord

Caspar satte sig i köket och åt glass direkt från burken (och moffade choklad) när ingen såg...

Klämdagen 27 december användes för att åka till Hornbach och införskaffa, och sedan montera, ett länge efterlängtat vedskjul.

Vedskjul

Dagen därpå 28 december blev vi plötsligt galna och bestämde oss för att åka Finlandskryssning. Ett eget inlägg om detta finns under rubriken "Finlandskryssning" i vardag med barn-bloggen. Resan började bra med klädrea på båten och middagsbuffé (där den ene pojken bara åt pannkakor och den andre bara åt korv) men fortsatte med att ingen av oss sov något vidare. Caspar och jag var bland annat uppe mellan halv två och halv fyra på natten och gick runt på båten.

Vikingbuffé

Den 29 december tillbringade vi i ett kallt och regnigt Helsingfors, bland annat på Sea Life. Ingen av barnen åt något (förrän på eftermiddagen) och alla var hungriga och trötta.

På väg till Sea Life

Den 30 december kom vi (tack och lov) tillbaka till Stockholm igen.

På Finlandsfärjan (lägg märke till tofsen)

Nyårsafton tillbringade stora C och pojkarna tillsammans med farbror John och deras äldsta pojkar krypandes i grotta, medan jag handlade och förberedde middagen.

Gott nytt år 2012!

Nyårsdagen tillsammans med svåger med familj hos farmor och farfar i Alby. Då pojkarna blev för vilda för att vara inomhus lekte vi tjuv och polis ute istället.

Utelek i Alby på nyårsdagen

2 januari tog vi det ganska lugnt hemma. Casimir stängde in Caspar så många gånger i "fängelsehålan" att Caspar grät och sa "vill inte ha handbojor" respektive "vill inte sitta fängelsehålan" i sömnen.

Casimir har stängt in Caspar i fängelsehålan

3 januari tillbringade vi på Junibacken tillsammans med en stor mängd jullediga ryssar.

Lång kö på Junibacken

Junibacken på seneftermiddagen (ingen kö men många barnvagnar)

4 januari åkte vi skridskor. Det gick inget vidare bra. På det hela taget så lyckades Caspar bäst av pojkarna, eftersom han åtminstone försökte. Casimir stod bara stel som en pinne och försökte att låta bli att ramla samtidigt som han paniskt förskräckt höll sig fast i en stol på isen. Ingen vidare bra dag på det hela taget.

Casimir åker skridskor

5 januari åkte vi till Junibacken igen (vi har årskort), efter att Casimir och jag hade gjort Biologiska museet på 15 minuter. Vi blev sena på grund av att Caspar vägrade att ha overall på sig. Till slut gick han med på överdragsbyxor och jacka, men då hade Casimir och jag redan hunnit iväg. I vilket fall som helst så var det en mäktig känsla att få ha hela Biologiska museet för sig själva (om så bara för en kvart), speciellt då det redan hade börjat skymma och museet inte har något artificiellt ljus. Vi fick med oss en ficklampa och känslan från filmen "Natt på museet" var komplett. Katastrofsen "middag" på McDonalds då Vapiano inte hade plats.

Vi lyser på en Berguv

6 januari bestämde vi oss för att åka och hälsa på mormor och morfar - via Pizza Hut och Busfabriken i Norrköping.

På Busfabriken

7 januari återvände vi till Stockholm via goda vänner. Maï (som är fransyska) gjorde speciella kungakakor Trettondagshelgen till ära. Casimir skötte sig exemplariskt när vi var där, satt still vid bordet, åt och tackade för maten. Istället för efterrätt ville han ha ett äpple. (Sedan blev han helt galen i matbutiken på hemvägen för att jag tog godisbitarna till lördagsgodiset i "fel ordning" men det är en annan historia).

Caspar penslar Kungakakorna

Sista semesterdagen, 8 januari 2012, var vi verkligt produktiva. Först tapetserade jag en vägg i Caspars nya rum med en fondtapet föreställande små tåg. Därefter dansade vi ut julen på Skansen.

Resultatet (fondväggen i Caspars rum)

På Skansen hade vi julavslutning i VIP-version (som stora Cs arbetsgivare ordnat) med dans runt granen tillsammans med folkdanslag, sju sorters kakor samt underhållning i form av trolleri och filmvisning. En passande avslutning på jullovet, med andra ord.

Och en slank han ner i diket...

Tårtätning

Le mot kameran (mamma kittlas)

Barnen tittar på "Alex trollkarl"

Så var glada julen slut och livet återgår sakta till vardag med barn igen...

Bye, bye universitetet

2011-12-06T09:42:00.001+01:00

Jag och Linköpings universitet har slutligen bestämt att vi ska separera, efter tio år. Så efter att insett de ohållbara i att pendla till Linköping med tre barn - och då mina forskningsmedel tagit slut och prospektet att undervisa på heltid inte känns lockande - har jag tömt mitt rum.

Clarissa är med och packar

Mitt rum på universitetet

Eller snarare, min snälla pappa har packat ihop mina böcker och kört hem dem till Mogata. Så nu vänder jag blad och funderar på vad jag ska hitta på härnäst.

Att hitta vägen

2011-11-24T22:00:00.000+01:00

Stora C har många fördelar. En av dessa är att han inte säger något om mitt dåliga lokalsinne. Mina föräldrar har haft väldigt roligt åt detta, och berättar gärna olika dråpliga episoder om hur jag inte hittat till olika platser, medan stora C alltså låtsas som ingenting.

Ett vanligt exemplet är att jag är på en plats (såsom T-centralen) och behöver ta mig någon annan stans (låt säga Hötorget). Eftersom jag inte bara har dåligt lokalsinne utan även har svårt att orientera mig i termer av "gå väster ut" respektive "gå gatan si och sväng in på vägen så", slutar det alltid med att jag får ringa maken som sedan tålmodigt lotsar mig steg för steg så att jag kommer rätt*. Eftersom han varken suckar eller himlar med ögonen (vad jag kan höra) kan jag vara ärlig ("-Ja jag hittar till Åhléns, nej jag hittar inte till Centralstationen") vilket gör att jag oftast kommer rätt.

Vid de tillfällen jag kör bil litar jag istället till min GPS. Dessvärre måste man ha en postadress vilket ofta leder till besvärligheter för mig, för att inte tala om ifall jag stavar fel till adressen eller ifall jag ska till en plats utan postadress -som en polisstation eller tågstation. (Ett annat bekymmer är när jag vill köra samma väg tillbaka, vilket GPSn inte tycker jag borde göra. Exempelvis har jag säkert kört till Örby tio gånger utan att en enda gång hitta tillbaka hem samma väg.)

Idag var ett sådant tillfälle, då jag skulle hämta lilla gummans pass i Flemmingsberg. Trots att jag egentligen visste var polisstationen låg (nämligen bredvid tågstationen) lyckades jag köra fel två gånger på vägen dit. Jag hade ingen adress till polisstationen men visste att den låg bredvid en stor väg vilket jag drog slutsatsen borde vara Flemmingsbergsleden. Det var den inte, utan istället hamnade jag på Huddingen sjukhus, vilket var ganska nära i alla fall. Efter detta körde jag efter skyltarna mot tågstationen, men missade att ta av i korsningen mot densamma vilket gjorde att jag hamnade på vägen mot Tullinge (tror jag). Jag lyckades vända efter en stund och hittade därefter utan vidare åthävor till polishuset, där det tog ungefär en och en halv minut att få lilla gummans pass (och då var väntetiden inkluderad).

Efter att ha hämtat passet bestämde jag mig för att göra ytterligare ett försök att köpa nya vantar till pojkarna och körde därför mot Stockholm, i fast förvissning om att passera Liljeholmens köpcentrum på vägen dit. Det gjorde jag inte, och då jag istället såg avtagsvägen mot Fridhemsplan förstod jag att jag kört för långt och svängde av mot Stora Essingen där jag lyckades vända igen. De 20 kr som jag fick betala i vägavgift smärtade mig djupt, men det var inte så mycket att göra åt den saken mer än att köra tillbaka.

På tillbakavägen såg jag att vägen jag kom ifrån inte kom upp på E4an förrän jag redan passerat Liljeholmsavfarten, vilket i alla fall var någon slags tröst. Jag lyckades därefter i min förestats och inhandlade en hel kasse med kläder innan jag vände tillbaka för att hämta upp Casimir inför den stundande danslektionen.

Denna gång hade Casimir fått bjuda en vän till dansen, varvid jag sturskt tillkännagett till flickans mamma att jag skulle hämta dem då jag ju "hade GPS". Dessvärre hittade inte GPSn (vilket berodde på att jag stavat fel vid inmatningen av adressen) och när jag körde efter mitt eget huvud, från Mälarhöjden mot Hägerstensåsen, fastnade jag på en väg med bommar på och fick slokörat köra tillbaka igen. Efter att jag ringt och förhört mig om adressen igen lyckades jag få en färdplan i min GPS bara för att inse att vägen den dirigerade (via Aspudden) också var stängd med en bom. Denna gång väntade jag tills det kom en buss och smet därefter igenom precis efteråt (med bultande hjärta då jag såg att bommen började blinka och röra sig neråt).

Som tur var dirigerade mamman ifråga vägen till dansen efter att jag hämtat upp henne och dottern och vi kom utan vidare missöden både dit och tillbaka. Dessutom var det så sent att bommen mellan Hägerstensåsen och Mälarhöjden hade öppnats vilket gjorde återresan betydligt enklare.

*Fast när jag var på Östermalmstorg och ville gå till St Eriksplan bad han mig ta tunnelbana istället.

Jämförelser

2011-11-12T21:39:00.001+01:00

Casimir och mamma november 2009

Casimir fyra månader

Caspar och mamma november 2009

Caspar fyra månader

Clarissa och mamma november 2011

Clarissa fyra månader

Clarissa vänder sig obehindrat

2011-10-26T13:39:00.002+02:00

Idag lärde sig Clarissa att vända sig. Medan Casimir och jag stod bredvid vände hon sig minst fem gånger från mage till rygg., innan hon förlorade tålamodet med övningen.

Tunnelbana med Clarissa

2011-10-17T23:30:00.000+02:00

Clarissa skriker ofta kvällstid. Vis av detta borde vi förstås hålla oss hemma då, men eftersom vi fått barnvakt bestämde vi oss för att äta middag på tu man hand. Clarissa skötte sig exemplariskt på detta första restaurangbesök, men annat var det under tunnelbanefärden hem från stan. Hon skrek så mycket att vi faktiskt gick av i Gamla Stan och väntade till nästa tåg i förhoppningen om att en rask promenad fram och tillbaka på perrongen skulle få henne att somna. Promenaden hjälpte förstås inte (och inte blöjbytet heller) så det blev bara att ta nästa tåg igen med en skrikande gumma.

Nu var det ju inte så att Clarissa skrek hela tiden, utan istället blev hon tyst ibland när hon såg något spännande eller något förändrades. På ett sätt var det nästan värre eftersom vi kunde höra hela tunnelbanevagnen kollektivt hålla andan när detta inträffade. Dessutom lurade det oss att försöka vyssa, hålla och krama henne för att se om det hjälpte. När hon sedan började skrika igen, trots alla våra försök, fick vi medkännande blickar och nickar från resenärerna, och en tant kom till och med fram och föreslog hjälpsamt att "flickan nog hade ont i magen". Till slut gick vi av redan i Axelsberg och traskade resten av vägen, varvid den lilla flickan var betydligt nöjdare. Hemma igen skrek hon igen men efter att ha ätit, fått en ny blöja och lagts i perfekt vinkel på sidan somnade hon slutligen utmattad. Stora C sa att det berodde på att han pratade med henne "rggh, ääärrgh, agggrrr" - och kanske det var därför.

Konversation vid nattning

2011-10-07T22:05:00.000+02:00

Casimir: -Mamma
Mirren: -Mmm
Casimir: - Tänker du på samma sak som jag?
Mirren: - Jag vet inte, vad tänker du på?
Casimir: -Jag längtar efter att det ska bli lördag. Då vill jag vara på polismuseumet hela dagen. (tyst) Eller åka till badhuset. Å så kan vi köpa godis.

Clarissas tremånaderskontroll

2011-10-06T22:00:00.000+02:00

Nu är klockan tio på kvällen och jag börjar hämta mig från dagens chockartade händelse. Vid tremånadersvaccinationen uppdagades det nämligen att vår lilla gumma i princip inte ökat i vikt på en månads tid.

Lilla gumman gungar 1 oktober 2011

Väldigt oroliga och ledsna blev stora C och jag förstås och har precis som sköterskan svårt att förstå vad detta kan bero på. Jo det förstås, lilla gumman är ju väldigt trött och sällan hungrig. När hon vaknar så skriker hon ju oftast, och det blir man ju inte tjock av. Störd av pojkarna blir hon ju också och antagligen har hon krympt både magsäck och tillgång till mjölk den sista månaden.

Så nu så ska jag försöka väcka henne och amma varannan timma (främst under dagtid tack och lov). Om två veckor ska vi tillbaka och kontrollera att hon börjat öka i vikt igen.

Skrattade

2011-09-15T21:50:00.000+02:00

I natt skrattade Clarissa för första gången. Ganska typiskt att det var då vi inte ville göra något annat än fortsätta sova. Fast vi pratade med henne ändå (arrg, goo) och log, och gjorde grimaser, och morrade henne på magen. Precis det där man inte ska göra ifall man vill att ens bebis ska förstå att natt är natt och då ska man sova. Men, vad gör man när det inte är så vanligt att bebisen i fråga är glad och meddelsam. Fast i natt var hon lycklig. Log många storgapsleenden efter varandra, viftade med hela kroppen och skrattade, som sagt.

Tvåmånaderskontroll med Clarissa

2011-09-07T21:20:00.002+02:00

Igår var Clarissa och jag på tvåmånaderskontroll på BVC i Axelsberg. Som vanligt var det aningen kaotiskt och undersökningen var snabb och lämnade inte så mycket utrymme för diskussioner eller frågor. För att detta absolut inte ska gå en förbi så står det till och med anslag på väggen i mottagningsrummet att "max 15 minuter är avsatt till läkarkontrollen".

Den här gången fick jag i alla fall tillfälle att påpeka att frågan "har du fått kontakt med din bebis" som alltid inleder kontrollen är helt idiotisk. Vid de två tidigare tillfällena har jag bara nickat snällt och sagt ja, men den här gången var jag uppriktig, vilket kanske kom sig av det myckna skrikandet under den första delen av dagen. Jag fortsatte med att säga att "kontakt fick jag första timman" och hade jag inte fått det den första veckan hade jag nog hört av mig. I vilket fall som helst hade jag aldrig väntat till tvåmånaderskontrollen med att påtala detta. Läkaren som höll i kontrollen (för det var en läkarkandidat och vår vanliga sköterska med också) kom då alldeles av sig, skrattade och gav mig en kram.

Clarissa visade sig (som vi visste redan) vara en nätt liten dam som ändå växer alldeles lagom mycket. Fast lite svårt att smälta har jag att hon som vägde ett halft kilo mer än Casimir när hon föddes väger mer än 700 gr mindre vid två månaders ålder (ungefär 1300 gr mindre än Caspar vid samma tid). Fast Casimir gick upp från långt under tre standardavvikelser till en över på två månaders tid förstås, medan Clarissa bara gått upp en på samma tid.

Hon skötte sig i allt annat exemplariskt och log till och med ett strålande storgapsleende emot läkarna, precis samtidigt som jag påpekade att hon tenderar att vara svårflörtad. När läkarkandidaten tog och la henne på magen så sparkade hon med benen och sköt upp huvudet som ett periskop och tittade hit och dit. Spontana utrop från läkarna som sa att hon var ovanligt stark och välutvecklad. På grund av anslagen på vägggen så underlät jag att berätta att styrkan troligen mest beror på att hon sitter i sjalen den största delen av sin vakna tid och därför får mycket tillfälle att träna sina nackmuskler ifall hon vill se något annat än sin mammas bröst.

Anslagen till trots så dristade jag mig att fråga om det verkligen är normalt att en bebis skriker en hel dag, varvid jag fick svaret att det är det. Att hon kräks en del var tydligen inte heller något problem eftersom hon stadigt ökar i vikt. Allt var med andra ord precis som det skulle tillsammans med en nyss fyllda tvåmånaders bebis.

Caspars dag

2011-08-31T09:49:00.003+02:00

Caspar har också firats på förskolan, fast hans dag var den 29 augusti. Eftersom Caspar älskar korv och fick välja mat till lunch, blev det korvstroganoff.

Caspar två år

Om Caspar sa hans kompisar att han var bra på att:
Hoppa, springa, trösta, sjunga, klä ut sig, hoppa, leka med bilar, leka, lyssna sparka med foten, vara kompis, klättra, sitta på samlingarna, måla, äta mat, kramas, klä på sig, gå, bygga lego, bolla och ligga still på vilan.

Casimirs dag

2011-08-31T09:45:00.004+02:00

Casimir fyllde ju år 2 juli men eftersom barnen hade ledigt från förskolan då så firades Casimirs dag den 23 augusti istället. Han valde vegetarisk lasagne till lunch. Detta sa hans förskolekompisar om honom:

Casimir fyra år

Casimir är bra på att:
Äta mat, titta, leka bockarna Bruse, tänka, leka drake, säga förlåt, springa, prutta,vara kompis, bygga lego, vara rättvis, måla, lösa problem, ha temagrupp, sjunga, fantisera, sitta på mattan, skrika samt lyssna och ligga still på vilan.

Clarissa - sex veckor

2011-08-15T22:59:00.003+02:00

Imorgon blir Clarissa sex veckor. Hon är en bestämd ung dam som liknar sina bröder på så sätt att hon skriker lika mycket om hon blir nerlagd i vagnsinsatsen som Casimir gjorde och lika mycket som Caspar på kvällarna. För att sammanfatta situationen så har uttrycket " -är du vaken men inte gråter" som min farfar skämtsam brukade säga till mig när jag var barn, fått en helt ny innebörd.

Ilskebirr

Samtidigt är det roligt att vara med Clarissa eftersom hon utvecklas så mycket. Sedan ett par nätter så ler hon och alldeles nyss pratade hon med oss för första gången och sa " Gä, gä, gä". Och sedan är hon ju alldeles, alldeles underbar förstås.

Vårt nya liv II

2011-07-30T18:38:00.005+02:00

För precis två år sedan blev Casimir storebror för första gången. Den gången var han minst sagt tveksam till nyordningen och de kommande två åren har i stort sett gått åt att till att få de två bröderna att umgås på ett civiliserat sätt.

Så här med facit i hand inser jag att det är tur att jag inte visste då - vad jag vet nu - att det skulle ta lång tid att få Casimir att acceptera den oerhörda förändring som kom i och med att han fick en lillebror. Då trodde vi att svartsjukan skulle gå över, medan vi nu insett att brödernas förhållande till varandra inte liknar något vi i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss. Sammanfattningsvis slåss och bråkar de nästan utan uppehåll hemma, medan de håller ihop om ler och långhalm när vi är borta och de dessutom tar hand om varandra på förskolan. ("Överbeskyddande" är omdömen vi fått höra från förskolan vad gäller Casimirs relation till Caspar.) Det bästa sättet att få pojkarna att leka istället för att slåss är således att träffa andra barn (fast då händer det tyvärr alltför ofta att de slåss med dem istället).

Nu när Clarissa föddes var dock Casimirs inställning helt annorlunda. Han var glad, lättad och lycklig när vi kom hem från sjukhuset och sa spontant att han "tyckte om lillasyster" att hon är "söt och mjuk". När hon tittar på honom eller räcker ut tungan blir han överlycklig, han fullkomligt strålar och ber att få hålla henne eller ligga på sängen med henne på magen.

Casimir och Clarissa I

Casimir och Clarissa II

Caspar då? Caspar har tagit omställningen bra. Han är i grunden väldigt snäll och har aldrig varit elak mot Clarissa, även om han är lite argare och ledsnare nu än precis innan hon föddes. Bara när hon ska äta är det speciellt jobbigt för honom, och då gråter han ofta och säger "inte äta". Även när vi ska sova är det lite problematiskt då Caspar helst vill ligga i famnen på mig när han ska somna och dessutom gärna vill ha en hand i urringningen.

Caspar och Clarissa

På det hela taget har Caspar dock funnit sig i sitt öde och klappar och kramar ofta Clarissa och ekar "hon är söt" respektive "hon tittar på mig" (vilket storebror ofta säger).

Lycka

2011-07-17T20:47:00.002+02:00

Clarissa - 10 dagar

2011-07-15T22:21:00.004+02:00

Vårt nytillskott har hunnit bli drygt en vecka nu, men sover fortfarande mest och äter. Idag (eller igår enligt Stora C) kom hon på hur man vrider på huvudet, något hon gör ibland då hon hör något spännande ljud. Allra mest verkar hon uppskatta pappas röst. Dessutom har hon lärt sig att räcka ut tungan riktigt långt.

Vi har istället upptäckt att Clarissa har en skrattgrop, att hon tycker om att bada i handfatet, att hon gärna kissar precis efter att vi har tagit av henne blöjan och att hon vaknar på exakt tre sekunder om man lägger ner henne ensam i en säng/vagn/babysitter men kan sova nästan hur länge som helst i mammans eller pappas armar (eller i bärsjalen). Att hon tycker om bilbrummande och ljudet av vinden som rasslar i vår stora pil, men att hon inte tycker om blåst eller skumpig vagnsfärd.

Fyraårskontroll med Casimir

2011-06-17T18:22:00.003+02:00

Idag har Casimir, Stora C (nyss hemkommen från Kenya och London) och jag varit på BVC för fyraårskontroll. Först fick Casimir trä några träkulor på ett skosnöre, vilket han klarade galant. Därefter fixk han prata omnågra stiliserade bilder, bland annat föreställande en bil och en gammaldags TV. Förutom att han inte omedelbart kände igen TVn så gick detta moment också bra. Efter detta synkontroll som gick sådär samt en hörselkontroll som gick alldeles utmärkt. Synkontrollen gick ut på att Casimir skulle peka på samma bokstäver på en liten skylt som sköterskan gjorde på tavlan. Inte alla blev rätt, men det är svårt att avgöra om detta berodde på synen eller Casimirs bristfälliga intresse och tålamod med denna övning.

Efter hörseltestet fick Casimir rita en huvudfoting, vilket han också fick godkänt på. Om sanningen ska fram så var det inte världes vackraste teckning (till och med Casimir tyckte det såg läskig ut) men eftersom inga stilpoäng utdelades så spelade detta ingen roll.

Kontrollen avslutades med att Casimir fick gå rakt på en linje och därefter hoppade han självmant på ett ben (fast det numera inte ingår i fyraårskontrollene utan är flyttat till sexårskontrollen). Sammantaget fick han med väl godkänt på hela övningen.

Stilla veckan

2011-04-20T10:13:00.006+02:00

Påsken för fyra år sedan låg vi inlagda på Södertälje sjukhus med risk för att Casimir skulle födas alldeles för tidigt. Idag, dymmelonsdagen, fick vi åka hem efter att läget stabliserats då jag fått ett antal injektioner med värkavstannande medicin.

Nu är jag ju gravid igen och eftersom alla tre barnen har samma beräknade förslossningsdatum (om än med två år emellan) så stämmer ju påsken 2007 onekligen till eftertanke. Fast som tur är så infaller påsken betydligt senare i år, så medan Casimir bara var 25 veckor gammal när det begav sig så har vår nya bebis istället uppnått en ålder på drygt 27 veckor. För den som tycker skillnaden inte är så betydande så innebär den i praktiken att nästan alla barn som föds i 27e veckan överlever, medan bara 2/3-delar gör det i 25e veckan.

När jag kom hem onsdagen i stilla veckan 2007 skrev jag ner några av mina tankar då. En liten bit av detta lägger jag här under. Det som hänt dessförinnan är att vi efter mycket om och men åkt in till Södertälje sjukhus eftersom jag haft täta sammandragningar. Väl där blev jag undersökt av en AT-läkare och lugnad av två barnmorskor som båda försäkrat mig om att "det säkert inte är någon fara" och att "sammandragningar är normalt under graviditeten". Efter att AT-läkaren undersökt mig uppför hon sig dock lite konstigt och försvinner sedan iväg samtidigt som hon säger att hon måste hämta "överläkaren".

Vita tisdagen* - tisdagen i stilla veckan 2007

Efter bara en liten stund kom överläkaren, en man i 45-årsåldern, men den första kvinnliga läkaren i släptåg. Barnmorskorna var kvar i rummet och tillsammans med läkarna blev det en liten skara som nyfiket tittade på mina nedre regioner och i monitorn. Den enda som inte fick se något var maken som blivit placerad på en stol en bit bort och jag själv som inte kunde se ultraljudbilden eftersom skärmen var vänd bort från mig. Det första som överläkaren sa när han hade börjat undersöka mig med ultraljudsapparaten var att den andra läkaren skulle försöka pressa bort huvudet på bebisen ur (eller från) livmoderhalsen. Tydligen hade huvudet pressats ner så mycket att det blev svårt att tolka bilderna. Jag fascinerades över hur osentimental läkaren var när han försökte pressa upp huvudet med knytnäven och var innerst inne lite besviken eftersom jag tänkte att en ultraljudbild med ett bebishuvud var bra mycket roligare än en som så att säga inte innehöll något. Medan jag undersöktes pratade de två läkarna oavbrutet och eftersom de gjorde en så grundlig genomgång och inte sa ord som ”allvarligt” eller ”farligt” trodde jag att läget var under kontroll. Den första riktiga chocken jag fick var när jag log mot överläkaren och sa att ”av ert samtal att döma så verkar det inte vara någon direkt fara för livet” och han tolkade frågan som menat för barnet och svarade att ”de skulle ta ställning till eventuell medicinering för lungmognad”. Inte förrän då förstod jag att något kunde vara fel, att något var fel och att detta något kunde vara allvarligt. Trots fikonspråket insåg jag tillslut att det som hänt var att livmoderhalsen börjat öppna sig och att det fanns en risk, liten men reell, att vårt barn skulle födas i vecka 25. Att vi inte fick lämna sjukhuset var självklart. När läkaren sa att vi var tvungna att stanna på sjukhuset tittade jag på barnmorskorna som fortfarande fanns kvar i rummet. De tittade dock inte tillbaka utan flackade lite med blicken. Ingen kom ihåg att säga att jag kunde klä på mig igen men när jag frågade svarade de jakande. Efter undersökningen fick vi komma till ett undersökningsrum där vi skulle tillbringa natten. Jag hade blivit lovad en ”vanlig säng” vilket visade sig innebära en sjukhussäng medan mannen fick en ”förlossningssäng” - ett annat namn för något som såg ut som ett tortyrredskap som gick att plocka isär i moduler. Vi hade inget annat med oss än kläderna som vi kom i och en halv muffins som blivit kvar efter bilresan. (Mannen hade lyckats äta sin andel av muffinsarna i en kort paus då barnmorskorna lämnat oss, men innan läkaren hunnit komma). Eftersom jag blev så väl omhändertagen bestämde vi oss för att mannen skulle åka hem för att hämta lite kläder och saker för natten för att sedan komma tillbaka. Själv fick jag lite filmjölk och müsli samt några smörgåsar av en snäll undersköterska som därefter satt sig på sängkanten och klappade mig på handen. Jag blev lite förvånad över detta och tänkte för mig själv ”nu ligger jag här och är ynklig samtidigt som en vilt främmande person sitter och klappar på mig och ändå är det inte mer än några timmar sedan mina studenter uppmärksamt antecknade vad jag sa om företagskonsolideringar”. Efter att mannen kommit tillbaka fick jag en hel plastkopp med tabletter som jag skulle ta. En av tabletterna var tydligen värkavstannande medel medan resten var smärtstillande.

* Tisdagen i stilla veckan kallas "vita tisdagen" vilket ju passade ovanligt bra i sammanhanget

Mårran i vardagsrummet

2011-03-14T15:33:00.015+01:00

Caspars favoritlek just nu är att leka "Rädd för Mårran". Den går ut på att han tar Stora Muminboken, slår upp den på uppslaget som börjar "Å där satt Mårran, ensam som ett berg och runt omkring var hela marken frusen och själva månen tappar all sin färg" och som just pryds av en stor Mårra. Därefter skriker han "Måjjan, måjjan, MÅJJAN" och springer. Ofta tjuter han i falsett också (fast det gjorde han förstås inte när jag filmade).

Casimir pratar istället väldigt mycket om Mårran. Medan Caspar egentligen inte alls är rädd för Mårran så är Casimir fylld av en skräckblandad förtjusning.Tillsammans leker de olika Mårran-lekar.

Konversationen i filmen lyder ungefär:

- Vad är det som är där i boken? (Mirren)
-U, u, u, MÅJJAN! (Caspar)
-Mårran ja, hjälp, hjälp! (Mirren)
-Han skrämde iväg honom. Mumin skrämde Mårran. (Casimir)
-Vilken tur. (Mirren)
-Å då går han iväg och han bet honom i svansen! (Casimir)
-Ja, Knyttet bet Mårran i svansen. (Mirrren)
-Aj, aj, aj (Caspar håller handen ovanpå den uppslagna bilden av Mårran precis där Mårrans tänder är)
-Ja Mårran har vassa tänder. (Mirren)
-Nej, nej, det var MUMIN. (Casimir)
-Det var Mumin som bet honom i svansen? Eller henne i svansen, Mårran är ju en hon. (Mirren)
-Å då gick han iväg! (Casimir)
-Måjjan, MÅJJAN! (Caspar)
-Hjälp, hjälp Mårran! (Mirren)
-Där (Caspar pekar på Mårran)
-Ja, ja, ja, ja, ja han dansade! (Casimir)
(Caspar börjar dansa och snurra runt)
-Mårran, tra ta la la, för Mårran inte kom [otydligt] För han bet honom i svansen, Mumin bet honom i svansen. (Casimir sjunger och slår därefter ihop boken)
-Slut (Casimir)

Diggilo-diggilei

2011-02-11T15:48:00.003+01:00

Caspar har en sann kärlek i världen. Det är hans rosa stövlar. Dem älskar han ömt och tar aldrig av frivilligt, förutom när han badar i badkaret. Efter några sömnlösa nätter har vi dock bestämt att Caspar inte får ha stövlarna när han sover, och han har motvilligt accepterat det.

Varje morgon gråter han när jag lämnar honom på förskolan. Inte för att jag går, utan för att han inte får ha sina stövlar på sig där. När jag sedan kommer och hämtar honom på eftermiddagarna är det första han gör att springa ut i hallen och ta på sig stövlarna igen. Igår berättade en av pedagogerna att han smiter ut minst fyra gånger om dagen och tar på sig dem, trots att de snart tas av igen.

Caspar 1,5 år med sina älskade stövlar

Farväl till blöjorna

2011-01-12T13:18:00.001+01:00

Casimir har (äntligen) slutat med blöjorna. Inte en dag för tidigt, som hans förskoleföreståndare uttryckte sig.

Hur det gick till ska jag berätta lite senare...

Årssammanfattning

2011-01-01T20:48:00.006+01:00

Förra året gjorde jag en årssammanfattning som jag tänkte upprepa även i år.

2010 års:
Händelse:
Den viktigaste händelsen under året var i september då familjen utökades med en kinesisk utbytesstudent. Julia (som hon kallas här i bloggen) flyttade in och blev snabbt en del av familjen. Medan Caspar tog henne till sitt hjärta omedelbart tog det nästan fyra månader innan hon accepterades av Casimir som till en början var mycket arg för att de inte kunde kommunicera så bra. Sedan kom han på att han kunde smita in till henne, krypa ner i hennes säng och titta på film då han inte fick göra det för sina oförstående föräldrar. Nuförtiden är deras relation mycket god, även om Casimir fortfarande är skeptisk till kinesisk mat.

Årets ord/fraser:
“Nej, det var inte jag utan Mårran” (Casimir)
”Jag är ingen Mårra, jag är Mumsig” (Casimir)
”Miirr” (Caspar som ropar på storebror)
”Ä du?” (Caspar som ropar på mamma eller pappa)

Bok:
Årets bok är utan tvekan ”Vem ska trösta Knyttet?” som vi i perioder har läst upp till fem gånger per dag. Som resultat kan både pappa och mamma hela boken utantill, medan Casimir kan referera långa fraser. Ett exempel som han ofta läser med i är ”Därute gick Hemulerna med stora, tunga steg. Långt borta hörde Mårrans tjut på nattens mörka väg”.
Caspar är dessvärre inte särskilt intresserad av böcker, men kan nådigt lyssna korta stunder på Max-böckerna.

Sånger:
Casimir sjunger gärna egna kompositioner baserade på populära barnvisor. Ett exempel på detta är:

”Lilla snigel akta dig, akta dig, akta dig. Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig. Nej, nej, nej ta inte mig, ta den som är efter mig, ta den stora bocken, stor och fet och tjock en. Han är inte farlig, bara man är varlig. Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo.”
Caspar sjunger bara strofen ”fjärran lockar du min syn, lik en diamant i skyn” (fast utan text förstås) från ”Blinka lilla stjärna”. Den kan han dock sjunga riktigt bra.

Utmaning:
Den stora utmaningen under året har varit att få barnen att låta bli att slå varandra. Från början var det bara Casimir som slog lillebror tvångsmässigt. Nu har lillebror börjat slå Casimir också, ofta helt utan förvarning, så jämvikt kan väl sägas råda.

Plats:
Båda barnen älskar att vara i simhallen och på leklandet ”Lekslottet”. ”Lilla huset” (sommarstället) och ”Casimirs stora gula hus” (hemmet) är också populära.

Lek/Leksak:
Casimir leker gärna med mammas IPad. I huvudsak är det två spel han tycker om, att lägga djurmemory och att spela ett spel om flygplan. Dessvärre har han inte riktigt samma mål som den som skapat spelet i fråga. I det första spelet bryr han sig inte så mycket om huruvida han hittar två av allting, utan så länge han hittar EN delfin är han nöjd. Saknas det delfiner (vilket det gör ibland eftersom djuren alternerar) blir han mycket missnöjd. Vad gäller flyplansspelet vill han enbart tanka och reparera flygplanen, vilket gör att han sällan lyckas uppnå några högre poäng.

Caspar älskar bilbanan och vill inget hellre än att köra bilbana med pappa. Han säger ofta ”upp” och sträcker händerna mot taket när vi är på nedervåningen. Det han menar egentligen är att han vill köra bilar på bilbanan. Han tar bilarna, flyttar dem ibland och sätter mödosamt upp dem på bilbanan när de kört av vägen. Är batterierna slut kommer han med bilen, sträcker upp dem och säger ett bedjande ”iii”. Caspar tycker också mycket om bollar och är väldigt duktig på att sparka fotboll.

Barnprogram/barnfilm:
En film som båda barnen tycker om är Babar. Annars gillar Casimir Disney över hela linjen: Aristocats, Prinsessan och grodan samt Dumbo. Caspar (som ju som bekant gillar bilar) tycker bäst om filmen Bilar samt spelfilmer som Barnen i bullerbyn. Mamma och pappa vill helst att barnen ska se svenska pedagogiska barnfilmer, men det är ingen av barnen särskilt intresserade av.

Fiktiva karaktär:
Mårran håller ställningarna från förra året. Hon har dock fått viss konkurrens från dinosaurier, monster och odjur.

Maträtt:
Casimir har i perioder ätit pannkakor två gånger om dagen. Från att ha ätit allt så har han nu blivit ganska kräsen och ombytlig, ibland äter han bara pastan och ibland bara såsen. Själv tänker jag att det jämnar ut sig i längden och försöker bortse från de dagar han bara vill äta morötter.

Caspar är mycket matglad och äter det mesta, såväl kinesiskt som svenskt. Just pannkakor är han dock inte så värst förtjust i.

Tvåordsmeningar

2010-12-20T11:52:00.002+01:00

Caspar kan förutom sina dryga trettio ord även säga några meningar som innehåller två ord tillsammans. Det vanligaste exemplet är när han tappar mat på golvet och mycket beklagande säger: -Nam-nam däää.

Caspars ord

2010-12-12T19:44:00.003+01:00

Caspar pratar ganska mycket för att vara sjutton månader. Jag kommer ihåg att de på 18-månaderskontrollen frågar om barnet kan "fler eller färre än tio ord". Hittills säger Caspar ungefär 30 ord, som de flesta rör hans största intresse - mat!

Vatten
Me-a (mera)
Hej
I-e (Julias kinesiska namn)
Mama
Baba
Bu (bror)
Ti (te)
Dä (där)
I-jen
Schh (tyst)
Äja (äta)
Naan (banan)
Bada
Gucka (gurka)
Bapp (napp)
Vamm (varmt)
Nna (vill ha)
Ja
Nä
Fimm (film)
Fafa
Töstig
Brr (bil)
Ner (ur sängen)
Acho
Lal (kallt)
Bbu (puss)
Bua (blåsa på maten)
Ri (ris)

Status Caspar

2010-08-30T21:11:00.002+02:00

Jag har underlåtit att skriva om Caspars framsteg den sista tiden. Sanningen är att han är en ovanligt klok liten pojke, åtminstone i (den möjligen inte så opartiska) moderns kärleksfulla ögon.

Caspar började redan i mitten av juli (då han precis fyllt ett år) att nicka när han höll med och/eller tyckte något var bra. Nu har han raffinerat detta och säger "ah,ah,ah" samtidigt som han nickar, och ifall förslaget är extra tilltalande även klappar i händerna. Så frågar man honom om han vill äta mat, då han är hungrig, är sannolikheten ganska stor att man får ett "ah,ah, ah" till svar tillsammans med nickar och applåder. Caspar kan även säga "igen" och "tittut samt "amma". Mamma och pappa kan han också säga medan han kallar Casimir för "B" (som vi tror står för "bror").

Caspar klättrar på allt och tycker det roligaste som finns är att åka rutschkana.

Treårskontroll och vaccinering

2010-06-18T12:40:00.002+02:00

Idag har hela familjen varit på BVC för en kombinerad treårskontroll och vaccinering. Medan Casimir kontrollerades, främst vad gäller språklig utveckling, så fick Caspar en spruta i vart och ett av sina knubbiga lår.

Eftersom Caspar hade somnat i vagnen på väg till Axelsbergs BVC så började vi med Casimir. Först hämtade syster Kerstin papper och krita till Casimir och bad honom rita lite. Under tiden han ritade plockade hon även fram laminerade kort på en bil, mössa, äpple och en boll.

-Så vad är det här? frågar Kerstin och håller fram kortet med bilen.
-En bil, svarar Casimir samarbetsvilligt.
-Vad gör den?
-Den åker.
(Kerstin tar fram kortet med mössan)
-Vad är det här?
-En mössa, svarar Casimir,
-Var har man den?
-Här, säger Casmir och pekatr ovanpå huvudet. Hüvet.
(Därefter kommer kortet med bollen)
-En boll! säger Casimir utan uppmaning.
-Vad gör man med den? frågar Kerstin
-Man sparkar på bollen, svarar Casimir
(Kerstin tar då slutligen fram kortet på äpplet)
-Äpple, säger Casimir
-Och vad gör man med äpplet då? frågar Kerstin
-Klyftor, svarar Casimir lakoniskt

Efter detta pratar vi lite om Casimirs matvanor, och jag berättar att barnet älskar grovt bröd, grönsaker och frukt samt att hans favoriträtt är blomkålsgratäng med potatis, varvid syster Kerstin ser rörd ut. Jag frågar därefter vad han helst vill ha att äta till lunch Casimir utan betänketid svarar -Bullar varvid jag skyndar mig att berätta att Casimir egentligen inte alls tycker om bullar utan bara äter sockret ovanpå.

Efter Casimir är det Caspars tur och jag väcker honom och förevisar stolt att han kan gå själv. Dessvärre är han fortfarande trött och svajar betänkligt, bara för att omedelbart ramla omkull och börja gråta. Lite tröst och därefter vägning och mätning. Vikten uppmäts till 11,2 kg vilket passar bra till hans 78 cm. Första sprutan går bra, medan Caspar gråter lite vid andra och blänger ilsket på mig som sitter på en stol en bit bort och håller storebror. Vi pratar sömn och amning och syster Kerstin konstaterar att båda barnen verkar ha det ovanligt bra efter vilken kontrollen är slut. Slutet gott allting gott!

Caspar går själv!

2010-06-07T22:24:00.002+02:00

Imorse tog Caspar tre steg själv. Sedan tog han fem. Nu på kvällen går han femton steg - i taget. Från mig till pappa, från köket till matsalen. Från soffbordet till pianot. HAN GÅR SJÄLV!

Idag sa Casimir...

2010-05-20T17:23:00.001+02:00

"-jag tycker om honom" (Caspar) för första gången.

En ny mamma...

2010-05-12T15:15:00.003+02:00

...sa min äldste son att han ville ha idag. Detta efter att jag skrikit åt honom när han slog mig. När jag frågade honom om han hade funderat på vilken mamma han ville ha istället, tänkte han en stund och sa "Isaks mamma".

När jag sa att Isaks mamma redan hade två barn och att jag trodde att jag var bättre som mamma till honom, eftersom jag älskade honom mer än någonting annat i världen, ändrade han sig och sa att det gick bra med mig trots allt.

Utvecklingssamtal på förskolan

2010-04-26T11:36:00.005+02:00

Idag har jag varit på utvecklingssamtal för Casimir (som har hunnit bli två år och nio månader) på förskolan. Jag hade verkligen sett fram emot samtalet, eftersom jag tycker det är intressant att höra vilken bild som personalen förskolan fått av min äldste son. Från början har jag uppskattat förskolan, just då denna gett Casimir ett socialt sammanhang bortom hemmet och möjligheten att skapa egna relationer.

Utvecklingssamtalet började med att föreståndaren frågade om jag hade tänkt på något speciellt som jag ville prata om. Det hade jag inte egentligen, utan jag upprepade bara att jag uppskattade att få deras bild av Casimir. Föreståndaren berättade då att allting går väldigt bra för Casimir, och att det dessutom känns som att han utvecklas mycket just nu. Just för att få en kompletterande bild så tog hon fram en karta som hon brukade använda när hon pratade med föräldrarna under utvecklingssamtalet. I kartan fanns: sociala, emotionella, miljömässiga, psykologiska och fysiska faktorer med.

Vad gäller det sociala, berättade föreståndaren, så fungerar Casimir alldeles utmärkt i alla möjliga konstallationer. Han kan arbeta ensam, men tycker nog ännu bättre om att arbeta i par eller grupp. Han varken behöver eller efterfrågar någon vuxen när han leker.

Emotionellt så tycker personalen att Casimir föredrar struktur i verksamheten, att han håller reda på och uppskattar förskolans rutiner. Den största förändringen sedan förra utvecklingssamtalet är att Casimir utvecklat sin empatiska förmåga, och har en förmåga att sätta sig in i andras situation. Förvånande nog, slåss och bråkar han inte alls på förskolan, utan går hellre undan om någon slår honom eller provocerar.

Casimir är också oerhört uthållig, bekräftade förstånadaren. Han har en outtömlig energi och verkar nästan outtröttlig. Ibland, skrattade Stina, ber vi honom stanna upp lite när han har sprungit så mycket att han är rödblommig och svetten rinner. - Mest för att vi är rädda att han ska storkna.

Vad gäller de miljömässiga faktorerna så verkar det inte som om de är så viktiga för Casimir. Han finner sig väl tillrätta överallt, både ute och inne. Det behövs inte något särskilt för att han ska trivas, möjligen ytor att springa på.

Utifrån ett psykologiskt perspektiv så är Casimir analytisk och reflekterande. -Han är ett smart barn, helt klart, sa föreståndaren. Personalen upplever honom som analytisk, han förstår alltid instruktioner och vet hur saker hänger ihop. Ett exempel på hans analytiska förmåga är att han kan exemplifiera med ljud och synonymer om man inte förstår honom, fyllde jag på. Som när han sa "lika" och jag inte på en gång förstod att det var "skrika". Då exemplifierade han genom att skrika "EEEEEEmmmiiiil". När jag gick med honom i vagnen och inte förstod "åka fort" sa han istället "gå snabbt".

Vad gäller lärstilar så kunde inte föreståndaren avgöra huruvida Casimir är visuell eller auditiv. De andra två alternativen, kinestet och taktil, är han dock inte. -Klart att han gillar att röra på sig, sa föreståndaren, men det är inget han behöver för att lära sig eller förstå. Själv lutar jag dock åt att han är auditiv, mest för att han älskar att jag läser högt för honom.

Slutligen, mest utmärkande vad gäller de fysiska faktorerna, är att han är väldigt rörlig. Jag kompletterade med att "intag" det vill säga att han får mat vid regelbundna tider är väldigt viktigt för hans humör. Det var inget som de tänkt så mycket på i verksamheten, mest antagligen för att de alltid äter på bestämda tider (och att Casimir alltid äter maten).

Sammantaget så verkar det som att förskolans bild av Casimir stämmer ganska bra överens med den bild som vi har av honom hemma.

Igår...

2010-04-20T22:21:00.003+02:00

...sa Casimir

"Caspar vill inte ha den blåa mössan".

Något att komma ihåg till tre-årskontrollen på BVC.

Caspars tredje tand, uppe till vänster i överkäken, har brutit igenom medan tanden till höger (på motsvarande plats) fortfarande väntar på sin tur. Sedan någon vecka tillbaka kan han gå några steg utmed möbler.

"Krypa" och stå

2010-04-06T22:12:00.002+02:00

Caspar har plötsligt exploderat i sin motoriska utveckling. Plötsligt kan han sparka sig fram -på rygg i och för sig. Han tar i med hälarna och kan på så sätt skjuta sig fram flera meter. Dessutom försöker han krypa på det mer traditionella sättet, genom att sitta och sedan tippa över och stå på alla fyra (med ett ben som han viker under sig för att få stöd). På senaste tiden har han dock mest velat stå upp. Jag har köpt en liten gåbänk som han älskar. Själv vet jag inte om det är ett av mina "bästa köp" eller ett av mina "sämsta". Klart är att han helst vill att man ska sitta bredvid och stötta honom lite då och då när han står och håller sig i handtaget. Men, men. Med tanke på hur mycket han övar så står han nog helt utan stöd snart.

Caspar och gåbänken

Caspar "kryper" på rygg

Telefonsamtal

2010-02-22T21:27:00.002+01:00

Idag har Casimir hållit en "riktig" konversation i telefon för första gången. Med "riktig" menar jag att han började med att hälsa för att sedan prata om dagens och gårdagens händelser, berätta om vädret och sedan säga adjö. Närmare bestämt lät det såhär, farmors kommentarer är inom parantes eftersom jag bara gissar vad hon sa.

-Hej
(-Hej Casimir, sa farmor)
-Ida gå Lola (jag har gått till Grodan idag)
(-Vad gjorde du igår då? Har du varit och träffat Mumintrollet?)
-Läskigt
(-Tyckte du att det var lite läskigt?)
-Ja
-Dä snö, hejdå

Idag sa han även sin första korrekta längre mening, som också passande nog hade med vädret att göra. -En röd traktor kör snö där , tror jag han sa

Tand och tal

2010-02-17T19:07:00.003+01:00

Idag såg jag att Caspar fått en andra tand, precis bredvid den första i nederkäken. Andra framsteg som kan rapporteras är att han kastar saker sedan några veckor tillbaka. Så fort han får något i handen (en leksak, matbit eller tallrik) så kastar han saken bestämt på golvet. Roligast är när han får tag på något som inte är menat för honom och därefter lyckas kasta det, då viftar han belåtet på armarna och säger "ba, ba, ba" mycket nöjt - ända tills han kommer på att saken försvunnit och blir arg över detta.

På tal om tal - Caspar "pratar" mycket nu, men säger inte ofta "ma, ma" dessvärre. Ungefär så här låter han "ba, ba, ba, mmm, ba, gggggrr" om han är nöjd medan en missnöjd Caspar istället säger "ääääh, äääh, äääh, iiiää, GGGrr".

Caspars första tand och ögonbekymmer

2010-02-09T14:14:00.004+01:00

Idag har varit en gnällig dag. Så till den milda grad att jag hade gått till Öppna Förskolan om det inte varit så att Caspar på morgonen var så kladdig i ena ögat att det knappt gick att öppna. Även när jag torkat ögat lite försiktigt och fått bort allt var så skvallrar svullnaden i alla fall om att allt inte är riktigt som det ska. Så nu så har han ett stort och ett litet öga igen - precis som när han var nyfödd. Föga förvånande är det i alla fall då det är ungefär två veckor sedan Casimirs förskolekamrat blev hemskickad för att han hade ögoninflamation, och precis en vecka sedan Casimirs ena öga blev lite rött.

Så ingen öppen förskola idag, trots att det på tisdagar finns både den kommunala och den kyrkliga att välja på. (Kyrkans serverar frukost medan man det finns te och bullar på den kommunala).

Nu på eftermiddagen så tyckte jag att Caspar var så ilsken att ögoninflammationen enbart knappast kunde vara boven i dramat. Därför spanade jag lite extra noga in i Caspars mun och kände även med fingret. Mycket riktigt, en vass liten tandkant har kommit upp sedan igår. Såh inte undra på att det arma barnet är ilsket, både ögonbekymmer och tandsprickning på samma gång. Vojne, vojne.

Mat och slå ihop

2010-02-06T22:21:00.003+01:00

Caspar har börjat äta. Ja, matglad har han ju alltid varit, men sedan en vecka äter han också annnan mat än mammamat. Jag började lite senare med att ge Caspar vanlig mat eftersom vi var i Thailand, vilket gjorde att matintroduktionen blev ungefär när Caspar var 6,5 månad gammal. Hittills har det gått helt makalöst bra. Från att ha helammat så bytte han till att äta frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat över en natt. (Ammar gör han dock fortfarande däremellan.)

Första tillfället så knep Caspar dock bestämt ihop munnen, medan han gärna knaprade lite på en bit bröd eller kex, vilket fick mig att tro att han föredrog plockmat. Första måltiderna bestod därför av smörgås-, frukt- och pastabitar. Sedan fick svärmor försöka och plockade raskt fram fruktpuré och gav honom, varvid han omedelbart öppnade munnen på vid gavel. Efter det matade jag honom med lite vanlig mixad mat en dag, där jag doppade skeden i fruktpuré varje tugga. (Lite suckade jag, eftersom jag aldrig hade behövt göra något dylikt med Casimir.) Andra dagen så behövdes det inte någon fruktpuré utan Caspar gapade som en fågelunge (och viftade med armarna samtidigt för att göra liknelsen komplett).

Nu några dagar senare så äter Caspar allt med god aptit - och man behöver knappt mixa maten. Han maler frenetiskt med gommen och gapar friskt varje gång han ser en sked. Igår när vi var på utflykt till Liljeholmen förvånade han dock till och med mig (som ändå är van vid hans friska aptit) genom att äta inte mindre än fyra små fruktyoghurtar och en bit banan till mellanmål.

Caspar slukar fruktyoghurt

Mmmm-mmummm-mmmmm-mm-mmm-ma-ma

2010-01-27T20:54:00.003+01:00

Idag hörde jag Caspar säga något som liknade "mamma" för första gången. Han hoppade i sin hoppstol och klagade samtidigt över att jag inte satt bredvid och hejade på honom. -Mmmm-mmummm-mmmmm-mm-mmm-ma-ma, mama, mmmm, sa han då med en mycket klagande ton.

Förutom att han nu sagt "mamma" så brukar han alltid hälsa när vi kommer in i rummet genom att säga "-Hä, hä, hä, hä".

Vad gäller storebror så pratar han bättre för varje dag. Han började prata mer under vår Thailandsvistelse, men mest markant har hans språkliga utveckling varit under de senaste dagarna. Plötsligt har han börjat använda ord som han inte kunnat tidigare, prata betydligt renare och härma. Vad gäller innehållet så pratar han mycket om känslor just nu. När vi läser boken "Ut och gå" kan det låta så här:

-Oj, lång väg. Boll! Hüüset, hemma i huset. Vagnen där. Mammas hüs. Hemma! (En bild med en väg som går förbi ett hus vid vilket det står en barnvagn och en ligger en boll framför)
- Oj, huuundar. Fyla hundar. Aja! Alla aja! (En bild på fyra hundar varav en står bakom ett träd. Ingen av hundarna ser arga ut i mitt tycke. Efter lite påtryckningar säger Casimir).
-Alla aja, den (pekar på hunden bakom träden) näääll. (snäll) Gömma trädet!
-Oj, natt. Läskigt! Hem, hüüset. Långt-där-borta. Tååva (sova), alla tåva! God natt!

Syskonliv

2010-01-20T08:56:00.001+01:00

Jag vet att många av mina vänner drömmer om barn och/eller syskon till sitt barn och jag kan därför ibland få ett litet styng av dåligt samvete då jag ju mest skriver om de trevliga stunderna vi har tillsammans i familjen (fast i min andra blogg vardagmedbarn). Nu är det i och för sig ingen som vill läsa några klagovisor men jag tänker ändå ta tillfället i akt och jämna ut balansen lite... Det är nämligen jobbigt att ha två små barn. Jättejobbigt! Att jag inte har någon tid alls åt mig själv kan jag uthärda, men det ständiga dåliga samvetet jag har för att jag försummar det ena barnet när jag sysselsätter mig med det andra, det skulle jag vilja vara utan.

Caspar har kommit in i perioden "om mamma går ut ur rummet så kommer jag gå en plågsam DÖD till mötes" en uppfattning som han mycket tydligt ger uttryck för om jag skulle lämna honom ensam en liten stund, eller inte lyfta upp honom omedelbart. Nu måste man ju i rättvisans namn säga att denna uppfattning delvis har uppstått som ett resultat av storebrors ömma (men något bryska) uppvaktning.

Casimir å andra sidan har uppfattningen att man måste skrika mycket, mycket högt för att göra sin röst hörd - vilket det i och för sig också ligger ett korn av sanning i. För att stryka under sin uppfattning använder han gärna armar och ben, på ett mycket kreativt sätt. När jag då tar tag i honom (möjligen en aning omilt) och för femte gången på lika många minuter väser "-Casimir jag vill inte att du slår mig" fylls omdelbart ögonen med tårar och Casimir ömsom hulkar, ömsom vrålar "-Näe, inte SLÅ Mahemir, inte slå MEJ".

Casimirs vrål skrämmer förstås Caspar som skriker ännu högre och jag står där i valet mellan att ta upp min (vid det här laget helt hysteriska) bebis eller min (vid det här laget helt hysteriska) tvååring i min famn. Båda samtidigt går inte, och tro mig när jag säger att jag har försökt. Mitt i allt detta ska jag dessutom klä på båda barnen kläderna och sätta dem i vagn eller bilstol för vidare transport till förskolan.

På kvällarna är det i princip lika illa, även om Stora C är hemma. Båda barnen vill nämligen bara ha MAMMA - samtidigt. "-Mahemir LAMA (krama) mamma" tjuter Casimir "-Mahemir LAMA MAMMA SOFFA" medan Caspar vrålar något i stil med "-UUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" samtidigt som han vrider huvudet nästan ur led för att kunna titta på mig med sina tårfyllda, bedjande ögon. Piska och morot med andra ord - fast mest piska - det är moderskapets lott.

Statusrapport Caspar

2009-12-31T16:54:00.002+01:00

Idag så drog Caspar i speldosan för första gången. Jag vet inte om det var för att den skulle spela för honom - men nöjd såg han ut i alla fall.

Caspar sitter också långa stunder åt gången, men tycker dessvärre om att slänga sig bakåt i tid och otid så kuddar måste till i alla fall.

Pincettgreppet har praktiserats en tid nu, jag vet inte när han lärde sig det dock...

Nyår

2009-12-27T18:29:00.005+01:00

Snart är det nyår och då brukar man ju sammanfatta året. I vårt fall har det hänt väldigt mycket i år, och ännu mer det senaste halvåret.

2009 års:

Händelse
Årets händelse var utan tvekan lillebror Caspars födelse i juli 2009.
Familjen begåvades med en snäll, jovialisk och knubbig lillebror som helst satt i famnen eller sov nedstoppad i fårskinnsfällar i barnvagnen.
Casimir ansåg nog att från den dagen han kom till BB och såg den nye familjemedlemmen i pappas famn, så blev inget sig likt igen.

Ord
2009 års ord måste nog anses vara "telv" (själv) i svår konkurrens med "näe", "mej" och "Mahemir" (Casimir). Ofta i kombination av typen, "Näe, Mahemir, mej telv". Mammas vanligaste ord torde tyvärr nog vara "nej" ofta i kombinationer av typen "Nej Casimir, du får inte hälla ut allt shampo i badkaret".

Böcker
1) Mollyböckerna
2) Richard Scarrys böcker om bilar
3) Barbapapaböckerna
4) Böckerna om Max (Max kaka, bil, blöja...)
5) Bu och bä blir blöta

Sånger
De senaste månaderna har Casimir börjat sjunga. Han har en vacker gossopran och är oftast ganska tonsäker. Favoriterna är "Blinka lilla stjärna", "Dinkeli, dunkeli doja" och "Bä, bä vita lamm". Han tycker också om "En jul när mor var liten", "Tre skepp jag såg", "Liteliteli" och "Pepparkaksvisan".

Utmaningar
Årets utmaningar gällde framförallt mamma Mirren.
1) Hämta och klä på Casimir med Caspar i sjalen (respektive att klä på och ta med Casimir till förskolan).
2) Söva båda barnen samtidigt. Detta var en utmaning då båda under de första månaderna med lillebror skrek samtigt på kvällarna - och arbetade upp varandra till hysteri.

Plats
I augusti i år köpte vi ett sommarställe på norra Öland. Där hoppas vi få tillbringa många somrar tillsammans framöver. Just nu är det mest ett fallfärdigt hus omgivet av en svårgenomtränglig skog, men Casimir har trots allt redan haft glädje av sommarstället genom att kasta stenar i havet och pocka björnbär i skogen.

Leksak
Årets leksak är utan tvekan Caspars hoppgunga som han nu vid snart sex månaders ålder kan hoppa i, säkert en timma åt gången (så länge man sitter bredvid och hejar på honom).
För Casimir är de tre utryckningsfordon som han fått i present av pappa C, en ambulans, polisbil och brandbil årets leksaker.

Barnprogram
Casimir har under största delen av året älskat Pingu, det vill säga barnprogram om den lilla pingvinen. Vardagsnära och helt igenom snällt så uppskattas det av såväl Casimir som hans föräldrar.

Fiktiva karaktär
Mårran har varit allestädes närvarande under de senaste månaderna. Casimir kan, när som helst frysa mitt i något som han håller på att göra, spärra upp ögonen och säga "ah - Mårran tommer" (Mårran kommer). Han ser dessutom Mårror på alla möjliga (och omöjliga) ställen.

Maträtt
Casimir har ritualiserat yoghurtätande på kvällen i den grad att han inte kan sova om han inte fått sin tallrik med kvällsyoghurt. Antingen äter han Yoggi smultron-yoghurt eller Yoggi samoa, eller naturell yoghurt med jordgubbssylt. En del sylt och en del yoghurt är lagom tycker Casimir.

Ny blogg

2009-11-02T17:42:00.003+01:00

Jag har startat en ny blogg som ett komplement till min gamla. Tanken med den nya bloggen är att jag ska skriva lite vardagshändelser - därav namnet "vardag med barn". I den nya bloggen försöker jag skriva lite varje dag, undvika att vara högtravande samt lägga ut lite fler bilder. Ja, ja - få se hur länge det varar.

Jämförelser

2009-10-24T15:13:00.007+02:00

När Caspar döptes höll hans gudfar John ett tal vars poäng (så som jag förstod den) var att inget barn är det andra likt - hur mycket vi än försöker säga att barnet liknar någon annan. Själv har jag funderat lite i de svängarna, framförallt eftersom det under en period var långt ifrån självklart att vi skulle få ett biologiskt barn. Eftersom jag alltid legat steget före hade jag redan innan vår fertilitetsbehandling startade tagit reda på hur en adoptionsprocess går till och tanken på en liten dotter från Kina hade redan börjat gro. Nu blev det ju inte så, och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men det bestående resultatet har blivit att jag tänker mycket på de jämförelser som ständigt görs.

När Casimir föddes var den vanligaste kommentaren att han var "sin far upp i dagen". Utseendemässigt stämmer det inte helt längre, men till sättet är han så lik att det ibland blir skrattretande. Samma sorglöshet, infallsrikedom, rastlöshet och otålighet präglar dem båda.

Då Caspar kom blev det dock tydligt att här hade vi något helt annat. Caspar sades vara en "kopia av Mirren som liten" och han var inte lik sin far eller bror vare sig till sätt eller till utseende. För att vara bebis är Caspar otroligt tålmodig, han är oftast glad och skriker bara om han har en anledning (som att han är hungrig, trött eller vill bli kramad).

Nu blir det oftast så att de båda pojkarna jämförs mot varandra, vilket är extra tacksamt då de är så olika. Själv förundras jag över olikheterna och känner mig lycklig över att jag får lära känna två så olika individer. Nackdelen är att jämförelserna ofta leder till att de olika egenskaperna värderas. Jag vet till exempel inte vilken gång i ordningen jag fått frågan om jag inte är glad över att ha fått ett "snällt barn" den här gången - eller om det inte var tur att jag fick det "bråkiga/jobbiga barnet" först. Själv tänker jag inte så utan tycker bara det är roligt att följa två så genuint olika människor på vägen.

Matsäck

2009-10-06T11:06:00.006+02:00

Igår ringde min mamma Musikanta och gjorde mig svarslös för andra gången på kort tid. Första gången handlade det ju om nappar - den här gången var det istället matsäck som var på tapeten.

På Casimirs dagis är tisdagarna utflyktsdag. Det innebär i praktiken att sisådär 12 mammor som har barn på samma dagis står och lagar mat vid sidan av frukosten varje tisdagsmorgon. (Det är möjligt att någon pappa lagar mat också, fast jag har inte hört talas om det.)Så, om det inte vore stressigt nog att väcka, mata/amma, byta blöjor och klä på två stycken bångstyriga barn så ska jag alltså även hinna laga mat och packa Casimirs ryggsäck på tisdagsmorgonen. För att komplicera saken ytterligare ska maten komponeras enligt tallriksmodellen, vilket innebär att det ska finnas med både kolhydrater, protein, vitaminer och även fett i rätt sammansättning. I dagisets A-Ö står det därför uttryckligen vilken mat som rekommenderas och vad som är strängligen förbjudet att packa ner i ryggsäcken.

För mig har denna pålaga om matsäck fått allt större proportioner. Trots alla mina ansträngningar har det nämligen inte fungerat speciellt bra. För det första, Caismir är van vid två varma lagade mål mat per dag. Dessutom vill han äta i lugn och ro - vid dukat bord. Eftersom matsäcken sällan är särskilt varm och dessutom äts ute har resultatet blivit att han oftast inte ens rör maten vid lunchen. När jag sedan kommit och hämtat honom på tisdagseftermiddagen så brukar jag inte ens hinna in genom ytterdörren förrän mina ansträngningar betygssats och kommenterats:
"-Han har inte ätit någon lunch idag" konstaterar förskolans kokerska krasst.
Första gången han inte åt något av sin medhavda pastasallad med currydressing föreslog personalen att han skulle få "pannkakor som de andra barnen". Jag skakade tvivlande på huvudet, väl medveten om att pannkakor är nästan den enda varma mat som Casimir inte är så förtjust i, men bestämde mig för att steka pannkakor nästa tisdagmorgon. Sagt och gjort, tisdagen därpå fick Casimir pannkaksrullar i sin ryggsäck. För att vara säker på att de skulle hålla värmen skaffade jag dessutom en mattermos för ändamålet. Till pannkakorna fick han drickyoghurt, en liten sallad bestående av osttärningar, skurna minitomater och små gurkbitar (vilket han brukar tycka om), en smörgås samt en fruktsallad med skuren frukt och röda kärnfria vindruvor.

När jag kom och hämtade honom blev utlåtandet "-Jag är inte säker, men jag tror att Casimir åt upp vindruvorna". (Detta påstående visade sig vara helt sant). En gång till försökte jag med samma matsäck, vilket visade sig ge precis samma resultat.
Förra veckan lagade jag istället pasta med hemgjord pestosås. Min tanke med detta var att Casimir skulle äta bättre eftersom han själv hjälpte till med att tillaga såsen ifråga. Till detta skickade jag med en sallad med gurkbitar, tomater och osttärningar, en flaska mjölk, en liten fruktsallad med skurna kiwibitar och röda vindruvor samt en smörgås. När jag kom för att hämta Casimir visade det sig än en gång att han bara hade ätit upp vindruvorna. (Till hans försvar ska jag dock säga att personalen glömt att ta fram lådan med pestopastan).
Så, med detta i tankarna började jag redan i helgen oroa mig för vad Casimir skulle få till matsäck. Igår när jag pratade med min kära mor på telefon så frågade jag därför henne vad hon tyckte att jag skulle skicka med honom (och det var alltså då som jag blev svarslös). "-Risifrutti" sa hon.

Nu tycker jag inte att förslaget var bra, och det skulle dessutom ses med ungefär lika blida ögon från förskolans sida som om jag hade skickat med Casimir en chokladkaka och en Coca-Cola till lunch, men min mammas förslag och min egen reaktion på detta (jag var helt chockerad!) fick mig ändå att fundera lite. Ställs det inte ibland orimligt höga krav på oss mammor? Har förhållandet till maten blivit vår tids religion, där den största synden man som mor kan göra är att inte skicka med sin tvååring en matsäck som innehåller mättat fett och socker? Hur kommer det sig att det just är mammorna som till så stor del tar hand om alla de praktiska detaljerna vad gäller barnen. (Jag vet att ingen av tankarna är speciellt nyskapande eller orginell, tyvärr). Så till nästa tisdag funderar jag allvarligt på att be att maken fixar matsäcken. Det skulle inte förvåna mig om han, full av infall som han brukar vara, just packar väskan med en kex-choklad och en Coca-Cola, eller vem vet - kanske en Risifrutti.

Casimir

2009-09-29T15:15:00.001+02:00

Nappar

2009-09-29T13:10:00.007+02:00

Min mamma Musikanta ringde mig imorse och bad mig skriva ett inlägg om nappar. - Nappar?! varför då, frågade jag ganska förvånat ska erkännas då nappar är en icke-fråga i det Casimiriska hemmet.-Därför att en av mina vänner frågade varför dina barn har nappar svarade hon så.

När jag skriver att nappar är en icke-fråga i vårt hem är det en sanning med modifikationer Det är en icke-fråga på så sätt att nappar är något helt okontroversiellt då ingen av oss ser något problem i dem. Å andra sidan är napparna i sig väldigt viktiga för de två yngsta familjemedlemmarna, och då speciellt tvååringen. Casimir älskar nämligen sina nappar, eller "bappar" som han kallar dem, hett och innerligt. Han tycker om att suga på dem, han tycker om att hålla i dem, han tycker om att titta på dem, han tycker om att samla på dem, och han tycker om att sortera dem på olika sätt. På sista tiden har han till och med börjat att gradera napparna utifrån kriterier som "sugvänlighet", "material", "design" och "motiv". (Det är också viktigt att nappen inte på något sätt påminner om Caspars nappar eftersom den då kategoriseras som en "babis bapp" och omedelbart ratas). Följaktligen är en ny napp (med mycket sugmotstånd) med en oval vacker grön bricka prydd med en ståtlig krokodil ("do-do-dil-bapp" säger Casimir lyckligt) bättre än en gammal genomskinlig napp med geometriska figurer på.

För mig är nappen oproblematisk på så sätt att lagt ihop fördelarna och nackdelarna med napp och kommit på att fördelarna överväger. Fördelarna med napp är främst att mina pojkar tycker om sina nappar - och att nappar i viss mån minskar risken för plötslig spädbarnsdöd. På minussidan hittar jag få reella argument Det sägs ju att nappar inte är bra för tänderna, men det gäller främst från fyra års ålder. Dessutom är det mycket värre för tänderna att suga på tummen, vilket ju oftast är alternativet En del påstår att nappar är ohygieniska, men bara man kokar dem då och då så är det inte heller något bekymmer. (Detta gäller speciellt då båda barnen, som sagt, tenderar att suga på något annat om inte nappen finns tillgänglig). Sedan finns ju argumentet att det inte "ser så trevligt ut" vilket jag handen på hjärtat har svårare att förstå. Ett barn som suger på en napp - hur kan det vara provocerande? Det måste vara något annat än själva nappen, en bit latex (eller i Caspars fall silikon) fäst på en bricka som utmanar så.

Just den sista frågan har fått mig att börja fundera lite. Jag tror att motståndet mot napp, i vissa kretsar, beror på två (i mina ögon felaktiga) uppfattningar. Den första är att barn inte ska få vad de vill, eftersom de blir bortskämda då. Den andra är att den ömma moderns omsorger skulle vara alldeles tillräckliga för att barnen ska vara nöjda och glada.

Det senare påståendet är enklast att förklara då det förhoppningsvis beror på att den som ger uttryck för denna åsikt antagligen har barn med mindre stort sugbehov (vilket jag i och för sig har svårt att se hur man som mor kan slå sig för bröstet för). Ett alternativ är att man inte har några barn själv - men väl en gammal upplaga av Dr. Spocks "Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran" -där han ger uttryck just för uppfattningen att barn som kräver napp har mödrar som inte tillgodoser deras behov. Som tur är reviderades den uppfattningen tillsammans med den nyare upplagan varvid Dr. Spock krasst konstaterade att vissa barn har större sugbehov än andra. (Om det är så är alltså ingen skada skedd - nyare versioner av Dr. Spocks bok finns på såväl nätbokhandlarna som Tradera.) Själv kan jag bara konstatera att mina bröst blödde som ett resultat av alltför idogt sugande innan Caspar fick napp. Om man bortser från att detta tillstånd inte var särskilt fördelaktigt för mig, så kan man enkelt se nackdelarna för Caspar. Förutom att det knappast kan vara speciellt trevligt att få blod i munnen när man äter kan ju såriga bröstvårtor lätt ge upphov till infektioner som i sig kan vara en fara för amningen (om man då som sagt bortser från att smärtan hos den ammande mamman knappast inverkar positivt på amningsviljan).

Den andra uppfattningen att "barn inte ska få vad de vill för att de blir bortskämda då" har jag svårare att fördra med. Det är klart att när man är en familj så måste man jämka lite mellan olika intressen, men att förvägra ett litet barn något med det enda argumentet att "inte skämma bort det" är i bästa fall elakt och omoget. Enligt all modernare barnpsykologi så kan ett spädbarn inte skilja mellan vilja och behov, det barnet vill har det alltså även behov av. Ett barn behöver värme och närhet vid sidan av mat och mer praktisk omsorg. Att låta ett barn skrika sig till sömns tycker jag därför är ren grymhet. Med tanke på att spädbarnet inte har någon erfarenhet eller tidsuppfattning att luta sig tillbaka på, så finns det inget som säger barnet att mamma eller pappa någonsin kommer att återvända ifall barnet blir lämnat gråtandes. (För att tala om att barnet knappast kan vara säkert på att ingen kommer att äta upp det under tiden det väntar). Att låta barnet bli föremål för föräldrarnas rädsla, att omgivningen ska tro att de saknar auktoritet, är på samma sätt förkastligt.-Det är minsann vi som bestämmer, vill föräldrarna signalera, vilket man bevisar genom att utöva makt över en helt värnlös liten människa som inte ens kan greppa, än mindre stå eller gå. Själv blir jag väldigt arg när jag ser sådant och bibelcitatet "den som förleder en av dessa små [...] för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup" kommer osökt till mig vid dessa tillfällen. När ilskan lagt sig lite brukar jag också påminna mig om att många psykologer menar att en människas personlighet är formad redan vid två, tre års ålder. Jag har därför svårt att se på äldre bekant, som berättade att hon lämnade sitt gråtande spädbarn på nedervåningen på natten och själv sov med mannen i sovrummet på övervåningen för att "maken inte skulle bli störd", på samma sätt igen. Nu kan man ju tycka att jag irrat mig långt från själva ämnet om nappar, men just argumentet att barn inte ska få ha napp för att det inte ser trevligt ut tror jag bottnar just i den uppfattningen, att barnet på något sätt skulle bli bortskämt om det fick vad det ville.

För att avsluta mitt inlägg som ju fått en allvarligare ton än jag hade tänkt från början på ett passande sätt så kan jag inte låta bli att visa målningen med Madonnan och barnet av A. Drüer från 1506. (Lägg speciellt märke till nappen i Jesusbarnets hand.)

Mårror

2009-09-14T12:48:00.007+02:00

För ett tag sedan läste jag om en finländsk undersökning som syftade till att undersöka vad barn är rädda för. Forskarna frågade sig vad barn upplevde som mest skrämmande på tv - till exempel om barn tar mycket illa vid sig av nyhetsinslag som de ser. Någrot förvånande visade det sig att barnen upplevde barnprogram som mer skrämmande än nyhetsinslag - och det barnprogram de var mest rädda för var Mumintrollen. Den karaktär som skrämde mest barn i Mumintrollsserien visade sig vara *Mårran.

Finska barn och svenska torde vara varandra ganska lika varandra, vad gäller barnprogram, för även svenska barn verkar vara Mårrädda. Enligt mina föräldrar var jag så rädd för Mårran att jag undvek vissa av Muminböckerna helt och hållet. Casimirs relation till Mårran är dock något mer komplicerad än min. Samtidigt som han är väldigt rädd för henne hyser han en stor fascination för karaktären. Tillsammans med två-åringens typiska svårighet att bestämma sig så leder denna hatkärlek till att välja film på kvällen blir både svårt och tidsödande. Ett typiskt exempel på konversation ser ut så här:

-Mumin, titta Muuuuumin, säger Casimir
-Vill du se Mumin, frågar jag
-Ja-a, svarar Casimir mycket bestämt, titta Målla!
Jag reser mig går mot datorn och tar fram Muminfilmen. När jag kommit fram till datorn med filmen ser dock Casimir orolig ut och säger istället:
- Näe, bide (vill inte) Målla, bide Mumin
han funderar lite
-Bilar
jag går och hämtar Bilar-filmen istället varvid Casimir tjuter
-MUUUMIN, MÅLLA, MUUUMIN, Måååålla, Muumin
-Du får se Mumin, säger jag, medan jag stoppar in Muminfilmen (som jag inte lagt ifrån mig, vis av tidigare erfarenhet) i datorn
Vid det här laget så håller Casimir fast vid filmvalet ända tills filmen börjat och det börjar snöa, då han skräckslaget kastar sig i min famn och gråtande tjuter
-BIDE MÅLLA *snyft*, bide Mumin

Casimirs fascination för Mårran leder också till små pratstunder om världens beskaffenhet. Mitt i en konversation om något annat så kommer ofta betraktelser om just Mårran. När jag frågade om han tyckte det var roligt att leka med "snälla kusin Jakob" svarade han till exempel fundersamt:
-Målla snääll, *hu-hu-hu* (här slår han armarna om varandra och härmar hur man gör när man fryser), Målla lall (kall) *nickar*
Casimir förstår således att någonting kan vara farligt, utan att för den delen vara ont - fast det är förstås mest i teorin...

När vi ska måla är motivet givet. Förutom att rita Mårror så vill Casimir att jag ska rita ... arga Mårror, snälla Mårror, glada Mårror, ledsna Mårror å så fler arga, glada, ledsna och snälla Mårror. (-Näe säger Casimir "bide måla arg Målla, måla näääll (snäll) Målla"). Förutom alla dessa Mårror ska jag även rita "mer Målla", "en till Målla" och "annan Målla". Förra gången vi målade vägrade jag till slut rita fler Mårror efter att ha kommit upp i en samling av inte mindre än tio olika Mårror. (Till detta ska läggas de flertal Mumintroll, snorkfröknar, hemuler och lilla my som jag ritat på eget bevåg). Detta ledde till en stor konflikt där Casimir skrek "Mållla, måla Målla" många, många gånger.

Det mest positiva som Mårrintresset fört med sig (förutom möjligheten att prata om det goda och onda i världen då) är att det lagt till ytterligare en varelse vi kan borsta tänderna på. Vi hade stora problem att borsta Casimirs tänder tills den dagen vi gjorde tandborstningen till en lek där vi borstade olika djurs och andra varelsers tänder. Hittills har vi förutom Mårrtänder även borstat: hajtänder, krokodiltänder, elefanttänder, muständer, kattänder, hundtänder, dinosaurietänder, pippitänder, Bissitänder (Bissi är hans "gudbror" och största idol) och hemultänder. Bara för att nämna några. Mårrtänderna är dock både hans och vår favorit eftersom Mårror ju, som ju alla vet, har så väldigt många tänder.

*Om det mot förmodan är någon som inte känner till Mårran så är hon stor och grå och så kall att allt hon kommer i närheten av fryser till is. I den tv-serieversion som vi har mårrar hon dessutom mest hela tiden (men det är jag osäker på huruvida hon gör i böckerna).

Helt sjukt!?

2009-09-04T13:22:00.010+02:00

Den här veckan har varit ovanligt händelserik. Det började lugnt med att vi städade hela lördagen, hela förmiddagen på söndagen, gick på loppmarknad söndag eftermiddag och åkte hem och hälsade på Casimirs snälla gudmor på söndag kväll. (Hoppas att hon kan förlåta mig för det, med tanke på vad som hände sedan...).

Städningen på lördagen gick väl bra, men långsamt. Själv är jag ju fullständigt urusel på att städa så jag gjorde nog inte så mycket nytta. Eftersom Mirrmaken dock är en städtrollkarl -han behöver bara vifta med dammvippan så flyger alla saker till sina bestämda platser- så blev huset påtagligt mycket mer i ordning efter lördagens övningar. Loppmarknaden (vilken var en gatuloppis på en granngata där några av våra bästa vänner bor) var också givande. Jag köpte en Tiffanylampa av gatans vingrossist för 100 kronor som enligt utsago var köpt i New York 1971 och handgjord av en ryskamerikanska. Eftersom han berättade detta för maken långt efter att jag köpt lampan är jag benägen att tro honom. Ett riktigt kap med andra ord! Styrkta av denna goda affär bestämde vi oss för att åka och hälsa på Casimirs gudmor som bor ungefär 20 minuter bort.

Eftersom Casimirs gudmor har två barn, som båda är väldigt snälla mot Casimir (trots att de nyligen uppnått de vördnadsvärda åldrarna 8 och 10 år) var det inte så svårt att övertala honom att själv klättra in i bilen och sätta sig i bilbarnsstolen. Dessutom hade pappan i familjen lovat Casimir att han skulle få titta på Mumintrollet under resan vilket inte gjorde entusiasmen mindre. Det dröjde dock inte så länge förrän jag (som sitter bredvid Casimir i bilen) började fundera på om Mumintrollen verkligen var en så bra idé, eftersom Casimir började sucka, andas stötvis och se påtagligt illamående ut. Eftersom han vid åtminstone två tillfällen tidigare blivit åksjuk när han tittat på film i bilen var jag övertygad om att han var illamående och tillhöll därför maken strängligen att köra långsammare. (Stänga av filmen vågade jag dock inte).

När vi väl var framme så ville Casimir inte gå ur bilen. Jag lyfte ur honom bilbarnsstolen och försökte få honom att gå in i huset. Det ville han inte heller... Inte ens när hans 8-åriga gudbror (om man får kalla honom det) berättade att det fanns en ny tågbana i huset ville Casimir gå in, utan satt bara på trappan utanför med huvudet i mitt knä. Jag lyfte in honom i huset med tanken att han snart skulle hämta sig bara han fick sitta ner en stund. Så satt jag och höll honom säkert en kvart (medan gudmor höll Caspar) medan jag väntade på att han skulle kvickna till. Ganska snabbt förstod jag dock, speciellt efter att pappa påtalat att Casimir nog hade feber, att Casimir nog inte var åksjuk utan bara...sjuk. Vi bestämde oss för att åka hem och väl hemma visade det sig att Casimir hade 40.1 grader.

För att göra en lång historia kort så insjuknade först Casimir och sedan Caspar i vad som både vi och den medicinska expertisen tror är influensa. Medan Casimir var sitt vanliga jag (om än sitt lite ilsknare, tröttare och mera lättstötta alter ego) morgonen efter så blev Caspar riktigt dålig. Det enda som Casimir klagade på var att det gjorde ont när han hostade, att det värkte i fingrarna och att han inte fick gå till förskolan och leka med Thea. Trots att han tre kvällar i rad hade över 40 graders feber höll han sig ändå uppe till 10 på kvällen, samt drack och åt nästan som vanligt.

Caspar fick dock nästan omedelbart en otäck hosta, vilket gav till följd att han lät som att han inte kunde andas. Eftersom han hostade mest när han låg ner tillbringade vi natten mellan måndag och tisdag sittandes med honom i famnen, då pappan och jag turades om att sova. Eftersom Caspar ändå ammade (jag kommer aldrig skriva dia!) ordentligt så beslutade vi oss för att avvakta. Även natten mellan tisdagen och onsdagen tillbringades på samma sätt. På onsdag eftermiddag (då jag hade varit instängd med Caspar i förskolans kök hela dagen och lagat mat till alla förskolebarnen) bestämde vi oss för att åka in till sjukhuset. Det var efter att jag fått reda på att två av förskolelärarna precis tillfrisknat från influensa, och att det nog inte var någon vanlig förkylning som mina pojkar dragit på sig.

På Huddinge barnakut (ja vi ringde innan och förvarande) fick vi snabbt ett rum och Caspar undersöktes av en snäll läkare. Efter att hon hade gjort en första kontroll av hans tillstånd så berättade hon att hon skulle rådfråga en mer senior kollega för att sedan försvinna iväg. En liten stund senare kom hon tillbaka med sagda kollega. Då var båda iförda handskar, plastkläder (utanpå den vanliga läkarrocken) och munnskydd. Jag som redan fruktade det värsta behövde alltså inte fundera så mycket mer på vad de misstänkte... Som tur var visade det sig att Caspar hade en bra syresättning och förutom att läkarna trodde att Caspar kanske hade öroninflammation så var det inte så mycket de kunde göra. -Influensaprover tar vi bara för riskgrupperna, sa den unga läkaren, i andra fall så behandlar vi bara symptomen. -Och får han svårt att andas, fyllde den seniora läkaren i,så är det bara att komma in igen. En återbesökstid för att titta på örat sattes till följade dag.

Igår torsdag åkte jag därför tillbaka till Huddinge sjukhus. Denna gång fick jag ta med mig Casimir, eftersom jag inte kunde förmå mig till att fråga hans snälla farmor om barnpassning en dag till. Eftersom det hade funnits leksaker på rummen på barnakuten hade jag bara med mig lite ombyteskläder och några blöjor. När vi kom till sjukhuset blev vi anvisade ett speciellt rum som låg utanför akutmottagningen. Efter att jag snabbt konstaterat att det inte fanns några leksaker därinne gav jag mig ut för att leta upp några i väntrummet. Jag hann dock inte mer än utanför dörren då jag blev inmotad i rummet igen "eftersom man inte fick ta med sig några leksaker in på det rummet eftersom det saneras oerhört noga". -Han är två år, sa jag, och tittade på min nu både ledsna och skrämda lilla pojke. - Kan inte hjälpas, sa receptionisten, ni får försöka klara er så gott det går.

När en sjuksyster kort efteråt kom in på rummet (iklädd den obligatoriska rymdklädseln) satte jag in stöten på henne och varvid hon lovade att komma med en glass till Casimir. Hon tog lite prover varefter även läkaren kom och undersökte Caspar. Ganska snart blev det dock tydligt att den apparatur som fanns i rummet inte passade en tvåmånaders bebis. - Äh syresättningen kan knappas vara - ehum - 37, 58, 73, 65 % sa hon och skakade på huvudet åt den blinkande apparaten. -Vi måste ha en annan apparat, den här är avpassad till vuxna, sa hon och lämnade oss ensamma igen.

Sjuksystern som lovat Casimir glass kom då tillbaka med en lastbil i plast och en Piggelin. Casimir blev genast på lite bättre humör, även om han fortfarande mest tittade förskrämt på henne. -Han är nog lite rädd, förklarade jag för henne, varvid sjuksköterskan slog ut med händerna och utbrast -Varför då?. Eftersom det tedde sig så fullständigt självklart för mig att det kunde verka skrämmande för en tvååring att hänvisas till ett sterilt rum på ett sjukhus, fullt med medicinsk apparatur och där människor med ansiktsmasker kommer in och ömsom håller fast och ömsom sticker hans vrålande lillebror, lämnade mig denna fråga nästan svarslös. När sjuksyster hade gått tittade Casimir på mig, med något vilt i blicken, pekade på dörren och sa -Gå mamma, gå. -Vill du gå, frågade jag, varvid han nickade och med stort eftertryck sa -Ja-a!. -Vi kan inte det älskling, sa jag, vi måste vänta på att doktorn kommer och tittar på lillebror igen, varvid Casimir la sig ner på golvet (med huvudet i mitt knä) och somnade. Jag vet inte om det var hans sätt att säga att "nu vill jag inte vara med längre" eller om det bara berodde på att vi hade passerat hans middagslurstid för länge sedan, men somnade gjorde han i alla fall. Detta fick i sin tur till följd att all sjukhuspresonal blev ännu mer nervös eftersom de trodde att Casimir (som igår var helt feberfri) också var allvarligt sjuk. (Mitt "nejdå han sover bara middag" lugnade dem inte i någon större utsträckning). Till slut ville inte sköterskan gå in (munderingen till trots) utan räckte in en termometer och bad mig ta tempen själv och meddela den för journalföring. Med många nervösa blickar på min äldste son som låg och sov på britsen så gjorde jag som jag blev ombedd.(Casimir brukar inte alltid ligga still och jag var förstås väldigt rädd att han skulle falla ner).

Efter detta kom en senior barnläkare som också tittade i Caspars öron in, och hon konstaterade omedelbart att Caspar inte hade någon öroninflammation utan att det bara var virusinfektionen som gjort örat rött. Vi fick lite Ventolin utskrivet och sedan var vi fria att gå hem. Jag väckte därefter Casimir som såg mycket lättad ut när jag sa att vi skulle åka. För att göra honom glad så stod vi sedan en lång stund utanför ambulansintaget, där vi såg två ambulanser och en polisbil. På vägen tillbaka till parkeringshuset gjorde vi också en liten avvikare till Huddingevägen där vi såg "många bussar", "många bilar" och "topa" (grävskopa) med Casimirs egna ord. Därefter åkte vi hem - nästan tre timmar senare och många upplevelser rikare.

Första leenderna

2009-08-22T20:14:00.004+02:00

Sedan någon vecka tillbaka är det lite lugnare i det Casimiriska hemmet. (Kallar hemmet för detta fortfarande eftersom det fortfarande, och i allra högsta grad, är Casimir som dominerar det). Storebror har slutligen om inte börjat glädja sig åt nyordningarna åtminstone börjat finna sig i dem med jämnmod - åtminstone då han inte är hungrig eller trött. Vi hade dock ett återfall när vi var på BVC och hans gamla sköterska kommenterade att han hade blivit storebror och han surt svarade "-Vide brur, vide babis".

Men, men - i vilket fall som helst så har situationen stabliserats. Dessutom så känns det som om båda barnen håller på att utvecklas väldigt fort just nu.

Caspar: Lillebror har börjat le. Nu påstår i och för sig pappan i familjen att Caspar log mot honom och lillebror för första gången redan den 8 augusti - men första gången jag fick ett leende (och inte bara en vidöppet gapande mun) till svar på mina kommunikationsförsök var den 20 augusti. Tur var det eftersom vår nya BVC-sköterska (en nitisk och mycket bestämd dam) allvarligt förhörde sig om huruvida han log eller inte. Några veckor innan så frågade hon om han följde med blicken och då svarade jag något svävande, helt enkelt eftersom jag inte tänkt på det (blev bannad av maken när jag kom hem förstås). Den här gången kunde jag dock svara både säkert och sanningsenligt. Förutom att le har han också börjat att försöka slå på snurrhundarna (en babymobil) ovanför skötbordet.

Casimir: Även storebor är inne i en väldigt spännande utvecklingsfas just nu. Mest handlar den om att han vill bestämma själv, vilket till exempel gör att han får raseriutbrott om man gör saker utan att fråga. Nu är jag ganska van vid detta och frågar därför inte bara "vill du ha en smörgås" utan även "vill du ha det här brödet, vill du ha smör på, vill du ha smör där (pekar ovanpå smörgåsen), är det lagom mängd smör respektive vill du att jag ska skära bort kanten" innan jag ger honom en smörgås. Att synda mot "medbestämmanderegeln" straffas ofelbart och skoningslöst. Att jag häromdagen skar maten i ätvänliga bitar utan att fråga ledde til både matvägran och raseriutbrott, liksom att farmor hällde grädde i Casimirs soppa olovandes. Samtidigt är han också hjälpsam och frågar jag så hämtar han gärna saker som jag eller lillebror behöver. Rent språkligt så har han börjat att härma och försöka låta mer snarlikt det vanliga uttalet. Lite svårt är det för honom eftersom det går på tvärs emot hans vanliga uppfattning -att det egentligen borde vara han som bestämmer uttalet. Därför händer det att man får höra konversationer av denna typ:
-Topa, topa, topa... nääe pa-a. Topa NÄE pa-a. PA-A, PA-A! (både topa och pa-a är betyder "grävskopa").
Dessutom har Casimir börjat använda en större andel adjektiv. Nu är saker "snälla" och "goda". "Got mat" och "snäll dil" (krokodil) tillhör de vanliga omdömena.

Vårt nya liv

2009-08-18T09:56:00.004+02:00

Efter nästan sex veckor så ska jag nu berätta lite om vårt nya liv. Jag har dragit mig lite för detta, eftersom jag blir trött bara av att tänka på det (än mer av att skriva om det).

Caspar föddes alltså tidigt på morgonen onsdagen den 8 juli. Dagen efter fick vi det första besöket av mormor, morfar, farmor, farfar, farbror och inte minst ... storebror Casimir.

Det finns en dansk familjeterapeut som heter Jesper Juul (som jag berättat om i tidigare inlägg) som liknar att få ett syskon med att ens man skulle komma hem med en ny fru och säga "jag älskar dig preciiiis lika mycket". Det är en mycket bra liknelse, tycker jag, eftersom Casimir reagerade minst lika kraftfullt som jag hade gjort i den händelse att maken kommit hem med en ny flamma. Från första stund som Casimir såg sin lillebror så förstod han några vitala saker. För det första, att "babisen" var i vår familj för att stanna. (Om inte annat så förstod han det när han mindre framgångsrikt försökt att ge bort den till mormor och farmor). Att babisen skulle ta saker ifrån honom (som leksaker, tid och mamma) och att han hädanefter inte skulle få varken mammas eller pappas odelade uppmärksamhet. Så vad gjorde han - och vad gjorde vi?

När vi hörde att familjen var i antågande så tänkte vi att det skulle vara bra om pappa höll babisen så att jag skulle kunna krama Casimir, så samtidigt som pappa snabbt tog Caspar så satte jag mig i sängen och försökte se till att sjukhusskjortan dolde det mesta av min misshandlade kropp (samtidigt som jag försökte gömma undan de blodigaste sängkläderna). När Casimir kom in i rummet så gav han dock bara pappa en lång blick under lugg, samtidigt som han rynkade pannan och bestämt sa "mammas babis". Så mycket för den avledningsmanövern, alltså. Efter att jag tagit tillbaks Caspar så försökte jag lite valhänt krama båda barnen samtidigt. Det var upptakten till en fullständigt hopplös kamp (från min sida) att räcka till åt båda två, som pågått sedan dess. Så, hur har då Casimir hanterat det faktum att han fått en lillebror.

Till att börja med är det viktigt att inse att han aldrig bett om att få ett syskon. Möjligen kan det vara en förmildrande omständighet för han har verkligen inte gjort livet lätt för oss den här tiden. Han har bland annat:
-Matvägrat i omgångar, flera dagar i sträck. När han väl har börjat äta så har han
-Kastat mat, porslin och bestick i golvet. Han har även
-Huggit mig med gaffeln, detta efter att han först skrikit och sedan kastat besticken när vi var ute på en restaurang och åt. Till detta har han
-Vägrat att kramas, förutom möjligen när lillebror ska amma, och istället
-Slagit mig och skrikit åt mig.

Lillebor har han istället
-Nupit i fötterna och öronen, dragit i huvudet, kört på med buss, traktor och grävskopa - samt gett väl mycket närgången uppmärksamhet och ömhetsbetygelser. Dessutom har han vid ett flertal tillfällen tagit hans napp...

Sedan Casimir började på förskolan igen har det mesta dock gått tillbaka till nästan normalt. Det började med att han ville kramas när jag kom och hämtade på förskolan, vilket för mig var en stor seger. För några dagar sedan kom så vad vi tror var det stora genombrottet, Casimir gav lillebror sin napp...

En månad

2009-08-07T18:03:00.002+02:00

Idag fyller Caspar, och därmed vårt nya liv, en månad. Caspar har gått från att ha varit ett litet knyte, mest ihoprullad till en boll till att följa med blicken och skrika modulerat, dvs att att lyssnar på sig själv och experimenterar med olika läten. Även om han är mycket lugnare än storebror Casimir någonsin var (nu och som bebis) så har Caspar redan nu bestämda uppfattningar som han högljutt ger uttryck för. Han föredrar till exempel famn framför säng, sjal framför vagn och bröst framför napp. Ergo - det har varit mest ammande och bärande för mig de senaste veckorna. Samtidigt är Caspar förhållandevis social och tolererar ibland (åtminstone mycket korta stunder) även att bli buren även av farmor eller mormor.

Caspar

2009-07-15T11:11:00.003+02:00

För precis en vecka sedan, den 8 juli, föddes CASPAR Christian Amandus på Huddinge sjukhus. Då vägde han 3240 gram och var 50 cm lång.

Nedräkning

2009-06-23T10:05:00.006+02:00

Idag är det den 25 juni och jag har gått 36 fulla veckor som gravid. Om man ska vara noggrann så är det exakta datumet 36 veckor och 5 dagar (36+5). Det innebär att det är tre veckor kvar till lillebrors beräknade förlossningsdatum och exakt en vecka tills 37+5 då Casimir föddes. Eftersom båda pojkarna har samma beräknade förlossningsdatum - 17 juli - (fast med två år emellan) så är det svårt att inte jämföra och snegla på almanackan.

Vad gäller lillebrors ankomst så är jag kluven. Å ena sidan så ska det bli väldigt skönt att inte vara gravid längre. För utom att jag är stor och otymplig, trött, ständigt kissnödig och andfådd så är jag också orolig för förlossningen och att något skulle hända lillebror de här sista veckorna. Tyvärr är det så att de allra sista veckorna, liksom de första veckorna av graviditeten också är de farligaste för barnet.

Å andra sidan så är jag smärtsamt medveten om att ett barn på insidan av kroppen är bra mycket lättare att ta hand om än ett på utsidan. För att inte tala om hur besvärligt det kommer att vara att ta hand om två utsidiga barn - varav ett är en vild nybliven tvååring och det andra är ett spädbarn.

Ett eget rum

2009-06-14T20:28:00.015+02:00

Den sista tiden har både jag och maken ägnat mycket tid till att försöka få huset i ordning inför lillebrors ankomst. Eftersom Casimir kom nästan tre veckor för tidigt så känns det inte som så långt kvar - med bara en månad kvar till beräknad förlossning. Resultatet har förstås blivit det motsatta, halvfärdiga projekt och ett hus (och en trädgård) i kaos. Till exempel så finns det fortfarande bara uppsatta staketstolpar och tvärslåer i trädgården, men inga staketpinnar, vilket knappast håller någon två-åring på rätt sida av staketet.

Ett projekt som vi nästan är klara med är dock att skapa ett lekrum till pojkarna. Det rum som tidigare var mitt arbetsrum har nämligen genomgått en förvandling den senaste tiden.

Så här såg det ut tidigare...

Efter mycket slipning och spackel...

Lite målarfärg...

Å så det färdiga resultatet med en motivtapet föreställande Noaks u-båt!

Så här ser motivtapeten ut!

Apropå språk - II

2009-06-02T11:20:00.003+02:00

Igår ringde min kära mamma Musikanta till mig vid flera tillfällen. Första gången skickade jag en upptagetsignal eftersom jag just då var fullt upptagen med att hugga in på den lunch som en väninna hade lagat åt mig. Andra gången hon ringde så hann jag inte svara alls eftersom jag samtidigt försökte få min vilt skrikande och sparkande son att sätta sig i barnvagnen.

Det var nämligen så att Casimir hade förälskat sig i en "tramptraktor" som fanns utanför den affär med begagnade leksaker och barnkläder, vilken (mycket strategiskt) är belägen bredvid förskolan. Jag föll till föga och köpte den, men kom sedan på att jag hade svårt att få hem såväl vagn, barn och traktor. När jag efter mycket funderande kom på att jag kunde ta traktorn på släp kunde Casimir inte tänka sig att skiljas från den. Då hade jag redan försökt att dra tramptraktorn med sonen ovanpå i ett snöre och lämna vagnen på förskolan. Eftersom Casimir inte kunde tänka sig att lämna tramptraktorn ens en liten stund så misslyckades även planen att köra sonen i vagnen och ta traktorn på släp. För första gången lyckade jag faktiskt inte få ner honom i vagnen, trots att jag tog i så mycket som jag orkade och vågade (utan att riskera att göra honom illa). Det slutade med att butiksföreståndaren kom ut, sa till mig att hålla Casimir och så lyckades vi sätta honom i vagnen samtidigt som han höll i traktorn (som hon band fast ovanpå honom och vagnen med ett hopprep).

Precis då ringde alltså mamma. När jag hade gått en liten stund och förvissat mig om att ekipaget inte skulle kantra så ringde jag tillbaka. Jag förstod att det antagligen var något mycket viktigt eftersom hon ringt två gånger, på kort tid, till min mobiltelefon. Eftersom jag är i åttonde månaden trodde jag att hon antagligen ville förvissa sig om att jag mådde bra - och att jag inte höll på att föda i lönndom. Det visade sig dock vara något helt annat som hon hade på hjärtat.

Efter att den obligatoriska frågan "-Var-ääe-du?" hade blivit besvarad kom hon raskt till poängen. "- Du har stavat fel i ditt blogginlägg, utbrast hon anklagande, 'apropå' stavas inte med två p!" Jag förstod på en gång vad hon menade, eftersom min man redan hade påpekat detta för mig. Eftersom han är av det mer diplomatiska slaget så var hans uttalande lite mer försiktigt. "-Älskling, jag tror inte att "apropå" stavas med två p - eller jo det gör det ju - men inte i början. Allt som allt ska det nog vara två p:n och inte tre som du skrivit. Jag är inte säker, men du kan väl kolla upp det".

För att vara Pingstvän är min käre make en stor lögnare. Sanningen är den att han visst är säker. Han har nämligen bara stavat fel en enda gång i sitt liv - på en rättstavningsskrivning i första klass. Jag ska inte påstå att detta tillfälle har är något trauma för honom, men det smärtar honom fortfarande och han har aldrig glömt det. (Han blev för övrigt befriad från rättstavningen efter att han därefter skrivit alla rätt de nästkommande tio rättskrivningarna). Underligt nog så "ser" han hur ord ska skrivas - vilket jag alltså inte gör. Speciellt konstigt är detta eftersom han faktiskt inte kan skilja på en ros och en tulpan. Själv misstänker jag att anledningen till att jag inte kan stava är att min mamma aldrig ska glömma att det hon predikade i sin tidiga lärargärning "att om man bara läser många böcker lär man sig också stava" inte stämmer. Fast numera brukar hon oftast nöja sig med att suckande konstatera "att hon fått mig för sina synder". (Ingen har väl läst fler böcker än jag gjorde under min ungdom).

Summa sumarum - jag visste alltså mycket väl att jag hade stavat fel i bloggen, men hade inte hunnit ändra det ännu när mamma ringde. Lite lamt försökte jag försvara mig med att det var ett "practical joke" att stava fel i titeln på ett språkinlägg, något som min mamma inte för ett ögonblick trodde på. "- Du stavade fel tre gånger! sa mamma med emfas, och dessutom skrev du utflykt med c". "-Om du bara inte hade haft så oerhört bristfälliga kunskaper i franska så hade du vetat att "apropå" på franska är två ord "à propos". Propå finns för övrigt även på svenska, vilket du kanske inte känner till?". (Jodå, jag har en doktorsexamen i ekonomi - jag har stött på det ordet. Personligen förstår jag inte heller varför det alltid är så att bara för att man är dålig på att stava så tror folk att man inte heller kan några ord).

Det där med franskan fick min kära mor att komma in på ett av sina favoritteman - den oerhörda oförrätt och skändliga neslighet som min pappa begått mot henne då han inte "tillät mig att läsa franska". När jag skulle välja språk på högstadiet drev nämligen min far igenom att jag skulle läsa tyska istället för franska, eftersom "tyska var ett världsspråk som man talade i EU". Mamma kämpade tappert men föll tillslut till föga, något som hon sörjt (och förebrått honom) sedan dess. Själv hade jag helst struntat i båda språken och istället läst "Bild och form" som också gick att välja - men den uppfattningen togs aldrig på något som helst allvar av någon av mina föräldrar.

Samtalet slutade med att mamma Musikanta uppmanade mig att läsa en kurs i franska, varvid jag (som alltid i dessa sammanhang) sa att jag inte gillade Frankrike. Förutom att det är roligt att reta mamma, som är en sann frankofil, så ligger det en viss sanning i det uttalandet. Till att börja med är jag inte särskilt förtjust i den franska maten. Jag må vara relativt ensam om detta - men faktum kvarstår - en vegetarian i Frankrike är en olycklig och hungrig människa. Mamma kontrade med att jag kunde äta ost. Eftersom jag inte heller är särskilt förtjust i franska ostar (utan föredrar italienska och grekiska) blev jag inte helt övertygad av det svaret. Sedan sa jag att jag "aldrig träffat någon trevlig fransk man över 35 år", varvid mamma kontrade att detta inte var något specifikt franskt. Då avslutade jag min uppräkning med att säga att "franska föräldrar slår sina barn" vilket mamma inte hade något bra argument emot.

När min man kom hem senare på kvällen berättade jag att mamma hade ringt och påtalat att jag stavat fel i bloggen. "-Kunde du inte säga att det var meningen" frågade han, att det var en rolighet att stava fel i ett språkinlägg?". "-Nähä, sa jag, för jag hade tydligen stavat fel tre gånger och dessutom haft ett c i utflykt". "-Stavade du utflykt med c, sa maken, och såg för en stund riktigt förvånad ut innan han fortsatte, jag gissar att hon klandrade dig för dina bristfälliga franskakunskaper också, och att hon upplyste dig om att apropå är två ord på franska?". Till svar på detta nöjde jag mig att nicka, och tyst konstatera, att min man nog känner både mig och min familj rätt bra vid det här laget.

Kommentarer...

2009-05-26T09:17:00.002+02:00

Nu kan alla som vill lämna en kommentar till min blogg :-) även så kallat anonyma användare.

Apropå språk

2009-05-25T09:34:00.007+02:00

Min kära mor Musikanta skriver något som kallas för Fredagstema. Det innebär att hon, tillsammans med många andra bloggare, varje fredag skriver ett inlägg om något förutbestämt tema. Förra fredagen var temat "Apropå språk" vilket hon förstås förtjänstfullt kåserade över - något som i och för sig inte var så konstigt då hon valt de olika fredagstemana (temata?) själv under maj. Att jag skulle vara disciplinerad nog att skriva Fredagstemablogginlägg verkar ytterst osannolikt, men eftersom språk ligger mig varmt om hjärtat just nu tänkte jag berätta om den senaste språkutvecklingen hos Casimir. Musikanta berörde i och för sig detta i sitt inlägg - men eftersom hon inte riktigt behärskar Casimiriska till fulländning så känns det som att ämnet inte är uttömt ännu.

Som sagt, sonen Casimir har på senare tid börjat prata alltmer flytande Casimiriska. Casimiriska är släkt med svenska och har en intonation som påminner om östgötskan (där har Musikanta helt rätt) men samtidigt har språket en stor mängd helt säregna Casimiriska ord. Egentligen finns det tre ordtyper i Casimiriskan: svenska ord (som uttalas och betyder ungefär samma sak för Casimir som för majoriteten av den svenska befolkningen), ord som påminner om svenska (i betydelse och uttal) och sedan Casimiriska ord (vilka är sådana som är omöjliga att gissa och som man måste lära sig).

Svenska ord
Av de ord som Casimir säger som förstås av de allra flesta är hej, hej då, stanna, bilar, mamma, pappa, min, mina och mer mest populära. Jag misstänker starkt att en av anledningen till att Casimir just utalar dessa ord på ett, så att säga, mer traditionellt sätt är att han vill elimninera risken att det han säger missuppfattas. "-Min bil" och "-Min mamma" är exempel på uttalanden som förekommer flitigt i Casimirs reportoar. På senare tid har dessa meningar dock fått konkurrens av olika konstruktioner som innehåller utropet "-Stanna, bilar!", vilket han säger så fort vi är ute och går - eller då han träffar någon. Ofta återföljs detta uttalande med att han strängt förmanande spänner ögonen i den han talar med. Tyvärr är dock teori och praktik (som så ofta i Casimirs värld) skilda åt, så det händer inte alltför sällan att Casimir lyckligt springer omkring (med sin utsjasade mamma jagandes efteråt) ömsom sjungande ömsom deklamerande för sig själv "-Stanna, bilar, stanna bilar, stanna biiilar".

Ord och meningar som påminner om svenska
Många ord och meningar som Casimir säger påminner om svenska. Här kan man särskilja tre typer - ord med mindre traditionellt uttal, sammandragningar samt nyordningar. I båda fallen är de inte omöjligt att gissa vad han menar, så länge man har en god hörsel och en god fantasi.

Vad gäller de ord som faller under denna kategori så finner vi de många matvaror, till exempel:
-Då (ost)
-M-jö (mjölk)
-A-va (vatten - eller snarare "ha vatten")
-Mö (smör - meningen innehåller oftast "mer" som förled)
-Jo-å (yoghurt)
-Jå (juice)
andra exempel är
-Plan (flygplan) och
-Tå (tåg)

Casimir säger också många sammandragna meningar. Det i särklass vanligaste exempelet här är "-vill-inte" och närbesläktade "-vill-inte-dä" och "-vill-inte-ha-dä". Det händer till och med att han säger "-vill-inte" i sömnen.

Den sista gruppen av kategorin "ord och meningar som påminner om svenska" är nyordningarna. Dessa grupp är starkt onomatopoetiskt influerade. Vanligast här är "brumma" och "bamma".
-Brumma, skulle kunna översättas med att göra något som låter. Ofta säger Casimir till exempel "-Mer brumma" när vi stannar på garageuppfarten då han vill åka en längre utlykt med bilen. Uppmaningen "-Pappa, mer brumma" kan dock lika gärna betyda att han vill att pappa ska såga fler staketstolpar med cirkelsågen, och "-Mamma, mer brumma" betyder allt som oftast att han vill vispa grädden till smör med elvispen. (Även matberedaren är han svag för skall tilläggas).
-Bamma, betyder istället att göra sådant som låter "pang". Spika och slå med besticken i bord eller tallrik (en annan favoritsysselsättning) är typiska exempel på att "bamma". Konstigt nog faller dock även "att skruva med skruvdragare" in i denna kategori.
I båda fallen "brumma" och "bamma" så förstår vi föräldrar oftast av sammanhanget vad som menas.

Casimiriska ord
Slutligen finns de rena Casimiriska orden. För att behärska dessa ord krävs lång och trägen övning. Här kommer också några av Casimirs absoluta favoriter såsom "bidi", "lå", "pa" och "la-a".
-Bidi, betyder inte pippi (pi-pi eller bi-bi) kompisen Bissi (bi-i) eller kompisen hunden Bisquit (också bi-i) utan lastbil. Ordets ursprung är höljt i dunkel men vi tror att det från början var "brandbil" som senare har kommit att omfatta alla typer av tyngre fordon.
-Lå, är truck. Varifrån det ordet kommer har vi inte någon aning om, men Casimir svarar ytterst bredvilligt när vi glömmer och måste fråga. Igår frågade jag till exempel "-Casimir, vad heter 'truck' på Casimiriska" , varvid han (med en självklar min) svarade just "lå".
-Pa (eller pa-a) betyder grävskopa. Det har i tidernas begynnelse funnits andra varianter på detta som låtit mer likt det svenska ordet (såsom ä-o-pa) men på senare tid har ordet förkortats till "pa-a" eller "pa". Eftersom grävskopor är sådana viktiga och självklara element i Casimirs liv är det kanske inte så konstigt att det otidsenliga och krångliga "grävskopa" bytts ut mot korta och klatschiga "pa".
-La-a är traktor. Varför Casimir kallar traktorer för "la-a" är svårt för oss att förstå. Just detta är lite förvillande eftersom Casimir har en "la-a" som han älskar och som han gärna vill ha med i olika sammanhang, samtidigt som "la" också betyder "klar". Så länge Casimir använder "la" respektive "la-a" i sammanhang som "la-a mat" (vilket betyder "jag är hungrig och vill ha mat - jag tycker den är klar nu") och "la-a, ner" (vilket betyder "jag har ätit klart och vill ha hjälp ner från stolen") respektive "miiiin la-a" (min traktor) så går det bra. Lite svårare är dock när han gastar "la-a" på skötbordet, vilket lika ofta betyder att han vill hålla sin traktor som att han vill att vi ska vara klara med blöjbytet.

Svårast är försås när Casimir använder en stor mängd Casimiriska ord samtidigt. I morse såg han till exempel en bild på en ångvält och frågade därefter:
"-Mamma, bidi? la-a? el biiil".

Sjukskriven - hurra, hurra

2009-05-18T11:11:00.002+02:00

Uppmärksamma släktingar har upprepade gånger påtalat att bloggen blivit alltför sällan uppdaterad den senaste tiden. Eftersom jobb, sjukdomar och andra åtaganden avlöst varandra har jag dock varken haft tid eller ork att skriva något. Att jag är höggravid har inte heller gjort mig piggare. Den slutliga spiken i kistan var att jag fick vattkoppor i måndags. Eftersom jag blivit sjukskriven en månad nu, ser jag dock fram emot att bryta den onda spiralen - både när det gäller försummade blogginlägg och elaka sjukdomar.

Barnuppfostran à la Juul

2009-05-08T15:18:00.008+02:00

I det Casimiriska hemmet har vi en husgud vad gäller barnuppfostran som heter Jesper Juul. Om jag ska sammanfatta Jesper Juuls teorier så skulle jag vilja säga att de handlar mycket om vilket det varaktiga resultatet av fostran ska bli. Även om jag instinktivt förstod att den enkla vägen inte alltid är den rätta - så var det intressant att läsa om någon annan som ägnat mycket tid åt att studera olika typer av familjer och deras situationer. Den enkla vägen räknar jag som den auktoritära stilen, jag tror på allvar att strama tyglar som kryddas med piska och morot ger absolut snabbast resultat - ifall det man eftersträvar är lydiga barn. Med risk för att sticka ut näsan så tror jag också att det finns en anledning till att det just är osäkra människor som hyser en sådan förkärlek till denna metod, de tror helt enkelt att deras barn skulle bli omöjliga att tygla om de inte från början fick lära sig "vem som bestämmer". En artikel om detta kan man läsa i Svenska Dagbladets nätversion.

Ett fungerande alternativ är förstås inte att låta barnen bestämma allting. Förutom att det skulle vara fullständigt livsfarligt - speciellt med ett så oförskräckt barn som Casimir - så tror jag att alla i familjen skulle bli olyckliga av den strategin.

Istället satsar vi på en tredje alternativ- som handlar om att ge vår son utrymme och respektera honom, samtidigt som vi försöker lära honom att även förstå och respektera våra viljor. Att man måste ge och ta samt kompromissa i en familj. Om man ska sammanfatta denna övergripande vision i några handfasta punkter så skulle ett axplock av det Casimiriska hemmets föräldraregler vara:

1) Vara tydlig och ärlig: tala om vad jag vill och varför jag vill det. Aldrig ljuga och inte ta "enkla utvägar". Exempel: Om Casimir vill äta glass före maten säger jag att jag inte vill det- eftersom jag hellre ser att han äter middag. Jag påstår inte att "glassen är slut" och säger inte heller att "han kan få glass sedan".
2) Vara saklig och respektfull: aldrig blanda ihop sak och person och aldrig säga något som bedömer och kritiserar. Exempel: Om Casimir häller ut sin soppa på bordet så säger jag ifrån att han inte ska göra det eftersom det bli kladdigt då. Jag säger inte att "fina pojkar inte gör så" eller att "jag blir ledsen om han gör så".
3) Respektera personligheten, och inte bedöma eller betygssätta varje handling. Exempelvis, när det gäller barn så finns det en olycksalig tendens att ständigt bedöma och berömma deras grad av "duktighet". Förutom att man skapar små ögontjänare leder det också till att barnets självkänsla urholkas. (Titta på alla utbrända vuxna "duktiga flickor" så förstår ni vad jag menar). Kärlek ska inte villkoras! (Dessutom finns det inte en enda vuxen som skulle stå ut med att få varje handling eller uttalande kommenterat!)
4) Skydda men inte begränsa. Jag tror att det är viktigt att man som förälder kämpar tillbaka ryggradsreflexen att säga och tro att "allting är farligt". Vissa saker kompromissar jag inte med - antingen håller Casimir mig i handen när vi är ute och går, eller så åker han i vagnen. Andra saker får han göra, som att gå själv på bryggan om han har flytväst på sig.

Till detta har vi lagt en nyckeltanke: att våra kontroverser hemma beror på våra olika viljor (och Casimirs självständighet) och inte på trots. Det kan låta som ordvrängeri men skillnaden är helt avgörande. Istället för att tänka att "Casimir är i trotsåldern" (vilket förövrigt, som min nyktra mamma kommenterade, skulle vara helt meningslöst eftersom han alltid varit det i så fall) så tänker vi att "Casimir vill vara så självständig som möjligt". Detta har gjort att vi satsat på tid och alternativ. Det är helt fantastiskt hur väl det fungerar! Istället för att bara stänga av filmen på kvällen och säga "nu ska vi gå och lägga oss" - vilket med säkerhet skulle föranleda ett raseriutbrott från Casimirs sida - säger vi till i god tid innan när vi ska gå och lägga oss.

Ett exempel (autentiskt) på hur lite tid gör hela skillnaden skulle kunna vara när Casimir sitter och tittar på "Hitta Nemo".
-Ska vi gå och sova Casimir (säger mamma)
-Näe, titta fi-isk! (svarar Casimir)
- Jag förstår att du inte vill sova nu, men jag tycker att du ser trött ut. Du får titta på filmen tills fiskarna träffar sköldpaddorna. (säger jag då)
(Casimir svara i regel inte alls - men när scenen innan sköldpaddssejouren kommer börjar han säga "-Hej då" till fiskarna).
Det brukar oftast inte vara något som helst problem att ta upp honom till sängen därefter.

Ett exempel på hur alternativ fungerar är att Casimir oftast går med på att ta på sig halklapp, bara han får välja vilken hakklapp han ska ha. Ifall han inte vill ha den med girafferna brukar jag erbjuda den med ugglorna eller hundarna.

För att avrunda så vill jag ändå säga att jag tycker att vårt familjeliv i det mesta är kärleksfullt -och så harmoniskt som det nu kan bli med en tvååring. Det roliga är också att Casimir redan har lärt sig och använder sig av samma strategier gentemot oss. Häromdagen plirade han förhoppningsfullt mot mig och sa, när det inte alls var dags att titta på film "-Titta Pippi (Pingo) eller Fi-isk?" (Hitta Nemo).

Oj- oj-oj!

2009-04-06T09:49:00.003+02:00

Casimir har börjat säga "Oj-oj-oj" när han ser något spännande. Eftersom han är en mycket nyfiken liten pojke så blir det många "oj" på en dag. Fåglar och hundar, lastbilar och grävskopor, tappade smörgåsar och utspillda yoghurttallrikar -allt uppmärksammas med ett eller flera "oj".
Igår blev det extra många "oj", eftersom vi besökte Naturhistoriska riksmuseet. Handen på hjärtat så var varken pappan eller mamman i Mirrfamiljen särskilt entusiastiska - pappan muttrade till och med något om "uppnålade skalbaggar i långa rader av montrar" innan vi åkte dit. När vi kom fram visade det sig dock att utflyktmålet fick högsta betyg av Casimir, som sprang runt och hojtade "oj- oj- oj- OJ" så det ekade i de valvbeklädda salarna. Den första utställningen, om människans utveckling, var speciellt spännande eftersom det fanns många stora uppstoppande djur att titta på. Dinosaurierna vilka tilldrog en stor mängd lite större pojkars intresse brydde Casimir sig dock inte alls om. Därefter såg vi en utställning om polartrakterna, med modeller av valar och uppstoppade isbjörnar och pingviner vilket också var mycket uppskattat- speciellt eftersom Casimirs favoritfigur är en liten animerad pingvin i lera vid namn Pinggu. "-Pippi, sa Casimir, oj, oj, oj!!
En utställning om homosexualitet i djurvärlden hann vi också att se (vilket mer än någonsin fick mig att konstatera att man tydligen kan få medel för att forska om precis vad som helst, vilket gjorde mig uppmuntrad med tanke på framtida foskningsmedelsansökningar). Efter att ha börjat se en film om klimatet, från vilken vi bestämde oss för att bära ut Casimir ifrån i halvtid eftersom vi var orolig för att han skulle få mardrömmar av alla scener med bränder, översvämningar och gråtande barn som drunknande ropade efter "mamma" som förekom, avslutade vi lite lugnt med att titta på uppstoppade djur och uppnålade skalbaggar i glasmontrar. En grotta som (bokstavligt talat) berättade om mineraler blev den sista attraktionen, i vilken Casimir sprang ut och in och rakt igenom minst hundra gånger. Därefter tog han slut och lät sig för första gången på länge villigt sättas i den lilla barnvagnen som vi hade tagit med oss. På vägen ut gick vi förbi en uppstoppad hund som vaktade museet. "-Oj, oj, ej då Vov-vov" sa Casimir.

15 minutes of fame

2009-03-17T09:36:00.004+01:00

Andy Warhol förutspådde ju att "In the future everyone will be famous for fifteen minutes". Vet inte om min avhandling kommit upp i några femton minuter ännu, men den fick åtminstone fem minuter på bästa sändningstid i radion igår måndag. Avhandlingen var även förstanyhet i Ekonomiekots sändning 12.50 och den diskuterades även mer utförligt sist i 18-sändningen.

Även tidningarna har rapporterat om den. Förutom den första artikeln i NT skrev även GP två artiklar som fått stor spridning (åtminstone i Göteborg ;-)).

Det kommer även en krönika i webtidningen KinaAffärer vilken jag är speciellt stolt över då jag själv har själv skrivit den. Den artikeln måste jag dock vänta med att länka till tills efter att den blivit publicerad.

Åka pulka

2009-03-12T09:09:00.005+01:00

En av Casimirs nya intressen är pulkaåkning. Efter det fatala snöovädret (som bland annat lett till att Casimirs stackars farfar brutit två ben i axeln och därefter varit tvungen att opereras) har vi ett tjockt snötäcke här i Mälarhöjden. Som gjort för att åka pulka med andra ord. Så igår bestämde vi oss att Casimir skulle få åka pulka till förskolan istället för att köras i barnvagnen.

Casimirs pappa som fick nöjet att lämna sonen på förskolan klagade bittert över att det var så halt på vägen, eftersom han för tillfället förlagt sina bråddar. Det gjorde honom dessutom på speciellt dåligt humör eftersom han till sin läggning är ytterst pedantisk och tycker illa om att det faktiskt finns saker i vårt hem som inte har någon för dem speciellt avsedd plats. "Var sak på sin plats, och plats för varje sak" är nämligen hans måtto. Själv har jag inget måtto, men om jag var tvungen skulle jag nog snarare identifiera mig med Mae Wests "Too much of a good thing is wonderful" än makens måtto. Hittills verkar även Casimir sympatisera mer med Mae West än med sin pappa i det fallet, vill tilläggas.

I vilket fall som helst så överlämnades sonen lyckligen på morgonen medelst pulka för att sedan hämtas på eftermiddagen. Hämtningen faller i princip alltid på min lott. Jag har vid ett stort antal tillfällen försökt att byta hämtning mot lämning men min käre make har varit kallsinnig till denna nyordning. Anledningen till att jag vill byta (och delvis varför maken inte vill det) är att hämta Casimir på förskolan är ungefär lika uttröttande som ett medelsvårt gympapass.

Till att börja med är jag tvungen att ta av mig skor och alla ytterkläder för att sedan bege mig in på förskolan och försöka leta rätt på min son. Därefter är tanken att jag ska städa undan de leksaker som han har dragit ut. (Handen på hjärtat så glöms detta bort ibland). Därefter försöker jag locka ut honom, vilket bara fungerar delvis. Jag börjar oftast med att säga att vi ska hämta tygblöjorna, vilket Casimir tycker är roligt för att han får bära blöjpåsen. Väl i badrummet hittar dock sonen ofta andra och roligare uppgifter att företa sig, till exempel att dra ut alla engångsblöjor som ligger staplade på en hylla som är precis lagom hög för att han ska nå den. Därefter springer han alltid in i det andra badrummet och ställer sig på pallen och börjar spola vatten, med vilket han tvättar både ansikte och händer grundligt (utan att för den skull kavla upp ärmarna). Sedan gör han ofta en inbrytning i vilorummet för att visa mig var han sover. Ofta lägger han sig på madrassen, drar upp täcket och kramar nallen för att jag verkligen ska förstå hur detta går till på dagarna. Inte för att han ligger still någon längre stund dock, utan därefter börjar han hoppa på de andra madrasserna och bära iväg de andra barnens gosedjur. (Varvid han blir hysterisk och skriker "MIN" när man tar dem ifrån honom). När jag burit ut honom ur vilorummet brukar han alltid springa tillbaks till lekrummen igen och ta fram nya leksaker (som jag måste lägga tillbaka). Vid detta laget brukar jag bära ut min skrikande och vilt fragglande son till kapprummet och stänga grinden för att försöka börja klä på honom och mig för hemgången. Tyvärr har detta aldrig lyckats då det alltid är någon annan förälder som samtidigt går in för att hämta sitt barn. Casimir tar då alltid chansen och gör en inbrytning igen, och hamnar återigen med nya leksaker i lekrummet. Personalen brukar vid detta laget ofta le och säga "så ni har inte kommit iväg ännu".

När inspringnings och utbärningsproceduren upprepats ett par gånger brukar jag slutligen sätta mig på golvet i kapprummet och säga till Casimir att jag sitter där tills han kommer tillbaka. Sedan brukar jag krydda med detaljer av typen "tänk på att din radiostyrda bil väntar därhemma". Efter ganska lång tid brukar sonen falla till föga och sätta sig i mitt knä för att därefter göra stort motstånd (halvt på lek och halvt på allvar) när jag ska ta på honom tröjan. (Några övriga kläder försöker jag inte få på honom - Gud vare lovad för tjocka åkpåsar i lammull). Då brukar föreståndaren komma ut och fråga om jag vill att hon ska klä på honom istället, eftersom han aldrig protesterar då. Jag brukar (oftast) avböja denna hjälp.

Om jag har riktig otur så händer det att Casimir smiter ut genom ytterdörren när jag har fått på honom tröjan. Det händer dock bara ifall någon annan förälder råkar komma in genom ytterdörren samtidigt som han försöker komma ut. (Till saken hör att jag oftast är en av de första föräldrarna som hämtar Casimir på Grodan, samtidigt som jag är en av de sista som lämnar för dagen. Ganska många föräldrar har alltså passerat revy med sina barn under tiden som jag försökt att hämta Casimir). Då springer han gärna omkring i snömodden i strumplästen innan jag (oftast under stora protester) lyckas få ner honom i barnvagnen. Kan även tillägga att det inte är särskilt roligt att försöka få ner ett barn som skriker "vill inte, vill inte, VILL INTE" i en barnvagn, utanför en förskola som dessutom ligger bredvid en butik med begagnade barnkläder. Vi brukar ofta ha en liten publik av bekymrade småbarnsföräldrar som skakar på huvudet åt oss då, där hälften tänker "vilken hård mamma, varför kan inte det arma barnet få gå istället" och resten tänker "vilken mjäkig mamma, varför trycker hon bara inte ner ungen i vagnen och visar var skåpet ska stå". Gemensamt för alla mammorna är dock att de alla är mycket tacksamma över att det inte är de som är mamman i fråga, och att det inte är deras barn som skriker så expressivt.

Igår var dock hämtningen inte så enkel som jag beskrivit ovan eftersom jag var tvungen att ta på honom alla kläderna inför pulkaåkningen. Överdragsbyxor, tröja, jacka, vantar och mössa - rubbet. Dessutom hade snön smält just på vägen utanför förskolan så där skulle han gå istället för att åka pulka.

För att göra en lång historia kort - Casimir åkte pulka hela tiden. Snö eller inte snö - att gå gick inte då det fanns alldeles för många spännande saker att titta på, och ställen att springa till. Eftersom han, som sagt, tycker mycket om att åka pulka så var han mycket nöjd med detta. Att han sedan var arg stora delar av kvällen för att han inte fick fortsätta åka pulka när vi väl kom hem är en annan historia...

Livet med Casimir

2009-03-10T09:54:00.004+01:00

De sista veckorna har det hänt mycket vad gäller Casimirs utveckling, inte minst motoriskt. Speciellt tydligt blev det för några dagar sedan när han systematiskt spetsade majskorn med en gaffel. Just majs äter han väldigt försiktig eftersom inte ett korn får förfaras. Annan mat är han dock inte så nogräknad med, igår åt han till exempel stekt ris (bestående av stekt ris, svamp, morötter och lök) genom att först hälla ut hela portionen på bordet och sedan peta i sig riskorn för riskorn. Fast å andra sidan så pillade han i sig det mesta och bad sedan om en portion till. (-Mea, mea). Ibland får man blunda för bordskicket.

Vad gäller språket så är det "Min, Min, MIIIIIN" som gäller sedan några veckor tillbaka. "Min" betyder allt från "den är min" till "ge mig den" till "jag vill ha den". "Vill inte, vill inte" är också ett mycket vanligt uttalande som används i alla möjliga sammanhang, från att åka barnvagn, gå och lägga sig till att använda hakklapp. Casimir har också börjat "ta för sig mer" som de uttrycker sig på förskolan. I praktiken innebär det dessvärre att han börjat buffas och slåss ibland.

Något sådant hände i lördags när hela familjen åkt för att bada i Huddingehallen. Simhallen i Huddinge är väldigt väl anpassad för små barn eftersom det finns tre små med rutschkanor förbundna bassänger med varmt vatten där. Vattennivån i de tre bassängerna är något olika, så i den första kan Casimir krypa omkring med lätthet medan han i den sista precis når upp med huvudet när han kryper i vattnet. I den grundaste poolen finns det en tunnel i form av en flodhäst samt apor och andra djur (i hårdplast). I den andra poolen finns det en liten bubbelpool, en grotta och en sittplats i form av ett ägg. I den djupaste poolen ringlar sig istället en drake. Casimir ville dock sitta i sittägget, efter att ha åkt den stora vattenrustchkanan en sisådär 50 ggr (i mamma och pappas knä). Just då satt det dock redan en ovanligt fet liten pojke där. När Casimir misslyckades med att dra bort pojken så slog han istället till honom. Jag tog förstås tag i sonen och talade mycket strängt och argt för honom om att han inte fick göra så. Då slog Casimir mig istället. (Till saken hör att han tycker extremt illa om kritik av all form och speciellt illa om när jag är arg på honom). Jag tog förstås upp honom ur vattnet omedelbart och sa till den förvånade fadern att "nu åker vi hem", vilket vi också gjorde.
Senare, när vi ätit lunch, sovit middag och blivit vänner igen pratade vi om utflykten till badhuset. Vi frågade Casimir hade tyckt det var roligt att bada. Som svar på frågan la Casimir huvudet på sned och funderade lite grann. Sedan slog han med handen i luften och sa, mycket strängt, "Nej, nej, NEJ". Då kändes det som att han förstått förmaningen i alla fall.

Casimir 19 månader

2009-03-02T14:00:00.002+01:00

Jag har ju inte publicerat några bilder tidigare, men nu bjuder jag på en bild på Casimir som blir 19 månader idag!

Intermezzo

2009-02-20T12:58:00.003+01:00

Jag har inte skrivit på länge. Anledningen tror jag är att jag velat skriva om disputationen men inte kommit mig för. Jag vill förstås beskriva den ordentligt, och tid till sådant finns förstås sällan. Så istället tänkte jag hoppa över detta och fortsätta med det dagliga livet istället. Det händer ju så mycket nu att det vore synd att inte alls dokumentera.

Vinterkräksjuka

2009-01-08T14:28:00.005+01:00

Vi har varit sjuka den sista veckan. Det började med att Casimir kräktes på söndagen. Eftersom lördagen hade inneburit ett excellerande i bullar, juice, läsk och chokladtårta med grädde då mina föräldrar var på besök, fäste vi oss inte nämnvärt vid detta. (Till saken hör att han aldrig tidigare varken druckit saft eller läsk. På lördagen lyckades han dock dricka ur slatten ur varje halvdrucket glas på bordet).

Så trots att Casimir alltså kräkts på söndagsmorgonen så åkte vi glada i hågen till svärföräldrarna på förmiddagen samma dag. Casimir som var vid ganska gott mod var dock inte särskilt intresserad av att äta pastasalladen, en rätt som han annars är förtjust i, utan kräktes istället ännu en gång. Som tur var hände detta när vi precis var utanför svärföräldrarnas hus och på väg hem. Efter detta kräktes han inte mer utan verkade vara sitt vanliga pigga och intensiva jag.

Sedan började jag kräkas. Oh my God! För att göra en lång historia kort så kräktes jag i åtta timmar. De senaste fem timmarna bara galla och magsaft, vilket gör att jag fortfarande idag -fyra dagar senare- inte har någon röst utan bara kan kraxa. Jag tappade nästan tre kilo och har inte kunnat äta en hel måltid sedan dess. Stackars mamma och pappa blev också förfärligt sjuka - medan maken och svärföräldrarna klarade sig undan med blotta förskräckelsen.

Bloggen firar ett år

2009-01-01T21:57:00.002+01:00

Min mycket försummade ett-åring - bloggen alltså (inte barnet) fyllde ett år idag. För precis ett år sedan så började jag skriva om mina "fussy babies" - min son Casimir som snart är 1,5 år och min doktorsavhandling som är en mullig sjuåring.

Om man nu ska sammanfatta året kan jag konstatera att båda mina bebisar utvecklats enormt under året. Casimir har lärt sig äta, krypa, stå, springa och prata. Avhandlingen har gått från ett slutseminariemanus till en färdig bok som både är tryckt och spikad och som bara väntar på att bli försvarad också för att förvandla sin hårt arbetande upphovskvinna till ekonomie doktor.

För att bloggen fortfarande ska kunna kallas för "fussy babies" - i pluralis, har jag dock den stora glädjen att berätta bloggen som en ersättning för avhandlingen som jag nu lägger till handlingarna kommer att få en livs levande ny bebis som huvudperson. Under förutsättning att inte något oförutsett händer, och allting går bra *peppar, peppar* så kommer det Casimiriska hemmet att utökas med ytterligare en familjemedlem i juli i år.

(H)jul

2008-12-30T13:34:00.008+01:00

De senaste veckorna har varit hektiska i den Casimiriska familjen. Först och främst har jag nu äntligen tryckt och spikat avhandlingen. (En utförlig beskrivning av hur detta gick till finns på Musikantas blogg). Sedan har maken slutfört ett stort projekt (avrapporteringen inföll passande nog den 19 december - vilket var samma dag som jag spikade avhandlingen). Sedan har det ju förstås varit jul...

Vår jul var dock inte riktigt traditionell, eftersom vi inte hunnit med några julförberedelser. Eftersom vår källare är utrymd och istället inhyser polska byggarbetare fanns det heller inte något julpynt att hänga upp. Så vitt jag vet har vi det enda huset i Mälarhöjden som saknar varje tillstymmelse till julanknytning. Inga julljusstakar, ingen adventsstjärna, ingen julgran - ingenting jul-igt alls. Som tur var så behövde vi dock inte fira själva julafton hemma, då det sedan länge var bestämt att vi skulle tillbringa julafton i Jönköping hos svågern och svägerskan (tillsammans med svärföräldrarna och minste svågern). Så dagen före julafton åkte vi (precis som en stor del av Stockholms befolkning) söder ut, efter att ha packat in åtminstone fyra papperskassar med julklappar, en stor barnvagn och ett motvilligt barn i bilen.

Resan började tyvärr mycket dåligt. Som alltid blev vi försenade med packningen vilket gjorde att Casimir inte kunde sova middag precis prick 11.30 som han brukar. Minst en halvtimma sena blev vi. Medan jag packade satt maken och sonen och tittade på (sonen satt i makens knä vill tilläggas) sonens favoritfilm som handlar om talande bilar.

När sonen äntligen satt i bilbarnstolen var han arg och sur och jätteilsken och ville inte alls åka (riktig) bil. Ungefär tre kvart satt vi därefter i bilkö mellan Kungens Kurva och Salemavfarten (på motorvägen). Under hela denna tid så skrek och grät Casimir. Tillslut grät nästan de hårt prövade föräldrarna också - innan sonen äntligen somnade, vilket var ungefär samtidigt med att bilköerna släppte.

När vi kom till Norrköping åkte vi till Mediamarkt och köpte två tv-skärmar (bärbar DVD-spelare) för att ha i bilen resten av resan. Casimir vaknade ungefär då, så det var en bra timing. Någon ytterligare skriktortyr kunde vi inte tänka oss att utsätta varken sonen eller oss för. Som tur var hade maken tagit med sig Casimirs älskade "bilfilm" vilken Casimir (och maken) tittade på under resten av bilresan till Jönköping.

När vi tillslut kom fram visade det sig dock att Casimirs humör inte hade förbättrats sedan lunchen. Casimir surade, han ville inte leka med sina kusiner, ville inte titta på farmor och farfar, och vägrade dessutom säga något annat än "Bilar" - ett ord han dock yttrade med en imponerande envishet och tydlighet. Eftersom maken är ömhjärtade satte han förstås på filmen vilket gjorde att sonen kröp upp i soffan och sedan inte brydde sig mer om resten av familjen. När vi till slut skulle lägga oss vaknade sonen (som hade sovit en stund) och vägrade somna om. Varför ville han inte sova? Jo, han ville titta på "Bilar". Maken kom då på den strålande idén att sätta fast den bärbara tv-skärmen i sänggaveln varvis sonen satt rak i ryggen som en tennsoldat i sängen och tittade på filmen. Till klockan två på natten tittade han! Varje gång han somnade till sittandes försökte vi stänga av filmen, varvid han omedelbart vaknade och högljutt krävde att få tillbaka sina älskade bilar. Med argumentet "han väcker resten av huset" lät maken sonen få sin vilja igenom. (Något som visade sig vara helt sant, vilket vi fick reda på vid frukostbordet). När han slutligen somnade sov hela familjen oroligt.

För att göra en lång historia kort - den natten blev både Casimir och jag sjuka. På morgonen var jag febrig och förkyld och Casimir var snuvig och hostade. Jag kan tänka mig att det var därför som han varit på så sällsynt dåligt humör dagen innan. Vi tillbringade ytterligare en dag i Jönköping varvid jag blev sjukare och sjukare medan Casimir piggnade till. På kvällen på juldagen gav vi slutligen upp och åkte hem igen. Den resan var dock i det närmaste odramatsisk då vi åkte när Casimir sov. Förutom att han vaknade till ibland och klagade (Baba, baba - uhuuu) över att pappa inte körde (minste svågern var chaufför) så gick resan bra.

Sedan dess har jag precis hämtat mig från förkylningen medan Casimir fortfarande har kvar sitt stora intresse för bilfilmen. Med tanke på att vi inte äger någon tv och att vi tittat på film ytterst sällan så kanske detta är någon slags reaktion? Sonen har tidigare aldrig gjort något mer än fem minuter i streck, så hans plötsliga bilfilmsintresse har tagit mig lite på sängen. Nu ska tilläggas att han sällan sitter i soffan och tittar på filmen, utan ofta springer omkring och gör andra saker samtidigt som han tittar. Från det att han vaknar på morgonen tills dess han går och lägger sig måste dock filmen vara på.

Minst sexton ord

2008-12-11T21:33:00.002+01:00

Idag har jag funderat lite på hur många ord som Casimir kan. Ja, att han förstår det mesta vet jag ju (till exempel så viftar han på armarna om man frågar hur man flaxar) - men hur många som han själv kan säga. Upprinnelsen var det sista BVC-besöket då sköterskan frågade om han "pratade mycket" varvid jag svarade att han inte gjorde det. När jag kom hem och berättade detta för maken blev han förvånad över mitt svar och sa "men han pratar ju hela tiden" (även om han erkände att det var svårt att förstå vad han säger ibland). Tydligen frågar tydligen sköterskan om barnet kan "fler eller färre än tio ord" på 18 månaderskontrollen. Så idag har vi alltså räknat efter. Casimir säger:

Dä (där)
Nä-e (nej)
Inte
Ja-a
Mamma
Babba
Bapp (napp)
Nam-nam
Vov-vov
Titta
Bii (bil)
Mea,mea! (mer, mer!)
Baan (banan)
Bäble (äpple)
Bue (ute)
Bäa (bära - hört av farmor)

Andra versionen till tryck

2008-12-11T21:13:00.002+01:00

Idag skickade jag andra versionen av avhandlingen till tryck. Nu är det bara att vänta och hoppas att postgången fungerar. Tryckeriet har nämligen lovat att skicka avhandlingen med posten, så att jag slipper åka upp och ner till Linköping bara för att hämta den.

Det har förstås varit väldigt hektiska dagar sedan jag lämnade den första versionen till tryck. Idag fick jag till exempel tillbaka ett av analyskapitlen från språkgranskningen.

Visste ni till exempel att man inte säger "Volvo neglected the joint venture" utan att det heter "Volvo ignored the joint venture"? Eller att "between partner organizations" bara kan vara mellan TVÅ företag. Annars heter det "among". Eller att det i princip aldrig heter "in the meeting" utan alltid "at the meeting". Eller att man inte kan säga "the goal with the joint venture was the aim to produce X trucks" (det är en tautologi). Eller att "termination" aldrig kan vara något annat än oåterkallelig (annars heter det "halted").

Sedan måste man i engelskan använda mycket fler ord än i svenskan har jag lärt mig. Till exempel heter det inte "when comparing partnering in the X case with the literature" utan "when comparing partnering in the x case with partnering in the literature". Man kan inte heller säga "This relationship was characterized by high level of goals compatibility, as well as that the executives trusted each othter". Nej, o, nej - det ska vara "This relationship was characterized by a high level of goals compatibility, as well as by the fact that the executives trusted each other". Slutligen så ska man inte skriva "the most visable difference is which stakeholders are considered when performance is evaluated" utan det ska istället stå "the most noticable difference is...".

Det värsta av allt är att min språkrättare hann alla kapitel utom ett i avhandlingen. Nu när jag förstått vilka hemska fel jag har gjort känns det med ens ganska kymigt... Fast maken har storsint erbjudit sig att språkrätta förstås.

Första versionen till tryck

2008-12-04T23:45:00.002+01:00

Nu har jag precis skickat den första versionen av avhandlingen (inklusive spikblad och tryckkortssida) till tryckeriet på Linköpings universitet. Idag fick jag också ett formellt beslut om att "forskningsutbildningsnämnden beslutat enligt inkommen ansökan om disputation".

This is not the end, this is not even the beginning of the end...

Två veckor till tryck

2008-11-27T10:26:00.002+01:00

Idag är det två veckor tills min avhandling ska tryckas. Innan dess ska jag ha skrivit om, skrivit till, flyttat, tagit bort och ändrat i den. Dessutom ska jag rätta språket, vilket tar oerhört mycket längre tid än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Samtidigt är det skönt att se slutet på min avhandlingsepok. Jag började ju skriva redan 2001 - för snart åtta år sedan.

Berättelser

2008-11-25T14:16:00.004+01:00

Casimir har börjat kunna berätta små historier om vad som hänt. Den första gången jag förstod det var när jag hämtade honom på förskolan för några veckor sedan och han "pratade" en lång stund och mitt i samtalet sa "vov-vov". Förskoläraren Ingrid som också lagar maten på Grodan berättade då att de hade varit i parken på förmiddagen och att de då sett en hund.

Sedan dess har Casimir berättat många historier. Tyvärr är de flesta av dessa ganska sorgesamma och handlar om olika tillfällen då han ramlat, fallit av stolen eller gjort sig illa på något sätt. Nu ska det sägas att han är ett försiktigt barn och sällan skadar sig, men vid de få tillfällen han faktiskt gör det så glömmer han det uppenbarligen inte.

Den vanligaste historien, som han gärna berättar för alla som vill lyssna är när han hade för bråttom ur sängen och ramlade och slog huvudet i golvet. För att berätta den behöver han mycket lite uppmuntran - det räcker med att man säger "jag hörde att du ramlade ur sängen och slog dig Casimir". Historian lyder som följer:

-Bam! (Casimir tittar olyckligt och uttalar ordet med stort eftertryck)
-Dää! (Casimir pekar på golvet vid sängen, ibland lägger han sig även på golvet och lägger huvudet på golvet för att visa hur det gick till när han slog sig)
-Ahh! (Casimir sträcker upp händerna och visar var på huvudet som han slog sig samtidigt som han ser mycket olycklig ut och låter väldigt ledsen)
-Fffff (Casimir blåser i luften för att visa att mamma och pappa blåste på huvudet för att det onda skulle försvinna)

Välling

2008-11-08T10:02:00.003+01:00

Min son har blivit vällingberoende. Han som vägrade äta välling ända tills vi (ja, vi och vi - jag då) slutade amma har plötsligt blivit som förbytt. Nu går han istället ofta in i köket, drar ut lådan och pekar på den röda vällingburken. "-Vill du ha välling", brukar jag fråga då, bara för att få nöjet att höra honom säga "-ja" och se honom nicka med eftertryck. Idag ville han hjälpa mig ytterligare på traven genom att han först pekade på vällingburken, sedan visade sin pipmugg, därefter tog fram ett dl-mått som han gav mig för att kunna ta vatten med och slutligen hittade ett matskedsmått att ta vällingpulvret med. Ja se, så ska en slipsten dras!

Utmaning

2008-11-05T13:57:00.004+01:00

Jag har fått en utmaning att berätta sju saker som ni inte visste om mig. Jag har funderat en del på detta och till slut kommit fram till att jag vill formulera detta som sju paradoxer.

1. Jag är usel på att städa men ogillar oordning. På mitt skrivbord står just nu: ett litet juiceglas, tre stora dricksglas (som jag haft te i), två koppar, en mattallrik och en assiett. Dessutom finns det buntar med papper, bestick, MD-skivor, några barntandborstar, pennor, ett limstift samt några bull- och kolapapper, bara för att nämnda några av de saker som belamrar skrivbordet. Vad gäller mina forskningsartiklar (jag har sisådär 300 stycken à ca 50 sidor styck) har jag dock ordning: var och en av dem är insatt i en pärm och kategoriserad på sex olika sätt efter: empiriskt fenomen, vetenskaplig tidskrift, år, område, fokus inom detta vetenskapliga område samt mått att beskriva resultat.

2. Jag är marknadsliberal och värdekonservativ. Kanske inte en paradox i sig, men en inte så vanlig kombination. De flesta andra är nämligen tvärt om. För att sammanfatta det så är jag för frihandel men mot fria förhållanden.

3. Jag är dålig på språk men duktig i kinesiska. En lärare i tyska på gymnasiet sa en gång att jag aldrig skulle lära mig något språk. Det är sant att jag aldrig lärde mig mycket tyska. Tio år senare blev jag dock, hör och häpna, kursetta i kinesiska på Pekings universitet.

4. Jag är en infertil småbarnsmamma. Jag vet inte vad som låter tråkigast, båda benämningarna låter verkligen urtrista. På senare tid har jag dock slutat att säga att Casimir är "ett litet provrörsbarn" som jag tidigare alltid lyckades få in alla samtal (med senimental gråtmild röst). Jag är GLAD för det, men folk ser ofta besvärade ut och dessutom har en och annan kommit med mindre välkomna kommentarer av typen "jag tycker naturen ska få avgöra" och "klarade ni verkligen föräldratestet?". Vad gäller dessa typer brukar jag okristligt (se följande punkt) tänka att jag verkligen hoppas att "naturen får avgöra" nästa gång personen i fråga blir sjuk. Lite lunginflammation och vòila, en knäppgök mindre!

5. Jag är både kristen höger och feminist. När jag var yngre brukade jag kalla mig för kristen fundamentalist, men slutade med det samtidigt som jag upphörde med att fundera alls på de stora frågorna. Nu är det mer praktiska saker som vad jag ska sysselsätta sonen med mellan hämtningen klockan tre och middagen halv fem som upptar mina tankar. Kristen höger kvalar jag dock fortfarande in som, med lätthet. Feminist kallade jag mig också för, för länge sedan, då jag hade tid med annat än att laga mat och ta hand om barn.

6. Jag är en duktig lärare som avskyr att undervisa. Jag avskyr att undervisa. Det är det värsta jag vet. Det beror inte på mina studenter, jag har oerhört engagerade, intresserade och intelligenta studenter. Det beror inte heller på mig, i den mån att jag faktiskt har papper på att jag är en oerhört inspirerande, kunnig och karismatisk lärare. Jag tror att anledningen är att jag inte tycker om människor. När jag säger det brukar dock ingen tro mig.

7. Jag är principfast med karaktärslös. Jag börjar ett nytt liv varje morgon. Det låter mycket filosofiskt men betyder egentligen att jag bestämmer mig för att dra ner på mängden småkakor, chokladkakor, mjuka kakor, smågodis och mandelmassebullar (som jag är speciellt svag för). Varje dag, ungefär klockan 10 på förmiddagen faller jag dock för frestelsen i form av diverse onyttigheter. Det är så sant som det är sagt att "anden är villig med köttet svagt". Vilket påminner mig om att vad gäller kött så är jag principfast. Sedan jag var åtta år har jag varit en hängiven vegetarian.

Lite trött

2008-10-21T20:52:00.003+02:00

Sedan natten mellan söndag och måndag har Casimir hostat. Själv har han inte störst så mycket av det, men både jag och maken ligger vakna och lyssnar på hur det rosslar i bröstet på honom. Vi bestämde oss därför (vi hade ju inte så mycket val) att hålla honom hemma från förskolan på måndagen.

Det är viktigt att påminna sig, stunder som denna, att vi har haft tur. Casimir är nästan aldrig sjuk och skulle han bli det, blir han väldigt snabbt frisk igen. Men, i måndags hade jag handledning i Linköping medan maken hade seminarium på jobbet och dessutom en gästföreläsning som han skulle förbereda. Till slut löste vi det genom att jag tog hand om Casimir på förmiddagen, maken på eftermiddagen och farmor på kvällen. (Det är tur att farmor finns!) Även om lösningen fungerade så blev det förstås lite stressigt eftersom jag dessutom behövde förbereda handledningen.

På vägen ner till Linköping lyssnade jag på radion, vilket inte gjorde mig gladare. Det första programmet var "samtal pågår" med en livstidsdömd kvinna som när hon åkte in hade två små barn. Nästa program var uppläsning av Cordelia Edvardssons memoarer från koncentrationslägren (men många och målande beskrivningar om barn som mördas inför ögonen på sina mammor). Som tur var ringde maken mitt i programmet och jag fick prata med sonen som lät alldeles utomordentligt välmående.

Handledningen började med att en av mina handledare berättade om allt han hade offrat för att läsa kapitlet som var lektyren för dagen. Både jakt och vänners bröllop hade tydligen fått stryka på foten. Sedan visade det sig att han näppeligen hade läst kapitlet, vilket man dock inte kan påpeka som doktorand. Istället blev det tre timmar av "-Det står faktiskt på sidan 223, men jag förstår att jag hade kunnat vara tydligare" från mitt håll.

Idag har jag varit hemma med Casimir på heltid. Detta innebär att vi har ätit frukost (liten smörgås och mycket fruktyoghurt) samtidigt som vi tittat på Babblar. Därefter övervakade vi på en lastbil som lämnade sand med kran, vilket Casimir nog tyckte var dagens höjdpunkt. (Inte min - eftersom jag hela tiden fick hindra Casimir från att springa fram och klappa lastbilen). Därefter gick vi en lång promenad i duggregnet och tittade på alla nedblåsta löv. Efter promenaden försökte vi äta lunch på det lokala kaféet, men det slutade med att jag fick be om att få maten nerpackad i en låda. Casimir ville mycket hellre springa runt på kaféet, och klappa ett annat barn (som satt snällt i sin barnstol och åt barnmat direkt från burken) än att låta mamma mata honom. När vi kom hem blev det 1/3-delsätning. Det betyder att Casimir äter en tugga, spottar ut en tugga och kastar en tugga på golvet. När han var klar med detta (efter en försvarlig mängd med Babblar) fullbordade han måltiden genom att först hälla ut innehållet i pipmuggen över sig för att sedan kasta tallriken (inklusive återstoden av måltiden) på golvet.

När vi hade ätit färdigt var det dags för Casimirs middagslur. Tanken var att jag skulle försöka hinna göra lite hushållssysslor, men skam till sägandes så somnade jag också. När vi vaknade två timmar senare var det dags för hundpromenad.

Anledningen till att vi skulle gå ut med hund var att jag i ett svagt ögonblick lovat att vara hundvakt idag. Eftersom jag aldrig har gått ut med en hund i mitt liv (om man inte räknar att få hålla en stund i kopplet) så var detta en helt ny, och inte enbart angenäm upplevelse. Hunden ifråga förstod precis att jag inte var någon hundvan människa och passade på att göra allt jag vet att hon inte brukar få göra. Exempel på detta var att sätta iväg efter andra (och mycket mindre) hundar, krypa in i buskar för att äta äpplen (och under rastplatsbordet för att äta matrester) samt att inte alls gå åt det håll som jag ville att vi skulle gå. Casimir klagade å sin sida mycket högljutt eftersom vi på hundpromenaden gått förbi en lekpark utan att han fått gå ur vagnen. (På vägen tillbaka fick han leka lite vilket bara fick till följd att jag sånär förlorade kampen om att få ut hunden under rastplatsbordet).

Efter att vi (med en lättnadens suck) lämnat tillbaka hunden gick vi hem för att äta middag. Vi och vi, medan jag försökte laga mat -raggmunk- stod Casimir bredvid och klagade. "-Uhhuuu - babblar -uhuu. Uhhuu - äda-uhhu". För att jag inte skulle missförstå honom gick han med jämna mellanrum till vardagsrummet och pekade på datorn (som passade på att göra någon automatisk uppdatering och därför var helt obrukbar) samt till kylskåpen och pekade på fruktyoughurten. När han sedan fick raggmunk började han med att kasta tallriken i golvet för att sedan envist enbart äta lingonen (i lingonsylten ovanpå raggmunken) i maten. När jag till slut lyfte ner honom blev han oerhört sårad. Efter att lyft upp och ner honom ur barnstolen fyra, fem gånger, haft honom i knät och matat, samt till slut gett honom en raggmunk att gå runt och äta på så fick han i sig en helt acceptabel mängd med mat.

Klockan fem kom maken hem. Han fick de raggmunkar som var kvar - vilka han misstog för ovanligt hårda pannkakor (fast han fick äta raggmunken utan lingonsylt eftersom den var uppäten). Då mannen dock hade "mycket viktigt arbete" med sig så föll dock även läggningen av sonen på min lott. För att göra en lång historia kort så somnade sonen, efter mycket fragglande, till slut (som brukligt) ovanpå mig.

Imorgon tror jag att sonen kommer att vara frisk, så att han kan gå till förskolan igen.

Helgen som var

2008-10-21T20:37:00.002+02:00

Casimirs gudmor har fått jobb i Stockholm! Jag gissar att jag är gladast av alla för detta. För Casimirs gudmor är det förstås blandade känslor, medan det för mig är odelad lycka.

Min andra fussy baby

2008-10-09T14:08:00.002+02:00

Min andra fussy baby gör sig redo för att se dagens ljus. Om några veckor, närmare bestämt den 3 november, är det planerat att jag ska lämna avhandlingsmanuset till tryck. Om jag har tur hinner jag då disputera i december.

Trots detta hann jag med VIP-visning på Älvsjömässan igår. Jag och maken var ute på promenad (med en sovande Casimir i vagnen) när en av våra bästa vänner frågade om vi ville följa med på inredningsmässa. Eftersom maken hade ett lokalgruppsmöte på förskolan inplanerat och att det dessutom var familjens städdag på föräldrakooperativet så tackade vi först nej. Efter en stund kom vi dock på att maken kunde ta med sig Casimirren till förskolan och lägga honom att sova i vilrummet medan mötet och städningen pågick. Som ett resultat av detta så fick jag roa mig på kvällen utan man och barn, för första gången sedan Casimir föddes.

Artikel i SvD Näringsliv

2008-10-04T10:46:00.006+02:00

I dagens Svenska Dagbladets näringslivsbilaga finns det en artikel om Bertil Carlsson som är barnmorska.

Jag gillade inte den artikeln så mycket, eftersom den bara handlade om hur det är att arbeta som barnmorska som man. Även om jag bara träffade Bertil en enda gång, så vet jag att han har mycket mer spännande historier att berätta än vad som framgick i artikeln. Under vårt korta möte berättade Bertil nämligen att han förlöst över 3000 barn och att en stor del av dessa var i tredje världen. När han arbetade där var både spädbarnsdödligheten svindlande hög, och varje dag ritade han fler ledsna streckgubbsbebisar än glada i sin anteckningsbok. När jag frågade hur han orkade berättade han att resultatet av hans arbetslags arbete var att såväl spändbarnsdödligheten och mödradödligheten minskade drastiskt.

Nu ska jag dock ta tillfället i akt att berätta vad som föranledde att jag träffade Bertil vid det där enda tillfället - och vad som hände efter detta. Precis som ni antaligen redan gissat så var det i samband med Casimirs födelse.

När jag väntade Casimir så var jag sjukskriven de sista graviditetsmånaderna. Anledningen till detta var att det fanns en risk för att Casimir skulle födas redan i vecka 26. Som ett resultat av detta fick jag order om att ta det lugnt, inte gå eller bära och vara försiktig med att åka bil. (På sjukhuset fick jag bara ligga till sängs och få värkavstannanande sprutor.) Till slut blev detta förstås väldigt tråkigt och när sjukskrivningen var slut och graviditeten nästan fullgången klagade jag till min barnmorska. Som svar sa hon att jag kunde leva som "vanligt", eftersom det inte gjorde något om barnet föddes nu. Sagt och gjort, morgonen efter barnmorskans besked började jag "leva som vanligt". På eftermiddagen gick vattnet - fast det förstod jag inte.

Jag vet inte varför jag förträngde att vattnet hade gått. Trots att säkert forsade ut en liter vatten (och fortsatte att forsa) så låtsades jag inte om något. Maken och jag gick till och med på restaurang och åt på kvällen samma dag. När jag reste mig ur bilstolen såg maken dock att sitsen var dyblöt och sa -Vattnet har gått. -Det har det inte, svarade jag. Eftersom jag inte riktigt kunde redogöra vad som hänt gick jag till slut, efter mycket vånda med på att ringa förlossningen. Första gången jag ringde fick jag bara rådet att återkomma, eftersom det var hektiskt just då, vilket nästan gjorde att jag tänkte strunta i att ringa igen. Den andra gången som jag ringde svarade en barnmorska vid namn Bertil.

Det roliga är att jag redan då hade hört talas om Bertil. I mitt kompisgäng (IVF-tjejerna) finns det nämligen en barnmorska som hade berättat om honom. De andra kompisarna hade skämtsamt undanbett sig en manlig barnmorska, som enligt utsago inte bara var skäggig utan dessutom katolik, medan jag inte tyckte att den religiösa tillhörigheten var något problem. När han frågade vad jag ville lyckade jag i alla fall stamma fram något om att jag "trodde att vattnet kanske hade gått". Bertil frågade då om jag var säker på detta, vilket jag svarade att jag inte var. Konstigt nog så blev Bertil säkrare på att vattnet hade gått ju mer osäker jag lät och ganska snart kommenderade han in mig till förlossningen för en kontroll.

När vi kom in till förlossningen (det här var vid tiotiden på kvällen, efter att vi stått i bilkö i Eugeniatunneln) tog han bara plastpåsen som jag efter order från honom lagt mina långbyxor i och sa "vattnet har gått, det känner jag på tyngden". Vi pratade lite och de slutade med att han sa att jag skulle komma in om två dygn för att sätta igång förlossningen, om den inte kommit igång av sig själv. -Fast, avbröt han sig fundersamt och sa, jag har på känn att den kommer igång tidigare än så. Innan vi gick fick vi en papperslapp där det stod att vi skulle inställa oss på BB Stockholm klockan 8 på morgonen måndagen den 2 juli.

Dagen därpå ägnade maken och jag att skriva ut avhandlingsmanuset för att skicka till slutseminarieopponenten. På kvällen och natten sydde vi påslakan till spjälsängen eftersom vi tänkt att köpa barnsakerna de sista två veckorna av graviditeten. Konstigt nog sov jag ganska gott och på morgonen därpå åkte vi glada i hågen till BB Stockholm i Danderyd.

När vi kom in lite efter åtta på morgonen tittade personalen förvånat på oss. Eftersom vattnet gått på eftermiddagen skulle vi egentligen inte ha kommit förrän åtta på kvällen, berättade de, men då Bertil hade skrivit åtta på morgonen på vår lapp blev vi anvisade ett rum ändå.

Det första som hände var att jag fick sätta mig i förlossningssängen och det kopplades på CTG för att mäta Casimirs hjärtslag. Där satt jag en stund och väntade och försökte slappna och vila mig. Jag hade en del förvärkar men eftersom jag hade haft det varje dag de senaste månaderna fäste jag mig inte nämnvärt vid det. Efter en halvtimma ungefär kändes det som att något hände. Det är svårt att beskriva så här efteråt men det var som om att allting ändrades i ett slag. Eftersom förändringen kom så oväntat och var så fundamental så tappade jag bokstavligen andan. Det gjorde väldigt ont - och jag blev väldigt rädd.

Eftersom jag har haft gallsten hade jag bestämt mig för att jag skulle klara mig utan farmakologisk smärtlindring. Efter att jag hade läst ett antal böcker om förlossningar så hade jag kommit fram till att alla smärtlindringsmetoder förde med sig oönskade biverkningar. Ergo - ingen smärtlindring för mig. I förlossningsrummet insåg jag dock att förlossningssmärta var fundamentalt annorlunda mot allt annat jag hade känt - den tog hela mig i besittning på ett helt annat sätt än jag upplevt smärta göra tidigare. Eftersom jag dessutom drabbades av värkstorm vilket innebar att jag inte fick någon välbehövlig vila mellan värkarna så kändes det till slut som om jag höll på att drunkna eller förlora medvetandet*. Mitt i detta visade det sig att Casimir hjärtljud påverkades av det våldsamma förloppet och jag var tvungen att ställa mig på knä för att han skulle få syre. Skam till sägandes så reflekterade jag inte så mycket över detta, just då.

Vid något tillfälle måste jag dock ha fått ett kort uppehåll eftersom jag kommer ihåg att jag frågade hur lång tid det skulle fortsätta på samma sätt. Eftersom det inte ens gått en timma från det att vi kommit in på sjukhuset sa dock barnmorskan att "med tanke på att jag var förstföderska så skulle det ta många timmar till". Då kommer jag ihåg att jag tänkte att jag skulle dö innan dess, vilket jag dock inte sa till barnmorskan utan istället frågade efter smärtlindring. Kort därefter visade det dock sig att hon hade haft fel. För det första så var öppningsskedet redan avklarat så någon smärtlindring hanns inte med (jag avsa mig epiduralbedövningen när jag fick höra att det bara var krystningen kvar) och för det andra så gick Casimirs hjärtljud ner och hämtade sig inte igen. Sanningen var den att jag troligtvis inte hade dött av ett par timmar till i samma tempo (även om jag var helt övertygad om det då) men att Casimir antagligen hade gjort det.

Det som jag inte har något minne av, men som jag förstod senare, var att det var fullt med folk i förlossningsrummet. Förutom maken, två undersköterskor och en barnmorska fanns det även en barnläkare och en förlossningsläkare där. Förlossningsläkaren tittade på diagrammen som visade att Casimir inte fick tillräckligt med syre och bestämde sig därefter att han skulle tas ut med sugklocka, och det omedelbart. Själv minns jag inte så mycket av detta mer än att den kvinnliga läkaren vid flera tillfällen sa mitt namn och att ville att jag skulle titta på henne. I samtalet efteråt berättade hon att meningen med detta var att jag skulle förstå vad som hände så att det inte skulle kännas som att jag utsattes för ett övergrepp.

Krystningen gick fort och jag upplevde den som oerhört smärtsam men uthärdlig då jag för första gången på länge kände att jag kunde påverka förloppet. Ögonblicket efter att Casimir hade fötts var oerhört märkligt då det kändes som att allting ändrades tillbaks till det vanliga igen. Förutom att jag var medtagen hade jag inte längre ont. När jag märkte att de la honom på magen på mig, ovanpå kläderna som jag inte hade hunnit att ta av mig, kände jag att jag inte orkade ta till mig att jag blivit mamma och låtsades som att jag fortfarande inte var vid medvetande. Eftersom Casimir inte andades riktigt som han skulle** så tog läkarna dock med sig honom (och den nyblivna pappan) och lät mig hämta mig hämta andan. När de kom tillbaka fick jag lägga honom till bröstet varpå han omedelbart gnappade fast sig.

För att göra en lång historia kort, som i verkligheten inte ens tog två timmar, så kom vi in för kontroll på morgonen på måndagen medan Casimir föddes klockan 10.32 på förmiddagen samma dag. Jag vågar knappt tänka på vad som kunde ha hänt om inte Bertil bestämt att vi skulle komma in klockan åtta på morgonen istället för på kvällen. Om vi inte redan hade varit på sjukhuset för kontroll är det inte säkert att vi hunnit fram. Hade vi kastat oss i bilen för att åka till BB hade jag suttit upp, vilket hade strupit syretillförseln för Casimir. Själv tänker jag att det nog var meningen att vi skulle träffa just Bertil och att det var mer än intuitionen som talade till honom när han tog sitt beslut.

*Personalen berättade efteråt att jag faktiskt var vid medvetande men inte var kontaktbar. Jag kom till exempel inte ihåg mitt personnummer eller i vilken ordning kapitlen kom i avhandlingen (vilket min käre make frågade mig om).
** Jag hörde att han gnydde så jag utgick från att det inte var någon större fara med honom

Skaka på huvudet

2008-09-30T21:19:00.003+02:00

Casimir har lärt sig att skaka på huvudet när det är något som han inte vill. Denna nya färdighet har han praktiserat flitigt idag då han (mycket bestämt) har skakat på huvudet åt såväl mat som blöjbyten. Livet för (och med) Casimir har dock i ett slag blivit lite lättare då det plötsligt går att fråga vad han vill eller inte vill och faktiskt få svar i form av ett "a" eller ett bestämt skakande. Hittills har jag dock inte lärt mig så mycket nytt om honom - utan det var som jag länge trott nämligen att Casimir som sagt inte tycker om blöjbyten men att han gillar yoghurt och bananer. Lite omständligt är metoden dock, speciellt om man är på en lekplats eller en affär och Casimir plötsligt häver upp ett avgrundstjut.

Så här kan en konversation/aktivitet se ut:
Casimir skriker ilsket
- Är du hungrig? (bestämt skakande på huvudet)
- Törstig, vill du ha vatten? (något mindre bestämt men ändå huvudskak)
- Trött? (vid det här laget vrider sig C bakåt i en båge och vrååålar samtidigt som han säkerligen funderar på hur jag kan vara så dum att jag ens föreslår något sådant)
- Ska vi läsa boken "upp hoppar lilla kanin" (ett försiktigt "u")
Jag börjar bläddra i boken varvid C stirrar ilsket och skriker
- Vill du att vi ska sitta ner och läsa i boken (Casimir sätter sig ner på golvet)
Jag sätter mig ner på golvet och läser "upp hoppar lilla kanin" för Casimir (en aktivitet som fortgår ca två minuter)
Casimir skriker ilsket... osv

Just detta är faktiskt ett autentiskt exempel då Casimir plötsligt blivit vädligt intresserad av att läsa och bläddra i böcker. Han kommer ofta bärandes på en bok och blir väldigt arg om vi inte omdelbart sätter oss ner med honom i knät och läser den tillsammans. (Han har också fått en förtjusande söt liten fåtölj av mormor Musikanta som han gärna sitter och bläddrar i böcker i). Just nu är favoritboken "upp hoppar lilla kanin" medan han också tycker mycket om "Wibly pig". Av någon anledning gillar han dock inte historien om de olika djuren som åker tåg, vilken i princip går ut på att det tillkommer ett djur för varje sida. Att han inte tycker om den boken brukar han tyvärr glömma bort vilket föranleder besvikna utbrott när innehållet i boken inte överensstämmer med de högt ställda förväntningarna (då bläddrar vi snabbt till sista sidan där alla djuren kommit fram till havet och badar tillsammans).

Brev till Grodan

2008-09-24T09:24:00.003+02:00

Min kära make har skrivit brev till vårt föräldrakooperativ som jag gärna vill dela med mig av.

Hej,

I dagarna var det en månad sedan Casimir började hos er. Det har hänt mycket på den månaden. Han sover bättre, äter bättre, har lärt sig äta med sked, kan dansa, har målat, lärt sig klättra upp och åka ner försiktigt i rutschkanan. Men det roligaste är att han fått ett eget liv och ett eget socialt sammanhang. Han kan ju inte prata om det, men har pussar på fotografiet med de andra barnen när vi är hemma, och han är glad varje gång vi närmar oss Grodan på morgnarna. Och när vi varit där utan andra barn (städning) är han stolt, visar, hämtar, springer och tjuter av glädje.

Extra roligt är att de andra barnen tycker om honom. Det märks när vi kommer ("nu kommer Casimir, vår bebis är här"), och när han får hjälp och kramar av de andra. Vi har också hört flera föräldrar berätta att deras barn pratar om Casimir hemma.

Men det bästa av allt har varit ni fem! Ni håller om honom så snällt varje gång vi lämnar, och han sträcker armarna efter er! Ni har gjort honom gladare och duktigare på många saker, och vi brukar säga till släkt och vänner att han har det fantastiskt bra hos er. Om Grodan haft plats för dubbelt så många , så hade vi kunnat fylla de platserna med barn till avundsjuka kompisar som och också vill ha sina barn hos er...

Glada hälsningar [och så våra namn]

En hektisk helg

2008-09-21T21:08:00.005+02:00

Den här helgen har vi haft fullt upp. Jag tänkte presentera helgens aktiviteter genom att berätta vad som varit roligast - och tråkigast - de här dagarna.

Roligast på lördagen
Mirren
På eftermiddagen så åkte vi till Sydpolen (badhuset som ligger i Södertälje) och plaskade, bubblade och lekte i vattnet. Min "high" var när jag hörde ett glatt "Dai" från korridoren vilket betydde att maken och sonen var på väg ut från omklädningsrummet.
Mirr-maken
På morgonen gick vi till Grodan (Casimirs förskola) och hämtade tygblöjorna som vi hade glömt. Promenaden dit, då pappa drog Casimir på hans lilla röda bil (Bobby-car), var trevlig. Ännu roligare var det att efter promenaden träffa en hantverkare som lovade att ta sig an vår hemska källare (och förvandla den till en fin souterängvåning).
Casi-mirren
Roligast var att bli jagad av mamman vid kvällspromenaden. Då skrattade jag högt flera gånger.

Tråkigast på lördagen
Mirren, Casi-mirren och Mirr-maken
Vi håller på att sluta nattamma vilket i princip går ut på att jag mamma-Mirr pratar allvarligt med Casimir och säger "-När det är natt så sover brösten, då kan du inte få någon mammamat. När det har blivit ljust så får du mammamat igen!". Det är inte så att Casimir svälter direkt, hans snälla pappa tar upp honom och ger honom precis vad som kan tänkas falla honom på läppen istället (vilket oftast är delikatessyohurt med vaniljsmak - vilket smakar ungefär som smält vaniljglass). Trots detta är sonen mycket kallsinnig till nyordningen. För att göra en lång (och mycket ledsam) historia kort så försökte Casimir bland annat kasta sig handlöst på marmorgolvet på lördagsnatten.

Det kan tänkas vara på sin plats med en liten kommentar om nattamningen. Anledningen till att vi försöker sluta nattamma är faktiskt inte för att Casimir äter stup i kvarten på nätterna. Tanken är att amningsstoppet ska möjliggöra att Casimir någon gång ska kunna få ett syskon*. Eftersom Casimir tog några år att få så räknar vi med att vara tvungna att börja försöka ganska snart, för att kunna få ett syskon någon gång sisådär 2011 - kanske.

Roligast på söndagen
Mirren
Hälsa på hos grannarna och dricka te medan maken påbörjade det tunga och mödosamma arbetet att tömma källaren.

Tråkigast på söndagen
Hjälpa maken att tömma källaren

*Nu kommer det säkert vara tretton på dussinet som säger att man visst kan bli gravid när man ammar. Ha! Ha!! Visst, visst. Säkert! Men inte om man har problem med fertiliteten redan från början - och speciellt inte om man ammar lika ofta som om man hade en fyramånaders gammal bebis hemma. Om ni inte tror mig så kan jag berätta att helamning är lika säkert som p-piller. Visst, det finns de som blivit gravida fast de har ammat varannan timma. Det finns de som blir gravida trots att de använder preventivmedel också. Oftast beror det dock på att de slarvat tror jag. I mitt fall tillåter inte Casimir något slarv. Så därav detta nattliga amningsstopp.

14 månader och springer

2008-09-19T14:10:00.002+02:00

Det var länge sedan jag skrev något inlägg, vilket uppmärksamma läsare redan kommenterat. Anledningen är att min andra Fussy Baby - avhandlingen - tagit all tid (den tid som jag inte ägnat åt Casimir vill säga) i anspråk

Under den här månaden har det dock hänt väldigt mycket för vår familj - det viktigaste att Casimir börjat på förskolan. Samma dag, den 19 augusti (vilket också är Casimirs dopdag och Casimirs farmors födelsedag), slutade Casimir helt att krypa och började gå istället. Det är svårt att beskriva hur det gick till, men är jag tvungen att bara använda ett ord skulle jag säga "paradigmskifte". Det var som om han plötsligt bestämde sig när han såg alla de andra barnen springa omkring. Som tur är så var han stadig från början och ramlar väldigt sällan.

Vad gäller inskolningen tog den tre dagar. Den första dagen var Casimir så arg för att han inte fick amma (vilket vi hade fått restriktioner från förskolepersonalen om) att han tog sin sked och slog sönder tallriken när han satt vid matbordet. Andra dagen skrek han så fruktansvärt att jag ammade honom olovandes. Den tredje dagen när personalen skulle lägga honom (vilket jag gruvat mig för) höll jag mig undan vid mat- och sovstunderna. Då somnade Casimir i förskolefrökens famn vid samlingen (långt innan både mat- och sömnstund). När förskolefröken såg detta gjorde hon korstecknet.

Inskolningen till trots så är Casimir tydligen ett perfekt förskolebarn. Jag som oroat mig och funderat på om vi skulle kunna förlora platsen på förskolan på grund av EIB-syndrom (Extra Ilsket Barn) har förvånat insett att Casimir både äter och sover på förskolan. Samtidigt tar han i mångt och mycket ut ilskan hemma, vilket gör att eftermiddagstimmarna inte är någon dans på rosor alltid. (Jag har löst detta genom att vara i lekparken innan vi går hem och äter middagen som jag redan förberett). Jag försöker trösta mig med att det nog inte är så konstigt att jag haft fullt upp då det krävs 15 barn och 5 vuxna för att stimulera min son.

13 månader - vill själv

2008-08-02T10:23:00.003+02:00

Idag är Casimir 13 månader och jag inser att jag underlåtit att raportera om hans framsteg under en hel månad. Anledningen till detta är att jag dels har haft semester och dels ägnat mycket tid åt min andra fussy baby: avhandlingen.

First things first: Casimir går ännu inte. Frivilligt vill säga. Han är mycket försiktig och släpper aldrig taget om något om han inte hittar något annat att hålla sig i. Sedan håller han sig ibland i leksaker som han undersöker - eller blommor eller snören. Så Casimir kan gå, men eftersom han (tack och lov) är en försiktig ung man så gör han det ytterst sällan. Vi var speciellt glada för hans försiktighet när vi hittade honom triumfatoriskt hoande längst upp på trappan - bredvid den öppna grinden.

Vidare så har Casimir börjat att peka med hela handen* på saker som han vill ha och säga "Dä". Detta betyder "vill ha". Om han inte får det han pekar på blir han rysligt arg och säger "ge hit" istället. Det ljudet får håren att resa sig på kroppen och, jag skämtar inte, folk att fly med något vilt i blicken. (Casimir och jag åkte tunnelbana med ett par flickor som åt glass häromdagen, vilket slutade med att de bytte vagn).

Casimir vill också gärna äta själv, vilket betyder att han inte längre vill äta mat som vi ger honom med sked. Istället får vi ge honom skeden varefter han stoppar den i munnen. När han sugit av innehållet på skeden så kastar han den, vi plockar upp den och fyller den med mat varefter hela den omständliga och kladdiga proceduren börjar om igen. På sista tiden har han dock ätit ganska dåligt, vilket antagligen beror på att vi haft värmebölja här i Stockholm.

*Se där, redan en ledare

Ettårskalas

2008-07-02T22:01:00.005+02:00

Idag fyllde Casimir ett år. Det känns konstigt och väldigt stort på något sätt. Jag hade bjudit vännerna från mammagruppen (gruppen av mammor som fått barn efter fertilitetsbehandlingar) och deras ettåringar.

Födelsedagskalaset var klockan ett men firandet började redan på morgonen genom att jag hämtade blommor hos grannarna. Nästan alla grannar har semester och vi är husvakter vilket gör att vi har fri tillgång till rosor - och lekplats till Casimir. (Vår egen tomt är tyvärr inte helt ändamålsenlig då vi till exempel saknar ett staket vid garaget vilket gör att Casimir skulle kunna ramla rakt ner från garagets tak). Därefter lade jag rosorna runt hans pipmugg med välling.

Att lägga blommor kring koppen är en omhuldad tradition i Musikantahemmet. Min pappa, som fyller år i maj, får penséer runt kaffekoppen. Musikanta själv får allsköns ängsblommor då hon är född i juni. Jag, som är född i december, har dock alltid fått hålla till godo med pappersblommor runt min tekopp. (Fast på senare år har jag vid några tillfällen fått riktiga blommor som maken plundrat våra stackars krukväxter på). För Casimir blev det en rosenkrans (vilket ju passar det helgonlika namnet).
Därefter försvann Papp-i-pappan till jobbet och jag och Casimir var ensamma med förberedelserna.

Är det något som jag har lär mig från föräldraskapet så är det tålamod. Det spelar ingen roll hur bråttom jag har, eller hur lite tid, saker och ting måste få ta sin tid i alla fall. Vad gäller Casimir så finns det ett orubbligt schema (som dessvärre inte är känt i förväg) för sömn och mat. Plötsligt kan han nämligen få för sig att han vill äta (vilket främst gäller Mamma-mat och allra helst om vi flanerar runt i staden)och då kan jag inte göra något annat än att mata honom, om jag vill ha såväl hörseln som förståndet kvar.

Vad gäller sömnen så märker jag när han är trött på att bokstavligen ingenting är roligt - och ser det på att han gunggar ögon och öron med händerna. (Otaliga är de släktingar och vänner som hjälpsamt föreslagit "-Öroninflammation - han har nog mycket ont som skriker så hemskt" när Casimir upphävt ett illtjut när han plötsligt blivit trött). Vad gäller behovet av sömn och mat så kännetecknas de således av tre saker: att behovet uppstår plötsligt, att det måste åtgärdas omedelbart och att det kommer mer eller mindre oväntat.

Så, precis när jag skulle börja vispa grädden till Casimirs födelsedagstårta blev Casimir trött - och hungrig och jag fick skjuta på hela projektet för att lägga honom. När han väl somnat - och jag gått upp - insåg jag att nästan allt som behövde förberedas inför festen krävde att Casimir var vaken. Vispa grädde kunde jag förstås inte göra, för då skulle han vakna, och köpa jordgubbar till tårtan kunde jag inte göra heller. Istället fick jag bära ut lite stolar och filtar ifall vi skulle kunna vara ute, ängsligt sneglande på babyvakten (en fantastisk uppfinning som gör att man både hör och ser om ens barn vaknat).

När Casimir slutligen vaknade ville han ha lunch och inte förrän efter detta kunde vi gå och köpa jordgubbar och därefter vispa grädden. För att hinna med detta mutade jag honom med melon och vispgrädde (som han slickade från vispen) vilket fick till följd att både han och köket var insmetat med grädde när en granne tittade in för att säga grattis. (En äldre granne som envisas med att kalla Casimir för Papp-i-pappans namn alias andranamnet, eftersom hon tycker Casimir är för krångligt).
Kvart i ett kom Papp-i-pappan hem från jobbet och kort därefter kom de andra gästerna.

Tyvärr var Casimir inte någon soligt födelsedagsbarn eftersom han kort efter att de sista gästerna anlänt blev han väldigt trött igen. Eftersom han vaknar fem gånger per natt och äter kanske det inte är så konstigt, men det var ganska opraktiskt att jag var tvungen att gå ifrån för mata* och lägga honom. Som tur var så somnade han ganska snabbt. Dessvärre vaknade han inte förrän gästerna skulle gå, vilket gjorde att födelsedagstårtan med ett ljus (den med grädde och jordgubbar ni vet) blev något av ett antiklimax.

I presentväg fick Casimir av sina kompisar:
-En fin liten resväska av Alva
-Ett set med runda muggar att sätta i varandra och bygga torn med av Björn
-En liten brandbil av Isak och
-En sköldpadda som man stoppar klossar i av Jennie (som är en stor flicka på tre år)

Eftersom Jennie och hennes mamma kom sent stannade de kvar när de andra gästerna hade gått och vi gick tillsammans till parkleken som ligger i närheten. Där fick Casimir äntligen göra det som han tycker mest om, nämligen att plaska och leka i vatten. Trots att vattnet plaskdammen var isande kallt hoppade han snabbt i (med tygblöja och allt) och plaskade sedan allt vad tygeln höll. Det var, utan tvekan, födelsedagens höjdpunkt, tyckte Casimir.

* Casimir sover INTE om han inte får mammamat.

(N)appkast

2008-06-23T10:19:00.004+02:00

Igår sa Casimir sitt första riktiga ord (förutom mamma och pappa) vilket blev "app". Han kröp omkring i sängen och kastade (n)appen och utropade "app", "app", "app" efter varje (n)app-kast.

Annars så har vi haft en väldigt trevlig midsommar tillsammans med goda grannar. Papp-i-pappan lyckades dock sockerförgifta Casimir genom att ge honom för många maränger*) vilket gjorde att Casimir höll sig vaken halva natten efter midsommardagen.

*)-Men det är väl bara lite äggvita?!, sa Papp-i-pappan...

Gå själv

2008-06-15T23:22:00.004+02:00

Idag släppte Casimir plötsligt sitt järngrepp om en av pappas händer och gick själv, med minsta möjliga stöd av den andra handen. Sedan upprepade han konststycket och gick enbart med stöd av mammas tröjärm. På detta sätt har vi gått fram och tillbaka på vår lilla backe utanför huset - och fram och tillbaka på ICA Kungens parkering. På ICA lyckades vi därefter slå rekord i storhandling - inte mindre än 2003 kr spenderades på mat. Maken räknade ut att ca 450 kr av dessa var ost i någon form (Prästost, Västerbottenost, Fetaost och Mozzarellaost).

Värld av ljud

2008-06-13T17:05:00.002+02:00

Sedan några veckor tillbaka har ljud blivit extra intressanta i Casimirs värld. Han säger numerar "Vuv" när han ser en hund till exempel. Dessutom har han en djurbok* där han kan lyssna på ljuden från de vanligaste djuren på gården. Får, kor, hästar, hundar, katter och tuppar härmas således - från morgon till kväll. Den oinvigde må väl tycka att alla djuren (i Casimirtappning) låter likadant: "häh" eller "huh" men små skillnader i intonationen avslöjar om det är ett får eller en tupp som efterhärmas.

Annars är grävskopor och lastbilar oerhört intressanta just nu. För några dagar sedan försökte Casimir till och med klättra ur vagnen, för att se bättre, när vi passerade en grävskopa.

*Om jag inte redan skrev på en avhandling i ekonomi skulle jag allvarligt fundera på att skriva en avhandling om barnboksförfattarnas besatthet av bondgårdar istället

Nattliga besvär

2008-06-04T16:14:00.003+02:00

Jag vill minnas att det finns ett gammalt svenskt ordspråk som säger att "om man gifter sig av kärlek så får man svåra dagar och lustiga nätter". Att det inte stämmer kan jag bevisa - men på sista tiden har jag tänkt på när man får barn så blir det "lustiga dagar och svåra nätter".

För två dagar sedan gjorde vi till exempel ytterligare en ommöblering av sovrummet. Jag vet inte vilken gång i ordningen som vi möblerar om sedan Casimir föddes, men vi har kommit upp i ett halvt dussin i alla fall. Den här gången tog vi bort spjälsängen helt och ställde istället vår dubbelsäng mot en vägg. Så nu sover vi alla tre i sängen - basta.

Världens vildaste bebis

2008-05-24T01:45:00.006+02:00

Min mamma, Musikanta, brukar säga att "när Casimir börjar gå så är friden slut". Jag har alltid fnyst lite då och undrat vilken frid som hon pratar om. Sedan ett par dagar är jag dock benägen att hålla med henne - åtminstone till viss del.

Casimir går i och för sig inte själv ännu - men han kryper, klättrar, går utmed möbler och ålar under bord och stolar. Han tar sig fram överallt och helst där han inte får.

Vårt hus har två våningar och källare. Det innebär att det finns inte mindre än fyra trappor. En till ytterdörren, en till balkongdörren, en till övervåningen och en till källaren. Sedan en dag tillbaka har vi utrustat oss med två grindar men det finns trots detta många tillfällen då det gäller att se upp, eftersom trapporna utövar en sällsynt stor lockelse på Casimir.

Förutom att klättra i trapporna finns det många andra aktiviteter i huset som Casimir tycker om att företa sig. Jag ska ge er ett axplock:

På toaletten tycker Casimir om att krypa in i duschen där det alldeles oavsett hur noggrannt man torkar alltid finns lite vatten kvar på golvet att blöta ner sig med. Lyckas han inte ta sig in där försöker han istället plaska med händerna i toaletten. När han gjort detta burkar han fortsätta med att suga på toalettborsten eller någon använd tygblöja som han hittat i tvättkorgen. När jag fällt ner toalettlocket, flyttat bort toalettborsten och tvättkorgen så drar han istället ut hela toalettpappersrullen över badrumsgolvet.

I vardagsrummet tycker han om att dra ut sladdarna från de datorer och högtalare som finns där. Alla mobiltelefoner och fjärrkontroller som han hittar, på bordet eller i någon låda, genomgår en nitisk kvalitetskontroll. Först suger Casimir på dem och därefter kastar han dem bestämt i golvet. När Casimir tröttnat på sladdar, mobiltelefoner och fjärrkontroller så burkar han fortsätta med att dra ut böckerna ur bokhyllan och helst riva sönder omslagen.

Dra ut böcker och tidningar gör han även i matsalen. Där finns också ett antal CD-skivor i Casimirhöjd som han brukar få tag på. Dessa släger han i en hög på golvet, där det redan sedan tidigare ligger videofilmer och utslängda leksaker. När han tröttnat på detta brukar han krypa in under matsalsbordet och äta upp matresterna (som han ratade) från förra målet.

I gästrummet drar Casimir ner all tvätt som ligger på sängen. Allra helst drar han ner den sorterade tvätten som han sedan glatt kryper omkring i. När all tvätt sedan ligger på golvet fortsätter han genom att dra ut också de kläder som ligger fint inlagda och vikta i byrån.

I arbetsrummet försöker han komma åt tangenbordet, antagligen för att hjälpa mamma skriva på avhandlingsmanuset som nästan alltid står öppet. Eller så försöker han få bort det enda mammaaktivitet som ibland kan konkurrera om hans tid. Vad gäller detta så har han nästan lyckats eftersom han vid ett par tillfällen har fått tag i de två mobila hårddiskar som familjen äger vilka har som uppgift att göra regelbundna kopior på viktiga dokument och bilder. Dessa hårddiskar bankade han bestämt i golvet. Även här drar han också ut böcker och tidskrifter, vilka han därefter river sönder och äter upp.

I hallen, försöker Casimir oftast att komma ut på balkongen, för om möjligt krypa under balkongräcket. Eftersom han inte lyckas med detta brukar han istället nöja sig med att äta upp några blad från de stora krukväxtträd som står i hallen.

Till slut så kommer köket, vilket är Casimirs favoritplats. Där tycker han precis som sin far om att ägna uppmärksamheten åt disk och diskmaskin. Fast Casimir klättrar upp på diskmaskinen och drar ut använda bestick ur bestickhållaren, vilket hans far aldrig gör. Därefter suger han på de använda besticken, allra helst de vassa knivarna. Om han inte lyckas komma åt diskmaskinen ägnar han sig isället åt att dra ut matvaror ur kökslådorna. Igår lyckades han, till stor förtjusning, få ut inte mindre än två öppnade paket med florsockervilka han kastade på golvet.

Efter att ha jagat Casimir en hel förmiddag brukar jag slutligen ge upp och gå ut med honom i trädgården. Tyvärr har dock det arma barnet en olycksalig vilja att äta inte bara papper, krukväxtblad, matrester eller suga på gamla blöjor - han gillar även sand, stenar och jord. Mannen min hävdar med bestämdhet att även sniglar och myror går in i munnen, men det måste jag ändå bestämt avvisa eftersom Casimirren precis som sin mamma bara äter vegetariskt.

Första stegen

2008-05-19T21:24:00.001+02:00

Idag tog Casimir sina första steg. Tyvärr blev det inte den applåderade debut som man skulle tänka sig eftersom jag blev så rädd att han skulle ramla när han släppte taget och gick att jag kastade mig över honom och fångade honom. Men detta till trots så gick han själv, åtminstone två, tre steg.

Överraskningsfest

2008-05-11T08:12:00.004+02:00

Igår var vi på "överraskningsfest" hos några av våra grannar. Jag skriver överraskningsfest då festen var en total överraskning för oss.

Vi var ute och gick med barnvagnen igår kväll vid åttasnåret då vi gick förbi några av våra favoritgrannar som hade fest. Då vi hade tagit hand om posten åt dem när de var bortresta passade vi på att ge tillbaka nyckeln när vi ändå hade vägarna förbi.
Antagligen tyckte grannarna, ett par i vår ålder, att det var synd om oss för de bjöd omedelbart in oss till festen. Eftersom varken maken eller jag var festklädd, och Casimir inte var på festhumör, avböjde vi dock vänligt och promenerade vidare. Fem minuter senare ringde sagda grannfru, Karolina, (låter uråldrigt med grannfru men hon är alltså 30 år precis som jag) och sa att hon hade dukat för oss. Så då var det bara att bege sig tillbaka igen.

Det kändes lite udda att gå på fest osminkad och utan att ha borstat håret på hela dagen men jag tröstade mig med att det nog bara skulle ses som Bohemic-Academic-Chic eller nå't. Mycket mat och väldigt vacker dukning bjöds det på - och huset var som alltid både fantastiskt fint inrett och väldigt välstädat.* Nu var det ju inte så mycket annat att vänta sig med tanke på att Karolina är inredningsdesigner och delar sin tid mellan sina två inredningsbutiker och att åka ut till (rika) människor och inreda hela barnrum. Casimir var förvånande nog på strålande humör vilket kom sig av att det fanns en fyraåring att storögt titta på och en Bassethund att kryppa efter och dra i öronen. Han generade mig något lite dock genom att vara så ohöljt fascinerad av de tända ljusen på bordet, vilket med full tydlighet visade att det inte ofta förekommer några tända ljus i det Casimiriska hemmet.

*) Jag behöver väl inte tillägga att vårt grannpar inte har några barn?

Vinka tillbaks

2008-05-07T06:52:00.003+02:00

I måndags (den 5 maj) förvånade Casimir mig genom att vinka till grannfrun när jag, retoriskt som man ofta pratar med småbarn, sa: "-Kan du vinka till Veronica?". Jag blev så paff att jag bestämde mig för att hon nog hade vinkat först, trots allt. När jag kom hem upprepade jag dock frågan och än en gång så vinkade Casimir. Glädjestrålande ringde jag till maken (alias Papp-i-pappan) och berättade, vilket föranledde ytterligare en vinkning. När maken sedan kom hem så var det första han frågade förstås "-Kan du vinka till papp-i-pappan?" vartefter det lydiga barnet vinkade ännu en gång. Så i måndags, för första gången upplevde vi att Casimir gjorde som vi sa - istället för att vi gör som han säger, vilket är den vanliga ordningen. Låter lovande inför framtiden!

Stå själv

2008-04-29T20:50:00.002+02:00

Sedan ett någon vecka tillbaka har Casimir utvecklats enormt vad gäller balans och motorik.*) På samma vecka ) började Casimir nämligen krypa, obehindrat ställa sig upp i spjälsängen (vid stolen och i barnvagnen), vinka tillbaks vid avsked och stå själv korta stunder.

Att han vinkade märkte jag den miserablaste av alla dagar, nämligen lördagen 26 april då jag åkte till Östermalmstorg för att shoppa. Maken hade nämligen blivit lovad trädgårsskötartid, och själv tänkte jag köpa Casimirs första riktiga skor. Jag måste vara en kvinnlig anomali, men jag har helt tröttnat på shopping. Att expediterna i de fina Östermalmsbutikerna helt ignorerade mig (och barnvagnen) gjorde ju förstås inte situationen bättre. På vägen tillbaka stod jag och Casimir (i barnvagnen) bredvid en vacker kvinna (i min ålder) som tittade, skrattade och vinkade åt Casimir – då han hade valt att stirra på just henne. Då, plötsligt, så vinkade Casimir tillbaka!

Under veckan började också Casimir att krypa efter alla konstens regler. Detta må inte vara så mycket att skryta med, med tanke på att kompisens bebis kröp när han var hälften så gammal, men eftersom jag å andra sidan aldrig kröp alls så var det ju inte så illa. Eftersom Casimir fortfarande inte tycker om att ligga på golvet hade han nog dock inte börjat krypa om han inte samtidigt hade lärt sig att ställa sig upp.

Ställer sig upp gör Casimir överallt och vid alla timmar på dygnet. Favorittillfället är klockan fyra på morgonen i spjälsängen. Eftersom vi inte har väggar på mer än tre av sängens väggar, krävs det att vi håller sträng uppsikt. Annars använder han gärna stolar och leksaker som verktyg. Vid ett par enstaka av dessa tillfällen har han också släppt taget och stått utan stöd.

Slutligen har Casimir börjat kombinera sina färdigheter genom att krypa till mig, och därefter ställa sig upp. Oftast kryper han till mig för att sedan dra sig upp genom att hålla sig i mina ben. Häromdagen lyckades han dock först krypa till vardagsrummet (från leksakshögen i matsalen) och därefter ställa sig vid pianopallen (jag stod vänd mot datorn bredvid pianot och såg alltså inte att han stod bredvid förrän jag vände mig).

*) Vecka 17 2008 (då Casimir var 42 veckor, eller när han fyllde tio månader)

Hundpromenad

2008-04-24T09:10:00.002+02:00

På senare tid har jag gått på flera hundpromenader. Inte tillsammans med någon hund dock, utan med uttalat syfte att träffa hundar. Casimir har nämligen blivit väldigt intresserad av djur i allmänhet och just hundar i synnerhet, så när han ser en fyrfota vän så häver han sig nästan ur barnvagnen.

Igår träffade vi en schäfer, lapphund, pittbullterrier och tibetansk spaniel.

Schäfern hade sällskap av en hel familj bestående av en mamma, pappa och en liten pojke (som såg ut att vara ungefär två år). Rolle (eller Rolex som hunden hette egentligen) var enligt utsago "en väldigt snäll hund" vilket bevisades av att han slickade Casimir handen. Rolles matte, som var lite orolig att jag skulle tagit illa upp, upplyste mig om att hundars munnar är väldigt rena. Jag upplyste henne i min tur att både Casimir och jag var väldigt förstjusta i hundpussar.

Lapphunden som vi träffade var ljusgul och vi hade tur då den, enligt matte, var "en väldigt snäll hund". Casimir fick en snabb liten slick av den också och fick också klappa den mjuka pälsen, vilket gjorde honom mycket nöjd.

Den tredje hunden vi träffade var en pittbullterrier, men det visste jag inte förrän efter en stund. När jag gick förbi en av restaurangerna i Västertorp så satt hnden Leon där tillsammans med sin unge husse med kompis. Husse berättade stolt att Leon var en "jättesnäll hund" vilket för övrigt alla renrasiga Pittbullterrier är. "-Renrasiga Pittbullterrier är bara arga på andra hundar, sa han, aldrig på människor". Uppblandade pittbullterrier var dock arga på allt, tillade han sedan. Jag upplyste honom då om att Casimir nog var mer lik en sådan än en renrasig Pittbull. Både Casimir och mamma fick klappa Leon som stod blick stilla. Kompisen föreslog därefter att vi skulle få låna hem Leon om vi ville, men den var varken Leons husse eller jag sådär speciellt intresserad av. (Även om Leon var den vackraste av hundarna).

På vägen hem träffade vi den lilla tibetanska spannieln Tussie (som egentligen hette Chrystal Queen) med äldre husse. Han upplyste oss om att vi hade tur för att Tussie var en "oerhört snäll hund". Då kunde jag inte låta bli att svara att "alla hundar här är oerhört snälla" vilket gjorde honom lite förvånad. Husse underströk då att Tussie var en ovanligt snäll hund eftersom hon inte ens skällde "om det inte var så att hon ville ha hjälp förstås". Nioåriga Tussie såg onekligen inte ut att vara så intresserad av att skälla (hon var så lik en fin dam en hund nu kan vara)och brydde sig inte nämnvärt om Casimir, som hon nådigt tillät rycka och dra lite i den långa, mjuka pälsen. Husse berättade, innan vi skiljdes åt att tibetanska spanniels användes på klostren för att varna för inkräktare.

Grodan

2008-04-22T20:06:00.002+02:00

Casimir har blivit en officiell groda nu. Vi har nämligen fått klarttecken för att han ska få börja på föräldrakooperativet Grodan nu till hösten. I vår okunskap trodde vi att det där med förskolor skulle vara enkelt, speciellt när vi bor granne med en, men så var det alltså inte. Till den förskolan var det 74 barn i kö till fyra platser, och eftersom de gick efter ålder (störst går först) så hade Casimir som är född i juli inte någon chans.

Till Grodan var det 26 barn i kö men eftersom de gick efter andra parametrar än de kommunala förskolorna hade vi alltså den osannolika turen att få en av de två platserna (ytterligare två platser var vikta för grodsyskon). Detta trots att Casimir äter vegetariskt.

Vi fick beskedet klockan halv tio på kvällen i förra veckan och samtidigt frågan när vi ville "skriva på" - vilket vi sedan gjorde igår eftermiddag.

Slut på pappaledigheten

2008-04-16T10:10:00.002+02:00

Idag började maken arbeta igen - men skribordsarbete alltså. Han har annars haft så fullt upp den dryga månad som han varit hemma, så det känns nästan dumt att kalla det för föräldraledighet.

De två senaste dagarna har varit speciellt hektiska då vi hunnit med att skicka iväg mamma och pappa till Italien, åka till Linköping för handledning samt (i mitt fall) genomgå magnetröntgen.

Casimir har istället lärt sig att ställa sig upp själv, samt att han kan göra våldsamt motstånd vid blöjbyte. Sedan igår har han dessutom förstått att han kan kombinera de två och försöker således att ställa sig upp på skötbordet. Exit the nursing table.

Själv mår jag efter omständigheterna väl eftersom maken och jag bestämt att jag inte längre ska arbeta på dagarna (när Casimir sover) utan spara det till kvällen. Tanken är att det ska göra att jag inte känner mig så stressad på dagarna. Få se hur det känns ikväll dock...

Vattkoppor

2008-04-08T14:51:00.004+02:00

Den senaste veckan har hela familjen ägnat sig åt promenader. Det började egentligen redan i torsdags med att vi inte hade några rena nattblöjor (vi använder frottéblöjor på nätterna) till Casimir. Istället satte jag på Casimir en engånsblöja (specialinköpt för sådana tillfällen, av hög kvalitet och med bilder av kaniner på) eftersom jag visste att vanliga flanellblöjor tenderar att bli väl blöta på nätterna. På fredag morgon var Casimirs stjärt full med små, små blåsor.

Jag trodde ju förstås att blåsorna kom sig av engångsblöjorna och (ska erkännas) tänkte en och annan ilsken tanke om engånsblöjor i allmänhet och Pampers ultra-stretchiga supertorra Up&Go-blöja (med kaninmotiv) i synnerhet. På lördagen kändes Casimir dock både ovanligt varm och mer än vanligt ilsken - vilket förandledde att vi tog tempen på honom. Hela 38,9 hade det stackars barnet.

Det mest tydliga resultatet av febern var att han klagade (-Uh-huuu) nästan hela tiden - och att han vägrade äta både middag och kvällsmat. Det enda som gjorde honom lugn och (något så när) glad var att gå ut och promenera - vilket vi gjorde flera gånger under både lördag kväll och natt. Eftersom Casimir inte kunde sova på natten (först sov han bara på mig och sedan inte alls) spenderade vi alltså lördag natt utomhus. För er som inte varit ute och gått i en villaförort klockan fyra på morgonen så är det en aktivitet som jag varmt rekommenderar. Så mycket fågelsång har jag aldrig tidigare hört!

På söndagen letade jag efter sjukdomsbeskrivningar i vår läkarbok och kom fram till att Casimir nog hade vattokoppor. Symptomen stämde inte helt - men vattkopporna på bilderna i boken var identiska med Casimirs.

Då vi hade en tid inbokad på BVC på måndagen ringde jag tidigt på morgonen och förvarnade, men vi fick trots detta komma på kontroll. -Rakt in och rakt ut utan att passera väntrummet, sa syster Eva, som omedelbart konstaterade att det var just vattkoppor som Casimir drabbats av.

Idag tisdag mår Casimir bra, förutom att det märks att kopporna kliar. Dagen har tillbringats i vagnen då maken, i hällande regn, promenerat Mälarhöjden runt. (-Huh, sa Casimir).

Nya framsteg

2008-04-03T10:28:00.002+02:00

De senaste framstegen som kan rapporteras är att Casimir har börjat bitas, säga pappa (ba, ba, ba, ba), dra upp sin speldosa själv samt ställa sig från sittande (företrädesvis i spjälsängen).

Bitas: Casimir har vid upprepade tillfällen bitit mig (och någon enstaka gång sin pappa) när han inte ägnats full uppmärksamhet. Oftast så biter han i axeln, eftersom den är så nära när jag bär honom. Efter att jag sagt till honom på skarpen så är betten lite mer diffusa, då det känns som att han försöker se var gränsen går mellan godkända/sanktionerade smånafs och otillåtna bett. Pappa är mer tillåtande, kan tilläggas.

Säga pappa: Sedan några veckor tillbaka säger Casimir pappa. Allt som är bra är "ba, ba, ba" och allt som är ledsamt "mmmm, ma, ma". Vet inte hur man ska tolka detta, men jag väljer att tro att det är på mamma som Casimir ropar när han är förtvivlad.

Dra upp speldosan: Casimirs förtjusande gudmor ger honom alltid presenter. En av hans första presenter över huvud taget är en liten speldosa i form av ett mumintroll. Detta mumintroll har hängt vid hans spjälsäng men det är inte förrän nu som han har förstått hur han ska dra upp den. Sedan några dagar har han dock kommit på både hur man drar upp speldosan - och att man måste vänta tills handtaget åkt upp igen innan man kan dra upp den på nytt (I början höll han krampaktigt fast handtaget och då lät ju förstås inte speldosan). Varje gång som "Nu i ro - slumra in" börjar säger Casimir "huh".

Ställa sig upp i spjälsängen: Casimir sover i en spjälsäng som vi tagit bort en långsida på och ställt mot min del av dubbelsängen. Dessutom har vi höjt upp hans säng så att den är precis lika hög som min säng. Det gör att han kan krypa in till mig - och jag till honom - närhelst någon av oss önskar det. På senare tid har han dock lyckats dra sig upp från sittande till stående i sängen vilket gör att konstruktionen hotas. Så länge som han inte kan sätta sig upp i sängen så fungerar det dock. Sedan några dagar sover Casimir helst i mina armar på nätterna - vilket är mycket mysigt men gör att jag känner mig ganska stel på mornarna.

Boknördstest

2008-03-27T14:42:00.002+01:00

Jag har gjort ett boknördstest! Jag var ganska mycket boknörd trots att jag valde "nationalekonomi" före "litteraturvetenskap" och trots att jag inte har en susning om vad bibliotekskoderna stod för. Får ursäkta mig med att i min värld beställer man böckerna på Internet, innan man går och hämtar dem på 1)kiosken på hörnet eller 2)biblioteket. Fast lite sur över att inga fackboksfrågor i företagskonomi fanns med...